TEGUCIGALPA / 090608 / Peru största landsorganisation CGTP fördömer i ett uttalande regeringen Alan Garcia för blodbadet i fredags (5 juni) i staden Bagua i norra Peru.
Minst 40 indianer och ett 15-tal poliser dödades när armén med helikoptrar och soldater fritog ett 40 poliser. Dessa hade tillfångatagits av tusentals indianer som protesterade mot att polisen hade dödat flera ur ursprungsfolket.
– Apraregeringen är ansvarig för dessa händelser som långtifrån i från att lösa kraven från Amazonasfolken i stället har svarat med våld mot en försvarslös befolkning, säger CGTP i sitt uttalande.
Två månaders protester
Närmare en miljon peruanska indianer lever i Amazonasregionen på en yta av 46 miljoner hektar. De befinner sig sedan två månader i ett fredligt uppror och protesterar mot att kongressen och regeringen har antagit en lag utan debatt och som dessutom underkändes i flera förberedande kommissioner. Lagen innebär att stora delar av Amazonas säljs ut eller ställs under kontroll via koncessioner av de multinationella oljebolagen som har stora intressen i denna region som betraktas som ”världens lunga”.
– Vi kräver att kongressen omedelbart river upp de författningsstridiga dekret och att regeringen stoppar repressionen och återupptar förhandlingarna för att lösa kraven från de protesterande, säger CGTP och genomförde igår, den 11 juni, stora demonstrationer tillsammans med IFS-anslutna CUT och en flora av folkrörelseorganisationer.
Även Fackliga Världsfederationen protesterar i ett uttalande mot massakern i staden Bagua i norra Peru som av lokala indianledare säger kan ha kostat mer än 100 människoliv.
Mer än 1300 Ashaninkasindianer i staden Trompeteros, i nordöstra Peru ockuperade i måndags den lokala flygplatsen, inklusive landningsbanan och ställer krav på att kongressen river upp lagdekreten.
Ultimatum: Stoppa strejkerna
Regeringen Alan Garcia har försvarat det brutala blodbadet med att ”de (indianerna) har ingen rätt till en kungakrona, de är inte förstaklassmedborgare och deras intressen ska inte stå över 28 miljoner peruanska medborgares intressen”. Garcia påstår att ursprungsbefolkningarnas protester, som pågått i två månader, har fått stöd från utlandet, främst Bolivia men även Venezuela, och har som målsättning att destabilisera Peru.
Men CGTP:s generalsekreterare Mario Huamán avvisar anklagelserna:
– Det finns definitivt utländska intressen och de utgörs av de transnationella bolagen från USA och andra länder som har gett Garcia ett ultimatum att stoppa strejkerna.
Från hela Latinamerika och världen strömmar nu in mängder av protester mot massakern, som dessutom ägde rum på Världsmiljödagen, och kräver att president Alan Garcia ställs inför rätta anklagad för folkmord.
Dick Emanuelsson
Mostrando entradas con la etiqueta TLC. Mostrar todas las entradas
Mostrando entradas con la etiqueta TLC. Mostrar todas las entradas
martes, 23 de junio de 2009
PERU: Indianer slaktas i Amazonas för gas och olja
Blodbad på Perus Amazonasindianer
TEGUCIGALPA / 090611 / Ett 50-tal döda, ett hundratal skottskadade och uppskattningsvis 200 försvunna är saldot efter att peruanska säkerhets- och arméstyrkor attackerade demonstrerade indianer beväpnade med lansar i vad som kallas den blodiga fredagen den 5 juni.
Bilderna från slaget på den öppna slätten utanför staden Bagua, 140 mil norr om huvudstaden Lima i Perus Amazonasregion, är skrämmande. Indianernas två månader långa protest mot president Alan Garcias lagdekret om att sälja ut miljoner hektar till transnationella skogs, olje- och gasbolag började få internationell uppmärksamhet. Insatsen av polis och militär blottade den proimperialistiska karaktären på den korrumperade socialdemokratiska regeringen i Lima som kom till makten med rösterna från Perus höger.
Den sammanfattningen gör Orlando Escudero Torres, ordförande för vänsterpartiet Perus Nya Vänster, MNI [1].
– Alan Garcia är inte beredd att tolerera något som helst ifrågasättande som ställer hans modell på spel. Hans strategi är att blockera varje möjlighet till förändring. Därför beordrar han en brutal repression mot folk- och ursprungsbefolkningarnas rörelser, politiska och sociala ledare.
Utkastade från helikoptrar
Trots de geografiska avstånden och brist på infrastruktur, har vittnesmålen om metoderna för att slå ned ursprungsbefolkningarnas två månader långa protester successivt kommit ut. Enligt Reuters, som intervjuade flera lokala indianledare, bland dem Ricardo Tuchía, har döda kroppar placerats i svarta plastsäckar med stenar och kastats ut från arméns Black&Hawkhelikoptrar i floden Rio Marañón med sina krokodiler för att dölja de ohyggliga siffrorna och det uppenbara brottet mot mänskligheten. Andra talar om hur armén har bränt kroppar.
Regimen å sin sida anklagade först de lansbeväpnade indianerna för att ha använt eldvapen mot poliserna och avrättat ett 20-tal av dessa. Men de flesta av dessa dödades när armén sattes in för att befria ett 30-tal poliser som hade tillfångatagits av indianerna efter att poliserna hade dödat flera av indianerna. Poliserna som dödades hade skottskador vilket betyder att de föll offer för sina egna kamrater när dessa sköt urskillningslöst mot indianerna.
Upprorets bakgrund
Under de senaste åren har nära tre fjärdedelar av de 782,880.55 km2 som den peruanska Amazonasregionen representerar, styckats upp i marklotter. En stor del av denna region är vad västerlandet kallar för regnskog som vilar på enorma naturrikedomar i form av sötvatten, flora och fauna, skogar men också enorma reserver av olja och gas. Det transnationella gas och oljebolagen som det anglosaxiska Perenco, spanska Repsol eller kanadensiska Petrolifera Petroleum Limited har haft en låg profil dessa dagar när Alan García har mött de fredliga protesterna med blod och eld. Dessa bolag opererar i regionen och har ett stort intresse av att protesterna från de 63 olika etniska grupperna i området med drygt 3,5 miljoner invånare slås ned. För dessa bolag betyder det inget att ursprungsbefolkningen rycks upp med sina rötter från en mark där de levt i harmoni med naturen och Pacha Mama i tusentals år. Därför har de mobiliserat, ockuperat flygplatser, oljeanläggningar, flodsystemet och vägar i den enorma och undersköna Amazonasregionen för att försvara sin jord och rätt.
– Av de 103 utfärdade lagdekreten har 94 aspekter som berör Amazonas. Trettiofyra av dessa kränker ursprungsbefolkningarnas och böndernas rättigheter som hittills har haft stöd i nuvarande författning och den internationella rätten. Dessa lagdekret har införts på ett auktoritärt och antidemokratiskt sätt men går i linje med de förutbestämda kraven för undertecknandet och tillämpandet av frihandelsavtalet (TLC) med USA. Det gynnar de transnationella gruv, gas och andra multinationella korporationer som är på jakt efter jord, vatten, energi och Amazonas skogar. De (lagarna) är ett instrument för att generera en större nykolonisering och beroende till Imperiet i Norr, understryker Orlando Escudero Torres.
Ansvarig för folkmord
I oktober 2007 skrev president Alan Garcia under rubriken ”Trädgårdsmästarens hundssyndrom” [2] att hans politiska program innebär att marklotter på 5.000, 10.000 och 20.000 hektar i Amazonasregionen säljs ut till de intresserade multinationella bolagen. Vad Garcia inte räknade med var det faktum att Perus och Latinamerikas ursprungsbefolkningar inte längre accepterar att låta sig fördrivas från sina hem och se sina marker exploateras av utländska bolag. Och svaret från övriga Latinamerika har inte låtit vänta på sig. Från Bolivia, Ecuador, Venezuela, Colombia, Centralamerika, kort sagt, från hela den kontinent som dränktes i blod av de spanska kolonisatörerna strömmar stöduttalanden in till Peru och kräver att Alan Garcia ställs inför en internationell tribunal ansvarig för folkmord.
Inför denna växande internationella folkstorm beslöt den peruanska kongressen på uppmaning av regeringen i onsdags i förra veckan, att med 57 röster mot 47, bordlägga lagdekreten under tre månader samtidigt som en nybildad kommission ska utreda frågan på nytt. Men ursprungsbefolkningarnas organisationer och hela den peruanska folkrörelsen, vänstern och fackföreningarna förkastar beslutet som de ser som ett stickspår vars syfte är att neutralisera mobiliseringen i Amazonas och att den internationella opinionen ska minska.
Folk gör uppror mot förtrycket
Alan Garcia har också försökt att internationalisera konflikten och med en rasistisk underton anklagat Bolivias president Evo Morales, aymaraindian, för att ligga bakom upproret i Peru. Men Bolivias vicepresident Álvaro García Linera, var inte Alan Garcia svaret fattigt:
– Det är ett stort misstag att vilja fokusera interna problem mot böcker, dokument, brev eller program. Inget folk gör uppror genom att läsa ett dokument. Folken reser sig för att de lider, för att de känner sig förnedrade, diskriminerade och för att de har blivit bestulna på sina rikedomar och sina rättigheter.
Dick Emanuelsson
[1] Defendamos la Amazonía, patrimonio nacional y de los pueblos amazónicos. Av Orlando Escudero Torres, Secretario Nacional de Organización del MNI.
[2] “Síndrome del perro del hortelano” (trädgårdsmästare), av Alan Garcia, Perus president, 28 oktober 2007, El Comercio.
TEGUCIGALPA / 090611 / Ett 50-tal döda, ett hundratal skottskadade och uppskattningsvis 200 försvunna är saldot efter att peruanska säkerhets- och arméstyrkor attackerade demonstrerade indianer beväpnade med lansar i vad som kallas den blodiga fredagen den 5 juni.
Bilderna från slaget på den öppna slätten utanför staden Bagua, 140 mil norr om huvudstaden Lima i Perus Amazonasregion, är skrämmande. Indianernas två månader långa protest mot president Alan Garcias lagdekret om att sälja ut miljoner hektar till transnationella skogs, olje- och gasbolag började få internationell uppmärksamhet. Insatsen av polis och militär blottade den proimperialistiska karaktären på den korrumperade socialdemokratiska regeringen i Lima som kom till makten med rösterna från Perus höger.
Den sammanfattningen gör Orlando Escudero Torres, ordförande för vänsterpartiet Perus Nya Vänster, MNI [1].
– Alan Garcia är inte beredd att tolerera något som helst ifrågasättande som ställer hans modell på spel. Hans strategi är att blockera varje möjlighet till förändring. Därför beordrar han en brutal repression mot folk- och ursprungsbefolkningarnas rörelser, politiska och sociala ledare.
Utkastade från helikoptrar
Trots de geografiska avstånden och brist på infrastruktur, har vittnesmålen om metoderna för att slå ned ursprungsbefolkningarnas två månader långa protester successivt kommit ut. Enligt Reuters, som intervjuade flera lokala indianledare, bland dem Ricardo Tuchía, har döda kroppar placerats i svarta plastsäckar med stenar och kastats ut från arméns Black&Hawkhelikoptrar i floden Rio Marañón med sina krokodiler för att dölja de ohyggliga siffrorna och det uppenbara brottet mot mänskligheten. Andra talar om hur armén har bränt kroppar.
Regimen å sin sida anklagade först de lansbeväpnade indianerna för att ha använt eldvapen mot poliserna och avrättat ett 20-tal av dessa. Men de flesta av dessa dödades när armén sattes in för att befria ett 30-tal poliser som hade tillfångatagits av indianerna efter att poliserna hade dödat flera av indianerna. Poliserna som dödades hade skottskador vilket betyder att de föll offer för sina egna kamrater när dessa sköt urskillningslöst mot indianerna.
Upprorets bakgrund
Under de senaste åren har nära tre fjärdedelar av de 782,880.55 km2 som den peruanska Amazonasregionen representerar, styckats upp i marklotter. En stor del av denna region är vad västerlandet kallar för regnskog som vilar på enorma naturrikedomar i form av sötvatten, flora och fauna, skogar men också enorma reserver av olja och gas. Det transnationella gas och oljebolagen som det anglosaxiska Perenco, spanska Repsol eller kanadensiska Petrolifera Petroleum Limited har haft en låg profil dessa dagar när Alan García har mött de fredliga protesterna med blod och eld. Dessa bolag opererar i regionen och har ett stort intresse av att protesterna från de 63 olika etniska grupperna i området med drygt 3,5 miljoner invånare slås ned. För dessa bolag betyder det inget att ursprungsbefolkningen rycks upp med sina rötter från en mark där de levt i harmoni med naturen och Pacha Mama i tusentals år. Därför har de mobiliserat, ockuperat flygplatser, oljeanläggningar, flodsystemet och vägar i den enorma och undersköna Amazonasregionen för att försvara sin jord och rätt.
– Av de 103 utfärdade lagdekreten har 94 aspekter som berör Amazonas. Trettiofyra av dessa kränker ursprungsbefolkningarnas och böndernas rättigheter som hittills har haft stöd i nuvarande författning och den internationella rätten. Dessa lagdekret har införts på ett auktoritärt och antidemokratiskt sätt men går i linje med de förutbestämda kraven för undertecknandet och tillämpandet av frihandelsavtalet (TLC) med USA. Det gynnar de transnationella gruv, gas och andra multinationella korporationer som är på jakt efter jord, vatten, energi och Amazonas skogar. De (lagarna) är ett instrument för att generera en större nykolonisering och beroende till Imperiet i Norr, understryker Orlando Escudero Torres.
Ansvarig för folkmord
I oktober 2007 skrev president Alan Garcia under rubriken ”Trädgårdsmästarens hundssyndrom” [2] att hans politiska program innebär att marklotter på 5.000, 10.000 och 20.000 hektar i Amazonasregionen säljs ut till de intresserade multinationella bolagen. Vad Garcia inte räknade med var det faktum att Perus och Latinamerikas ursprungsbefolkningar inte längre accepterar att låta sig fördrivas från sina hem och se sina marker exploateras av utländska bolag. Och svaret från övriga Latinamerika har inte låtit vänta på sig. Från Bolivia, Ecuador, Venezuela, Colombia, Centralamerika, kort sagt, från hela den kontinent som dränktes i blod av de spanska kolonisatörerna strömmar stöduttalanden in till Peru och kräver att Alan Garcia ställs inför en internationell tribunal ansvarig för folkmord.
Inför denna växande internationella folkstorm beslöt den peruanska kongressen på uppmaning av regeringen i onsdags i förra veckan, att med 57 röster mot 47, bordlägga lagdekreten under tre månader samtidigt som en nybildad kommission ska utreda frågan på nytt. Men ursprungsbefolkningarnas organisationer och hela den peruanska folkrörelsen, vänstern och fackföreningarna förkastar beslutet som de ser som ett stickspår vars syfte är att neutralisera mobiliseringen i Amazonas och att den internationella opinionen ska minska.
Folk gör uppror mot förtrycket
Alan Garcia har också försökt att internationalisera konflikten och med en rasistisk underton anklagat Bolivias president Evo Morales, aymaraindian, för att ligga bakom upproret i Peru. Men Bolivias vicepresident Álvaro García Linera, var inte Alan Garcia svaret fattigt:
– Det är ett stort misstag att vilja fokusera interna problem mot böcker, dokument, brev eller program. Inget folk gör uppror genom att läsa ett dokument. Folken reser sig för att de lider, för att de känner sig förnedrade, diskriminerade och för att de har blivit bestulna på sina rikedomar och sina rättigheter.
Dick Emanuelsson
[1] Defendamos la Amazonía, patrimonio nacional y de los pueblos amazónicos. Av Orlando Escudero Torres, Secretario Nacional de Organización del MNI.
[2] “Síndrome del perro del hortelano” (trädgårdsmästare), av Alan Garcia, Perus president, 28 oktober 2007, El Comercio.
jueves, 23 de octubre de 2008
Latinamerika skeptiskt mot Obama i Vita Huset
<14685 tecken utan rubrik, ingress och fotnoter>
– Vi kommer inte att böja på nacken för någon
Är Barack Obama, som aldrig har besökt Latinamerika, ett lätt byte för de utrikespolitiska lobbyisterna i Washington, oljeoligarkin och det militärindustriella komplexet eller är han en av dem? Kommer han utforma en självständig utrikespolitik som kan hälsas välkommen av ett Latinamerika som allt mer går på egna ben och ser med misstro mot varje amerikanskt presidentkandidats utspel? Latinamerikareportern Dick Emanuelsson på plats i Latinamerika reder ut begreppen.
TEGUCIGALPA / 081023 / Stämningen kring kometen i den amerikanska presidentvalkampanjen påminner mycket om ”Kennedyfebern” på 1960-talet. Folkpartisterna kopierade USA:s demokrater och sprang omkring med halmhattar i valrörelsen. Yngve Holmberg, Reinfeldts föregångare fixade till en ”Kennedy-look”, bytte namn på Högerpartiet och trodde sig vinna, inte bara Östermalmsdamerna utan delar av medelklassens kvinnor med den nya frisyren. Men tji blev det och även den Kennedystödda och CIA-ledda Grisbuktsinvasionen den 15 april 1961 mot Kuba.
”Framstegsalliansen” var USA:s svar på att neutralisera det revolutionära uppsvinget i Latinamerika som den kubanska revolutionen 1959 hade inspirerat till. Det kalla kriget var på väg att töa bort och Latinamerika var på fötter. Precis som nu. Kennedys och CIA:s svar blev den ”Gode Grannens Politik” och i spåren följde Coca Cola, Elvis Presley och ett enormt utbud av Hollywood-filmer som hade sitt budskap i ”The American Way of Life”: Jänkar var häftiga och trevliga medan ryssarna beskrevs som illvilliga ondskefulla element eller i bästa fall ”gråa trista kommunister”.
För att binda upp de latinamerikanska regeringarna som allierade i kampen mot kommunismen bjöds inte bara militärer in till The School of Americas, USA:s krigsakademi för latinamerikanska officerare. CIA-filialerna bjöd även in fackföreningsledare som ansågs vara ”bearbetbara”. De utgjorde USA:s bundsförvanter inom den latinamerikanska arbetarrörelsen och hade en uppgift; splittra facken som stod under inflytande av de olika kommunistpartierna för att bilda nya ”västvänliga” fackföreningar. De ”Röda” utpekades som potentiella motståndare till USA:s strategiska intressen. Den ”Nationella Säkerhetsdoktrinen”, som utgjorde en del av Framstegsalliansen, förvandlade fackföreningsledaren eller den revolutionäre agitatorn i bostadsområdet till samhällets ”Inre Fiende”.
Wall Street och Obama
Kommer Obama bryta den politiken och hur kommer USA:s utrikespolitik se ut mot Latinamerika jämfört med Bushadminstrationens, frågade jag James Petras, marxist och universitetsprofessor i USA, en i Latinamerika omtyckt föreläsare med 50 års forskning av olika konflikter i världen i sitt bagage.
– Obama har tagit emot 500 miljoner dollar till sin valkampanj och det är lögn att han bara skulle ha tagit emot valsanslag från vanliga personer. Pengarna kommer från folket på Wall Street, från mäktiga kapitalgrupper. Kapitalistklassen är splittrad. Det är sant att Handelskammaren stöder McCain och fackföreningarna Obama. I stora drag är kapitalisterna för McCain men många kapitalister har placerat pengar på bägge kandidater för att säkra sin framtid.
Protektionism
– I förhållandet till Latinamerika kritiserar Obama Bush från en mer protektionistisk ståndpunkt. Han vill behålla exportrestriktionerna mot Latinamerika samtidigt som han fortsätter stödja subventionerna till de stora agroexportörerna i USA. Om vi talar om handel så är Obama ett sämre alternativ för Latinamerika jämfört med nuvarande situation, som inte heller är önskvärd.
Plan Colombia
– Obama är för Plan Colombia samtidigt som han har kritiserat det framförhandlade frihandelsavtalet (TLC) mellan Colombia och USA med hänvisning till de mänskliga rättigheterna. Obama har inget emot Uribe bara att det är lite obekvämt med att Uribe mördar så många colombianer, främst fackföreningsaktiva. Men det är dubbelt språkbruk eftersom Obama stödjer Plan Colombia som kanaliserar miljarder dollar till en regim som är bland den värsta förbrytaren av mänskliga rättigheter i världen.
Chavez diktatorisk
Vad gäller förhållandet till regeringen i Venezuela är Obama ambivalent, menar Petras.
– Han är mycket fientlig mot Chavez och använder samma argument mot Venezuela som högern; Chavez är auktoritär, diktatorisk, en fiende till USA medan han samtidigt håller dörren öppen för en direkt dialog med Chavez, men bara om Chavez är beredd upphöra vara fiende till USA, upphöra med sitt oberoende, sitt stöd till folkrörelserna i Latinamerika och acceptera den nordamerikanska hegemonin i Latinamerika och Karibien. Dessa villkor neutraliserar varje form av dialog.
Fortsatt blockad mot Kuba
– Obama vill inte ha slut på den kriminella blockaden av Kuba eller sluta stödja kontrarevolutionen med bas i Miami. Han talar om diktatur men säger att han under speciella villkor är beredd på en dialog med Havanna. Men villkoren för en sådan dialog är nästan de samma som dagens; att Kuba tillåter en politisk plattform för kontrarevolutionen och att den socialistiska ekonomin upphör. Det enda som egentligen skiljer Obama med Bush är att Obama är för att anhöriga i Florida kan skicka pengar till Kuba.
För den 4:e Flottan
– Obama stöder aktiveringen av den 4:e Flottan. Han säger inget positivt om immigranterna som tar sig över gränsen från Mexiko och han har stött byggandet av Skammens Mur. Han har inte kritiserat den fruktansvärda repressionen och förföljelsen mot papperslösa i USA men även legala invandrare i USA. Som du ser finns det ingen större skillnad mellan de två kandidaterna i frågan om Latinamerika.
– Obama talar i allmänna ordalag om förändringar som attraherar center-vänster och ett antal intellektuella i Latinamerika. I botten gynnas Obama av argument som att ”vem som helst är ett bättre alternativ än det som vi har i dag”. Det vill säga Bush och McCain. Många hoppas att Obama ska skapa politiska öppningar men Obama har inte aviserat några nya reformer eller former som att komma ner från piedestalen och acceptera och se den nya verkligheten i Latinamerika.
Svart=Progressiv?
Frågan om Obamas hudfärg har av liberaler förts fram som en fördel. När den mäktiga svenska folkopinionen mot USA:s folkmordskrig var som starkast i början av 1970-talet, skickade Vita huset hit Jerome Holland, en svart diplomat som av president Nixon utsågs som ambassadör i Stockholm. Hans landsman Sherman Adams, var inte bara sparringboxare till Cassius Clay, som senare blev Muhammed Ali, han var också en svart Vietnamdesertör som fick en fristad i Sverige där han kallade Holland för ”Housenigger”. Holland, som politisk representant för Vita huset, försvarade folkmordskriget och förväntade sig kanske inte att det fredliga Sverige skulle besvara ambassadören med ruttna ägg i det lilla samhället Glanshammar i Örebro län. Bonniersfären anklagade svenska demonstranter för att vara rasister.
Men har hudfärgen någon politisk betydelse? Condoleeza Rice är både svart och intellektuell men samtidigt före detta styrelseledamot och stor aktieägare i Chevron. Känner hon större tillhörighet till sin sociala klass än färgen på sin hud? Betydde Colin Powells deltagande i Bushregeringen något för att förhindra folkmordet i Irak? Vad bryr sig Rice&Powell om att svarta eller vita immigranter från Mexiko förlorar sina liv när de korsar Arizonaöknen?
Obamas 5-punktersprogram
I de få intervjuer Obama har gett på temat Latinamerika har han kritiserat Bush för att ha ignorerat kontinenten söder om Rio Bravo. ”Därför bör vi inte förvånas över att folk som Hugo Chavez eller länder som Kina fyller detta tomrum” [1]. För att ytterligare markera kontinuiteten av USA:s utrikespolitik sammanstrålade han den 23 maj i år med den USA-kubanska terroristgruppen FNCA (Fundación Cubanoamericana) där han försökte vinna de högerextrema USA-kubanerna i södra Florida genom att lägga sig parallellt med den republikanska utrikespolitiken mot Latinamerika. Obama presenterade sitt politiska program visavi Latinamerika i fem punkter [2]:
1. Direktdiplomati mot Kuba, fortsatt blockad.
2. Isolera Venezuela och deras allierade i regionen med hänvisning till att de påstås stödja FARC-gerillan.
3. FARC-gerillan i Colombia ska betraktas och behandlas som Al-Qaeda och blir den perfekta legitima förevändningen för varje form intervention i regionen, skriver latinamerikaexperten José Antonio Gutiérrez D. [3] under rubriken: ”Obama och Latinamerika, en vänlig imperialism”? Obama säger att han inte kommer tillåta att medlemmar i FARC tar sin tillflykt till grannländerna som kommer att drabbas av Obamas bannbullor, en klar indikation till Venezuela och Ecuador, om han blir president.
4. Han ger också fullt stöd till Plan Colombia och Uriberegimen men Nej till frihandelsavtal (TLC) med Colombia så länge morden på fackliga aktiva pågår.
5. Till Mexiko vill han utöka anslagen via Plan Mérida, en mexikansk variant av Plan Colombia, med förevändningen att bekämpa ”narkotikakartellerna och terrorismen”.
Chavez ”ett hanterligt hot”
Nitton dagar senare intervjuades Obama av Jorge Ramos, direktör för den politiskt högerinfluerade tevekanalen Univisión där han konkretiserade sin syn på om Chavez utgör, som Condoleeza Rice hävdar, ett hot för regionen:
”Jo, jag tror att han är ett hot, men ett hanterligt hot. Vi vet till exempel att han kan ha varit inblandad i stödet till FARC som skadar en granne. Den typen av grannar vill vi inte ha. Jag anser därför att det är viktigt att via OAS och FN inleda sanktioner som ger budskapet att den typen av uppförande är inte acceptabelt. Vad jag vill ha sagt är att vi bör ha en direkt diplomati med Venezuela och resten av länderna i världen”, en ståndpunkt som McCain kritiserade Obama för i den sista debatten mellan de bägge innan valet.
Obama beskriver den venezuelanska regeringen som en auktoritär regim som med checkhäftets diplomati och en antiamerikansk retorik ”upprepar falska löften över misslyckade ideologier i det förgångna” [4]
Chavez tillbakavisade oblygt Obamas påhopp:
– Gentlemannen verkar inte ha begripit att Venezuela befinner sig mitt i en revolution, sa Chavez som berättade att han varit i kontakt med de närmaste allierade inom ALBA, bland dem Fidel Castro:
– Vi kommer inte att böja på nacken för någon, försäkrade Chavez [5] den 16 juli.
Vad är det då Obama kan erbjuda Latinamerika?
Chavez blir Saddam
José Antonio Gutiérrez:
”Han erbjuder ett ovillkorligt stöd till en auktoritär regim som Uribes, dollardiplomati, mer ekonomiska interventioner, erbjudanden om mikrokrediter och andra allmosor för att förstärka beroendet (till USA) samt tomma löften om misslyckade ideologier som ’Washingtons-konsensus’. Retoriken är i praktiken impregnerad av den föråldrade ‘Nationella Säkerhetsdoktrinen’ och för att värma upp misslyckade interventionsprogram kallar han bokstavligen till en ny Framstegsallians [6], som ser misstänkt likartad ut som det kritiserade fiaskot som infördes av Kennedy på 1960-talet”.
Gutierrez menar att Obamas uttalande och programmatiska utspel bekräftar att State Departement inte kommer att förändra sin linje mot Latinamerika i avgörande grad med Obama i Vita huset. Han byter ut Al-Qaeda mot FARC, kampen mot terrorismen ersätts av kampen mot narkotikahandeln. Chavez ersätter Saddam Hussein och Venezuela blir Irans motsvarighet i Sydamerika. ALBA:s medlemsländer varnas för att de kan komma att inordnas i ”Ondskans axelmakter” eftersom de slår vakt om rätten att gå egna vägar, fjärran från Washingtons konsensus.
Vill se om Muren fungerar
För Mexikos 105 miljoner invånare och 12 miljoner i USA, varav majoriteten är papperslösa, utgör Obama på presidentposten ingen större skillnad mot en republikan. Obama stödde beslutet att bygga den 1.100 kilometer långa muren mellan Mexiko och USA för att förhindra 400.000 mexikanska ekonomiska flyktingar som varje år försöker att ta sig över gränsen till USA. På Jorge Ramos’ fråga om han kommer stoppa murbygget om han blir president svarar Obama:
– Jag vill först se om den fungerar.
– Men en mur fungerar.
– Det vet vi ännu inte.
– Men Ni har redan röstat för att bygga muren.
– Det är sant att jag röstade för att inleda byggandet av muren i vissa delar av gränsen, Jag tror att muren har betydelse och där den kan rädda människoliv (500-600 personer dör varje år).
Inte heller Mark Weisbrot, Latinamerikaexpert och chef för Center for Economic and Policy Research i Washington, tror att Obama kommer betyda en helomvändning från USA:s sida mot Latinamerika.
”Om Obama vinner är det troligaste konceptet att president Chavez kommer att hälsa en ny administration välkommen och erbjuda (Obama) en olivkvist. Om Obama lyssnar på sina rådgivare kommer han avvisa (Chavez’ erbjudande) på ett sätt som kommer förstärka status cou. Det finns naturligtvis en möjlighet att Obama kommer gå emot sina rådgivare och överge Washingtons kampanj mot Venezuela. Men det är inte det mest troliga resultatet”, säger Weisbrot [7] i en kommentar över valkampanjen och den ekonomiska krisen i USA.
Latinamerikas nya realiteter
Efter att ha läst säkert ett hundra artiklar, krönikor eller ledare i latinamerikanska medier på temat Obama och Latinamerika, har jag stött på en och annan som hoppas att Obama i grunden kan bryta USA:s morot och piskapolitik visavi Latinamerika. Det är främst den latinamerikanska högern och liberaler som har förhoppningar om att Obama kan skapa illusioner hos latinamerikanerna och få dem att tänka på andra utvecklingsprojekt än ALBA, Petrocaribe eller Banco del Sur. För övrigt är den förkrossande majoriteten av progressiva, demokratiska och vänstern i största allmänhet mycket skeptiska till att Obama i Vita husets innebär någon förändring av förhållandet till grannarna söderut.
Han verkar heller inte ha insett de nya realiteterna i Latinamerika där länderna skapar sina egna banker och frigör sig ur det skruvstäd som Världsbanken och IMF pressade in dem i under skuldkrisens år. Chavez och Venezuela har diversifierat handeln med omvärlden. Exemplet Kina, Ryssland, Frankrike, Iran, Portugal är slående och visar vägen för att vara mindre sårbar när den cykliska kapitaliska krisen nu slår igenom brutalt i den ”friaste” av världar. I dag exporterar Venezuela 250.000 fat olja till Kina. Nästa år har den siffran stigit till 500,000 och om fyra år cirka 1 miljon fat. Exportberoendet till USA minskar parallellt.
Dollarn arkiveras
Tendensen hos övriga Latinamerika är den samma, även om dessa länders manöverutrymme, med undantag för Kuba, är mindre än Venezuelas. Men ett illustrativt exempel på hur Latinamerika förändras är överenskommelsen mellan Brasilien och Argentina som i början av oktober beslutade att betalning för handeln mellan de bägge länderna från och med nu ska ske med den egna valutan. Dollarn arkiveras.
Mitt i den värsta ekonomiska krisen i modern tid debatterar och föreslår ALBA-lägrets och flera av UNASUR:s statschefer att IMF bör läggas ned. Samtidigt föreslås och beslutas om investeringar i infrastruktur, utbildning, hälsovård och byggandet av nya raffinaderier som för Wall Street nyliberala yuppies måste kännas som en politik avsedd för Månen, så avlägsen är den i förhållandet till krisen i USA.
Eller, som Chavez svarade på frågan vad han rekommenderade latinamerikaner som har sina besparingar i USA-banker att göra:
– Ta ut varenda dollar och placera dem i stället i Latinamerika!
För Barack Obama
Dick Emanuelsson
Noter:
[1] Barack Obama on Iraq War
http://www.ontheissues.org/Celeb/Barack_Obama_War_+_Peace.htm
[2] Remarks of Senator Barack Obama: Renewing U.S. Leadership in the Americas
[3] Obama y América Latina, ¿el imperialismo amigable?
http://www.anarkismo.net/newswire.php?story_id=9067
[4]http://espanol.news.yahoo.com/s/23052008/54/internacional-obama-considera-necesaria-nueva-alianza-latinoam-rica.html
[5] Chávez critica a Obama y dice que "el Imperio es el único agente destructor".
http://www.atravesdevenezuela.com/html/modules.php?name=News&file=article&sid=17778
[6] http://espanol.news.yahoo.com/s/ap/080523/eeuu/amn_pol_obama_latinoamerica
[7] The United States and the World: Where Are We Headed?
http://www.cepr.net/documents/publications/us_world_2008_09.pdf
– Vi kommer inte att böja på nacken för någon
Är Barack Obama, som aldrig har besökt Latinamerika, ett lätt byte för de utrikespolitiska lobbyisterna i Washington, oljeoligarkin och det militärindustriella komplexet eller är han en av dem? Kommer han utforma en självständig utrikespolitik som kan hälsas välkommen av ett Latinamerika som allt mer går på egna ben och ser med misstro mot varje amerikanskt presidentkandidats utspel? Latinamerikareportern Dick Emanuelsson på plats i Latinamerika reder ut begreppen.
TEGUCIGALPA / 081023 / Stämningen kring kometen i den amerikanska presidentvalkampanjen påminner mycket om ”Kennedyfebern” på 1960-talet. Folkpartisterna kopierade USA:s demokrater och sprang omkring med halmhattar i valrörelsen. Yngve Holmberg, Reinfeldts föregångare fixade till en ”Kennedy-look”, bytte namn på Högerpartiet och trodde sig vinna, inte bara Östermalmsdamerna utan delar av medelklassens kvinnor med den nya frisyren. Men tji blev det och även den Kennedystödda och CIA-ledda Grisbuktsinvasionen den 15 april 1961 mot Kuba.
”Framstegsalliansen” var USA:s svar på att neutralisera det revolutionära uppsvinget i Latinamerika som den kubanska revolutionen 1959 hade inspirerat till. Det kalla kriget var på väg att töa bort och Latinamerika var på fötter. Precis som nu. Kennedys och CIA:s svar blev den ”Gode Grannens Politik” och i spåren följde Coca Cola, Elvis Presley och ett enormt utbud av Hollywood-filmer som hade sitt budskap i ”The American Way of Life”: Jänkar var häftiga och trevliga medan ryssarna beskrevs som illvilliga ondskefulla element eller i bästa fall ”gråa trista kommunister”.
För att binda upp de latinamerikanska regeringarna som allierade i kampen mot kommunismen bjöds inte bara militärer in till The School of Americas, USA:s krigsakademi för latinamerikanska officerare. CIA-filialerna bjöd även in fackföreningsledare som ansågs vara ”bearbetbara”. De utgjorde USA:s bundsförvanter inom den latinamerikanska arbetarrörelsen och hade en uppgift; splittra facken som stod under inflytande av de olika kommunistpartierna för att bilda nya ”västvänliga” fackföreningar. De ”Röda” utpekades som potentiella motståndare till USA:s strategiska intressen. Den ”Nationella Säkerhetsdoktrinen”, som utgjorde en del av Framstegsalliansen, förvandlade fackföreningsledaren eller den revolutionäre agitatorn i bostadsområdet till samhällets ”Inre Fiende”.
Wall Street och Obama
Kommer Obama bryta den politiken och hur kommer USA:s utrikespolitik se ut mot Latinamerika jämfört med Bushadminstrationens, frågade jag James Petras, marxist och universitetsprofessor i USA, en i Latinamerika omtyckt föreläsare med 50 års forskning av olika konflikter i världen i sitt bagage.
– Obama har tagit emot 500 miljoner dollar till sin valkampanj och det är lögn att han bara skulle ha tagit emot valsanslag från vanliga personer. Pengarna kommer från folket på Wall Street, från mäktiga kapitalgrupper. Kapitalistklassen är splittrad. Det är sant att Handelskammaren stöder McCain och fackföreningarna Obama. I stora drag är kapitalisterna för McCain men många kapitalister har placerat pengar på bägge kandidater för att säkra sin framtid.
Protektionism
– I förhållandet till Latinamerika kritiserar Obama Bush från en mer protektionistisk ståndpunkt. Han vill behålla exportrestriktionerna mot Latinamerika samtidigt som han fortsätter stödja subventionerna till de stora agroexportörerna i USA. Om vi talar om handel så är Obama ett sämre alternativ för Latinamerika jämfört med nuvarande situation, som inte heller är önskvärd.
Plan Colombia
– Obama är för Plan Colombia samtidigt som han har kritiserat det framförhandlade frihandelsavtalet (TLC) mellan Colombia och USA med hänvisning till de mänskliga rättigheterna. Obama har inget emot Uribe bara att det är lite obekvämt med att Uribe mördar så många colombianer, främst fackföreningsaktiva. Men det är dubbelt språkbruk eftersom Obama stödjer Plan Colombia som kanaliserar miljarder dollar till en regim som är bland den värsta förbrytaren av mänskliga rättigheter i världen.
Chavez diktatorisk
Vad gäller förhållandet till regeringen i Venezuela är Obama ambivalent, menar Petras.
– Han är mycket fientlig mot Chavez och använder samma argument mot Venezuela som högern; Chavez är auktoritär, diktatorisk, en fiende till USA medan han samtidigt håller dörren öppen för en direkt dialog med Chavez, men bara om Chavez är beredd upphöra vara fiende till USA, upphöra med sitt oberoende, sitt stöd till folkrörelserna i Latinamerika och acceptera den nordamerikanska hegemonin i Latinamerika och Karibien. Dessa villkor neutraliserar varje form av dialog.
Fortsatt blockad mot Kuba
– Obama vill inte ha slut på den kriminella blockaden av Kuba eller sluta stödja kontrarevolutionen med bas i Miami. Han talar om diktatur men säger att han under speciella villkor är beredd på en dialog med Havanna. Men villkoren för en sådan dialog är nästan de samma som dagens; att Kuba tillåter en politisk plattform för kontrarevolutionen och att den socialistiska ekonomin upphör. Det enda som egentligen skiljer Obama med Bush är att Obama är för att anhöriga i Florida kan skicka pengar till Kuba.
För den 4:e Flottan
– Obama stöder aktiveringen av den 4:e Flottan. Han säger inget positivt om immigranterna som tar sig över gränsen från Mexiko och han har stött byggandet av Skammens Mur. Han har inte kritiserat den fruktansvärda repressionen och förföljelsen mot papperslösa i USA men även legala invandrare i USA. Som du ser finns det ingen större skillnad mellan de två kandidaterna i frågan om Latinamerika.
– Obama talar i allmänna ordalag om förändringar som attraherar center-vänster och ett antal intellektuella i Latinamerika. I botten gynnas Obama av argument som att ”vem som helst är ett bättre alternativ än det som vi har i dag”. Det vill säga Bush och McCain. Många hoppas att Obama ska skapa politiska öppningar men Obama har inte aviserat några nya reformer eller former som att komma ner från piedestalen och acceptera och se den nya verkligheten i Latinamerika.
Svart=Progressiv?
Frågan om Obamas hudfärg har av liberaler förts fram som en fördel. När den mäktiga svenska folkopinionen mot USA:s folkmordskrig var som starkast i början av 1970-talet, skickade Vita huset hit Jerome Holland, en svart diplomat som av president Nixon utsågs som ambassadör i Stockholm. Hans landsman Sherman Adams, var inte bara sparringboxare till Cassius Clay, som senare blev Muhammed Ali, han var också en svart Vietnamdesertör som fick en fristad i Sverige där han kallade Holland för ”Housenigger”. Holland, som politisk representant för Vita huset, försvarade folkmordskriget och förväntade sig kanske inte att det fredliga Sverige skulle besvara ambassadören med ruttna ägg i det lilla samhället Glanshammar i Örebro län. Bonniersfären anklagade svenska demonstranter för att vara rasister.
Men har hudfärgen någon politisk betydelse? Condoleeza Rice är både svart och intellektuell men samtidigt före detta styrelseledamot och stor aktieägare i Chevron. Känner hon större tillhörighet till sin sociala klass än färgen på sin hud? Betydde Colin Powells deltagande i Bushregeringen något för att förhindra folkmordet i Irak? Vad bryr sig Rice&Powell om att svarta eller vita immigranter från Mexiko förlorar sina liv när de korsar Arizonaöknen?
Obamas 5-punktersprogram
I de få intervjuer Obama har gett på temat Latinamerika har han kritiserat Bush för att ha ignorerat kontinenten söder om Rio Bravo. ”Därför bör vi inte förvånas över att folk som Hugo Chavez eller länder som Kina fyller detta tomrum” [1]. För att ytterligare markera kontinuiteten av USA:s utrikespolitik sammanstrålade han den 23 maj i år med den USA-kubanska terroristgruppen FNCA (Fundación Cubanoamericana) där han försökte vinna de högerextrema USA-kubanerna i södra Florida genom att lägga sig parallellt med den republikanska utrikespolitiken mot Latinamerika. Obama presenterade sitt politiska program visavi Latinamerika i fem punkter [2]:
1. Direktdiplomati mot Kuba, fortsatt blockad.
2. Isolera Venezuela och deras allierade i regionen med hänvisning till att de påstås stödja FARC-gerillan.
3. FARC-gerillan i Colombia ska betraktas och behandlas som Al-Qaeda och blir den perfekta legitima förevändningen för varje form intervention i regionen, skriver latinamerikaexperten José Antonio Gutiérrez D. [3] under rubriken: ”Obama och Latinamerika, en vänlig imperialism”? Obama säger att han inte kommer tillåta att medlemmar i FARC tar sin tillflykt till grannländerna som kommer att drabbas av Obamas bannbullor, en klar indikation till Venezuela och Ecuador, om han blir president.
4. Han ger också fullt stöd till Plan Colombia och Uriberegimen men Nej till frihandelsavtal (TLC) med Colombia så länge morden på fackliga aktiva pågår.
5. Till Mexiko vill han utöka anslagen via Plan Mérida, en mexikansk variant av Plan Colombia, med förevändningen att bekämpa ”narkotikakartellerna och terrorismen”.
Chavez ”ett hanterligt hot”
Nitton dagar senare intervjuades Obama av Jorge Ramos, direktör för den politiskt högerinfluerade tevekanalen Univisión där han konkretiserade sin syn på om Chavez utgör, som Condoleeza Rice hävdar, ett hot för regionen:
”Jo, jag tror att han är ett hot, men ett hanterligt hot. Vi vet till exempel att han kan ha varit inblandad i stödet till FARC som skadar en granne. Den typen av grannar vill vi inte ha. Jag anser därför att det är viktigt att via OAS och FN inleda sanktioner som ger budskapet att den typen av uppförande är inte acceptabelt. Vad jag vill ha sagt är att vi bör ha en direkt diplomati med Venezuela och resten av länderna i världen”, en ståndpunkt som McCain kritiserade Obama för i den sista debatten mellan de bägge innan valet.
Obama beskriver den venezuelanska regeringen som en auktoritär regim som med checkhäftets diplomati och en antiamerikansk retorik ”upprepar falska löften över misslyckade ideologier i det förgångna” [4]
Chavez tillbakavisade oblygt Obamas påhopp:
– Gentlemannen verkar inte ha begripit att Venezuela befinner sig mitt i en revolution, sa Chavez som berättade att han varit i kontakt med de närmaste allierade inom ALBA, bland dem Fidel Castro:
– Vi kommer inte att böja på nacken för någon, försäkrade Chavez [5] den 16 juli.
Vad är det då Obama kan erbjuda Latinamerika?
Chavez blir Saddam
José Antonio Gutiérrez:
”Han erbjuder ett ovillkorligt stöd till en auktoritär regim som Uribes, dollardiplomati, mer ekonomiska interventioner, erbjudanden om mikrokrediter och andra allmosor för att förstärka beroendet (till USA) samt tomma löften om misslyckade ideologier som ’Washingtons-konsensus’. Retoriken är i praktiken impregnerad av den föråldrade ‘Nationella Säkerhetsdoktrinen’ och för att värma upp misslyckade interventionsprogram kallar han bokstavligen till en ny Framstegsallians [6], som ser misstänkt likartad ut som det kritiserade fiaskot som infördes av Kennedy på 1960-talet”.
Gutierrez menar att Obamas uttalande och programmatiska utspel bekräftar att State Departement inte kommer att förändra sin linje mot Latinamerika i avgörande grad med Obama i Vita huset. Han byter ut Al-Qaeda mot FARC, kampen mot terrorismen ersätts av kampen mot narkotikahandeln. Chavez ersätter Saddam Hussein och Venezuela blir Irans motsvarighet i Sydamerika. ALBA:s medlemsländer varnas för att de kan komma att inordnas i ”Ondskans axelmakter” eftersom de slår vakt om rätten att gå egna vägar, fjärran från Washingtons konsensus.
Vill se om Muren fungerar
För Mexikos 105 miljoner invånare och 12 miljoner i USA, varav majoriteten är papperslösa, utgör Obama på presidentposten ingen större skillnad mot en republikan. Obama stödde beslutet att bygga den 1.100 kilometer långa muren mellan Mexiko och USA för att förhindra 400.000 mexikanska ekonomiska flyktingar som varje år försöker att ta sig över gränsen till USA. På Jorge Ramos’ fråga om han kommer stoppa murbygget om han blir president svarar Obama:
– Jag vill först se om den fungerar.
– Men en mur fungerar.
– Det vet vi ännu inte.
– Men Ni har redan röstat för att bygga muren.
– Det är sant att jag röstade för att inleda byggandet av muren i vissa delar av gränsen, Jag tror att muren har betydelse och där den kan rädda människoliv (500-600 personer dör varje år).
Inte heller Mark Weisbrot, Latinamerikaexpert och chef för Center for Economic and Policy Research i Washington, tror att Obama kommer betyda en helomvändning från USA:s sida mot Latinamerika.
”Om Obama vinner är det troligaste konceptet att president Chavez kommer att hälsa en ny administration välkommen och erbjuda (Obama) en olivkvist. Om Obama lyssnar på sina rådgivare kommer han avvisa (Chavez’ erbjudande) på ett sätt som kommer förstärka status cou. Det finns naturligtvis en möjlighet att Obama kommer gå emot sina rådgivare och överge Washingtons kampanj mot Venezuela. Men det är inte det mest troliga resultatet”, säger Weisbrot [7] i en kommentar över valkampanjen och den ekonomiska krisen i USA.
Latinamerikas nya realiteter
Efter att ha läst säkert ett hundra artiklar, krönikor eller ledare i latinamerikanska medier på temat Obama och Latinamerika, har jag stött på en och annan som hoppas att Obama i grunden kan bryta USA:s morot och piskapolitik visavi Latinamerika. Det är främst den latinamerikanska högern och liberaler som har förhoppningar om att Obama kan skapa illusioner hos latinamerikanerna och få dem att tänka på andra utvecklingsprojekt än ALBA, Petrocaribe eller Banco del Sur. För övrigt är den förkrossande majoriteten av progressiva, demokratiska och vänstern i största allmänhet mycket skeptiska till att Obama i Vita husets innebär någon förändring av förhållandet till grannarna söderut.
Han verkar heller inte ha insett de nya realiteterna i Latinamerika där länderna skapar sina egna banker och frigör sig ur det skruvstäd som Världsbanken och IMF pressade in dem i under skuldkrisens år. Chavez och Venezuela har diversifierat handeln med omvärlden. Exemplet Kina, Ryssland, Frankrike, Iran, Portugal är slående och visar vägen för att vara mindre sårbar när den cykliska kapitaliska krisen nu slår igenom brutalt i den ”friaste” av världar. I dag exporterar Venezuela 250.000 fat olja till Kina. Nästa år har den siffran stigit till 500,000 och om fyra år cirka 1 miljon fat. Exportberoendet till USA minskar parallellt.
Dollarn arkiveras
Tendensen hos övriga Latinamerika är den samma, även om dessa länders manöverutrymme, med undantag för Kuba, är mindre än Venezuelas. Men ett illustrativt exempel på hur Latinamerika förändras är överenskommelsen mellan Brasilien och Argentina som i början av oktober beslutade att betalning för handeln mellan de bägge länderna från och med nu ska ske med den egna valutan. Dollarn arkiveras.
Mitt i den värsta ekonomiska krisen i modern tid debatterar och föreslår ALBA-lägrets och flera av UNASUR:s statschefer att IMF bör läggas ned. Samtidigt föreslås och beslutas om investeringar i infrastruktur, utbildning, hälsovård och byggandet av nya raffinaderier som för Wall Street nyliberala yuppies måste kännas som en politik avsedd för Månen, så avlägsen är den i förhållandet till krisen i USA.
Eller, som Chavez svarade på frågan vad han rekommenderade latinamerikaner som har sina besparingar i USA-banker att göra:
– Ta ut varenda dollar och placera dem i stället i Latinamerika!
För Barack Obama
Dick Emanuelsson
Noter:
[1] Barack Obama on Iraq War
http://www.ontheissues.org/Celeb/Barack_Obama_War_+_Peace.htm
[2] Remarks of Senator Barack Obama: Renewing U.S. Leadership in the Americas
[3] Obama y América Latina, ¿el imperialismo amigable?
http://www.anarkismo.net/newswire.php?story_id=9067
[4]http://espanol.news.yahoo.com/s/23052008/54/internacional-obama-considera-necesaria-nueva-alianza-latinoam-rica.html
[5] Chávez critica a Obama y dice que "el Imperio es el único agente destructor".
http://www.atravesdevenezuela.com/html/modules.php?name=News&file=article&sid=17778
[6] http://espanol.news.yahoo.com/s/ap/080523/eeuu/amn_pol_obama_latinoamerica
[7] The United States and the World: Where Are We Headed?
http://www.cepr.net/documents/publications/us_world_2008_09.pdf
sábado, 19 de abril de 2008
GRAN PARO CÍVICO NACIONAL EN HONDURAS
¡“Un pueblo con hambre es un pueblo que lucha”!
TEXTO: DICK EMANUELSSON
FOTO: MIRIAN HUEZO
TEGUCIGALPA / 080417 / Centroamérica respira un nuevo aire, un aire de lucha popular, de crecimiento de un pueblo cada día más organizado y combativo. El Paro Nacional el jueves (17 de abril) en Honduras fue una nueva ilustración de ese espíritu de luchar por un cambio.
El Paro paralizo prácticamente 15 de las más grandes ciudades de Honduras. Las calles en la capital Tegucigalpa eran como los domingos. En comparación al paro Nacional en agosto del 2007, el paro de hoy jueves fue duramente reprimido por miles de policías y de soldados del ejército apostados en diferentes puntos estratégicos en las diferentes ciudades pero los manifestantes resistían la represión oficial
Cortes de carreteras
El Paro fue convocado por la Coordinadora Nacional de Resistencia Popular (CNRP) y uno de los destacados líderes populares es JUAN BARAHONA, presidente de la central obrera FUTH (Federación Unitaria de los Trabajadores de Honduras), con lo cual dialogamos.
– Este es una jornada cívica al nivel nacional. Hemos mantenido tomas de carreteras en todo el país este día. En algunas zonas la policía los ha reprimido pero no ha podido desalojarlos. En la ciudad de Ceiba (en la costa del Caribe) y la ciudad de Progreso han reprimido pero los compañeros se han mantenido. Acá en Tegucigalpa hemos mantenido cinco tomas y donde han reprimido es acá donde esta el Bloque Popular y los compañeros de Stibys (el combativo sindicato de Coca Cola). Pero aun así, la toma se mantiene, mantenemos el Bulevar (irónicamente con el nombre Fuerzas Armadas), tenemos un compañero detenido, un campesino, y varios golpeados, curados por la Cruz Roja y permanecemos en este momento en esta toma, esperando que nos entregue el compañero detenido. De lo contrario nosotros vamos a esperar aquí por que no vamos a dejar este compañero botado por que es un compañero nuestro.
El pueblo resiste
– Pero queremos decir también al pueblo hondureño y al mundo entero, que el día de hoy, el presidente de Honduras, Manuel Mel Zelaya Rosales se ha quitado la máscara, y se ha declarado de ser un enemigo al pueblo hondureño, un presidente represivo. Nos ha reprimido al nivel nacional aun siendo tomas pacificas y un presidente, que en vez de dar respuestas a la demanda que nosotros le hemos planteado, ha resuelto el problema con el garrote con la represión de la policía y el ejercito. Pero aun así, el pueblo resiste y se mantiene. Y vamos a mantener esta lucha de dignidad por que son luchas de principios de un pueblo que se esta levantando, exigiendo al gobierno mayor respuesta y serenidad de los problemas de Honduras.
• La Coordinadora Nacional de Resistencia Popular (CNRP) y el Bloque Popular tiene una agenda de doce puntos por los cuales quieren dialogar con el presidente, que acaba incluso de regresar esta mañana del exterior. ¿Cuáles son los temas más urgentes de esa agenda?
– Es un presidente viajero, se ha dedicado a conocer y viajar por el mundo entero con los fondos del estado. Pero los problemas de Honduras los ignora. Va a hablar cosas bonitas afuera del Pais y aquí en Honduras resuelve los problemas con represión. Los problemas que nosotros hemos planteado urgentes es el control de los precios de la canasta básica, es la no municipalización de los proyectos de agua potable y la aprobación de un aumento general del salario son demandas que nosotros hemos planteado y que el pueblo ha respaldado por que son urgentes. Pero este gobierno no resuelve nada, este gobierno se ha declarado incompetente de resolver los problemas que nosotros hemos planteado. Por que él ha manifestado que él no manda en Honduras, que en Honduras manda los grupos del poder y las transnacionales. Entonces, es un gobierno que no esta al servicio a los hondureños sino al servicio de los intereses foráneos.
• Aparentemente el gobierno tiene un lenguaje antineoliberal. Pero Ustedes dicen que es lo contrario.
– Este es un gobierno que mantiene un discurso mentiroso, demagogo, antineoliberal pero en la practica es un gobierno muy disciplinado con la línea del Fondo Monetario Internacional, del Banco Mundial, es un gobierno muy disciplinado para aplicar el modelo neoliberal en contra de los más pobres, en contra la sociedad hondureña a favor a un grupo que dirige este país, que es un grupo de poder económico que hoy nos mal gobierna.
• En los noticieros y otros programas de la televisión hondureña se hablaron en forma déspota en contra los preparativos de este paro nacional, diciendo que “ahí están los de siempre, hablando de Che Guevara y Casas de Cartón”, pero acá en Tegucigalpa estamos rodeados con “Techos de Cartón”.
– Los dos partidos, Nacional (conservador) y Liberal son iguales. Cuando han gobernado son iguales contra el pueblo. Lo único que los diferencian es el color de las banderas, una es azul y la otra roja y blanco. En la practica los dos partidos son enemigos del pueblo y los gobiernos que llegan al poder de estos dos partidos son enemigos del pueblo, enemigos de la población, represivo, no podemos nosotros confiar en ningún gobierno de estos dos partidos tradicionales, por que los dos son iguales.
• Me parece que Centroamérica ha estado hasta hace poco una región aparentemente tranquila pero en este momento hay decenas de miles de campesinos llegando a la capital guatemalteca, exigiendo reforma agraria mientras en Costa Rica el pueblo esta en la calle, disputando el poder. En agosto del 2007 habían 40.000 hondureños tomando varias ciudades y carreteras durante dos días, exigiendo soluciones de sus necesidades básicas.
– Los sectores populares de estos países de América Latina principalmente Centroamérica hoy están levantando, exigiendo justicia, por que con este modelo neoliberal nos están aplicando han empobrecido mucho más a la población, a la indigencia. Y un pueblo con hambre es un pueblo que lucha. Y es eso que está pasando en Honduras. En Honduras hay una crisis económica y el pueblo la están sintiendo y por eso el día de hoy, las tomas han sido masivas y el pueblo se ha volcado a apoyarla. Porque son luchas justas, dignas donde el pueblo lo está sintiendo.
• En la mañana de hoy los noticieros han jugado el papel de guerra sucia, cuestionando los motivos por el paro.
– Los medios acá juegan un papel fundamental a favor del modelo neoliberal y al gobierno. Y en vez de informar, desinforman al pueblo toda lucha que hacemos, la ven como algo mal y busca a manipular al pueblo en contra de estas acciones. Pero el pueblo está despertando. Usted ha visto hoy como la toma nacional se ha mantenido y ha sido masiva por que el pueblo está levantando, el pueblo esta organizándose y un pueblo organizado es capaz de resolver sus propios problemas.
La izquierda hondureña
El único partido político del congreso hondureño que apoya el movimiento popular plenamente en Honduras es la UD, Partido Unificado Democrático, que en el congreso tiene cinco diputados. La UD, como es conocido del hondureño en común, fue fundado en el 1993 por cuatro partidos de izquierda; Partido de Renovación Patriótica (PRP), Partido de los Trabajadores (PT), El Partido Revolucionario Hondureño (PRH) y El Partido PP. Y está creciendo, amenazando el control y poder del bipartidismo liberal-Nacional en Honduras.
En el paro nos encontramos con el diputado de la UD, MARVIN PONCE, con gran apoyo de los campesinos que en él ve un representante consecuente en la defensa al campesinado hondureño, afectado como es terriblemente por las consecuencias del TLC entre EE.UU. y Honduras. Dice que los doce puntos de la agenda de La Coordinadora Nacional de Resistencia Popular (que aglutina todo el movimiento popular hondureño, sobre todo campesinos y todos los sindicatos) trata de apuntar hacia donde esta la solución, sobre todo, de los problemas estructurales en Honduras.
– Aquí hay 300.000 familias campesinas sin tierra. Cada siete campesino no tiene tierra.
Dice también que gran parte de los bosques están bajo control de capital italiano, que hay un oligopolio en la producción de arroz, que el TLC ha quitado los aranceles pero igual, los precios en carne de cerdo se ha duplicado.
– Tenemos una importación de Estados Unidos de carne en donde el crimen organizado está involucrado. En Estados Unidos se registra una salida (exportación) de 66 millones de libras (0,45 kilo) hacia a Honduras pero acá se registra solamente la entrada de 27 millones de libras.
Es decir, que la corrupción está en todos los niveles del cuerpo estatal. Por eso, el diputado Ponce acusa al gobierno de permitir la corrupción y en la consecuencia; el crimen organizado.
Fiscales en huelga de hambre
Desde doce días están en huelga de hambre en la segunda ciudad de Honduras, San Pedro Sulas y en la capital, Tegucigalpa, varios fiscales, no por reivindicaciones económicas sino por denunciar crímenes abiertos de corrupción en el mismo sector. Implicados son altos jefes de esa fiscalía como empresarios y políticos que intentan desesperadamente de tapar la olla podrida como caracteriza el pueblo hondureño.
Pero el problema grave es el hambre. La Canasta básica es incansable para una gran parte de la población hondureña.
– El sueldo mínimo alcanza a 117 dólares. 42 % de los hondureños están sin trabajo o se encuentran en el sector informal. Por eso la UD apoya y es parte del Paro a través del Bloque Popular a lo cual pertenecemos, agrega Marvin Ponce.
• ¿Pero cómo se explica que el presidente Chávez le dice “compañero” al presidente Manuel Zelaya que a su vez ha afiliado Honduras a Petrocaribe y ha enviado, por la primera vez en la historia de la república de Honduras, un embajador a la Habana?
– Zelaya tiene un círculo de gente que una vez era de la izquierda hondureña. Hace alianza con la izquierda en el exterior y hace represión al interior. Aplica la política de la FMI y ha duplicado los precios de energía. Los grandes dueños de las Maquilas no pagan sus facturas de electricidad y ahora Zelaya quiere privatizar la empresa pública ENEE, (Empresa Nacional de Energía Eléctrica), agrega Ponce.
La marcha comienza a moverse lentamente en Bulevar Fuerzas Armadas. Miles de obreros, campesinos y estudiantes comienzan las consignas y son recibidos por los capitalinos con aplausos y bocinas. El diputado Ponce agrega que el movimiento popular este año va a tener participación en las elecciones, que la UD no va a ir paralelamente al lado del movimiento popular sino canalizar la furia popular en una lucha cada día más organizada.
TEXTO: DICK EMANUELSSON
FOTO: MIRIAN HUEZO
TEGUCIGALPA / 080417 / Centroamérica respira un nuevo aire, un aire de lucha popular, de crecimiento de un pueblo cada día más organizado y combativo. El Paro Nacional el jueves (17 de abril) en Honduras fue una nueva ilustración de ese espíritu de luchar por un cambio.
El Paro paralizo prácticamente 15 de las más grandes ciudades de Honduras. Las calles en la capital Tegucigalpa eran como los domingos. En comparación al paro Nacional en agosto del 2007, el paro de hoy jueves fue duramente reprimido por miles de policías y de soldados del ejército apostados en diferentes puntos estratégicos en las diferentes ciudades pero los manifestantes resistían la represión oficial
Cortes de carreteras
El Paro fue convocado por la Coordinadora Nacional de Resistencia Popular (CNRP) y uno de los destacados líderes populares es JUAN BARAHONA, presidente de la central obrera FUTH (Federación Unitaria de los Trabajadores de Honduras), con lo cual dialogamos.
– Este es una jornada cívica al nivel nacional. Hemos mantenido tomas de carreteras en todo el país este día. En algunas zonas la policía los ha reprimido pero no ha podido desalojarlos. En la ciudad de Ceiba (en la costa del Caribe) y la ciudad de Progreso han reprimido pero los compañeros se han mantenido. Acá en Tegucigalpa hemos mantenido cinco tomas y donde han reprimido es acá donde esta el Bloque Popular y los compañeros de Stibys (el combativo sindicato de Coca Cola). Pero aun así, la toma se mantiene, mantenemos el Bulevar (irónicamente con el nombre Fuerzas Armadas), tenemos un compañero detenido, un campesino, y varios golpeados, curados por la Cruz Roja y permanecemos en este momento en esta toma, esperando que nos entregue el compañero detenido. De lo contrario nosotros vamos a esperar aquí por que no vamos a dejar este compañero botado por que es un compañero nuestro.
El pueblo resiste
– Pero queremos decir también al pueblo hondureño y al mundo entero, que el día de hoy, el presidente de Honduras, Manuel Mel Zelaya Rosales se ha quitado la máscara, y se ha declarado de ser un enemigo al pueblo hondureño, un presidente represivo. Nos ha reprimido al nivel nacional aun siendo tomas pacificas y un presidente, que en vez de dar respuestas a la demanda que nosotros le hemos planteado, ha resuelto el problema con el garrote con la represión de la policía y el ejercito. Pero aun así, el pueblo resiste y se mantiene. Y vamos a mantener esta lucha de dignidad por que son luchas de principios de un pueblo que se esta levantando, exigiendo al gobierno mayor respuesta y serenidad de los problemas de Honduras.
• La Coordinadora Nacional de Resistencia Popular (CNRP) y el Bloque Popular tiene una agenda de doce puntos por los cuales quieren dialogar con el presidente, que acaba incluso de regresar esta mañana del exterior. ¿Cuáles son los temas más urgentes de esa agenda?
– Es un presidente viajero, se ha dedicado a conocer y viajar por el mundo entero con los fondos del estado. Pero los problemas de Honduras los ignora. Va a hablar cosas bonitas afuera del Pais y aquí en Honduras resuelve los problemas con represión. Los problemas que nosotros hemos planteado urgentes es el control de los precios de la canasta básica, es la no municipalización de los proyectos de agua potable y la aprobación de un aumento general del salario son demandas que nosotros hemos planteado y que el pueblo ha respaldado por que son urgentes. Pero este gobierno no resuelve nada, este gobierno se ha declarado incompetente de resolver los problemas que nosotros hemos planteado. Por que él ha manifestado que él no manda en Honduras, que en Honduras manda los grupos del poder y las transnacionales. Entonces, es un gobierno que no esta al servicio a los hondureños sino al servicio de los intereses foráneos.
• Aparentemente el gobierno tiene un lenguaje antineoliberal. Pero Ustedes dicen que es lo contrario.
– Este es un gobierno que mantiene un discurso mentiroso, demagogo, antineoliberal pero en la practica es un gobierno muy disciplinado con la línea del Fondo Monetario Internacional, del Banco Mundial, es un gobierno muy disciplinado para aplicar el modelo neoliberal en contra de los más pobres, en contra la sociedad hondureña a favor a un grupo que dirige este país, que es un grupo de poder económico que hoy nos mal gobierna.
• En los noticieros y otros programas de la televisión hondureña se hablaron en forma déspota en contra los preparativos de este paro nacional, diciendo que “ahí están los de siempre, hablando de Che Guevara y Casas de Cartón”, pero acá en Tegucigalpa estamos rodeados con “Techos de Cartón”.
– Los dos partidos, Nacional (conservador) y Liberal son iguales. Cuando han gobernado son iguales contra el pueblo. Lo único que los diferencian es el color de las banderas, una es azul y la otra roja y blanco. En la practica los dos partidos son enemigos del pueblo y los gobiernos que llegan al poder de estos dos partidos son enemigos del pueblo, enemigos de la población, represivo, no podemos nosotros confiar en ningún gobierno de estos dos partidos tradicionales, por que los dos son iguales.
• Me parece que Centroamérica ha estado hasta hace poco una región aparentemente tranquila pero en este momento hay decenas de miles de campesinos llegando a la capital guatemalteca, exigiendo reforma agraria mientras en Costa Rica el pueblo esta en la calle, disputando el poder. En agosto del 2007 habían 40.000 hondureños tomando varias ciudades y carreteras durante dos días, exigiendo soluciones de sus necesidades básicas.
– Los sectores populares de estos países de América Latina principalmente Centroamérica hoy están levantando, exigiendo justicia, por que con este modelo neoliberal nos están aplicando han empobrecido mucho más a la población, a la indigencia. Y un pueblo con hambre es un pueblo que lucha. Y es eso que está pasando en Honduras. En Honduras hay una crisis económica y el pueblo la están sintiendo y por eso el día de hoy, las tomas han sido masivas y el pueblo se ha volcado a apoyarla. Porque son luchas justas, dignas donde el pueblo lo está sintiendo.
• En la mañana de hoy los noticieros han jugado el papel de guerra sucia, cuestionando los motivos por el paro.
– Los medios acá juegan un papel fundamental a favor del modelo neoliberal y al gobierno. Y en vez de informar, desinforman al pueblo toda lucha que hacemos, la ven como algo mal y busca a manipular al pueblo en contra de estas acciones. Pero el pueblo está despertando. Usted ha visto hoy como la toma nacional se ha mantenido y ha sido masiva por que el pueblo está levantando, el pueblo esta organizándose y un pueblo organizado es capaz de resolver sus propios problemas.
La izquierda hondureña
El único partido político del congreso hondureño que apoya el movimiento popular plenamente en Honduras es la UD, Partido Unificado Democrático, que en el congreso tiene cinco diputados. La UD, como es conocido del hondureño en común, fue fundado en el 1993 por cuatro partidos de izquierda; Partido de Renovación Patriótica (PRP), Partido de los Trabajadores (PT), El Partido Revolucionario Hondureño (PRH) y El Partido PP. Y está creciendo, amenazando el control y poder del bipartidismo liberal-Nacional en Honduras.
En el paro nos encontramos con el diputado de la UD, MARVIN PONCE, con gran apoyo de los campesinos que en él ve un representante consecuente en la defensa al campesinado hondureño, afectado como es terriblemente por las consecuencias del TLC entre EE.UU. y Honduras. Dice que los doce puntos de la agenda de La Coordinadora Nacional de Resistencia Popular (que aglutina todo el movimiento popular hondureño, sobre todo campesinos y todos los sindicatos) trata de apuntar hacia donde esta la solución, sobre todo, de los problemas estructurales en Honduras.
– Aquí hay 300.000 familias campesinas sin tierra. Cada siete campesino no tiene tierra.
Dice también que gran parte de los bosques están bajo control de capital italiano, que hay un oligopolio en la producción de arroz, que el TLC ha quitado los aranceles pero igual, los precios en carne de cerdo se ha duplicado.
– Tenemos una importación de Estados Unidos de carne en donde el crimen organizado está involucrado. En Estados Unidos se registra una salida (exportación) de 66 millones de libras (0,45 kilo) hacia a Honduras pero acá se registra solamente la entrada de 27 millones de libras.
Es decir, que la corrupción está en todos los niveles del cuerpo estatal. Por eso, el diputado Ponce acusa al gobierno de permitir la corrupción y en la consecuencia; el crimen organizado.
Fiscales en huelga de hambre
Desde doce días están en huelga de hambre en la segunda ciudad de Honduras, San Pedro Sulas y en la capital, Tegucigalpa, varios fiscales, no por reivindicaciones económicas sino por denunciar crímenes abiertos de corrupción en el mismo sector. Implicados son altos jefes de esa fiscalía como empresarios y políticos que intentan desesperadamente de tapar la olla podrida como caracteriza el pueblo hondureño.
Pero el problema grave es el hambre. La Canasta básica es incansable para una gran parte de la población hondureña.
– El sueldo mínimo alcanza a 117 dólares. 42 % de los hondureños están sin trabajo o se encuentran en el sector informal. Por eso la UD apoya y es parte del Paro a través del Bloque Popular a lo cual pertenecemos, agrega Marvin Ponce.
• ¿Pero cómo se explica que el presidente Chávez le dice “compañero” al presidente Manuel Zelaya que a su vez ha afiliado Honduras a Petrocaribe y ha enviado, por la primera vez en la historia de la república de Honduras, un embajador a la Habana?
– Zelaya tiene un círculo de gente que una vez era de la izquierda hondureña. Hace alianza con la izquierda en el exterior y hace represión al interior. Aplica la política de la FMI y ha duplicado los precios de energía. Los grandes dueños de las Maquilas no pagan sus facturas de electricidad y ahora Zelaya quiere privatizar la empresa pública ENEE, (Empresa Nacional de Energía Eléctrica), agrega Ponce.
La marcha comienza a moverse lentamente en Bulevar Fuerzas Armadas. Miles de obreros, campesinos y estudiantes comienzan las consignas y son recibidos por los capitalinos con aplausos y bocinas. El diputado Ponce agrega que el movimiento popular este año va a tener participación en las elecciones, que la UD no va a ir paralelamente al lado del movimiento popular sino canalizar la furia popular en una lucha cada día más organizada.