Den militära statskuppen i Honduras den 28 juni blev ett elddop för Obama som omedelbart fördömde händelserna för var det var; en statskupp som med militären under vapen besköt, kidnappade och landsförvisade president Manuel Zelaya till Costa Rica. Händelserna var mer eller mindre en repetition av hur Haitis president Jean-Bertrand Aristide också sattes på ett plan och landsförvisades till Sydafrika den 29 februari 2004.
Men Honduras är inte Haiti och i dag, när dessa rader skrivs, har det gått exakt 100 dagar sedan Zelaya störtades, 100 dagar av oavbruten kamp mot en civil-militär diktatur som har fördömts av hela det internationella samfundet, ja till och med OAS, de Amerikanska Staternas Organisation som av Che Guevara kallades för ”USA:s ministerium för koloniala frågor”. OAS’ fördömande av statskuppen visar att styrkeförhållandena i Latinamerika och Karibien radikalt har förändrats den senaste tioårsperioden. Därför var kuppen i Honduras lika mycket en kupp mot just den politiska process som inleddes i Latinamerika med att Hugo Chavez valdes till president för tio år sedan.
I HONDURAS ÄR DET FÅ som tvivlar på att USA inte hade ett finger med i spelet den 28 juni. Efter sju veckor stod det klart att planet som landsförvisade Zelaya först gick norrut och efter cirka 15 minuter landade. Den störtade presidenten nämnde detta för Lula under ett besök i Brasilien och Nicaraguas president Daniel Ortega bad de centralamerikanska luftfartsmyndigheterna att undersöka rutten som planet hade tagit efter att det hade lyft vid 6-tiden på morgonen den 28 juni. Det visade sig att planet hade landat på Palmerola, USA:s viktigaste flygbas söder om Rio Grande, belägen 80 kilometer norr om Honduras huvudstad Tegucigalpa. Därefter lyfte det och gick söderut, mot Costa Rica.
På den bas som byggdes 1983 för att bekämpa vänsterregeringen i Nicaragua samt att leda den salvadoranska arméns kamp mot vänstergerillan FMLN under 1980-talet, hyser 600 USA-officerare. Många civila plan med brinnande motorer har, när de bett om att få nödlanda på Palmerola, fått nej av USA-militären. Men planet med Zelaya landade hade inga problem. Avslöjade uppgav de militära USA-myndigheterna att de inte visste vem som fanns ombord.
FRÅN HILLARY CLINTONS läppar har, 100 dagar efter statskuppen, ordet ”statskupp” ännu inte passerat. Hon erkänner att den konstitutionella ordningen har brutits och har dragit in elva miljoner dollar i bistånd till vägbyggen samt ett antal visum för kuppmakarna. Men de 70 procent av Honduras’ utrikeshandel som går till USA har inte drabbats på något sätt. Inte heller handelsvägarna till EU har störts, trots att Internationella Transportarbetarfederationen (ITF) har försatt 650 honduranskflaggade fartyg i blockad i solidaritet med det honduranska folket.
I stället har Clinton vid flera tillfällen varnat den av det honduranska folket valde president Zelaya för ”eventuella oansvariga aktioner”. Zelaya ville tillbaka till sitt land och folk och försökte därför den 5 juli att landa på huvudstaden Tegucigalpas internationella flygplats Toncontin. Men militären ställde ut lastbilar medan utplacerade krypskyttar på kullarna ovanför flygbasen massakrerade ett tiotal av den halv miljon honduraner som hade anlänt för att ta emot sin president. Den 19-årige Isis Obed Murillo fick skallen sönderskjuten.
Den 24 juli försökte zelaya återigen, denna gång landvägen via en honduransk-nicaraguansk gränspostering men inte ens hans familj eller vi reportrar fick komma fram till gränsen. Elva kilometer in på honduranskt territorium torterades Pedro Magdiel, en 23-årig betongarbetare och aktiv i Motståndsfronten, till döds av en paramilitär dödspatrull.
Det var först den 21 september som Zelaya, från El Salvador, lyckades att gömd i bagageutrymmet på en bil ta sig tillbaka till sitt Honduras. Han blev Lulas ”gäst” på Brasiliens ambassad i Tegucigalpa och hälsades välkommen av 50.000 honduraner som bara några timmar efter det blev offentligt anlände till ambassaden. Clinton hade svårt för att kontrollera sin vrede över Zelayas modiga aktion. Men inte bara Clinton blev grinig, EU och Costa Ricas president Oscar Arias, Clintons självutnämnde medlare i Honduraskuppen, ansåg att Zelaya agerade oansvarigt och ”odiplomatiskt” som om kampen mot en diktatur skulle vara ett diplomatiskt cocktailparty.
Sedan den 22 september har den honduranska militären omringat ambassaden och utsatt dem som finns där inne, i dag ett 40-tal personer, för ett bokstavligt kemiskt krig av ammoniak och cyanid, kombinerat med elektromagnetiska ljudchocker. Situationen blev så dramatisk att FN:s Säkerhetsråd tog upp frågan, trots USA:s motstånd och där Brasilien krävde att den diplomatiska legationen skulle respekteras.
DEN CIVILA-MILITÄRA DIKTATURENS politiska mål är att de planerade valen den 29 november ska erkännas av det internationella samfundet. I dag är det bara en handfull länder i världen som erkänner kuppregimen under ledning av Roberto Micheletti, bland dem Israel och Taiwan, eller som kommer att erkänna en regim som väljs under militärens skugga i november.
När OAS den 28 september diskuterade ett principiellt ställningstagande till valen i november, fällde USA:s OAS-ambassadör Lewis Amselem några fraser som fick representanterna från de övriga 32 medlemsländerna att tappa hakan:
– Manuel Zelayas återvändande var oansvarigt och idiotiskt (beslut) och tjänar varken hans folks intressen eller dem som söker en fredlig återupprättelse av den demokratiska ordningen i Honduras.
Men USA-ambassadören nöjde sig inte med detta anmärkningsvärda uttalande:
– Han (Zelaya) borde utöva ledarskap och uppmana sina anhängare att de uttrycker sina ståndpunkter med fredliga medel.
Samma dag som Lewis Amselem uttalade dessa häpnadsväckande ord begravdes Wendy Elisabeth Ávila, 24 år, som hade hela livet framför sig men som deltog under nästan 90 dagar i den motoriserade förtruppens arbete för att sondera marschvägen för att just undvika att Motståndsfrontens medlemmar utsattes för provokatörer. Lewis hade inga ord över för henne eller de honduraner som fallit offer för de väpnade styrkornas kulor.
Men Lewis Amselem besinnade sig inte utan fortsatte ösa galla mot den störtade president Zelaya:
– Han borde sluta att uppföra sig som om han vore skådespelare i en gammal Woody Allenfilm.
Samma principiella avståndstagande men med mer diplomatiska fraser har EU:s kommissarie för utrikespolitiska frågor, Benita Ferrero-Waldner, gjort med anledning av Zelayas återkomst.
Men vem är Lewis Amselem?
I slutet av 1980-talet tjänstgjorde Amselem som ”människorättsombudsman” på USA-ambassaden i Guatemala City. Men i stället för att värna om de mänskliga rättigheterna anklagas han i stället av sina egna landsmän för att ha hållit bödlar bakom ryggen i det land där minst 150.000 guatemalaner mördades av regimens para-statliga dödsskvadroner i början av 1980-talet då militärdiktaturen hette general Rios Montt.
DEN 2 NOVEMBER 1989 KIDNAPPADES den katolska USA-nunnan Dianna Ortiz som skändades och våldtogs av säkerhetsstyrkor i Guatemala. Händelsen ägde rum under överinseende av en USA-medborgare. Dianna Ortiz hade rest till Guatemala och arbetade som sjuksköterska i fattiga indianbyar men efter en tid började hon mordhotas, anklagad för att samarbeta med gerillan. Sedan den dagen har Ortiz outtröttligt men förgäves försökt förmå USA-myndigheterna att öppna alla handlingar som rör dem som blev offer för de proamerikanska diktaturerna i Guatemala.
Amselem tjänstgjorde 1989 i Guatemala som då styrdes av en civil regering under ledning av president Vinicio Cerezo, men som befann sig under militärens kontroll som opererade hänsynslöst mot civilbefolkningen med förevändning att bekämpa URNG-gerillan.
Det är samma år som CIA-agenten Luis Posada Carriles också befann sig i Guatemala. Där opererade han under täckmantel som säkerhetschef för det statliga telefonbolaget Guatel. Carriles anklagades senare för avrättningar, kidnappningar, utpressning och andra brott. Han hade 1976 varit hjärnan i sprängningen av ett kubanskt passagerarplan som med 73 passagerare störtade i havet utanför Barbados när bomben exploderade. Han går i dag fritt på gatorna i Miami och Vita huset vägrar utlämna honom till Venezuela, där han anklagas för mord och tortyr på ett tiotal politiska fångar när han tjänstgjorde i den hemliga venezuelanska politiska polisen, DISIP.
USA-JOURNALISTEN JEREMY BIGWOOD, som bevakade Guatemala under inbördeskriget och under samma tid som Amselem verkade i Guatemala är häpen över att Hillary Clinton har anställt denne person som USA:s OAS-ambassadör:
– Han (Amselem) skulle betrakta utrotningen av 200.000 indianer som något positivt. Den där typen borde skickas till den Internationella Rättstribunalen för att ha deltagit i krigsbrott. Han organiserade till och med illegalt transportflyg till den guatemalanska armén efter att det militära USA-stödet hade förbjudits. Jag kan inte för mitt liv begripa att han representerar Obamaadministrationen inför OAS.
1995 dömde en federal USA-domare den guatemalanske generalen Hector Gramajo, att betala 47 miljoner dollar i skadestånd till Ortiz och andra offer. Domslutet satte USA:s historiska roll som supermakten som invaderar eller utlöser statskupper i Latinamerika, i blickljuset.
Dianna Ortiz var en stark kvinna och bödlarna eller USA:s medbrottslingar lyckades inte knäcka henne. Hon stred inte bara för sin egen värdighet utan även för de hundratusentals offren för statsterrorismen som bars upp av USA:s utrikespolitik visavi Guatemala. I hennes memoarer finns mannen som den 28 september uppmanade den störtade honduranske presidenten Manuel Zelaya att ”utöva ledarskap och uppmana sina anhängare att de uttrycker sina ståndpunkter med fredliga medel”, Lewis Amselem.
“. . . efter att en USA-läkare konstaterat 111 brännmärken enbart på min rygg, vände historien. I januari 1990 kallade Guatemalas försvarsminister mig offentligt för att vara lesbisk och att jag hade fingerat min kidnappning för att dölja en träff. Inrikesministern spädde på och sa att han hade hört denna uppgift första gången på USA-ambassaden. Enligt en kongresstjänsteman skulle Lew Amselem ha varit den som började sprida detta rykte”.
Men inte bara guatemalanska ministrar bekräftade Lew Amselems uttalande mot USA-nunnan Dianna Ortiz.
“I närvaro av ambassadör Thomas Stroock, uppgav samma människorättsombudsman att en delegation av religiösa kvinnor och män var intresserade av mitt fall, men att han var ‘utless på dessa lesbiska nunnor som anlände till Guatemala’. Historien skulle ta en annan vändning. Enligt den guatemalanska pressen gav ambassadören en annan version; han sa till Guatemalas försvarsminister att jag inte hade kidnappats och inte heller hade torterats utan att jag helt enkelt bara hade nervproblem”.
OCH DEN KATOLSKA NUNNAN hade nog anledning att vara nervös. I ett vittnesmål inför den Interamerikanska Kommissionen för de mänskliga rättigheterna berättade hon att hon hade svimmat under tortyren och våldtäkterna. Men under en kort tid då hon hade vaknat kände hon att hon sänktes ned i en grav full med kroppar. Hon svimmade igen och när hon vaknade uppe i en trädgård var hon återigen utsatt för våldtäkt.
Tortyren upphörde när en man vid namn ‘Alejandro’ anlände och uppgav att säkerhetspolisen hade förväxlat USA-nunnan med gerillaledaren Verónica Ortiz Hernández. När Alejandro skulle köra henne till en ”en vän på ambassaden”, kastade sig Dianna Ortiz ut vid en vägkorsning.
Denna av tortyr förstörda kvinna inledde ett gigantiskt arbete för upprättelse mot alla förnedrande rykten. TV-kanalen ABC News började gräva i fallet och identifierade källan för de förödmjukande rykten som hade spritts mot Ortiz och kom fram till att de kom från Lewis Amselem, som förnekade varje anklagelse. Men en rad personer i Amselems egen närhet bekräftade anklagelserna.
Den 16 oktober 1996 gav den Interamerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna Dianna Ortiz rätt i sina anklagelser om tortyr och kidnappning och dömde regeringen i Guatemala. Däremot finns varken USA-ambassadören Thomas F. Stroock eller Amselem nämnda i domslutet, trots att det var uppenbart att de gjorde allt för att mörka historian om brotten mot den unga katolska nunnan som hade anlänt till Guatemala för att ge fattiga indianer en hjälpande hand.
LATINAMERIKAREPORTERN AL GIORDANO menar att det är ännu mer oroande att Hillary Clinton, som lärde känna Dianna Ortiz på 1990-talet och som uttryckte sin kondoleans för tortyren som Ortiz hade genomgått men också sin solidaritet med denna starka kvinna, i dag, som State Departements högste chef, har en man anställd som Giordano betraktar som en eländig typ och som anklagar Zelaya för att vara ”oansvarig och idiotisk som tar sig rätten att återvända till det land han föddes i och valdes till president av sitt folk.
DICK EMANUELSSON
Tegucigalpa
