<7997 tecken>
“Jag ska lära dig att sjunga chilenska sånger, inga kommunistsånger”! skrek bödeln.
TEGUCIGALPA / 090724 / Efter 36 år pekas Victor Jaras mördare ut. Den då 19-årige soldaten som först bekände att han hade avlossat de mördande skotten men efter en månad i fängelse tog tillbaka sitt erkännande, anklagas för att ha mördat en av den latinamerikanska politiska folkklorens mest älskade och erkända personligheter.
Victor Jara föddes den 28 september 1932 i samhället Lonquen, samma plats där 15 bönder slogs ihjäl dagarna efter militärkuppen och kastades in i de övergivna kalkugnarna där bara 517 benrester av dessa 15 människor påträffades i slutet av 1978. Victors föräldrar var fattiga bönder men modern var en musikalisk naturbegåvning som förmedlade kunskapen till Victor under tidiga år.
Att skriva om Victor Jara är att återvända till de första åren efter militärkuppen i Chile den 11 september 1973, solidaritetsmöten, demonstrationer med tusentals svenskar och chilenare varje 11 september, långa politiska debatter och diskussioner på möten eller mellan vänstern om den chilenska fredliga vägen till socialism som havererade.
Och på alla dessa aktiviteter fanns Victor Jara med, han förkroppsligade det vackraste som en revolutionär process och samhällsomvandling innebär av kollektiv solidaritet, den enorma kraft som ett revolutionärt projekt som har folkmajoriteten bakom sig innebär på samhällslivets alla områden.
Victor Jara representerade allt detta. Därför hatades han av fascisterna, därför blev de desperata när de såg det breda leendet i hans blodiga ansikte och där det ena ögat mer eller mindre var sönderslaget. Kommunisten som sjöng för och om barnen i fattigkvarteren, de unga arbetarfamiljerna som i kyla och regn försökte bygga sina liv tillsammans i hus som var mer byggda av kartong än trä och cement.
Den mannens liv släckte José Adolfo Paredes Márquez, men på order från sin överordnade. Skotten skulle för all framtid göra Victor Jara odödlig.
SITUATIONEN I CHILE i september 1973 påminner mycket om situationen i Honduras innan den 28 juni. Victor var lärare på det statliga tekniska universitetet i Santiago och han skulle sjunga på ett massmöte på universitetet den 11 september där president Salvador Allende offentliggöra att han skulle utlysa en folkomröstning om Chiles framtid. Högern pressade och i luften låg ett outtalat hot om statskupp.
I Honduras utlöstes stats- och militärkuppen samma dag som Honduras’ folk skulle ta ställning till om landet var moget för en omarbetning av grundlagen eller inte. Men i både Chile som i Honduras förekom generalerna på order från högern och USA och stoppade den demokratiska processen. Allende bombades och mördades i presidentpalatset medan Victor Jaras gitarr slogs sönder av knektarnas stövlar. President Manuel Zelayas enkla hus i Tegucigalpa perforerades med hundra skott den 28 juni och han deporterades i pjymas i ett militärplan till Costa Rica.
– FÖR HIT DEN där horungen! skrek officeren och pekade med sitt finger mot Victor Jara. Han var omgiven av 600 lärare och studenter från universitetet, berättade Boris Navia Pérez, en av få politiska fångar som befann sig tillsammans med Victor Jara de ödesdigra dagarna i mitten av september 1973 när Victor slogs blodig, torterades och slutligen avrättades av militären.
– Din skitstövel! Du är Victor Jara, den sjungande marxisten, den förbannade skitstöveln, sa officeren och sparkade på den liggande Victor en, två, tre tio gånger på kroppen, i ansiktet som han försökte skydda med händerna.
– Jag ska lära dig att sjunga chilenska sånger, inga kommunistsånger, din jävla horunge! skrek officeren.
Medan denne i sitt blinda desperata hat fortsätter den obarmhärtiga misshandeln med stövlar och pistolkolv mot Victors kropp och skriker som en vettvilling som Boris Navia såg som fascistisk hysteri, tittar Victor upp mot sin bödel med sitt typiska bondeansikte. ”Denna syn fastnar för alltid på våra näthinnor”.
Händelsen utspelades på Chiles Stadion, inte den stora beryktade Nationalstadion utan den mindre fotbollsstadion i Santiago. Men där fanns 5.000 politiska fångar som upplevde en obegriplig skräck under en helvetesregim. Denna massa blev vittne när flera av de torterade kastade sig ut i tomma intet från läktarna samtidigt som de skrek ”VIVA ALLENDE”!
NÄR VICTOR MED hjälp av de andra fångarna lyckas att repa sig så pass att han kan använda sina fingrar för att skriva sin sista text, beskriver han helvetet på fotbollsstadion och vad han tror vara situationen i landet, ett sista brev till sin USA-födda fru Joan. Han ber Boris att smuggla ut det som blir hans sista rader i livet. Det är den 15 september 1973:
“Vi är fem tusen
i denna lilla del av staden.
Vi är fem tusen,
Men hur många är vi inte
i städerna och hela landet?
Så mycket mänsklighet,
hunger, kyla, panik, smärta, moralisk press, terror och galenskap!
Vi är tio tusen händer färre som inte producerar.
Hur många är vi inte i fosterlandet?
Blodet från vår Kamrat President
pulserar hårdare än bomberna och kulsprutekärvarna.
Så kommer vår knutna näve än en gång att slå.”
Två marinofficerare är på besök och en ohygglig misshandel börjar mot Victor som är reslig och stark, van som byggnadsarbetare att ta i. Två gånger reser han sig blödande men blir sedan liggande. Det är det sista som Boris och de närmaste kamraterna ser av Victor Jara. När han och kamraterna lämnar Chilestadion senare på natten för att förflyttas till den större Nationalstadion ser de vid utgången kropparna av 38 mördade, bland dem Victor Jara som är perforerad med 44 kulor. Dagen efter kastas han kropp av en lastbil utanför huvudstadens allmänna kyrkogård. I januari 1980, mitt under militärdiktaturen, tar jag fotografiet av hans enkla gravplakett men dekorerad med hundratals hälsningar från Chiles kämpande folk som trots terrorn visade sin hyllning till honom.
DET SKULLE DRÖJA tills den 5 juni i år när hans grav öppnades och hans kropp blev föremål för en rekonstruktion av hur döden hade inträffat. Förspelet var bekännelsen från José Alfonso Paredes Márquez, i dag 55 år. Under 36 år hade ingen vittnat om mordet på Victor Jara. Chefen för det provisoriska koncentrationslägret på fotbollsstadion, översten César Manríquez Bravo, hade fram tills Paredes’ erkännande varit den ende militär som ställts till ansvar för massmorden och tortyren dagarna i september 1973.
Han uppgav att han ”blev vittne till när en marinlöjtnant började leka rysk roulett med sin revolver som han tryckte mot folksångarens tinning”. Jara hade torterats brutalt. Närvarande var löjtnant Nelson Edgardo Haase. Enligt Paredes gick kulan genom kraniet på Victor och han var nästan död när marinlöjtnanten beordrade Paredes och hans kamrater att avlossa sina gevär mot Jaras kropp.
När obduktionen och rekonstruktionen av Jaras kropp genomfördes för en dryg månad sedan kunde obducenterna konstatera att Victor Jara hade tagit emot sammanlagt 44 kulor. Paredes försäkrade att “allt ägde rum inför Nelson Haase som satt bakom skrivbordet där förhören med fångarna ägde rum”.
Paredes hade envist vägrat att tala, men när han bröt samman inför domaren berättade han på rekordtid allt han hade burit på i hemlighet till och med inför sin fru under mer än tre decennier.
Paredes var vid mordet på Jara en enkel värnpliktig 19-åring. Om han bar denna oerhörda samvetsskuld under två generationer av ett mord på en av Chiles största personligheter, hur många samveten plågas fortfarande inte i Chile, Argentina, Colombia, länder där Pentagons ”Nationella Säkerhetsdoktrin om den Inre Fienden” har uttryckts i samhällssystem som ska garantera rätten till ”frihet, familj och privategendom” och medlemskap i den ”demokratiska västliga hemisfären”?
Det är mot denna perversa samhällsformation som Latinamerika i dag har rest sig och som Victor Jara gav sitt liv för att den en dag skulle bli verklighet i hans Chile.
I dagens plågade Honduras, mitt under diktaturen, sjungs hans sånger varje dag, på universiteten, på gatorna och i arbetarkvarteren. Jaras leende syns och hörs överallt och inga fascister kan släcka det.
Dick Emanuelsson
