sábado, 19 de marzo de 2011

VIDEOREPORTAJE HONDURAS: Muere una maestra y el gobierno responde con estado de sitio en el magisterio

Muere una maestra y el gobierno responde con estado de sitio en el magisterio

Por Dick y Mirian Emanuelsson

 

 

VIDEOREPOORTAJES SOBRE LA LUCHA DEL MAGISTERIO:
  1. Entrevista con Jaime Rodríguez, presidente del Colegio de Profesores de Educación Media de Honduras (COPEMH):
    http://vimeo.com/21222126
  2. Varias entrevistas victimas de los gases, vendedora ambulante, procurador de DD.HH. de Cofadeh, con Gerardo Serrano (Copemh):
    http://vimeo.com/21221341
  3. Los estudiantes están unidos con la lucha del magisterio para la defensa de la educación pública:
    http://vimeo.com/21223225

TEGUCIGALPA / 2011-03-18 / El gobierno de Porfirio Lobo intensifica la represión y ahora decreta e impone la clásica política de rompehuelguistas que reemplazarán a los 60.000 docentes que se encuentran en huelga general indefinida.
No importa que el magisterio hondureño hoy esta de luto por la muerte este viernes de Ilse Ivana Velásquez Rodríguez, de 59 años, considerado tanto por el magisterio como la Resistencia hondureña como un asesinato político por parte del régimen. La muerte y el dolor del magisterio no tuvo ningún efecto al “Gobierno del Humanismo-Cristiano”.
Al contrario.
Primero respondió con un comunicado en donde avala completamente la actuación violenta de la fuerza pública y en donde resalta que el magisterio debe capitular y abandonar su lucha y regresar a las aulas.
Pero venia más y una hora más tarde fue publicado el decreto PCM-016-2011 que el gobierno de Porfirio Lobo había elaborado durante mucho tiempo.

DECRETO ROMPEHUELGA

El decreto suspende en la practica el Estatuto del docente, una conquista por la cual el magisterio ha estado en una constante defensa desde los primeros días de agosto del 2010.
El 1 de octubre, después de un mes de lucha unitaria y con una importante alianza con los padres de familia, Lobo se vio obligado a firmar el acuerdo con el magisterio. Pero fue solamente una firma vacía, dice Jaime Rodríguez, presidente nacional del Copemh en la siguiente entrevista en video.
Le entrevistamos el jueves pasado (17 de marzo), solo unos minutos antes que miles de maestros, estudiantes, Padres&Madres de Familia fueron gaseados indiscriminadamente por los comandos Cobras y la Policía Preventiva.
A parte que el decreto declara un “estado de emergencia en el Sistema Educativo”, instruye en su 2º articulo “a las instituciones del Estado, para que brinden todo el apoyo y colaboración a los docentes que cumplen con sus deberes de impartir clases”.

¿Y SI LOS PADRES & MADRES NO QUIEREN COLABORAR?

El decreto también invitan a los padres y madres de familia “la colaboración necesaria para garantizar la continua prestación de este servicio público”.
En texto claro significa que los Padres&Madres de familia reemplazarán las obligaciones del estado en el mantenimiento, servicio y acciones en la escuela o colegio público.
¿Qué pasará con los padres&madres de familia que están ocupados en sus trabajos, que no aceptan los rompehuelguistas que el ministerio de educación quiere imponer en donde los maestros están en huelga?
Y se equivoca el gobierno. Si hay algo que se ha destacado estas semanas de lucha magisterial, pues es la nueva alianza entre el magisterio y los padres&madres de familia. Juntos, incluso con miles de estudiantes, han tomado muchas alcaldías en protesta contra la municipalización que es el primer paso a la privatización. La ofensiva publicitaria en todos los medios hondureños por parte del presidente del Congreso Nacional de contrarrestar al magisterio ha sido en vano. Una nueva conciencia ha crecido con los días y muchos padres de familia están seriamente preocupados por el futuro de la educación de sus hijos.

¿GUARDAESPALDAS PARA ROMPEHUELGUISTAS?

No hay duda, dice nuestro maestro, que si el régimen logra reclutar maestros que quieren “robar la plaza de un maestro o maestra, serán recibida como les merecen”, advierte este maestro.

En Honduras, con una delincuencia y narcotráfico organizado, con 16 muertos violentos cada 24 horas, ¿será la tarea primordial para el régimen y los policías de accionar como guardaespaldas para reemplazar a decenas de miles de maestros?

Los rompehuelguistas no solamente trabajarán en forma temporal. El decreto dice en su Artículo 4 que la Secretaría de Estado en el Despacho de Educación, puede proceder de “realizar contrataciones directas de docentes de manera temporal (...) Estos docentes serán remunerados a través de una planilla especial con los fondos producto de las deducciones realizadas”, de los maestros que se sostienen en la lucha por sus derechos constitucionales o en el Estatuto del Docente.

Es decir; el sueldo del maestro en huelga iría directamente a los bolsillos de las “Patas Negras” (nombre por rompehuelguistas en Europa). Con ese articulo se crea un tipo de contradicción y un odio entre los maestros que lucha por una educación publica, laica, y con sus derechos conquistados y una masa de maestros que obedece la libreta del Partido Nacional o bachilleres que en la pobreza y el desempleo masivo ven una oportunidad de ingresar al mercado laboral.

Y provoca el decreto aún más, dice nuestra fuente, por que “los docentes contratados para atender esta emergencia tendrán prioridad para acceder oportunamente a nombramientos definitivos”.
Es decir; tira una zanahoria y esperanza para maestros sin plazas de obtener una plaza fija al costo del maestro/a que ha luchado por una vida y trabajo digno.

¿UN MAGISTERIO DEL PARTIDO NACIONAL?

El decreto es la confirmación de la denuncia contra Porfirio Lobo que ha venido diciendo el Magisterio unido desde que asumió Lobo la presidencia durante el golpe de estado en noviembre de 2009, en el sentido que los Nacionalistas (derecha clásica en Honduras) quieren revocar el Estatuto del Docente y reemplazar los maestros con estabilidad laboral con maestros nacionalistas o docentes que aceptan la neoliberalización de la educación pública.
Con el Decreto PCM-016-2011 el régimen ha tomado un paso más para cumplir su plan de derrotar el magisterio unido, la columna vertebral del Frente Nacional de Resistencia Popular.
Pero al mismo tiempo corre un gran riesgo, por que la confrontación entre un gobierno débil que representa un estado débil y el magisterio, se va a profundizar, dice nuestro maestro.
– Hoy fuimos testigo de esa confrontación en donde no le importa un carajo al gobierno que el magisterio va a enterrar otra mártir. Pero advertimos, ¡no juegan con el magisterio! ¡El decreto no tiene la más mínima legitimidad! ¡No van a robar las fuentes de trabajo de miles de maestros y maestras!



viernes, 18 de marzo de 2011

HONDURAS: Muere maestra víctima por acción de policía hondureña

Muere maestra víctima por acción de policía hondureña

 

¡“El lunes vamos a la capital armados y a los policías y a los militares les vamos a quitar las armas”!

POR DICK EMANUELSSON

La represión ayer en video: http://vimeo.com/21181376


TEGUCIGALPA / 2011-03-18 / Ilse Ivana Velásquez Rodriguez, de 59 años, falleció al medio día en el Hospital Escuela después de haber sido disparada supuestamente por fuerzas de choques de la Policía Preventiva y del Comando Cobras y posteriormente arrollada por una tanqueta.
La maestra que trabajaba como sub directora de la Escuela Republica de Argentina en la capital hondureña fue supuestamente alcanzada por una granada de lacrimógena disparada directamente hacia las caras de los miles de manifestantes que por tercer día consecutivo manifestaron en las afueras de las oficinas de Instituto Nacional de Previsión del Magisterio (INPREMA).

POR ESO ESTAN LOS MAESTROS EN LAS CALLES

  • Las protestas es parte de una huelga general indefinida por parte de los seis colegios magisteriales y 60.000 maestros en contra el incumplimiento del acuerdo firmado por el régimen de Porfirio Lobo el 1 de octubre del año pasado. El magisterio sí cumplió pero que el régimen Lobista lo incumplió.
  • Son más de 5.000 maestros que no han recibido sueldo en 18 meses. El régimen golpista de Roberto Micheletti (28 de junio 2009-27 de enero de 2010) robó, según el magisterio, más de 250 millones de dólares de los fondos de pensiones y prevenciones del Magisterio que han hecho colapsar económicamente.
  • El congreso nacional esta preparando un tercer y decisivo debate en donde quieren imponer un tipo de municipalización de la educación pública en donde pastores evangélicos y sacerdotes católicos tendrán influencia sobre la educación, que según la constitución, debe ser laica.
  • También el régimen y el Congreso, constituido a 71 por ciento de golpistas, quieren involucrar en este proyecto a la famosa “Sociedad Civil”&ONGs, que no es otra cosa que la fragmentación de la educación publica y entregándola a organismos en gran parte financiadas por USAID o similares. Los patronatos de los barrios y colonias también serán parte en la futura educación de Honduras donde maestros, alumnos y padres de familias, que en este momento luchan en una batalla campal en las calles de todo el territorio nacional en defensa de la educación de los pobres, tendrá influencia.
No sorprende por que el Partido Nacional (derecha) tiene control político en gran parte de esos organismos o que dependen de los donantes extranjeros poderosos que promueven la neoliberalización de la educación pública en todo el mundo, entregándola a la industria de mercancías educacional transnacional.
Era por eso la maestra Ilse Ivana Velásquez estaba en la calle con miles de sus compatriotas, tanto colegas como hondureños en común para defender la educación publica y sus derechos.


CASI MURIÓ UNA BEBÉ

Ayer jueves, casi murió una bebé de tres meses por el infierno de gases que inundó la capital. Fuimos todos victimas, no solamente que estuvimos en las calles sino residentes de los barrios aledaños, oficinas de bancos, almacenes o simplemente vendedores ambulantes arrasados con los que los periodistas en Radio y TV-Globo llaman “bestias o gorilas”.
Fuimos testigos ayer como el inspector de la Policía Preventiva Daniel Molina disparaba indiscriminadamente las bombas directamente hacia al interior de Inprema donde había niños que fueron seriamente afectados por los gases.
¿Qué dice el manual de la policía nacional y que dice el manual de las Naciones Unidas?
¿Qué es lo que se enseña en el Centro de Instrucción Policial (CIP)?
¿Le enseñan a ingerir aguardiente (Yuscaran) de 30 grados antes de salir para arremeter con armas letales como AKA-47 o bombas lacrimógenas? Por que botellas tiradas por policías fueron recogidas por los periodistas de Radio y TV Globo esta mañana.
¿Esa es la imagen que el régimen de Lobo quiere entregar a través de la ministra de Derechos Humanos del régimen del señor Lobo, Ana Pineda y la fiscal de Derechos Humanos del Ministerio Público, Sandra Ponce,  que en este momento se encuentran en Ginebra y la Comisión de Derechos Humanos de la ONU? 

HERMANO DESAPARECIDO DÉCADA -80 POR EL “BATALLÓN 3-16”

Ángel Manfredo
Velásquez  Rodríguez
La profesora muerta Velásquez Rodríguez era hermana del detenido-desaparecido de la década de los 80, Ángel Manfredo Velásquez  Rodríguez, victima de esa época por el terrorismo de estado dirigido por el Virrey estadounidense en Tegucigalpa, John Negroponte y el jefe de las FF.AA. Gustavo Álvarez Martínez, también encargado de la escuadrón de la muerte “Batallón 3-16”, responsable por la desaparición de 200 hondureños y miles de torturados y también tío del actual ministro de seguridad de Lobo, Oscar Álvarez.
El Estado de Honduras fue condenado por la Corte Interamericana de Derechos Humanos en la desaparición de Velásquez  Rodríguez. Su cuerpo fue encontrado posteriormente mutilado.

MOVILIZACIÓN PROXIMO LUNES

La indignación, dolor y rabia del pueblo hondureño esta llegando a niveles casi incontrolables, según los comentarios y llamadas a los medios antigolpistas y los mismos manifestantes en la calle. En una llamada a Radio Globo esta mañana ANTES que falleciera la maestra mártir, uno de los radioescuchas y maestro advertía a las autoridades hondureñas:
“El lunes vamos a la capital armados y a los policías y militares les vamos a quitar las armas. ¡YA BASTA!”
Según las informaciones entregadas por los medios antigolpistas el régimen de Lobo esta en una reunión de emergencia y secreta pero no para destituir a los mandos uniformados responsables por la represión brutal ayer y de hoy, sino para sustituir a los maestros que siguen en la huelga general por maestros ligados al partido del gobierno que se ha autobautizado a “Gobierno Humanista-Cristiano”.
– Solo es responsable Porfirio Lobo de esta muerte de la compañera. ¡Exigimos que se ceses esa carnecería que hemos sido victimas estos dos días! reclama Juan Barahona, sub coordinador del Frente Nacional de Resistencia Popular que ayer y hoy convocó la Resistencia de los barrios y colonias en todo el país para respaldar al magisterio en lo que considera “su justa lucha”.

Acaba de informar que el régimen quiere que el hermano del ministro de seguridad será el médico encargado de hacer la autopsia de la maestra fallecida, decisión rechazada con indignación por parte de la familia y el magisterio y visto como una decisión de tapar las evidencias de los responsables por la muerte de la profesora Ilse Ivana Velásquez.
--------------------
Comité de Familiares
de Detenidos Desaparecidos en Honduras
C  O  F  A  D  E  H

 

Muere en represión miembra fundadora de Cofadeh


Con profundo pesar, informamos a la comunidad nacional e internacional que ha fallecido la compañera Ilsy Ivania Velásquez Rodríguez, hermana del detenido desaparecido Manfredo Velásquez Rodríguez.

Ilsy fue una luchadora incansable junto a su familia por la vedad y la justicia en las desapariciones forzadas ocurridas en nuestro país en el marco de la doctrina de seguridad nacional en los años ochenta. 
La desaparición de Manfredo Velásquez fue el primer caso de violaciones a derechos humanos conocido por la Corte Interamericana de Derechos Humanos, por lo que el Estado de Honduras fue condenado. A la fecha no ha cumplido con la resolución de investigar y sancionar a los responsables.

Los familiares de los desaparecidos, nuevamente nos vemos golpeadas, por la muerte de una de nuestras miembras producto de la política de represión implementada por el régimen actual.  

Tegucigalpa, M.D.C., 18 de marzo de 2011.

jueves, 17 de marzo de 2011

VIDEOREPORTAJE/HONDURAS: Una represión salvaje en Honduras donde ni siquiera los bebés se salvaron


110317 Magisterio represion from Dick & Mirian Emanuelsson on Vimeo.

Una represión salvaje en Honduras donde ni siquiera los bebés se salvaron

Por Dick y Mirian Emanuelsson

VIDEOREPORTAJE de la represión (6,30 min.): http://vimeo.com/21181376
VIDEOREPORTAJE (7 min.) Los presos políticos/maestros de Lobo en la posta policial en la Colonia Kennedy: http://vimeo.com/21183278



Los presos politicos de Lobo en la posta policial en la Colonia Kennedy from Dick & Mirian Emanuelsson on Vimeo.

TEGUCIGALPA / 2011-03-17 / Un pacifico plantón de miles de personas fue convertido este jueves en un infierno de gases lacrimógenos. Fue la respuesta del régimen del señor Porfirio Lobo a los maestros que sigue en pie de lucha en defensa de sus derechos que el régimen Lobista y el Congreso Nacional han revocado.
Miles de maestros, mujeres, hombres, jóvenes, estudiantes, obreros, campesinos y nosotros periodistas fuimos brutalmente agredidos por la policía preventiva y el Comando Cobra en la capital de Tegucigalpa. Pero también en las ciudades como Danli, Paraíso y Comayagua fueron agredidos por los uniformados. En Comayagua fueron detenidos y golpeados 22 manifestantes y uno de ellos fue victima por una bala de un arma de alto calibre, según Jaime Rodríguez, presidente del colegio magisterial COPEMH. En Tegucigalpa fueron detenidos, según Radio Globo, 27 personas.
– Habíamos acordado con Mario Chamorro (Comisionado y jefe de la Policía Metropolitana, Distrito Central) de clausurar nuestras acciones a las 12.30 del mediodía. Faltaban diez minutos cuando comenzaron a disparar las bombas, dice Gerardo Serrano, integrante de la dirección del Colegio de Profesores de Educación Media de Honduras, COPEMH.

BEBÉ AFECTADO POR LOS GASES

Y cuando estamos entrevistando al líder magisterial, los Cobras, apoyado por dos tanquetas, arremeten por segunda vez este día contra los maestros agrupados en el Instituto Nacional de Previsión del Magisterio (INPREMA). Los gases hacen imposible respirar. El inspector de Policía Preventiva, Daniel Molina, encabeza el literal bombardeo de gases de todos tipos. En los cartuchos de las granadas las instrucciones dicen claramente en impreso, que son altamente peligrosas y toxicas para el ser humano. Pero se ve que Molina “esta en su salsa” y su asistente le suministra granada tras granada a su mando que a su vez las dispara directamente hacia el interior de Inprema.
Una granada irrumpe el duro vidrio en el segundo piso del nuevo edificio de Inprema y se ve el humo de los gases que salen por el hoyo de unos diez centímetros.
Pocos minutos después vemos como salen mujeres y hombres y en los brazos de un maestro es llevado la bebé de tres meses, Anaí Cristela López Murillo y su hermana mayor, Nicy Lidebeth López Murillo. El vomito sale de la boca de la bebé.
Pero Molina, Chamorro y los otros mandos policiales no les importa, por que atacan este día una tercera vez a los maestros y el pueblo que apoya al magisterio en la defensa de la educación publica. Y cuando cae la noche informa una maestra en Radio Globo que las instalaciones de Inprema han sido militarizadas.

LOS GOLPISTAS SAQUEARON LOS FONDOS PENSIONALES

Según Jaime Rodríguez, Inprema fue saqueado después del golpe de estado el 28 de junio de 2009 por el primer régimen de facto de Roberto Micheletti de una suma de casi cinco mil millones de lempiras o en dólares aproximadamente 250 millones de dólares. Una persona clave en apoyo de ese régimen fue Vilma Morales, ex presidenta de la Corte Suprema de Justicia.
Es la misma persona que ahora va a encabezar una comisión que dizque va a investigar la situación interna de Inprema, instituto que se encarga de prestamos y las jubilaciones de los maestros hondureños. O, como dice Rodríguez y los maestros; “Los responsables de un crimen siempre regresan al lugar del crimen”. Y en el caso de Morales es para tapar el robo de Inprema, agregan. Y como fuera poco, la doña Morales ahora también es presidenta de la Comisión Nacional de Bancos y Seguros (CNBS)

 

¿JUBILARSE A LOS 70 AÑOS CUANDO ME MUERO A LOS 67,8?

Y los maestros y maestras jubilados están sumamente preocupados por su futuro. La señora Morales propone subir la edad de la jubilación para todos los empleados públicos a 70 años que ha sido recibido como una bofetada ya que la expectativa de vida al nacer es en la población total 69,37 años. Para hombres 67,81 años mientras las mujeres son de 71,01 años (1). Y esa es una edad promedio que para las clases populares es menos.
Más contradictorio se vuelva la propuesta de Morales de subir la pensión, si tomamos en cuenta que “solamente el 6.2% de la población pertenece a la tercera edad (mayor de 60 años). La edad promedio de la población hondureña es de 20.7 años. En el Reino Unido la edad promedio es de 40 años!”, escribe el columnista Ricardo Romero González en La Tribuna el 19 de febrero de 2011 (2)
Mientras Vilma Morales y sus “socios” de la clase social que pertenecen mueren a los 80-90 años por la cómoda y rica vida que viven, los albañiles, los trabajadores y empleados privados que son obligados a trabajar muchas veces doble turnos por el salario mínimo, mueren mucho antes a de los 70 años propuesta por “La Suprema Justicia de Honduras”.

“CAMBIAR EL BASTÓN POR UNA AMETRALLADORA”

Cuando ya podemos respirar otra vez después de haber sido objeto de una gaseada sin precedentes en Plaza Miraflores, pasan dos maestras jubiladas con los ojos llorosos y una de ella dice:
– ¡Cómo me hubiese gustado que éste, y levanta su bastón, hoy habría sido una ametralladora, los “chepos” (policias/Cobras) no habían sido tan prepotentes!
– Pero la lucha continúa, hoy más que nunca nos hemos dado cuanta que apenas ha comenzado contra este régimen de terror, resume.
¿Fue este rostro que quería mostrar la ministra de Derechos Humanos del régimen del señor Lobo que en este momento se encuentra en Ginebra y la Comisión de Derechos Humanos de la ONU? La misión es presidida por la secretaria de Justicia y Derechos Humanos, Ana Pineda, e integrada además por la fiscal de Derechos Humanos del Ministerio Público, Sandra Ponce, entre otros funcionarios.
Mientras los policías de Porfirio Lobo hoy intentaban de asfixiar una bebe, niñas, abuelas, maestras, hombres y mujeres jubiladas en Inprema, el señor Lobo se reunió con el ante EE.UU. servil secretario general de la ONU, Ban Ki-moon, para convencerles que en Honduras todo esta tranquilo y así dar la imagen que Honduras debe retomar su lugar en la OEA.

DANIEL ORTEGA AUSENTE EN REUNION CON LOBO

El gran ausente fue Daniel Ortega, presidente de Nicaragua que no asistió a la reunión con Ban Ki-moon, tampoco asistió el canciller nicaragüense, Samuel Santos. Nicaragua es el único país centroamericano que no ha restablecido relaciones diplomática con el régimen de Lobo que ha decidido de retirar sus embajadas de los países de ALBA y la gran mayoría de UNASUR, países suramericanos que consideran que el gobierno de Lobo es ilegitimo y la prolongación del golpe de estado.
Mañana seguimos presentando más videos/entrevistas.

lunes, 14 de marzo de 2011

Från Venezuela-Kuba:


Kabeln som bryter blockaden

TEGUCIGALPA / 2011-02-21 / Nu har en fast kontakt mellan Kuba och det sydamerikanska fastlandet upprättats. Efter 19 dagars arbete har en 160 mil lång kabel med fiberoptik upprättats mellan Venezuela och Kuba. USA:s 50 år långa blockad och krigföring mot den karibiska pärlan går mot ytterligare ett nederlag.
I juli kommer kubanerna att lyfta på ögonbrynen när hastigheten och priset på deras internetuppkoppling förändras radikalt. För sedan 1867 har USA kontrollerat all slags avancerad kommunikation mellan Kuba och omvärlden. Det året utplacerades en underjordisk kabel mellan Havanna och Cayo Hueso i södra Florida. 1907 lades en andra kabel ut mellan Havanna och New York för att i slutet av det förra seklet följas av ytterligare kommunikationsinstallationer.

Hastigheten ökar 3000 gånger (!)

Detta strupgrepp och monopol har gjort att Kuba har varit helt i händerna på USA-satelliter som hittills har varit Kubas ”serverföretag” mot internetvärlden. Det har kostat skjortan samtidigt som nätet på Kuba är oerhört långsamt. Bara offentliga institutioner som Posten och utbildningsinstitutioner eller utländska företag har haft tillgång till Internet. Totalt beräknas 1,6 miljoner kubaner ha en fast tillgång till nätet. På posten kostar en timmas uppkoppling 1,7 dollar medan hotellen tar sju dollar.
Hastigheten via USA-satelliterna är 379 mb/sek ”neråt” medan hastigheten ”uppåt” är 209 mb/sek. När de nya installationerna står klara i juli kommer hastigheten att öka i den 160 mil långa kabeln från Venezuela 3000 gånger. Besparingarna på den nya fasta uppkopplingen blir hela 25 procent.

Mot Jamaica

Den underbara stranden Siboney i staden Santiago de Cuba, 87 mil sydöst om Havanna, stod som värd när det franska fartyget Ile de Batz anlände för ett par veckor sedan från Camurí i norra Venezuela och ankrade i skuggan av palmer och turkosblått karibiskt saltvatten. Den första etappen för detta projekt, döpt till ALBA-1, var ett faktum och med det en seger för rätten för Kubas folk att bygga sin egen framtid.
VENEZUELA/KUBA: Ministern för vetenskap,
teknologi och lättindustri, Ricardo Menéndez,
inviger ”sjösättningen” av fiberoptikkabel med Kuba.
FOTO: MIRAFLORES.
Den andra etappen på 23 mil, Santiago de Cuba-Jamaica, kommer att genomföras nästa år och binder på detta sätt samman den sydamerikanska kontinenten med Karibien som historiskt sett alltid har varit föremål för kolonialmakternas angrepp och utplundring.
Kuba var det sista landet på den amerikanska kontinenten att befria sig från spanska kolonialismen men det första att slå in på socialismens väg och besegra en USA-organiserad militär imperialistisk invasion.

Rätt till en internetuppkoppling

Kuba och Venezuela har skapat ett samägt företag, Telecomunicaciones Gran Caribe S.A. (TGC), som ska utveckla och administrera ”kabeln” som mellan de bägge länderna kostar 70 miljoner dollar. För Kuba öppnar det enorma möjligheter eftersom kabeln möjliggör för landet att utvecklas på alla områden när hastigheten på nätet möjliggör att skicka audio, video och tunga datafiler via nätet. Utbildningssektorn och vetenskapsmän kommer att ges helt andra möjligheter att utveckla sina olika verksamhetsområden än hittills.
– Med tiden kommer varje telefonabonnent att ha rätt till en internetuppkoppling, det bör vara ett politiskt rättesnöre, sa Ramón Linares, vice kommunikationsminister i en kommentar.

Kontrarevolutionära ”Bloggare”

Mellan Miami och Cancún (Mexiko) går det en underjordisk fiberoptisk kabel som passerar bara 32 kilometer utanför Havannas strandpromenad. En enkel match att göra en ”gren” i kabeln till Kuba om det inte vore för den kriminella blockaden mot Kuba.
I stället går USA:s statspolitik ut på att konspirera. En CIA-agent som formellt är anställd på USAID, greps förra året av den kubanska säkerhetstjänsten när han distribuerade både satellittelefoner som avancerad datautrustning till kubanska kontrarevolutionärer som av västmedier nu kallas för ”Bloggare”, menar Percy Alvarado, en kuban och författare som upprättat en Blogg som heter ”En Blogg för Revolutionen”.

Vägras anslutning till Skype

I stället för att följa FN:s generalförsamling om att avbryta blockaden, som bland annat drabbar bebisar med hjärtproblem, har CIA intensifierat sina aktioner mot Kuba som anklagas för att inte tillåta kubanerna att ansluta sig till nätet. I själva verket är det USA:s blockad som står i vägen.
– Vi har ingen tillgång till program som Microsoft, Skype, Twitter, eller Facebook för vi får inga licenser (för denna programvara). Vi kan inte ha handel eller utbyte med USA-företag. Det här ingen teknologisk fråga, det är en ekonomisk blockad som uttrycks på detta sätt, säger viceministern med en luttrad min till TV-kanalen Telesur.
Men 20 radiostationer och en TV-kanal i Miami sänder sedan år 2003 mot kubanskt territorium 24 timmar om dygnet på kubanska frekvenser. Dessa operationer är fullständigt rättsvidriga enligt internationell rätt men i blockadens namn är allt legitimt.
Men nu bryter Revolutionen nya marker med Kabeln från Venezuela, et bevis på att Latinamerika och Karibien inte längre går i Onkel Sams fotspår.

Dick Emanuelsson

 

jueves, 10 de marzo de 2011

En container med sjukvårdsutrustning till Nicaragua


Medlemmarna i “Solidaritetskommittén Carlos Fonseca Amador” i Stockholm, med stöd från sjukvårdspersonal, samlade den 18-20 februari i år in så pass mycket sjukvårdsutrustning att de fyllde en hel container. Det är främst instrument för ögonläkare som nu går till det nicaraguanska Hälsovårdsministeriet. Kampanjdagarna inföll på 77-årsdagen av mordet på Nicaraguas nationalhjälte Augusto Cesar Sandino. I Nicaragua har den kubanska hälsovårdsbrigadens ögonläkare och personal gratis opererat 75.000 nicaraguaner som led av starr och Pterygium, eller Vinghinna som det också kallas. Den nicaraguanska hälsovården har starkt förbättrats och i praktiken gjorts kostnadsfri sedan sandinisterna återtog regeringsmakten i januari 2007.
D.E.

miércoles, 9 de marzo de 2011

Colombia: Tumbaron el Blog de Carlos Lozano que publicó "Esta vez cayeron muy temprano en la mentira el ministro de Defensa"

Tumbaron el Blog de Carlos Lozano que publicó "Esta vez cayeron muy temprano en la mentira el ministro de Defensa"

“EL CAPO” de la narconovela renace en el gobierno de Santos mientras Uribe esta en Guatemala asesorando a Álvaro Colon (Guatemala) y Porfirio Lobo (Honduras) en Terrorismo de Estado

POR DICK EMANUELSSON 

 


TEGUCIGALPA / 2011-03-09 / Parece que fue demasiado. Después que Carlos Lozano, director del semanario del Partido Comunista Colombiano, publicara el artículo en donde fue desenmascarado el Mindefensa y los generales mintiendo en la luz pública sobre el caso del “rescate” de 23 operadores en Colombia, fue “tumbado” todo su blog.
No solo fueron desnudados los generales y el ministro de Defensa colombiano ayer cuando mintieron directamente a las cámaras y grabadoras de los medios de comunicaciones en Bogota y ante millones de televidentes colombianos y otros millones de televidentes en el mundo que, a través los cables tiene Caracol y RCN, vieron y escucharon la mentira del ministro de defensa Rodrigo Rivera decir, que sus generales y FF.MM. habían rescatado 22 de 23 operadores de una empresa estadounidense que habían sido retenidos por la guerrilla de las FARC.
La mentira duró muy poco tiempo y los mismos trabajadores desmintieron en el canal Caracol a los generales y su jefe del Mindefensa cuando dijeron que la guerrilla los dejó ir, menos un topógrafo que serviría como correo de un mensaje de la guerrilla a la opinión pública.
Resulta terriblemente penoso para el régimen de Juan Manuel Santos este nuevo “Falso Positivo” que no es otra cosa que Mentira Estatal.
El ministro y sus generales siguen fiel al Terrorismo Propagandístico. Casi topando la narconovela “El Capo”, cuyos generales y presidente de la republica eran unos notorios mentirosos ante el pueblo colombiano.
Pero así es Colombia de la oligarquía.
¡Ocho años con Uribe han sido ocho años de mentiras institucionalizadas!
Casi todos los días cae una tras otra de las mentiras.

FALSOS GUERRILLEROS Y PARAMILITARES

Primero fue un Frente completo con casi 70 “guerrilleros” de las FARC que fueron entrenados por paramilitares (¡Sic!) durante mes y medio en un campamento montado en las montañas del departamento de Tolima. Entregaron en un acto simbólico “sus” armas que resultaban ser armas de los paramilitares.
Entre los “guerrilleros” se encontraban diez reclusos de la cárcel, hampones, marihuaneros, ladrones u honestos vendedores ambulantes que desde su miseria vieron una oportunidad de ganar unos billetes adicionales, actuando en el espectáculo como “guerrilleros”.
Nunca creí que eran guerrilleros, decía un campesino al diario El Tiempo en el pueblito donde fue la entrega “chimba de las armas de los “guerrilleros”, por que cuando saludé uno de ellos con la mano, tenia una mano finita, no áspera como tienen los guerrilleros, subrayó el campesino.
Pero no basta de espectáculo de entregas de guerrilleros ficticios.
Ahora confiesan los más altos jefes paramilitares que también varias entregas de esos matones en realidad eran espectáculos para el teatro. La misma clientela de profesiones que actuaron como “guerrilleros” chimbos aparecieron también en esas “desmovilizaciones de paramilitares”, un tema que tanta carreta han disparado Uribe y su vice, Francisco Santos, mentiroso de profesión desde su cargo como dueño y jefe de redacción en el diario El Tiempo, que turistiaba por todo el mundo vomitando falsas estadísticas, diciendo que “Uribe ha logrado desmovilizar 40.000 paramilitares” y matar decenas de miles de guerrilleros y que solo faltan unos poquitos para acabar con la “narcoguerrilla”.
¡FALSO!
El Terrorismo del Estado Oligarca no solamente ha asesinado civiles, muchachos jóvenes y humildes que en la miseria fueron engañados de “un trabajo” que en realidad era una trampa mortal creado por los oficiales del ejercito que para mostrar “resultados” ante el narcopresidente Uribe. Asesinaron y desaparecieron vilmente una cantidad innumerable de colombianos. Basta de ver las fotos de de las fosas comunes de Macarena donde se calcula que están enterrados 2.000 colombianos que en los partes de guerra del ejército son descritos como “guerrilleros dados de baja en combate”.
¡VAYA CRUELDAD!
Y si no logran asesinar a civiles para mostrar resultados ante el “No 82”, el integrante del Cartel de Medellín y su Patrón Pablo Escobar, pues sencillamente inventaron las “bajas” de los comandantes guerrilleros de las FARC (http://m.eltiempo.com/justicia/tres-jefes-de-las-farc-dados-de-baja-siguen-vivos/8967300/1/home). Ahora renacieron, como “El Capo”, tres altos comandantes de las FARC, vivitos y coleando.

LA MENTIRA DEL RESCATE DE INGRID BETANCOURT

Hace unos meses supimos también que la “Reina” de la oligarquía colombo-parisina, Ingrid Betancourt, la mujer que lo primero que dijo cuando salió en libertad fue que “no había agua caliente” en la selva, pese a la temperatura de 30-35 grados que dañaba su “cutis”, que su “rescate” también fue chimbo. Es decir, fue un arreglo entre un traidor de la guerrilla y el régimen de Uribe.
Pero en la versión oficial, Uribe y el actual presidente Santos, sostenían que fue “la Operación militar de Rescate del Siglo”.
Pobre el cineasta de Hollywood que en este momento esta armando una película sobre el caso cuando el guión se ha quemado y seguramente también las ganancias en las taquillas.

URIBE AL FRENTE A LOS JUECES

Pero el espacio de Uribe se esta reduciéndose. Ahora figura en un juicio en el escándalo de las “CHUZADAS”, la interceptación de sus opositores, seguimiento y el terror desatado contra los integrantes de la Corte Suprema de Justicia, a los dirigentes populares, contra los verdaderos defensores de los DD.HH., contra nosotros los periodistas que no bajamos la cabeza cuando el Narcopresidente comenzó a gritar y a amenazar a los periodistas solo por el hecho que ejercimos nuestra profesión con ética y profesionalismo que significa cuestionar el Poder.
Tanto Uribe como el “Rasputin de los Andes”, José Obdulio Gaviria, mano derecha de Uribe y primo de Pablo Escobar, la verdad y la realidad les esta alcanzando poco a poco. Pronto lo veremos detrás las rejas.
Así pasó con Fujimori y su mano derecha, Vladimiro Montesino, con sentencias de 25 años por ser responsable de la matanza en las Colinas. En el caso de Uribe&Obdulio será mucho más por el genocidio político y social que cometieron durante ocho años.

PRIMO URIBE 7 AÑOS DE CÁRCEL

La sentencia de siete años de cárcel a su primo, el ex senador Mario Uribe, ex presidente de la cámara de representantes y Patrón de los escuadrones de la muerte en el departamento de Antioquia, es solo un aperitivo lo que será la sentencia a Uribe&Obdulio, dicen varias fuentes judiciales en Bogota.
¡Que prepare la maleta, Álvaro!

martes, 8 de marzo de 2011

VIDEO: Cuando la Resistencia hondureña expulsó golpistas y embajador gringo



Cuando la Resistencia hondureña expulsó golpistas y embajador gringo


Véase el espectacular video (23 min.): http://vimeo.com/20804278

POR DICK Y MIRIAN EMANUELSSON


TEGUCIGALPA / 2011-03-08 / “¡La Refundación de Honduras va! Fuera golpistas”!
Fueron las palabras firmes con las cuales fue “despedida” una junta de personajes ilustres de Honduras.
Ellos, el ex presidente y el oligarca Carlos Flores Facussé, su nieto Jayson, Vilma Morales, presidente de la Corte Suprema de Justicia y Oscar “Cardemal” Rodríguez, habían llegado con la intención de participar en un conversatorio y la elaboración de una nueva constitución para Honduras.
En la misma delegación se hizo presente también el embajador estadounidense Hugo Llorens que fue recibido por los Resistentes que expresaron verbalmente ¡“BASURA, FUERA VIRREY DE HONDURAS”!
La conferencia fue realizada hace un año en La Esperanza, departamento de Intibucá, por el Frente Nacional de Resistencia Popular bajo el lema “Refundar Honduras”.
No pierdan los dos dramáticos capítulos ese día cuando el Poder Popular expulsó el Poder Fáctico que tuvo que huir rápidamente del evento.

Véase el espectacular video (23 min.): http://vimeo.com/20804278


lunes, 7 de marzo de 2011

ARBETARMAKT och strid mot Revolutionens betonghäckar


DET GÅR ETT SPÖKE genom Latinamerika, spöket Chavez. Det går inte att förhålla sig neutral inför vad han säger, gör eller föreslår. När jag lägger sista handen på det här reportaget säger honduransk TV att ”Vitskjortorna”, den fascistiska frimuralogen som var gruppen bakom statskuppen den 28 juni 2009, i eftermiddag ska arrangera det första mötet i en internationell kampanj under mottot ”Motgift mot 21:a seklets Socialism”. Målet är att sätta Chavez bakom galler.

ARBETARMAKT

och strid mot Revolutionens betonghäckar


I Flammans tredje reportage från Venezuela har Dick Emanuelsson samlat åtta fackföreningsledare från den största landsorganisationen UNT för att dryfta frågan om Arbetarmakt och Arbetarråd. En kortare version publicerades av Flamman den 3 mars 2011 på följande länk: http://www.flamman.se/har-har-arbetarna-tagit-over-makten

CARACAS / FLAMMAN / Lenin hävdade att fackföreningarna är Kommunismens Skola och att grunden för kommunism är sovjetmakt (arbetarråd) och elektrifiering av landet.
Busenkelt, kan det låta. Men verkligheten var och är desto mer komplicerad. I synnerhet om det befriade permanent hotas och invaderas av utländska trupper eller fräts sönder inifrån av en byråkrati som i Sovjetunionens fall ledde till den första arbetarstatens sönderfall. Man får tycka vad man vill, men Oktoberrevolutionen var den första segerrika socialistiska revolutionen som bröt ny politisk mark i världen.
Och även om den första socialistiska erfarenheten är begraven har den gett de kämpande folken i världen lärdomar och erfarenheter som varje ny revolutionär process finner en enorm rik källa att vända sig till för att förstå hur klassfienden opererar och/eller för att undvika att upprepa samma misstag som det ryska proletariatet och det parti som ledde bygget av Sovjetunionen begick.
Venezuela befinner sig i dag inför ett vägval; antingen fortsätter man på samma spår som hittills med en tudelad makt mellan kapital och arbete men där kapitalismen som system är intakt.
Eller, som de åtta LO-ledarna jag har framför mig vill, successivt bryta ned kapitalets mark i takt med att den subjektiva faktorn, människornas politiska medvetande, har mognat till den grad att de är beredda till stora uppoffringar för att ta det kvalitativa språnget mot byggandet av en ny ekonomisk och politisk modell, socialismen.

CHAVEZ HAR ÖPPNAT för möjligheten och konstitutionen ger juridiska rättigheter för arbetarna att ta över företag under vissa speciella förhållanden. Han har också inlett bildandet av vad han kallar för ”socialistiska företag” som ska stå som modell för Revolutionen och resten av arbetsmarknaden.
Vad fattas då? undrar jag. Hur står det till med Arbetarråden och hur ser Arbetarkontrollen ut som införts på en rad företag, framför allt de som tagits över av arbetarna, de som nationaliserats eller de offentliga institutionerna?
När Chavez började köpa upp och nationalisera en rad för Venezuela strategiska företag och gav arbetarna maktmedel på dessa, skrek de ekonomiska tidskrifterna i världen och dagstidningarnas näringslivssidor i högan sky. CNN, Fox och andra korporativa internationella medier kallade in sina ”analytiker” som alla sågade och förfasade sig över besluten i presidentpalatset Miraflores i Caracas. ”MAKT TILL ARBETARNA I DET 21:a SEKLET ”, när socialismen som idé har begravts av oss!?” De borgerliga nationalekonomerna utdelade sina dödsdomar innan ens arbetarna hade hunnit välja sina ledamöter i de olika organen som införts inom delar av Venezuelas företag.
Det var samma skrik som när Nationalförsamlingen i slutet av november 2001 fattade beslut om 49 lagar som bland annat gav jord till de jordlösa och inledde uppgiften med att skapa en materiell bas för Revolutionen. Förberedelserna för att störta Chavez inleddes samtidigt med att ordföranden i Nationalförsamlingen slog klubban i bordet och konstaterade att majoriteten hade beslutat att införa de 49 lagarna. Fyra månader senare var den militära statskuppen ett faktum.
I spetsen för statskuppen gick arbetsgivarorganisationen Fedecamera, dess ordförande Pedro Carmona och Carlos Ortega, den senare ordförande för den korrumperade landsorganisationen CTV, ansluten till FFI, Fria Fackföreningsinternationalen, den international som skapades 1949 som ett resultat av CIA:s intriger och västeuropeiska socialdemokrater som var smittade med antikommunism splittrade den Fackliga Världsfederationen som hade bildats i Paris 1945. León Arismendi, juridisk rådgivare för CTV, blev Planeringsminister i Carmonas kuppregering som dock bara satt 24 timmar på sin post. För Caracas fattiga och arbetare gick ner från ”Los Ranchos” och störtade arbetsgivarföreningens regering som med våld och vapen ville stoppa historiens klocka.
För majoriteten i CTV blev ledarnas kontrarevolutionära aktioner i allians med den historiska klassfienden Fedecamera för mycket. CTV sprängdes och pulveriserades. UNT såg dagens ljus.

RAMÓN BLASCO, ledamot av UNT:s ledning och universitetsfacket på UCV:
– Den venezuelanske arbetaren har i dag mycket större politisk och social medvetenhet om vad processen innebär. I dag accepterar han inte vad som helst och han är en grundläggande faktor i den revolutionära processen. Våra politiska motståndares argument som spottas ut varje minut (via de privatägda medierna) bromsas upp av medvetenhetens vägg hos den venezuelanska arbetarklassen. För några år sedan frågade du en betongarbetare som stod och murade en vägg vad han gjorde och han svarade att ”ser du inte att jag murar en vägg? PAPPSKALLE!” Men i dag säger att han murar en vägg som i slutändan ska bli en skola för så och så många barn. Det är ett exempel på förändringen. Men vi har fortfarande en lång väg att gå.

I PARLAMENTSVALEN DEN 26 september hade det statsbärande partiet PSUV flera kända “TV-ansikten” som kandidater. Var fanns fackens och arbetsplatsernas kandidater?
Orlando Pérez, ordförande för 500.000 lärare i lärarfacket SINAFUN:
– UNT är medveten om sin historiska roll i uppbygget av den nya staten för att konfrontera kapitalismen, byråkratin inom den statliga administrationen och även de bromsklossar som återfinns inom PSUV för att på så sätt fördjupa revolutionen. Trots den misslyckade statskuppen (2002) och det ekonomiska sabotaget (dec. 2002-jan. 2003), går processen vidare och president Chavez deklaration om att denna revolution går mot socialismen. Debattens centrum koncentreras till följande:
”Vem styr produktionsmedlen, vem äger dem och hur har de hamnat i dessa händer. Hur kan staten gradvis förvandla dessa produktionsmedel så att produktionsresultaten fördelas på ett rättvist sätt för samhällsmedborgarna”.
– Jag tror att det är där som debatten är centrerad. PSUV och kommunistpartiet PCV har vårt stöd i valen den 26 september men vi kräver också att de parlamentsledamöter som väljs ska prioritera de venezuelanska arbetarnas intressen. Vi är medvetna om att den Bolivarianska processen är i blickfånget för Imperiet och den samlade kontrarevolutionen i Europa, USA och Sydamerika. Uppmärksamheten ligger på hur vi utvecklar arbetsrätt och arbetsmarknadslagar, hälsovård och utbildning i Venezuela. Detta kontrasterar mot hur de grekiska, franska, spanska och andra europeiska arbetare går ut på gatorna och protesterar mot att de ska betala den kapitalistiska krisens verkningar genom att deras sociala och ekonomiska landvinningar monteras ned.
– Vi inser att det inom Revolutionen finns dialektiska motsättningar inom ideologi och politik. Vad som dock är fel är att vi inte vet i vilken politisk riktning Historiens Lokomotiv ska gå. Därför mobiliserar vi alla arbetare och anställda att gå och rösta. Oppositionen kommer att försöka utnyttja valet för sina egna intressen men kommer att mötas av en enad mur av arbetare.

 

ARBETARRÅDET PÅ TEATERN

Luís Borges, generalsekreterare i Kulturarbetarförbundet och organisationssekreterare i UNT:
– Med Chavez växte det också fram fackföreningar inom olika kulturinstitutioner. År 2001 hade vi organiserat tio fackföreningar. Det var absolut ingen enkel uppgift, trots Chavez vid makten. I alla institutioner och inom den gamla landsorganisationen CTV återfanns representanterna för den 4:e Republiken (som regerade 1958-1998). Men vi organiserade Venezuelas Bolivarianska Kulturarbetarförbund med målet att inlemma även de flesta yrkessektorerna som inte var direkt indragna i teatern som skådespelare.
Trots att Revolutionen ”vann” dessa institutioner och många av den gamla regimens tjänstemän sate på sig en röd skjorta, trängde inte Revolutionen in i dessa institutioner, menar Borge.
– Det är sant att antalet besökare på de kulturella institutionerna har ökat starkt så har samma institutioner internt bromsat reformerna med arbetarkontroll, arbetarråd eller självbestämmande. Så är fallet med Venezuelas största teater Teresa Carreño där vi befinner oss nu. ”Repensar el Teatro Teresa Carreño”, Omvandla Teatern, var ett förslag som utarbetades efter flera och långa debatter mellan arbetarna på teatern med målet att skapa en ”Socialistisk Teater” där vi arbetar efter följande fem teman;
1) Skapa program
2) Anställningsförhållanden
3) Infrastruktur
4) Medborgarutveckling
5) Social kontroll
Regeringen Chavez är också den regering som har gett de största anslagen i teaterns historia och Luis Borge understryker att facket har haft en låg profil i sin kritik till ministeriet för att Chavez´ politiska fiender inte ska få argument.
– Men tyvärr har det inte gett resultat. Vi hoppas att efter valet den 26 september kan debattera dessa frågor helt öppet.

SVIDANDE KRITIK BLAND DEN VANLIGA PARTIKADERN INOM PSUV

Juan García, politisk rådgivare till UNT y en av grundarna till Venezuelas främsta vänsterwebb, Aporrea.org.:
Under Flammans bevakning av parlamentsvalet i Venezuela mötte vi en bred och delvis svidande kritik bland den vanliga partikadern inom PSUV. Den var trött på att bara ses som valarbetare och röstboskap medan delar av ledargarnityret, från kommun- till parlamentsnivå, glassade sig i strålkastarljuset inför medierna.
I Petare, Latinamerikas största stadsdel, med en dryg miljon invånare, hade den yngre partibasen i PSUV i de inre valen tagit över kontrollen av partiapparaten efter hårda duster med partihögern. PSUV påstår sig ha sju miljoner medlemmar och en stor del av denna partikader kommer från de gamla korrumperade partierna AD och Copei som för med sig den gamla politiska barlasten av korruption och envälde.

VAD BLIR DET DÅ AV Socialism i det 21:a seklet”, Arbetarråd”, Arbetarkontroll” eller Socialistiska Företag”? Är det bara retorik eller finns det verkligen exempel på ovanstående? frågar vi Juan Garcia.
– I alla revolutionära processer finns det en kamp mellan det nya och det gamla, det gamla som vägrar att dö inför det nya. Detta folk har åstadkommit segrar och revolutioner men också utsatts för en kontrarevolution, vilket var fallet i april 2002. Chavez störtades men inom loppet av 40 timmar ägde det rum ytterligare en revolution när folket återigen griper makten och placerar Chavez i presidentpalatset.
– Och det är framför allt denna folkliga erövring som reflekterades och speglar sig i människornas politiska medvetenhet. Det är samma exploaterade massor som rullade tillbaka den kirurgiskt planerade lockouten (2 dec. 2002-5 febr. 2003) mot Venezuelas ekonomiska pulsåder; oljeindustrin. Det är därför som dessa massor har rätt att kritisera den politiska processen eftersom de är huvudskådespelarna.
– Det är viktigt att regeringen tar detta på allvar. För kritiken är en central faktor, inte för kritikens egen skull eller att vissa kritiker eller teoretiker har förtur, utan för att det är folket som varit och är huvudaktörer i Revolutionen som ska kunna ge sina uppfattningar när de anser att Revolutionens inriktning börjar avvika. I Europa går folken ut i generalstrejk mot krisen medan vi går till val. Men fienden är den samma.
– Vi måste ta en debatt om den revolutionära övergången av Venezuela. För folket håller på att fördjupa den revolutionära processen på det ena eller andra sättet. Som till exempel i kollektivavtalsförhandlingarna för elektrikerna 2006 då medbestämmanderätt infördes som ett första steg mot arbetarkontroll.

JUAN GARCIAS HAR KOMMIT TILLBAKA från en konferens i delstaten Guayana där arbetarna utgör en slags politisk förtrupp men som stöter en rad hinder.
– Revolutionen har skapat en byråkrati, och vi måste säga det rent ut, som ackumulerar privatkapital precis som borgarklassen. Denna byråkrati har till och med haft relationer med det venezuelanska borgerskapet. Vi måste tala klarspråk för det är vi som måste konfronteras med byråkratin.
Garcia säger att under de första åren som UNT verkade, tvingades organisationen rensa ut ett stort antal av sina främsta ledare som hade fört med sig arvet från den gamla formen för att agera fackligt. Det var helt nödvändigt eftersom en storm av nya medlemmar anslöt sig och i UNT såg ett reellt fackligt alternativ som i dag har förvandlats till ett avgörande politiskt verktyg med uppgiften att politiskt fostra den venezuelanska arbetarklassen.
– Denna landsorganisations arbete kan inte begränsas till fackligt arbete utan måste framför allt vara politiskt. För på axlarna på denna LO, som är förbunden till den revolutionära processen, ligger uppgiften att på det ena eller andra sättet bygga ett nytt produktionssätt. På våra axlar ligger uppgiften om arbetarkontroll, att beskydda den nya socialistiska samarbetsformen, arbetarnas aktiva deltagande och det här är ingen Rosornas Väg. Här kommer klasskampen att uttryckas på olika sätt. För i de företag där vi utövar arbetarkontroll som kan vara ett statligt, nationaliserat eller företag som tagits över av arbetarna med en social karaktär, där finns det människor av kött och blod som vi kommer att tvingas konfronteras med.
– För att du ska kunna konkretisera arbetarkontrollen och gå vidare mot det socialistiska utövandet av företagsledningen, måste du göra två revolutioner inom företaget. Den första gjorde Chavez genom utarbetandet av en ny grundlag för att åtminstone skapa riktlinjer för ett politiskt projekt. Och precis på samma sätt som Chavez behövde en ny grundlag behöver arbetarna en andra revolution för att kontrollera makten i företaget. De kapitalistiska normerna och reglerna som existerar inom företaget måste förändras.

– DEN REVOLUTION SOM ARBETARNA kommer att genomföra inom företaget, att förändra modellen vad som rör administrationen, är mycket mer djupare och där kommer du att stöta på patrull mot den som är utsedd uppifrån, han som inte tillåter att du plockar bort honom eller henne och därför blåser till strid. Därav den konstlade motsättning som de (byråkraterna) har målat upp mellan fackföreningen och arbetarrådet (Consejo Obrero). Vi hävdar att de är kompletterande organisationer, inte antagoniska. Vad vi som LO inte tillåter är att de deformerar en organisation som Arbetarrådet som är det mest progressiva organet som har uppgiften att leda arbetarkontrollen på ett företag.
– Men vad gör delar av den statliga byråkratin? Inför Arbetarråd uppifrån som föds snedvridna och som splittrar arbetarna. Vi har ett otal av dessa problem och vi måste lösa dem en efter en. I stället för att förenkla och stimulera skapar de (byråkraterna) enorma hinder. Arbetarrådet som är centralt i utövandet av arbetarkontrollen förvrids i händerna på de statliga byråkraterna.
– Till exempel inom MERCAL (den statliga livsmedelskedjan som erbjuder livsmedel många gånger till halva priset, reds. anm.), har företagsledningen medvetet försökt spela ut Arbetarrådet mot facket. Fallet visar att vi har en byråkrati som fortfarande inför arbetarnas krav om förbättrade löner och arbetsvillkor klassificeras som ”antirevolutionära”. Men vi har genomfört en revolution för att arbetarna ska få det bättre. Så länge vi har en ledning i de institutioner som leds av regeringen som inte begriper det, kommer de heller inte att delta och verka för att den revolutionära processen fördjupas. I stället kommer de att sätta käppar i hjulet. Vi, å andra sidan, begriper att kampen inte bara står mot borgarklassen, de privata företagsintressena, utan också mot en sektor inom staten som inte förstår att skilja mellan kapitalism och socialism, att arbetarna utgör en del av revolutionen och att i socialismen är det arbetarnas regering som styr.

– TA TILL EXEMPEL PRIVATFÖRETAGENS bokföring eller de statliga institutionerna, varför inte skapa en webb där samhället blir en social kontrollör av de allmänna investeringarna, hur företaget leds, hur det marknadsför sig, med vem vi bör samarbeta eller sälja till.
– Ta till exempel delstaten Guayana där staten är insmetad i en massa transnationella företag med maffiastruktur inom järn- och aluminiumbranschen där staten, på basis av en rad ingångna kontrakt, måste sälja all produktion till dessa företag till vrakpriser. Dessa kontrakt måste vi bryta för att själva skapa en produktionsmodell som gynnar det venezuelanska folket. Där finns det en företagshierarki som måste förändras.
Fallet Sidor, som Juan Garcia nämner, är ett exempel på hur en president som inte har några andra intressen än sitt eget folks bästa, kan fatta beslut som innebär att han sparkar sin egen arbetsmarknadsminister.
För drygt två år sedan under mitt besök i Venezuela, anlände en bred facklig delegation till Caracas från Stålverket Sidor. Stålverket, som jag besökte 1980, var tidigare statligt men köptes upp av kapitalstarka argentinska-italienska intressen inom aluminiumsektorn. Den fackliga delegationen krävde av Chavez att han skulle nationalisera stålverket.
Facket, med 4500 organiserade medlemmar, krävde också att den ”outsorcade” delen av stålverksarbetarna, 6900 personer, skulle ges tillsvidareanställning med alla de rättigheter det innebär.

JOSÉ RAMON RIVERO, dåvarande arbetsmarknadsministern med förflutet inom FBS, den Bolivarianska Fackföreningskraften, förhandlade med facket men med en klassisk företagsledares mentalitet. Arbetarnas intressen och krav var inte förenliga med det ekonomiska läget, sa han i TV.
Men Chavez, efter att han hade tagit del av arbetardelegationens uppfattningar, var av en annan mening och sparkade sin arbetsmarknadsminister och ersatte denne med en kommunistisk facklig veteran, Roberto Hernandez. Presidenten gav ministeriet order om att både nationalisera stålverket som att återigen dra in de nästan 7000 arbetare som hade sparkats av den italiensk-argentinska företagsledningen som heltidsanställda arbetare.
– Från det ögonblicket ägde det rum en strukturell grundläggande förändring inom Sidor, ett för nationen strategiskt företag, ett av de största i Latinamerika inom sin bransch. Det var den första ideologiska striden och konfrontationen mellan den revolutionära arbetarklassen och representanter för den revolutionära regeringen men som lyckligtvis, tack vare den revolutionära kreativiteten hos presidenten, som kanske är den ende inom regeringen som vi utfärdar en check in blanco, slutade lyckligt, säger Eduardo Sanchez, ledamot av UNT:s nationella ledning.

SANCHEZ SÄGER ATT FACKET inte begriper hur funktionärer inom företagsledningen och statsförvaltningen har slutit avtal med transnationella företag som Glenco eller kinesiska företag som binder upp staten till 4-12 år om att exportera stor del av aluminiumproduktionen till oerhört billigt pris när landet behöver denna strategiska metall i utvecklandet av en ny produktionsapparat i Venezuela.
– Dessa motsättningar mellan företagsledningen i Sidor och de organiserade arbetarna ledde till konfrontationen. Chavez kallade samman företagsledningen och arbetarna och en delegation från UNT for till Guayana eftersom stålverksarbetarna i Sidor är anslutna till UNT. Med Chavez diskuterade vi dessa teman under två dygn. Från vår sida förfäktade vi kravet på ”arbetarkontroll” men att företaget borde ledas av en teknisk kompetent personal eftersom arbetarna inte var kompetenta till denna uppgift.
– Frågan som ställdes under dessa dagar med Chavez var; ”Hur är det möjligt att företagsledningen under åtta års tid inte bara uppvisade en inkompetens som företagsledning och ledde företaget till ruinens brant, utan även representerade en sensmoral som förband den med Revolutionens fiender som är det transnationella kapitalet?! Hur är det möjligt att vi överlämnar våra strategiska råvaror till de politiska och ekonomiska krafter som konspirerar och finansierar kontrarevolutionen för att störta vår regering? Dessbättre begrep Chavez detta och ställde sig på arbetarnas sida.
Hur fungerar då arbetarkontrollen på till exempel Sidor? frågar jag Sanchez.
– Vi har ”kontrollpunkter” installerade på alla platser i stålverket. Arbetarna deltar i produktionsmöten som behandlar hela produktionsprocessen. Det är arbetarna som i dag i val utser företagsledningen. Majoriteten av denna kommer från arbetsgolvet som i dag leder företaget.
Sidor blev det första experimentet av arbetarkontroll, säger Sanchez som medger att många misstag med all säkerhet kommer att begås.

ORLANDO PÉREZ, ORDFÖRANDE för UNT:s stora Lärarförbund SINAFUM, bryter in och säger:
– Att arbetarna utser företagets vd eller att en arbetare övertar den posten löser inte problemet med arbetarkontroll. Svaret ligger i stället i att arbetarkontrollen ger möjligheten att besluta om produktionen; vad som produceras, till vem vi producerar och hur vi använder produktionen för att förändra.
– Men för första gången, fortsätter Sanchez, har arbetarklassen makten att besluta men vi är klavbundna av de ingångna kontrakten med Glenco och kineserna.
Han säger också att den nya arbetarkontrollen konfronteras med vad han kallar den ”kontrarevolutionära delen av den venezuelanska fackföreningsrörelsen, som är lierade med Revolutionens fiender som förfogar över mycket pengar”, i klartext spillrorna av CTV.
* Hur reagerar Venezuelas motsvarighet till svenska SAF, eller Svenskt Näringsliv, som det nu heter, när arbetarna på ett privat företag kräver samma rättigheter och vill införa Arbetarkontroll som inom de statliga eller nationaliserade företagen?
– CTV är i dag bara ett skal med några fackföreningar i portföljen. Majoriteten av de organiserade arbetarna inom den privata sektorn är anslutna till UNT tack vare den klassiska konfrontationen mellan kapital och arbete. Vi har också märkt, när vi har kommit till lokala kollektivavtalsförhandlingar på ett företag, att det lokala facket och arbetarna kräver högre löner men också nationalisering av företaget, vilket får ägarna att dra åt sig öronen. Vi menar att en nationalisering av ett företag inte alltid är en utväg för det finns många företagare som inget hellre vill än att staten ska köpa upp ett skrotfärdigt företag som de har pumpat ut sista dollarn, för det säger lagen som ger aktieägarna stora fördelar när företaget köps upp av staten. Staten har inte möjlighet att tillmötesgå alla de krav som arbetarna har ute på företagen men vi är helt på det klara med det strategiska målet är ett övertagande av kontrollen av produktionsmedlen.
* Vad är det för vits att nationalisera ett företag om inte arbetarna på denna arbetsplats har en politisk- och klassmedvetenhet som innebär att de är mogna att driva produktionen under arbetarkontroll? Debattörer som James Petras kritiserar regeringen Chavez för att ”inte ens ha tagit över banksektorn eller egna produktiva investeringar i landet”.
Orlando Pérez:
– Som landsorganisation har vi efter dessa år av revolution begripit att utan en politisk fostran av de anställda är det omöjligt att ta över ett företag och införa arbetarkontroll för att gå vidare. Det handlar inte om ett dekret, utan att bygga. Och vid ett givet tillfälle när den samlade arbetarrörelsen är mogen och ger signalen, kanske om 3-4 år, råder det en annan situation som vi ännu inte befinner oss i. Då är Arbetarråden och arbetarkontrollen mer utvecklade och facken mer eniga och inser sin roll i den revolutionära processen inte bara handlar om några avtalskrav utan kräver politiskt utrymme i ledningen av den nya staten.
– Bygget av socialismen är ingen enkel sak för vi är fostrade i kapitalismen. UNT har som uppgift att delta i den politiska fostran.

För en internationell ”Antikapitalistisk Kampplattform”

Den Fackliga Världsfederationen (FVF) bildades i Paris efter andra världskriget 1945 och fick en ledning som inte föll USA och västeuropeiska socialdemokrater i smaken. CIA och Västeuropas socialdemokrater konspirerade för att slå sönder FVF men misslyckades vilket kulminerade i bildandet av FFI, Fria Fackföreningsinternationalen, 1949.
UNT är medlem i FVF, med säte i Aten och deltog nyligen i en världskonferens arrangerad av FVF. Där föreslog de venezuelanska fackföreningsledarna att världens fackföreningar bör inleda arbetet på att skapa en ”Antikapitalistisk Kampplattform för Exploaterade Arbetare och Folk i Världen”.
– De landsorganisationer som har haft ansvaret för sparkassor och pensionsfonder är i maskopi med kapitalet och kommer i yttersta fall att förråda sina medlemmar. Därför behöver vi skapa nya klassorganisationer i världen som tillåter att den kamp som har exploderat, som resultat av den internationella kapitalistiska krisen, kanaliseras i nya organisationer. 
Dick Emanuelsson