DET GÅR ETT SPÖKE genom Latinamerika, spöket Chavez. Det går inte att förhålla sig neutral inför vad han säger, gör eller föreslår. När jag lägger sista handen på det här reportaget säger honduransk TV att ”Vitskjortorna”, den fascistiska frimuralogen som var gruppen bakom statskuppen den 28 juni 2009, i eftermiddag ska arrangera det första mötet i en internationell kampanj under mottot ”Motgift mot 21:a seklets Socialism”. Målet är att sätta Chavez bakom galler.
ARBETARMAKT
och strid mot Revolutionens betonghäckar
I Flammans tredje reportage från Venezuela har Dick Emanuelsson samlat åtta fackföreningsledare från den största landsorganisationen UNT för att dryfta frågan om Arbetarmakt och Arbetarråd. En kortare version publicerades av Flamman den 3 mars 2011 på följande länk: http://www.flamman.se/har-har-arbetarna-tagit-over-makten
CARACAS / FLAMMAN / Lenin hävdade att fackföreningarna är Kommunismens Skola och att grunden för kommunism är sovjetmakt (arbetarråd) och elektrifiering av landet.
Busenkelt, kan det låta. Men verkligheten var och är desto mer komplicerad. I synnerhet om det befriade permanent hotas och invaderas av utländska trupper eller fräts sönder inifrån av en byråkrati som i Sovjetunionens fall ledde till den första arbetarstatens sönderfall. Man får tycka vad man vill, men Oktoberrevolutionen var den första segerrika socialistiska revolutionen som bröt ny politisk mark i världen.
Och även om den första socialistiska erfarenheten är begraven har den gett de kämpande folken i världen lärdomar och erfarenheter som varje ny revolutionär process finner en enorm rik källa att vända sig till för att förstå hur klassfienden opererar och/eller för att undvika att upprepa samma misstag som det ryska proletariatet och det parti som ledde bygget av Sovjetunionen begick.
Venezuela befinner sig i dag inför ett vägval; antingen fortsätter man på samma spår som hittills med en tudelad makt mellan kapital och arbete men där kapitalismen som system är intakt.
Eller, som de åtta LO-ledarna jag har framför mig vill, successivt bryta ned kapitalets mark i takt med att den subjektiva faktorn, människornas politiska medvetande, har mognat till den grad att de är beredda till stora uppoffringar för att ta det kvalitativa språnget mot byggandet av en ny ekonomisk och politisk modell, socialismen.
CHAVEZ HAR ÖPPNAT för möjligheten och konstitutionen ger juridiska rättigheter för arbetarna att ta över företag under vissa speciella förhållanden. Han har också inlett bildandet av vad han kallar för ”socialistiska företag” som ska stå som modell för Revolutionen och resten av arbetsmarknaden.
Vad fattas då? undrar jag. Hur står det till med Arbetarråden och hur ser Arbetarkontrollen ut som införts på en rad företag, framför allt de som tagits över av arbetarna, de som nationaliserats eller de offentliga institutionerna?
När Chavez började köpa upp och nationalisera en rad för Venezuela strategiska företag och gav arbetarna maktmedel på dessa, skrek de ekonomiska tidskrifterna i världen och dagstidningarnas näringslivssidor i högan sky. CNN, Fox och andra korporativa internationella medier kallade in sina ”analytiker” som alla sågade och förfasade sig över besluten i presidentpalatset Miraflores i Caracas. ”MAKT TILL ARBETARNA I DET 21:a SEKLET ”, när socialismen som idé har begravts av oss!?” De borgerliga nationalekonomerna utdelade sina dödsdomar innan ens arbetarna hade hunnit välja sina ledamöter i de olika organen som införts inom delar av Venezuelas företag.
Det var samma skrik som när Nationalförsamlingen i slutet av november 2001 fattade beslut om 49 lagar som bland annat gav jord till de jordlösa och inledde uppgiften med att skapa en materiell bas för Revolutionen. Förberedelserna för att störta Chavez inleddes samtidigt med att ordföranden i Nationalförsamlingen slog klubban i bordet och konstaterade att majoriteten hade beslutat att införa de 49 lagarna. Fyra månader senare var den militära statskuppen ett faktum.
I spetsen för statskuppen gick arbetsgivarorganisationen Fedecamera, dess ordförande Pedro Carmona och Carlos Ortega, den senare ordförande för den korrumperade landsorganisationen CTV, ansluten till FFI, Fria Fackföreningsinternationalen, den international som skapades 1949 som ett resultat av CIA:s intriger och västeuropeiska socialdemokrater som var smittade med antikommunism splittrade den Fackliga Världsfederationen som hade bildats i Paris 1945. León Arismendi, juridisk rådgivare för CTV, blev Planeringsminister i Carmonas kuppregering som dock bara satt 24 timmar på sin post. För Caracas fattiga och arbetare gick ner från ”Los Ranchos” och störtade arbetsgivarföreningens regering som med våld och vapen ville stoppa historiens klocka.
För majoriteten i CTV blev ledarnas kontrarevolutionära aktioner i allians med den historiska klassfienden Fedecamera för mycket. CTV sprängdes och pulveriserades. UNT såg dagens ljus.
RAMÓN BLASCO, ledamot av UNT:s ledning och universitetsfacket på UCV:
– Den venezuelanske arbetaren har i dag mycket större politisk och social medvetenhet om vad processen innebär. I dag accepterar han inte vad som helst och han är en grundläggande faktor i den revolutionära processen. Våra politiska motståndares argument som spottas ut varje minut (via de privatägda medierna) bromsas upp av medvetenhetens vägg hos den venezuelanska arbetarklassen. För några år sedan frågade du en betongarbetare som stod och murade en vägg vad han gjorde och han svarade att ”ser du inte att jag murar en vägg? PAPPSKALLE!” Men i dag säger att han murar en vägg som i slutändan ska bli en skola för så och så många barn. Det är ett exempel på förändringen. Men vi har fortfarande en lång väg att gå.
I PARLAMENTSVALEN DEN 26 september hade det statsbärande partiet PSUV flera kända “TV-ansikten” som kandidater. Var fanns fackens och arbetsplatsernas kandidater?
Orlando Pérez, ordförande för 500.000 lärare i lärarfacket SINAFUN:
– UNT är medveten om sin historiska roll i uppbygget av den nya staten för att konfrontera kapitalismen, byråkratin inom den statliga administrationen och även de bromsklossar som återfinns inom PSUV för att på så sätt fördjupa revolutionen. Trots den misslyckade statskuppen (2002) och det ekonomiska sabotaget (dec. 2002-jan. 2003), går processen vidare och president Chavez deklaration om att denna revolution går mot socialismen. Debattens centrum koncentreras till följande:
”Vem styr produktionsmedlen, vem äger dem och hur har de hamnat i dessa händer. Hur kan staten gradvis förvandla dessa produktionsmedel så att produktionsresultaten fördelas på ett rättvist sätt för samhällsmedborgarna”.
– Jag tror att det är där som debatten är centrerad. PSUV och kommunistpartiet PCV har vårt stöd i valen den 26 september men vi kräver också att de parlamentsledamöter som väljs ska prioritera de venezuelanska arbetarnas intressen. Vi är medvetna om att den Bolivarianska processen är i blickfånget för Imperiet och den samlade kontrarevolutionen i Europa, USA och Sydamerika. Uppmärksamheten ligger på hur vi utvecklar arbetsrätt och arbetsmarknadslagar, hälsovård och utbildning i Venezuela. Detta kontrasterar mot hur de grekiska, franska, spanska och andra europeiska arbetare går ut på gatorna och protesterar mot att de ska betala den kapitalistiska krisens verkningar genom att deras sociala och ekonomiska landvinningar monteras ned.
– Vi inser att det inom Revolutionen finns dialektiska motsättningar inom ideologi och politik. Vad som dock är fel är att vi inte vet i vilken politisk riktning Historiens Lokomotiv ska gå. Därför mobiliserar vi alla arbetare och anställda att gå och rösta. Oppositionen kommer att försöka utnyttja valet för sina egna intressen men kommer att mötas av en enad mur av arbetare.
ARBETARRÅDET PÅ TEATERN
Luís Borges, generalsekreterare i Kulturarbetarförbundet och organisationssekreterare i UNT:
– Med Chavez växte det också fram fackföreningar inom olika kulturinstitutioner. År 2001 hade vi organiserat tio fackföreningar. Det var absolut ingen enkel uppgift, trots Chavez vid makten. I alla institutioner och inom den gamla landsorganisationen CTV återfanns representanterna för den 4:e Republiken (som regerade 1958-1998). Men vi organiserade Venezuelas Bolivarianska Kulturarbetarförbund med målet att inlemma även de flesta yrkessektorerna som inte var direkt indragna i teatern som skådespelare.
Trots att Revolutionen ”vann” dessa institutioner och många av den gamla regimens tjänstemän sate på sig en röd skjorta, trängde inte Revolutionen in i dessa institutioner, menar Borge.
– Det är sant att antalet besökare på de kulturella institutionerna har ökat starkt så har samma institutioner internt bromsat reformerna med arbetarkontroll, arbetarråd eller självbestämmande. Så är fallet med Venezuelas största teater Teresa Carreño där vi befinner oss nu. ”Repensar el Teatro Teresa Carreño”, Omvandla Teatern, var ett förslag som utarbetades efter flera och långa debatter mellan arbetarna på teatern med målet att skapa en ”Socialistisk Teater” där vi arbetar efter följande fem teman;
1) Skapa program
2) Anställningsförhållanden
3) Infrastruktur
4) Medborgarutveckling
5) Social kontroll
Regeringen Chavez är också den regering som har gett de största anslagen i teaterns historia och Luis Borge understryker att facket har haft en låg profil i sin kritik till ministeriet för att Chavez´ politiska fiender inte ska få argument.
– Men tyvärr har det inte gett resultat. Vi hoppas att efter valet den 26 september kan debattera dessa frågor helt öppet.
SVIDANDE KRITIK BLAND DEN VANLIGA PARTIKADERN INOM PSUV
Juan García, politisk rådgivare till UNT y en av grundarna till Venezuelas främsta vänsterwebb, Aporrea.org.:
Under Flammans bevakning av parlamentsvalet i Venezuela mötte vi en bred och delvis svidande kritik bland den vanliga partikadern inom PSUV. Den var trött på att bara ses som valarbetare och röstboskap medan delar av ledargarnityret, från kommun- till parlamentsnivå, glassade sig i strålkastarljuset inför medierna.
I Petare, Latinamerikas största stadsdel, med en dryg miljon invånare, hade den yngre partibasen i PSUV i de inre valen tagit över kontrollen av partiapparaten efter hårda duster med partihögern. PSUV påstår sig ha sju miljoner medlemmar och en stor del av denna partikader kommer från de gamla korrumperade partierna AD och Copei som för med sig den gamla politiska barlasten av korruption och envälde.
VAD BLIR DET DÅ AV “Socialism i det 21:a seklet”, “Arbetarråd”, “Arbetarkontroll” eller “Socialistiska Företag”? Är det bara retorik eller finns det verkligen exempel på ovanstående? frågar vi Juan Garcia.
– I alla revolutionära processer finns det en kamp mellan det nya och det gamla, det gamla som vägrar att dö inför det nya. Detta folk har åstadkommit segrar och revolutioner men också utsatts för en kontrarevolution, vilket var fallet i april 2002. Chavez störtades men inom loppet av 40 timmar ägde det rum ytterligare en revolution när folket återigen griper makten och placerar Chavez i presidentpalatset.
– Och det är framför allt denna folkliga erövring som reflekterades och speglar sig i människornas politiska medvetenhet. Det är samma exploaterade massor som rullade tillbaka den kirurgiskt planerade lockouten (2 dec. 2002-5 febr. 2003) mot Venezuelas ekonomiska pulsåder; oljeindustrin. Det är därför som dessa massor har rätt att kritisera den politiska processen eftersom de är huvudskådespelarna.
– Det är viktigt att regeringen tar detta på allvar. För kritiken är en central faktor, inte för kritikens egen skull eller att vissa kritiker eller teoretiker har förtur, utan för att det är folket som varit och är huvudaktörer i Revolutionen som ska kunna ge sina uppfattningar när de anser att Revolutionens inriktning börjar avvika. I Europa går folken ut i generalstrejk mot krisen medan vi går till val. Men fienden är den samma.
– Vi måste ta en debatt om den revolutionära övergången av Venezuela. För folket håller på att fördjupa den revolutionära processen på det ena eller andra sättet. Som till exempel i kollektivavtalsförhandlingarna för elektrikerna 2006 då medbestämmanderätt infördes som ett första steg mot arbetarkontroll.
JUAN GARCIAS HAR KOMMIT TILLBAKA från en konferens i delstaten Guayana där arbetarna utgör en slags politisk förtrupp men som stöter en rad hinder.
– Revolutionen har skapat en byråkrati, och vi måste säga det rent ut, som ackumulerar privatkapital precis som borgarklassen. Denna byråkrati har till och med haft relationer med det venezuelanska borgerskapet. Vi måste tala klarspråk för det är vi som måste konfronteras med byråkratin.
Garcia säger att under de första åren som UNT verkade, tvingades organisationen rensa ut ett stort antal av sina främsta ledare som hade fört med sig arvet från den gamla formen för att agera fackligt. Det var helt nödvändigt eftersom en storm av nya medlemmar anslöt sig och i UNT såg ett reellt fackligt alternativ som i dag har förvandlats till ett avgörande politiskt verktyg med uppgiften att politiskt fostra den venezuelanska arbetarklassen.
– Denna landsorganisations arbete kan inte begränsas till fackligt arbete utan måste framför allt vara politiskt. För på axlarna på denna LO, som är förbunden till den revolutionära processen, ligger uppgiften att på det ena eller andra sättet bygga ett nytt produktionssätt. På våra axlar ligger uppgiften om arbetarkontroll, att beskydda den nya socialistiska samarbetsformen, arbetarnas aktiva deltagande och det här är ingen Rosornas Väg. Här kommer klasskampen att uttryckas på olika sätt. För i de företag där vi utövar arbetarkontroll som kan vara ett statligt, nationaliserat eller företag som tagits över av arbetarna med en social karaktär, där finns det människor av kött och blod som vi kommer att tvingas konfronteras med.
– För att du ska kunna konkretisera arbetarkontrollen och gå vidare mot det socialistiska utövandet av företagsledningen, måste du göra två revolutioner inom företaget. Den första gjorde Chavez genom utarbetandet av en ny grundlag för att åtminstone skapa riktlinjer för ett politiskt projekt. Och precis på samma sätt som Chavez behövde en ny grundlag behöver arbetarna en andra revolution för att kontrollera makten i företaget. De kapitalistiska normerna och reglerna som existerar inom företaget måste förändras.
– DEN REVOLUTION SOM ARBETARNA kommer att genomföra inom företaget, att förändra modellen vad som rör administrationen, är mycket mer djupare och där kommer du att stöta på patrull mot den som är utsedd uppifrån, han som inte tillåter att du plockar bort honom eller henne och därför blåser till strid. Därav den konstlade motsättning som de (byråkraterna) har målat upp mellan fackföreningen och arbetarrådet (Consejo Obrero). Vi hävdar att de är kompletterande organisationer, inte antagoniska. Vad vi som LO inte tillåter är att de deformerar en organisation som Arbetarrådet som är det mest progressiva organet som har uppgiften att leda arbetarkontrollen på ett företag.
– Men vad gör delar av den statliga byråkratin? Inför Arbetarråd uppifrån som föds snedvridna och som splittrar arbetarna. Vi har ett otal av dessa problem och vi måste lösa dem en efter en. I stället för att förenkla och stimulera skapar de (byråkraterna) enorma hinder. Arbetarrådet som är centralt i utövandet av arbetarkontrollen förvrids i händerna på de statliga byråkraterna.
– Till exempel inom MERCAL (den statliga livsmedelskedjan som erbjuder livsmedel många gånger till halva priset, reds. anm.), har företagsledningen medvetet försökt spela ut Arbetarrådet mot facket. Fallet visar att vi har en byråkrati som fortfarande inför arbetarnas krav om förbättrade löner och arbetsvillkor klassificeras som ”antirevolutionära”. Men vi har genomfört en revolution för att arbetarna ska få det bättre. Så länge vi har en ledning i de institutioner som leds av regeringen som inte begriper det, kommer de heller inte att delta och verka för att den revolutionära processen fördjupas. I stället kommer de att sätta käppar i hjulet. Vi, å andra sidan, begriper att kampen inte bara står mot borgarklassen, de privata företagsintressena, utan också mot en sektor inom staten som inte förstår att skilja mellan kapitalism och socialism, att arbetarna utgör en del av revolutionen och att i socialismen är det arbetarnas regering som styr.
– TA TILL EXEMPEL PRIVATFÖRETAGENS bokföring eller de statliga institutionerna, varför inte skapa en webb där samhället blir en social kontrollör av de allmänna investeringarna, hur företaget leds, hur det marknadsför sig, med vem vi bör samarbeta eller sälja till.
– Ta till exempel delstaten Guayana där staten är insmetad i en massa transnationella företag med maffiastruktur inom järn- och aluminiumbranschen där staten, på basis av en rad ingångna kontrakt, måste sälja all produktion till dessa företag till vrakpriser. Dessa kontrakt måste vi bryta för att själva skapa en produktionsmodell som gynnar det venezuelanska folket. Där finns det en företagshierarki som måste förändras.
Fallet Sidor, som Juan Garcia nämner, är ett exempel på hur en president som inte har några andra intressen än sitt eget folks bästa, kan fatta beslut som innebär att han sparkar sin egen arbetsmarknadsminister.
För drygt två år sedan under mitt besök i Venezuela, anlände en bred facklig delegation till Caracas från Stålverket Sidor. Stålverket, som jag besökte 1980, var tidigare statligt men köptes upp av kapitalstarka argentinska-italienska intressen inom aluminiumsektorn. Den fackliga delegationen krävde av Chavez att han skulle nationalisera stålverket.
Facket, med 4500 organiserade medlemmar, krävde också att den ”outsorcade” delen av stålverksarbetarna, 6900 personer, skulle ges tillsvidareanställning med alla de rättigheter det innebär.
JOSÉ RAMON RIVERO, dåvarande arbetsmarknadsministern med förflutet inom FBS, den Bolivarianska Fackföreningskraften, förhandlade med facket men med en klassisk företagsledares mentalitet. Arbetarnas intressen och krav var inte förenliga med det ekonomiska läget, sa han i TV.
Men Chavez, efter att han hade tagit del av arbetardelegationens uppfattningar, var av en annan mening och sparkade sin arbetsmarknadsminister och ersatte denne med en kommunistisk facklig veteran, Roberto Hernandez. Presidenten gav ministeriet order om att både nationalisera stålverket som att återigen dra in de nästan 7000 arbetare som hade sparkats av den italiensk-argentinska företagsledningen som heltidsanställda arbetare.
– Från det ögonblicket ägde det rum en strukturell grundläggande förändring inom Sidor, ett för nationen strategiskt företag, ett av de största i Latinamerika inom sin bransch. Det var den första ideologiska striden och konfrontationen mellan den revolutionära arbetarklassen och representanter för den revolutionära regeringen men som lyckligtvis, tack vare den revolutionära kreativiteten hos presidenten, som kanske är den ende inom regeringen som vi utfärdar en check in blanco, slutade lyckligt, säger Eduardo Sanchez, ledamot av UNT:s nationella ledning.
SANCHEZ SÄGER ATT FACKET inte begriper hur funktionärer inom företagsledningen och statsförvaltningen har slutit avtal med transnationella företag som Glenco eller kinesiska företag som binder upp staten till 4-12 år om att exportera stor del av aluminiumproduktionen till oerhört billigt pris när landet behöver denna strategiska metall i utvecklandet av en ny produktionsapparat i Venezuela.
– Dessa motsättningar mellan företagsledningen i Sidor och de organiserade arbetarna ledde till konfrontationen. Chavez kallade samman företagsledningen och arbetarna och en delegation från UNT for till Guayana eftersom stålverksarbetarna i Sidor är anslutna till UNT. Med Chavez diskuterade vi dessa teman under två dygn. Från vår sida förfäktade vi kravet på ”arbetarkontroll” men att företaget borde ledas av en teknisk kompetent personal eftersom arbetarna inte var kompetenta till denna uppgift.
– Frågan som ställdes under dessa dagar med Chavez var; ”Hur är det möjligt att företagsledningen under åtta års tid inte bara uppvisade en inkompetens som företagsledning och ledde företaget till ruinens brant, utan även representerade en sensmoral som förband den med Revolutionens fiender som är det transnationella kapitalet?! Hur är det möjligt att vi överlämnar våra strategiska råvaror till de politiska och ekonomiska krafter som konspirerar och finansierar kontrarevolutionen för att störta vår regering? Dessbättre begrep Chavez detta och ställde sig på arbetarnas sida.
Hur fungerar då arbetarkontrollen på till exempel Sidor? frågar jag Sanchez.
– Vi har ”kontrollpunkter” installerade på alla platser i stålverket. Arbetarna deltar i produktionsmöten som behandlar hela produktionsprocessen. Det är arbetarna som i dag i val utser företagsledningen. Majoriteten av denna kommer från arbetsgolvet som i dag leder företaget.
Sidor blev det första experimentet av arbetarkontroll, säger Sanchez som medger att många misstag med all säkerhet kommer att begås.
ORLANDO PÉREZ, ORDFÖRANDE för UNT:s stora Lärarförbund SINAFUM, bryter in och säger:
– Att arbetarna utser företagets vd eller att en arbetare övertar den posten löser inte problemet med arbetarkontroll. Svaret ligger i stället i att arbetarkontrollen ger möjligheten att besluta om produktionen; vad som produceras, till vem vi producerar och hur vi använder produktionen för att förändra.
– Men för första gången, fortsätter Sanchez, har arbetarklassen makten att besluta men vi är klavbundna av de ingångna kontrakten med Glenco och kineserna.
Han säger också att den nya arbetarkontrollen konfronteras med vad han kallar den ”kontrarevolutionära delen av den venezuelanska fackföreningsrörelsen, som är lierade med Revolutionens fiender som förfogar över mycket pengar”, i klartext spillrorna av CTV.
* Hur reagerar Venezuelas motsvarighet till svenska SAF, eller Svenskt Näringsliv, som det nu heter, när arbetarna på ett privat företag kräver samma rättigheter och vill införa Arbetarkontroll som inom de statliga eller nationaliserade företagen?
– CTV är i dag bara ett skal med några fackföreningar i portföljen. Majoriteten av de organiserade arbetarna inom den privata sektorn är anslutna till UNT tack vare den klassiska konfrontationen mellan kapital och arbete. Vi har också märkt, när vi har kommit till lokala kollektivavtalsförhandlingar på ett företag, att det lokala facket och arbetarna kräver högre löner men också nationalisering av företaget, vilket får ägarna att dra åt sig öronen. Vi menar att en nationalisering av ett företag inte alltid är en utväg för det finns många företagare som inget hellre vill än att staten ska köpa upp ett skrotfärdigt företag som de har pumpat ut sista dollarn, för det säger lagen som ger aktieägarna stora fördelar när företaget köps upp av staten. Staten har inte möjlighet att tillmötesgå alla de krav som arbetarna har ute på företagen men vi är helt på det klara med det strategiska målet är ett övertagande av kontrollen av produktionsmedlen.
* Vad är det för vits att nationalisera ett företag om inte arbetarna på denna arbetsplats har en politisk- och klassmedvetenhet som innebär att de är mogna att driva produktionen under arbetarkontroll? Debattörer som James Petras kritiserar regeringen Chavez för att ”inte ens ha tagit över banksektorn eller egna produktiva investeringar i landet”.
Orlando Pérez:
– Som landsorganisation har vi efter dessa år av revolution begripit att utan en politisk fostran av de anställda är det omöjligt att ta över ett företag och införa arbetarkontroll för att gå vidare. Det handlar inte om ett dekret, utan att bygga. Och vid ett givet tillfälle när den samlade arbetarrörelsen är mogen och ger signalen, kanske om 3-4 år, råder det en annan situation som vi ännu inte befinner oss i. Då är Arbetarråden och arbetarkontrollen mer utvecklade och facken mer eniga och inser sin roll i den revolutionära processen inte bara handlar om några avtalskrav utan kräver politiskt utrymme i ledningen av den nya staten.
– Bygget av socialismen är ingen enkel sak för vi är fostrade i kapitalismen. UNT har som uppgift att delta i den politiska fostran.
För en internationell ”Antikapitalistisk Kampplattform”
Den Fackliga Världsfederationen (FVF) bildades i Paris efter andra världskriget 1945 och fick en ledning som inte föll USA och västeuropeiska socialdemokrater i smaken. CIA och Västeuropas socialdemokrater konspirerade för att slå sönder FVF men misslyckades vilket kulminerade i bildandet av FFI, Fria Fackföreningsinternationalen, 1949.
UNT är medlem i FVF, med säte i Aten och deltog nyligen i en världskonferens arrangerad av FVF. Där föreslog de venezuelanska fackföreningsledarna att världens fackföreningar bör inleda arbetet på att skapa en ”Antikapitalistisk Kampplattform för Exploaterade Arbetare och Folk i Världen”.
– De landsorganisationer som har haft ansvaret för sparkassor och pensionsfonder är i maskopi med kapitalet och kommer i yttersta fall att förråda sina medlemmar. Därför behöver vi skapa nya klassorganisationer i världen som tillåter att den kamp som har exploderat, som resultat av den internationella kapitalistiska krisen, kanaliseras i nya organisationer.
Dick Emanuelsson
