I skuggan av Irak intensifieras vietnamiseringen av Colombia
TEXT OCH FOTO: DICK EMANUELSSON
Sedan februari 2004 pågår den största militäroperationen under den 40-åriga väpnade konflikten i Colombia. Arton tusen ”Rambosoldater” ledda av hundratals USA-officerare leder militäroperationen ”Plan Patriota” mot FARC-gerillan i södra Colombia. Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON har besökt det område som kallas ”ORKANENS ÖGA” och beskriver hur civilbefolkningen drabbas av bombningar, statlig terror men hur stora delar av samma civilbefolkning mangrant lämnat sina byar för att ansluta sig till gerillan. USA driver aktivt på en vietnamisering av kriget som pågår i Colombia. Här kommer den första av två rapporter.
* * *
REMOLINO de CAGUAN, SÖDRA COLOMBIA / Sergeant Arroyave verkade vara i sin egen värld för han såg mig inte när jag närmade mig honom. Hans videokamera och blick var koncentrerad mot en av deltagarna på scenen som öppet och med hög röst anklagade just Arroyaves antigerillastyrkor för att bränna ned hus, stjäla eller döda boskapen, kidnappa folk och låta dem försvinna. Som kronan på verket uppträdde ungdomsteatern från kommunen Cartagena de Chairá och uppförde ett teaterspel som visade hur en tonåring den 18 oktober 2004 greps av en armépatrull som anklagade henne för att spela med gerillan. När hon nekade till anklagelserna våldtogs hon offentligt inför skräckslagna bybor just där vi nu står. Samma scener från Vietnams, Kambodjas eller Laos’ bondbyar upprepas 2004 i Colombia.
Det är i slutet av december och den första konferensen om brotten mot de mänskliga rättigheterna och konsekvenserna av den största militära offensiven någonsin under de 40 åren av väpnad konflikt i Colombia genomförs i byn Remolino de Caguán. Byn tillhör kommunen Cartagena de Chairá i länet Caquetá, i södra Colombia. Sedan mer än 20 år är det FARC-gerillan som styr här i denna utpost till Latinamerikas Amazonasregion. Militären har under 20 års tid flera gånger försökt bita sig fast i området men alltid dragit sig tillbaka efter att lidit stora förluster. Kriget kostar också pengar vilket bidragit till att militären dragit sig tillbaka för att slicka såren. Civilbefolkningen har aldrig sett med gillande på de uniformerades närvaro. När överste Grijalba ledde arméstyrkorna i Caguán 1989 sa han till El Tiempo, den enda nationella dagstidningen, att alla i Caguán var ”kriminella” och spelade med eller utgjorde gerillan.
Med den bakgrunden har civilbefolkningen behandlats.
Bombade och tomma byar
I mars 1998 led armén en allvarlig förlust när de förlorade närmare 80 soldater, ett hundratal sårade och över 60 soldater som togs som krigsfångar vid byn el Billar, bara några kilometer från byn Peñas Coloradas”. I dag ligger denna sistnämnda by helt öde. De 2.000 människorna lämnade byn när armén, flyget och marinen dundrade in de första dagarna i februari för nästan ett år sedan. Gerillan drog sig tillbaka, omgrupperade sig i mindre kommandogrupper och tillämpade den vietnamesiska krigsmetoden om att operera i mindre grupper för att undgå förluster vid flygbombningarna.
Samma förhållande råder i byn Unión Peneya. Inte en själ av de 1500 människorna blev kvar när armén trängde in efter att först ha bombat byborna urskillningslöst. Som ett bevis för gerillans inflytande kablades sekvenserna från byns kyrkogård ut över hela Colombia som visade ett 30-tal gravstenar över fallna gerillasoldater som delade kyrkogården med de civila.
Det var först i april som den allmänna opinionen blev varse om att 18.000 colombianska soldater hade dragit i gång den största militäroperationen under den väpnade kampens 40 år. Denne reporter citerade Miguel Gonzalez från människorättsorganisationen ANDAS som på ett offentligt möte för första gången nämnde omfattningen av den då okända ”Plan Patriota”. Min artikel publicerades i flera spanskspråkiga tidningar och flera USA-tidningar, med eller utan reportrar ackrediterade i Bogota, ringde upp mig och undrade om jag hade fler källor än Gonzalez. Alla avvaktade med att publicera nyheten tills El Tiempo tio dagar senare bekräftade uppgifterna via militära källor.
Militära fiaskon
Bakgrunden är att den högerextrema regimen i Bogota och generalerna under order av Pentagon inte velat att operationen skulle bli offentlig. Bakgrunden är logisk; alla tidigare militäroffensiver i Colombia mot gerillan har alla slutat med grundliga fiaskon och i stället kostat skattebetalarna gigantiska summor samtidigt som gerillan i stället har vuxit. Därför har offensiven hållit en låg offentlig profil för att undgå politiska skandaler och framför allt en debatt om kriget. Ty samtidigt som Uribe är kompromisslös mot gerillan har han öppnat alla dörrar på vid gavel för de blodbesudlade paramilitärerna.
Vilka resultat har då offensiven gett?
Knappast några, precis som pessimisterna eller fredsvännerna och Colombias vänster förutsåg. Inte en enda hög gerillaledare har gripits och regeringssidans förluster är enorma, både enligt FARC-gerillans egna krigsrapporter som oberoende eller militärens egna rapporter.
Det var med den bakgrunden jag reste in till ”Orkanens Öga” i sällskap med en liten grupp reportrar samt ett tiotal nationella representanter för de mest seriösa människorättsorganisationerna i landet. Vad händer i denna region där Plan Patriota har sitt operativa centrum? var frågan som alla ställde sig.
Första mordhotet
För att komma till Remolino de Caguán måste man bege sig till Florencia, länshuvudstad i Caquetá. Därifrån reser vi med en ”Chiva”, en lastbil med säten i öppen dager. De fyra timmarna till Cartagena de Chairá kantas av militärposteringar och vägspärrar där bagage och ID-handlingar kontrolleras och registreras minutiöst. Frågor och svar och misstänksamma ögon i denna tropiska hetta i 35-40 graders värme är legio.
Cartagena de Chairá var staden där gerillan hade total kontroll fram till för ett drygt år sedan. I dag är den förmodligen den mest militariserade i hela landet och det finns mer militärer än civilbefolkning. I augusti förra året greps ett 100-tal personer som försågs med handfängsel, bindel för ögonen och som bands ihop och därefter fördes som en afrikansk slavkolonn de 45 minuternas gångväg till flygbasen där de fördes vidare till Bogota och riksåklagarens ”bunker”. Framför teve och massmedia utpekades de som ”viktiga terrorister i gerillans tjänst”. I dag återstår det bara fem som väntar på en rättslig prövning men som förmodligen kommer att släppas i brist på bevis. Men deras anseende är för all framtid nedsmutsat.
I Cartagena de Chairá, som fram till 2002 alltid har kontrollerats av det colombianska kommunistpartiet, skulle vi träffa lokala representanter för att samtala om den allvarliga människorättssituationen. Men ett mordhot mot den kvinnliga ledaren Dora Obando omöjliggjorde denna dialog. Det är bara en försmak, tänkte jag.
Staden är också den kommun som FARC-gerillans legendariske ledare Manuel Marulanda förslogs skulle utgöra ett pilotprojekt där bönderna manuellt skulle ersätta sina kokaodlingar med alternativa odlingar. Detta skulle finansieras och bistås med internationella medel. Förslaget framställdes under fredsförhandlingarna mellan FARC och regeringen Andrés Pastrana 1999-2002. I februari 2002 bröt Pastrana fredsprocessen och inledde kraftiga bombningar av gerillan och de 42.000 kvadratkilometer som FARC förfogade över under förhandlingarna. Pastrana besvarade aldrig Marulandas förslag.
Från Plan Colombia till Plan Patriota
Plan Colombia, som först utarbetades i USA med engelsk text vilken först ett halvår senare översattes till spanska för den colombianska opinionen (!), hävdades vara en ”antinarkotikaplan” som skulle utrota kokaplantorna i Colombia. En student vid överklassuniversitetet Javeriana sa den 16 mars 2000, inför tre höga USA-diplomater och chefen för USAID, att ”det är möjligt att vi är invånare i land som kallas för ’Tredje Världen’, men vi är knappast några knäppskallar som sväljer den här smörjan”. De tre USA-diplomaternas som hade talat om Plan Colombias förträfflighet och stora sociala investeringar blev kritvita i ansiktet och packade ihop sina pinaler och reste tillbaka till USA-bunkern i Bogota.
I dag vet alla att inte bara studenten utan en bred colombiansk opinion vid den tidpunkten hade helt rätt; Plan Colombia är en plan för en USA-intervention i ett av världens mest naturresursrika länder. Plan Colombia är i dag förvandlat till Plan Patriota som riktas mot FARC-gerillan, den politiska och militära kraft som förhindrar att USA lägger under sig ”Världens lunga” och den största sötvattenstillgången i världen, Amazonas.
Därför har USA:s insatser och manskap i Colombia ökat sedan 2000. Sammanlagt har USA betalat ut över två miljarder dollar till den colombianska militären, en upprustning på 200.000 soldater, en flotta av ett 100-tal stridshelikoptrar samt en enorm satsning på övrig militär och teknologisk utrustning har genomförts 2000-2004. Trots att de militära anslagen har medfört att Colombia har placerat Egypten på tredje plats som största mottagare av militäranslag från USA, har de militära resultaten inte kunnat skönjas. USA har därför ökat sitt manskap till 800 reguljära militärer samt ett tusental privata ”entreprenörer” i modern krigföring. Parallellerna med Vietnam skönjs i horisonten.
Massmedia slog sönder fredsprocessen
Bara fem minuter efter att vi lägger ut från bryggan i Cartagena vinkas vi in till en av marinens flodspärrar. Samma procedur; ID-kort och bagage kontrolleras innan vi släpps iväg. En av anklagelserna från civilbefolkningen är att den inte får köpa varken livsmedel, mediciner eller bensin i tillräckliga mängder. Militärens argument är att människorna handlar på uppdrag av gerillan. Men befolkningen anklagar militären för att driva bort befolkningen från sina gårdar och marker.
2004 fick Uribe 675 miljoner dollar från USA till militära investeringar. Det märks på floden Río Caguán. Splitter nya patrullbåtar med fyra maskingevär på var sida och en smärre kanon, M60, i fören. Målarfärgen känns i näsborrarna. ”Det här är pengarna från Plan Colombia”, säger en av MR-representanterna, ironiskt. Dagen innan hade TV-kanalen Caracol informerat att 45 procent av barnen i staden Pasto med en halv miljon invånare lider av undernäring. I Bogota är 60 procent av de sju miljonerna fattiga och över 1,5 miljoner lever i misär, armod. Men för kriget finns det miljarder.
På bryggan tittar soldaterna med misstänksamhet på mig. En sak är att de colombianska reportrarna ”håller sig i skinnet” och inte beskriver verkligheten. I stället utgjorde mina colombianska kollegor de som saboterade fredsprocessen via direkt lögnaktiga reportage eller artiklar. Många av dem bekänner att ägarna, de tre klanerna inom den colombianska överklassen, de som i praktiken äger hela Colombia, var de som slog sönder fredsprocessen. Därför är det utländska mediefolket besvärligare eftersom de oftast beskriver och rapporterar den känsliga sanningen.
Gerillan dyker upp
Men här på floden Rio Caguán känns det som vi är fjärran från kriget. Luften är underbar, omgivningarna bländande vackra med papegojor, sköldpaddor i hundratals som ligger på sandbankarna och lapar sol innan de störs av människor som kommer för att ta sköldpaddeäggen som senare säljs på marknaden i Cartagena.
Det har bara gått 30 minuter sedan den senaste militärkontrollen då motoristen plötsligt svänger in till flodkanten. Men denna gång är det inte militären utan en vacker gerillakvinna i 25-årsåldern med långt svart hår till midjan som med en svart basker med den legendariska Che-stjärnan i pannan ler mot oss och ber oss om ID-korten. Bredvid henne står fyra gerillasoldater till. Men när jag fortsätter med blicken längre bortåt ser jag att hela flodkanten har utposterade gerillasoldater. Det hela tar bara fem minuter och gerillan kontrollerar att det inte finns infiltratörer från den militära underrättelsetjänsten med i gruppen.
– Plan Patriota? säger den 25-årige gerillasoldaten, som är ett mellanbefäl, den planen har inte drabbat oss det minsta. Som du ser håller FARC området som tidigare och vi befinner oss bara 30 minuter från stadskärnan i Cartagena de Chairá. Militären bombar framför allt civilbefolkningen men gerillan slår tillbaka de dagliga striderna med armén, säger han och skakar hand innan jag går in i båten igen.
En spökby
I två timmar kör vi nu på floden tills vi flyter in till byn Peñas Coloradas´ brygga. I februari bombades byn och de närmare 2.000 personerna drog sig in i djungeln tillsammans med gerillan. Det är en ”spökby” där dörrarna har försetts av militären med ett vitt sigill. Soldaterna är nervösa och en stor svart soldat med ett snällt ansiktsuttryck säger att han förflyttats till Peñas Coloradas för åtta dagar sedan efter att gerillan attackerat arméposteringen. Han pekar mot perforationer i väggarna där gerillans kulor slagit in.
Klockan är fyra och motoristen börjar bli nervös för efter klockan 18.00 är det omöjligt att färdas på floden eller vägarna i regionen. Så är gerillans bestämmelse och den bryter ingen mot. Det vet soldaterna och hittills har armén dragit ut på alla kontroller för att sinka oss och på så sätt sabotera vår bevakning av konferensen.
Ut igen på floden, klockan är 16:30 och om inget händer kommer vi att anlända exakt klockan 18:00, säger motoristen. Men efter en halvtimme är det dags igen.
– God eftermiddag, säger en 40-årig gerillasoldat som visar sig vara 2:e gerillakommendant i FARC-gerillans 14:e front.
– Vi ber hemskt mycket om ursäkt för besväret men vi skulle gärna vilja hälsa er välkomna till regionen genom att bjuda er på några öl eller läsk och samtala med er, säger den mustaschprydde gentlemannen med ett jovialiskt leende.
Öldrickning med 14:e gerillafronten
Vi har kommit till byn Las Camelias som ligger under gerillakontroll. Vi lämnar båtarna och går upp i byn där civilbefolkning och gerilla rör sig mellan gatorna. I det enda diskoteket slår vi oss ner och jag ser att gerillan redan har förberett mötet med utplacerade stolar och ett bord där Eider Mozquera, en svart före detta bondeledare men numera högste chef för de 500 gerillasoldaterna i den 14:e fronten, har placerat sig. Han ler med hela ansiktet och ber oss att inte banda det ”informella samtalet”. Han måste ha tillstånd av det sju man starka ”Sekretariatet” i FARC för att ge uttalanden eller intervjuer.
Medan vi lapar i oss öl och läsk med chips som vilken lördagskväll som helst i Europa, inleder Mozquera. Under de gigantiska bondemarscherna i södra Colombia 1996-97 var denne svarte bonde en av de främsta ledarna. Hundratusentals bönder ockuperade landsvägarna under en månad mot de förödande besprutningarna av både kokafälten som vanliga grödor och plantor. Böndernas krav var att kokaplantorna skulle ersättas manuellt med hållbara projekt som inte drev bönderna i ruin och misär. En uppgörelse slöts också med president Ernesto Samper som i så många andra fall omedelbart bröts av staten. Och för att bönderna inte skulle återuppta sin kamp inleddes morden på deras företrädare. Ett 20-30-tal av dessa hade mördats när Eider Mozquera, som i hela sitt liv hade tillhört det colombianska kommunistpartiet, insåg att här gällde att rädda livhanken. Han anslöt sig därför till gerillan som fick en politisk viktig kraft i sina led.
Och nu satt han här framför oss och log med hela ansiktet.
Flygbombningar med 1000-1500 kilosbomber
– Välkomna till FARC-land, som ni ser är vi levande och i allra högsta grad aktiva, trots regimens glädjerapporter om motsatsen. Plan Patriota slår i första hand mot civilbefolkningen när flyget bombar byar och gårdar med bomber på 1000-1500 kilo. Men gerillan har de inte rått på.
Ett intressant samtal utväxlas och de inom gruppen som aldrig har “konfronterats” med gerillan fysiskt tidigare sitter med öppna munnar och stora ögon och ser alldeles förundrade ut. I colombiansk media och regeringsuttalanden beskrivs gerillan som blodtörstiga demoner som nästan äter barn eller är knarkterrorister i allians med bin Laden.
Mötet slutar strax innan klockan 18:00 och alla undrar nu vad som ska hända. Men under den timslånga färden till Remolino de Caguán ser vi på bägge sidor ljus från ficklampor som tänds som signal till vår motorist om att här är det ”grönt ljus”. Utposterade gerillasoldater på bägge sidor om floden har fått ordern från Mozquera om att ge oss fri lejd till Remolino. Det är ytterligare ett slag i regimens propagandabild.
* * *
REMOLINO de CAGUÁN kolonialiserades på 1970-talet av nybyggare som anlände från de län som det ”smutsiga kriget” mot den colombianska folkrörelsen var som mest intensivast. Därför kom regionen att hamna under kontroll av personer med lång organisatorisk erfarenhet. Gerillan kom också i början av 1980-talet, ett 20-tal män och kvinnor som bara förfogade över ett antal pistoler, och kom efter den dagen att utgöra en parallell statsmakt. De få gånger staten anlände gjorde den i form av militära operationer som alla slutade i fiaskon. Men denna gång har landets president Uribe bestämt sig för att nu ska gerillan krossas militärt.
Men alla de jag talar med i Remolino, och de är över 2.000 personer från hela regionen, skakar på huvudet åt de bombastiska uttalandena från Uribe och hans generaler. Och det är när jag ska fotografera en av bönderna som anklagar militären för att bränna ned hans gård som jag ser sergeant Arroyave stå med videokameran cirka 50 meter längre bort. Jag tar en omväg och knäpper fyra bilder av elitsoldaten som dokumenterar civilbefolkningens vittnesmål om militärens brott mot de mänskliga rättigheterna i regionen.
Buenos Dias, mitt namn är Dick Emanuelsson, reporter från Sverige. Vem filmar Ni?
– Jag tar bara några bilder, säger han förbluffad när han tittar upp och ser mig bara en meter i från honor.
Av vem?
– Bara några bilder.
Men vem filmar ni?
– Tar lite bilder av scenen, inget mer.
Varför?
– Bara några sekvenser.
Jag vill veta varför ni filmar konferensen och dess deltagare. Vilken grad har ni?
– Sergeant.
Varför, Sergeant, filmar ni deltagarna som öppet anklagar de militära styrkorna för att bryta mot de mänskliga rättigheterna?
– No señor, vi bryter inte mot några mänskliga rättigheter.
Civilbefolkningen anklagar er här öppet.
– Först och främst, ….. eeehhhh …. vi militärer är utbildade för att . . . i alla sammanhang försvara och respektera de mänskliga rättigheterna, militärer som vi är.
Hur kan ni respektera de mänskliga rättigheterna när ni filmar de som anklagar er just för att bryta mot dessa rättigheter?
– Anklagar Ni mig för att vara bandit?
Nej, det har jag inte sagt. Jag frågade Er…
– Ni som journalist hävdar att vi är banditer?
Jag sa att Ni videofilmar deltagarna på den här konferensen som anklagar de väpnade styrkorna för att begå övergrepp mot dem och folk känner sig starkt provocerade av att ni registrerar dem med videokameran.
– Men varför det! Det förundrar mig att Ni som journalist säger det om oss.
Naturligtvis, ni filmar ju Folk!
– Vilken uppfattning har Ni egentligen om de väpnade styrkorna?
Jag blir häpen när jag ser att de väpnade styrkorna, som här anklagas av 2.000 personer för att bryta mot de mänskliga rättigheterna, är samma trupper som har omringat hela konferensområdet med tungt beväpnade soldater som dessutom filmar deltagarna. Man behöver inte vara en knäppskalle för att förstå att folk känner sig provocerade av er.
– Hur som helst ber jag om ursäkt om…. Men jag begår inga brott mot några mänskliga rättigheter, men nu filmar jag inte längre för att undvika problem.
Vad är Ert efternamn och varför har ni det dolt?
– Jag har ingen anledning att uppge mitt efternamn till Er. Jag är soldat i Colombias armé, respekterar konstitutionen och de mänskliga rättigheterna….. ehh. Även nordamerikanerna har krävt av oss att vi ska utbilda oss i och respektera de mänskliga rättigheterna och det gör vi.
Men Ni som soldat vet exakt vad Ert reglemente säger om namnskylten, den ska vara synlig för ALLA.
– Varför vill Ni veta mitt efternamn?
För att Ni filmar Folk.
– Okay, jag ber om ursäkt, jag filmar inte längre, är det ok?
Ni tillhör den 22:a Mobila Antigerillabrigaden?
– Ja, som Ni ser och jag döljer inget.
Ni döljer Ert efternamn.
– Men varför vill Ni veta mitt efternamn?
För att ni registrerar människorna här.
– Jag ber än en gång om ursäkt, jag har slutat att filma.
Och så avslutas ett utbyte av frågor och vaga svar från en sergeant som naturligtvis bara lyder order från högre ort, att registrera all opposition mot Plan Patriota och den colombianska regimen. Så sent som i oktober förra året, efter att deltagarna i en liknande konferens i länet Tolima hade registrerats av militären, påträffades de med ansiktet mot jorden och skott i ryggen.
Nästa reportage: Regeringens militära desperation och USA:s privatisering av det colombianska inbördeskriget
TEXT OCH FOTO: DICK EMANUELSSON
Sedan februari 2004 pågår den största militäroperationen under den 40-åriga väpnade konflikten i Colombia. Arton tusen ”Rambosoldater” ledda av hundratals USA-officerare leder militäroperationen ”Plan Patriota” mot FARC-gerillan i södra Colombia. Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON har besökt det område som kallas ”ORKANENS ÖGA” och beskriver hur civilbefolkningen drabbas av bombningar, statlig terror men hur stora delar av samma civilbefolkning mangrant lämnat sina byar för att ansluta sig till gerillan. USA driver aktivt på en vietnamisering av kriget som pågår i Colombia. Här kommer den första av två rapporter.
* * *
REMOLINO de CAGUAN, SÖDRA COLOMBIA / Sergeant Arroyave verkade vara i sin egen värld för han såg mig inte när jag närmade mig honom. Hans videokamera och blick var koncentrerad mot en av deltagarna på scenen som öppet och med hög röst anklagade just Arroyaves antigerillastyrkor för att bränna ned hus, stjäla eller döda boskapen, kidnappa folk och låta dem försvinna. Som kronan på verket uppträdde ungdomsteatern från kommunen Cartagena de Chairá och uppförde ett teaterspel som visade hur en tonåring den 18 oktober 2004 greps av en armépatrull som anklagade henne för att spela med gerillan. När hon nekade till anklagelserna våldtogs hon offentligt inför skräckslagna bybor just där vi nu står. Samma scener från Vietnams, Kambodjas eller Laos’ bondbyar upprepas 2004 i Colombia.
Det är i slutet av december och den första konferensen om brotten mot de mänskliga rättigheterna och konsekvenserna av den största militära offensiven någonsin under de 40 åren av väpnad konflikt i Colombia genomförs i byn Remolino de Caguán. Byn tillhör kommunen Cartagena de Chairá i länet Caquetá, i södra Colombia. Sedan mer än 20 år är det FARC-gerillan som styr här i denna utpost till Latinamerikas Amazonasregion. Militären har under 20 års tid flera gånger försökt bita sig fast i området men alltid dragit sig tillbaka efter att lidit stora förluster. Kriget kostar också pengar vilket bidragit till att militären dragit sig tillbaka för att slicka såren. Civilbefolkningen har aldrig sett med gillande på de uniformerades närvaro. När överste Grijalba ledde arméstyrkorna i Caguán 1989 sa han till El Tiempo, den enda nationella dagstidningen, att alla i Caguán var ”kriminella” och spelade med eller utgjorde gerillan.
Med den bakgrunden har civilbefolkningen behandlats.
Bombade och tomma byar
I mars 1998 led armén en allvarlig förlust när de förlorade närmare 80 soldater, ett hundratal sårade och över 60 soldater som togs som krigsfångar vid byn el Billar, bara några kilometer från byn Peñas Coloradas”. I dag ligger denna sistnämnda by helt öde. De 2.000 människorna lämnade byn när armén, flyget och marinen dundrade in de första dagarna i februari för nästan ett år sedan. Gerillan drog sig tillbaka, omgrupperade sig i mindre kommandogrupper och tillämpade den vietnamesiska krigsmetoden om att operera i mindre grupper för att undgå förluster vid flygbombningarna.
Samma förhållande råder i byn Unión Peneya. Inte en själ av de 1500 människorna blev kvar när armén trängde in efter att först ha bombat byborna urskillningslöst. Som ett bevis för gerillans inflytande kablades sekvenserna från byns kyrkogård ut över hela Colombia som visade ett 30-tal gravstenar över fallna gerillasoldater som delade kyrkogården med de civila.
Det var först i april som den allmänna opinionen blev varse om att 18.000 colombianska soldater hade dragit i gång den största militäroperationen under den väpnade kampens 40 år. Denne reporter citerade Miguel Gonzalez från människorättsorganisationen ANDAS som på ett offentligt möte för första gången nämnde omfattningen av den då okända ”Plan Patriota”. Min artikel publicerades i flera spanskspråkiga tidningar och flera USA-tidningar, med eller utan reportrar ackrediterade i Bogota, ringde upp mig och undrade om jag hade fler källor än Gonzalez. Alla avvaktade med att publicera nyheten tills El Tiempo tio dagar senare bekräftade uppgifterna via militära källor.
Militära fiaskon
Bakgrunden är att den högerextrema regimen i Bogota och generalerna under order av Pentagon inte velat att operationen skulle bli offentlig. Bakgrunden är logisk; alla tidigare militäroffensiver i Colombia mot gerillan har alla slutat med grundliga fiaskon och i stället kostat skattebetalarna gigantiska summor samtidigt som gerillan i stället har vuxit. Därför har offensiven hållit en låg offentlig profil för att undgå politiska skandaler och framför allt en debatt om kriget. Ty samtidigt som Uribe är kompromisslös mot gerillan har han öppnat alla dörrar på vid gavel för de blodbesudlade paramilitärerna.
Vilka resultat har då offensiven gett?
Knappast några, precis som pessimisterna eller fredsvännerna och Colombias vänster förutsåg. Inte en enda hög gerillaledare har gripits och regeringssidans förluster är enorma, både enligt FARC-gerillans egna krigsrapporter som oberoende eller militärens egna rapporter.
Det var med den bakgrunden jag reste in till ”Orkanens Öga” i sällskap med en liten grupp reportrar samt ett tiotal nationella representanter för de mest seriösa människorättsorganisationerna i landet. Vad händer i denna region där Plan Patriota har sitt operativa centrum? var frågan som alla ställde sig.
Första mordhotet
För att komma till Remolino de Caguán måste man bege sig till Florencia, länshuvudstad i Caquetá. Därifrån reser vi med en ”Chiva”, en lastbil med säten i öppen dager. De fyra timmarna till Cartagena de Chairá kantas av militärposteringar och vägspärrar där bagage och ID-handlingar kontrolleras och registreras minutiöst. Frågor och svar och misstänksamma ögon i denna tropiska hetta i 35-40 graders värme är legio.
Cartagena de Chairá var staden där gerillan hade total kontroll fram till för ett drygt år sedan. I dag är den förmodligen den mest militariserade i hela landet och det finns mer militärer än civilbefolkning. I augusti förra året greps ett 100-tal personer som försågs med handfängsel, bindel för ögonen och som bands ihop och därefter fördes som en afrikansk slavkolonn de 45 minuternas gångväg till flygbasen där de fördes vidare till Bogota och riksåklagarens ”bunker”. Framför teve och massmedia utpekades de som ”viktiga terrorister i gerillans tjänst”. I dag återstår det bara fem som väntar på en rättslig prövning men som förmodligen kommer att släppas i brist på bevis. Men deras anseende är för all framtid nedsmutsat.
I Cartagena de Chairá, som fram till 2002 alltid har kontrollerats av det colombianska kommunistpartiet, skulle vi träffa lokala representanter för att samtala om den allvarliga människorättssituationen. Men ett mordhot mot den kvinnliga ledaren Dora Obando omöjliggjorde denna dialog. Det är bara en försmak, tänkte jag.
Staden är också den kommun som FARC-gerillans legendariske ledare Manuel Marulanda förslogs skulle utgöra ett pilotprojekt där bönderna manuellt skulle ersätta sina kokaodlingar med alternativa odlingar. Detta skulle finansieras och bistås med internationella medel. Förslaget framställdes under fredsförhandlingarna mellan FARC och regeringen Andrés Pastrana 1999-2002. I februari 2002 bröt Pastrana fredsprocessen och inledde kraftiga bombningar av gerillan och de 42.000 kvadratkilometer som FARC förfogade över under förhandlingarna. Pastrana besvarade aldrig Marulandas förslag.
Från Plan Colombia till Plan Patriota
Plan Colombia, som först utarbetades i USA med engelsk text vilken först ett halvår senare översattes till spanska för den colombianska opinionen (!), hävdades vara en ”antinarkotikaplan” som skulle utrota kokaplantorna i Colombia. En student vid överklassuniversitetet Javeriana sa den 16 mars 2000, inför tre höga USA-diplomater och chefen för USAID, att ”det är möjligt att vi är invånare i land som kallas för ’Tredje Världen’, men vi är knappast några knäppskallar som sväljer den här smörjan”. De tre USA-diplomaternas som hade talat om Plan Colombias förträfflighet och stora sociala investeringar blev kritvita i ansiktet och packade ihop sina pinaler och reste tillbaka till USA-bunkern i Bogota.
I dag vet alla att inte bara studenten utan en bred colombiansk opinion vid den tidpunkten hade helt rätt; Plan Colombia är en plan för en USA-intervention i ett av världens mest naturresursrika länder. Plan Colombia är i dag förvandlat till Plan Patriota som riktas mot FARC-gerillan, den politiska och militära kraft som förhindrar att USA lägger under sig ”Världens lunga” och den största sötvattenstillgången i världen, Amazonas.
Därför har USA:s insatser och manskap i Colombia ökat sedan 2000. Sammanlagt har USA betalat ut över två miljarder dollar till den colombianska militären, en upprustning på 200.000 soldater, en flotta av ett 100-tal stridshelikoptrar samt en enorm satsning på övrig militär och teknologisk utrustning har genomförts 2000-2004. Trots att de militära anslagen har medfört att Colombia har placerat Egypten på tredje plats som största mottagare av militäranslag från USA, har de militära resultaten inte kunnat skönjas. USA har därför ökat sitt manskap till 800 reguljära militärer samt ett tusental privata ”entreprenörer” i modern krigföring. Parallellerna med Vietnam skönjs i horisonten.
Massmedia slog sönder fredsprocessen
Bara fem minuter efter att vi lägger ut från bryggan i Cartagena vinkas vi in till en av marinens flodspärrar. Samma procedur; ID-kort och bagage kontrolleras innan vi släpps iväg. En av anklagelserna från civilbefolkningen är att den inte får köpa varken livsmedel, mediciner eller bensin i tillräckliga mängder. Militärens argument är att människorna handlar på uppdrag av gerillan. Men befolkningen anklagar militären för att driva bort befolkningen från sina gårdar och marker.
2004 fick Uribe 675 miljoner dollar från USA till militära investeringar. Det märks på floden Río Caguán. Splitter nya patrullbåtar med fyra maskingevär på var sida och en smärre kanon, M60, i fören. Målarfärgen känns i näsborrarna. ”Det här är pengarna från Plan Colombia”, säger en av MR-representanterna, ironiskt. Dagen innan hade TV-kanalen Caracol informerat att 45 procent av barnen i staden Pasto med en halv miljon invånare lider av undernäring. I Bogota är 60 procent av de sju miljonerna fattiga och över 1,5 miljoner lever i misär, armod. Men för kriget finns det miljarder.
På bryggan tittar soldaterna med misstänksamhet på mig. En sak är att de colombianska reportrarna ”håller sig i skinnet” och inte beskriver verkligheten. I stället utgjorde mina colombianska kollegor de som saboterade fredsprocessen via direkt lögnaktiga reportage eller artiklar. Många av dem bekänner att ägarna, de tre klanerna inom den colombianska överklassen, de som i praktiken äger hela Colombia, var de som slog sönder fredsprocessen. Därför är det utländska mediefolket besvärligare eftersom de oftast beskriver och rapporterar den känsliga sanningen.
Gerillan dyker upp
Men här på floden Rio Caguán känns det som vi är fjärran från kriget. Luften är underbar, omgivningarna bländande vackra med papegojor, sköldpaddor i hundratals som ligger på sandbankarna och lapar sol innan de störs av människor som kommer för att ta sköldpaddeäggen som senare säljs på marknaden i Cartagena.
Det har bara gått 30 minuter sedan den senaste militärkontrollen då motoristen plötsligt svänger in till flodkanten. Men denna gång är det inte militären utan en vacker gerillakvinna i 25-årsåldern med långt svart hår till midjan som med en svart basker med den legendariska Che-stjärnan i pannan ler mot oss och ber oss om ID-korten. Bredvid henne står fyra gerillasoldater till. Men när jag fortsätter med blicken längre bortåt ser jag att hela flodkanten har utposterade gerillasoldater. Det hela tar bara fem minuter och gerillan kontrollerar att det inte finns infiltratörer från den militära underrättelsetjänsten med i gruppen.
– Plan Patriota? säger den 25-årige gerillasoldaten, som är ett mellanbefäl, den planen har inte drabbat oss det minsta. Som du ser håller FARC området som tidigare och vi befinner oss bara 30 minuter från stadskärnan i Cartagena de Chairá. Militären bombar framför allt civilbefolkningen men gerillan slår tillbaka de dagliga striderna med armén, säger han och skakar hand innan jag går in i båten igen.
En spökby
I två timmar kör vi nu på floden tills vi flyter in till byn Peñas Coloradas´ brygga. I februari bombades byn och de närmare 2.000 personerna drog sig in i djungeln tillsammans med gerillan. Det är en ”spökby” där dörrarna har försetts av militären med ett vitt sigill. Soldaterna är nervösa och en stor svart soldat med ett snällt ansiktsuttryck säger att han förflyttats till Peñas Coloradas för åtta dagar sedan efter att gerillan attackerat arméposteringen. Han pekar mot perforationer i väggarna där gerillans kulor slagit in.
Klockan är fyra och motoristen börjar bli nervös för efter klockan 18.00 är det omöjligt att färdas på floden eller vägarna i regionen. Så är gerillans bestämmelse och den bryter ingen mot. Det vet soldaterna och hittills har armén dragit ut på alla kontroller för att sinka oss och på så sätt sabotera vår bevakning av konferensen.
Ut igen på floden, klockan är 16:30 och om inget händer kommer vi att anlända exakt klockan 18:00, säger motoristen. Men efter en halvtimme är det dags igen.
– God eftermiddag, säger en 40-årig gerillasoldat som visar sig vara 2:e gerillakommendant i FARC-gerillans 14:e front.
– Vi ber hemskt mycket om ursäkt för besväret men vi skulle gärna vilja hälsa er välkomna till regionen genom att bjuda er på några öl eller läsk och samtala med er, säger den mustaschprydde gentlemannen med ett jovialiskt leende.
Öldrickning med 14:e gerillafronten
Vi har kommit till byn Las Camelias som ligger under gerillakontroll. Vi lämnar båtarna och går upp i byn där civilbefolkning och gerilla rör sig mellan gatorna. I det enda diskoteket slår vi oss ner och jag ser att gerillan redan har förberett mötet med utplacerade stolar och ett bord där Eider Mozquera, en svart före detta bondeledare men numera högste chef för de 500 gerillasoldaterna i den 14:e fronten, har placerat sig. Han ler med hela ansiktet och ber oss att inte banda det ”informella samtalet”. Han måste ha tillstånd av det sju man starka ”Sekretariatet” i FARC för att ge uttalanden eller intervjuer.
Medan vi lapar i oss öl och läsk med chips som vilken lördagskväll som helst i Europa, inleder Mozquera. Under de gigantiska bondemarscherna i södra Colombia 1996-97 var denne svarte bonde en av de främsta ledarna. Hundratusentals bönder ockuperade landsvägarna under en månad mot de förödande besprutningarna av både kokafälten som vanliga grödor och plantor. Böndernas krav var att kokaplantorna skulle ersättas manuellt med hållbara projekt som inte drev bönderna i ruin och misär. En uppgörelse slöts också med president Ernesto Samper som i så många andra fall omedelbart bröts av staten. Och för att bönderna inte skulle återuppta sin kamp inleddes morden på deras företrädare. Ett 20-30-tal av dessa hade mördats när Eider Mozquera, som i hela sitt liv hade tillhört det colombianska kommunistpartiet, insåg att här gällde att rädda livhanken. Han anslöt sig därför till gerillan som fick en politisk viktig kraft i sina led.
Och nu satt han här framför oss och log med hela ansiktet.
Flygbombningar med 1000-1500 kilosbomber
– Välkomna till FARC-land, som ni ser är vi levande och i allra högsta grad aktiva, trots regimens glädjerapporter om motsatsen. Plan Patriota slår i första hand mot civilbefolkningen när flyget bombar byar och gårdar med bomber på 1000-1500 kilo. Men gerillan har de inte rått på.
Ett intressant samtal utväxlas och de inom gruppen som aldrig har “konfronterats” med gerillan fysiskt tidigare sitter med öppna munnar och stora ögon och ser alldeles förundrade ut. I colombiansk media och regeringsuttalanden beskrivs gerillan som blodtörstiga demoner som nästan äter barn eller är knarkterrorister i allians med bin Laden.
Mötet slutar strax innan klockan 18:00 och alla undrar nu vad som ska hända. Men under den timslånga färden till Remolino de Caguán ser vi på bägge sidor ljus från ficklampor som tänds som signal till vår motorist om att här är det ”grönt ljus”. Utposterade gerillasoldater på bägge sidor om floden har fått ordern från Mozquera om att ge oss fri lejd till Remolino. Det är ytterligare ett slag i regimens propagandabild.
* * *
REMOLINO de CAGUÁN kolonialiserades på 1970-talet av nybyggare som anlände från de län som det ”smutsiga kriget” mot den colombianska folkrörelsen var som mest intensivast. Därför kom regionen att hamna under kontroll av personer med lång organisatorisk erfarenhet. Gerillan kom också i början av 1980-talet, ett 20-tal män och kvinnor som bara förfogade över ett antal pistoler, och kom efter den dagen att utgöra en parallell statsmakt. De få gånger staten anlände gjorde den i form av militära operationer som alla slutade i fiaskon. Men denna gång har landets president Uribe bestämt sig för att nu ska gerillan krossas militärt.
Men alla de jag talar med i Remolino, och de är över 2.000 personer från hela regionen, skakar på huvudet åt de bombastiska uttalandena från Uribe och hans generaler. Och det är när jag ska fotografera en av bönderna som anklagar militären för att bränna ned hans gård som jag ser sergeant Arroyave stå med videokameran cirka 50 meter längre bort. Jag tar en omväg och knäpper fyra bilder av elitsoldaten som dokumenterar civilbefolkningens vittnesmål om militärens brott mot de mänskliga rättigheterna i regionen.
Buenos Dias, mitt namn är Dick Emanuelsson, reporter från Sverige. Vem filmar Ni?
– Jag tar bara några bilder, säger han förbluffad när han tittar upp och ser mig bara en meter i från honor.
Av vem?
– Bara några bilder.
Men vem filmar ni?
– Tar lite bilder av scenen, inget mer.
Varför?
– Bara några sekvenser.
Jag vill veta varför ni filmar konferensen och dess deltagare. Vilken grad har ni?
– Sergeant.
Varför, Sergeant, filmar ni deltagarna som öppet anklagar de militära styrkorna för att bryta mot de mänskliga rättigheterna?
– No señor, vi bryter inte mot några mänskliga rättigheter.
Civilbefolkningen anklagar er här öppet.
– Först och främst, ….. eeehhhh …. vi militärer är utbildade för att . . . i alla sammanhang försvara och respektera de mänskliga rättigheterna, militärer som vi är.
Hur kan ni respektera de mänskliga rättigheterna när ni filmar de som anklagar er just för att bryta mot dessa rättigheter?
– Anklagar Ni mig för att vara bandit?
Nej, det har jag inte sagt. Jag frågade Er…
– Ni som journalist hävdar att vi är banditer?
Jag sa att Ni videofilmar deltagarna på den här konferensen som anklagar de väpnade styrkorna för att begå övergrepp mot dem och folk känner sig starkt provocerade av att ni registrerar dem med videokameran.
– Men varför det! Det förundrar mig att Ni som journalist säger det om oss.
Naturligtvis, ni filmar ju Folk!
– Vilken uppfattning har Ni egentligen om de väpnade styrkorna?
Jag blir häpen när jag ser att de väpnade styrkorna, som här anklagas av 2.000 personer för att bryta mot de mänskliga rättigheterna, är samma trupper som har omringat hela konferensområdet med tungt beväpnade soldater som dessutom filmar deltagarna. Man behöver inte vara en knäppskalle för att förstå att folk känner sig provocerade av er.
– Hur som helst ber jag om ursäkt om…. Men jag begår inga brott mot några mänskliga rättigheter, men nu filmar jag inte längre för att undvika problem.
Vad är Ert efternamn och varför har ni det dolt?
– Jag har ingen anledning att uppge mitt efternamn till Er. Jag är soldat i Colombias armé, respekterar konstitutionen och de mänskliga rättigheterna….. ehh. Även nordamerikanerna har krävt av oss att vi ska utbilda oss i och respektera de mänskliga rättigheterna och det gör vi.
Men Ni som soldat vet exakt vad Ert reglemente säger om namnskylten, den ska vara synlig för ALLA.
– Varför vill Ni veta mitt efternamn?
För att Ni filmar Folk.
– Okay, jag ber om ursäkt, jag filmar inte längre, är det ok?
Ni tillhör den 22:a Mobila Antigerillabrigaden?
– Ja, som Ni ser och jag döljer inget.
Ni döljer Ert efternamn.
– Men varför vill Ni veta mitt efternamn?
För att ni registrerar människorna här.
– Jag ber än en gång om ursäkt, jag har slutat att filma.
Och så avslutas ett utbyte av frågor och vaga svar från en sergeant som naturligtvis bara lyder order från högre ort, att registrera all opposition mot Plan Patriota och den colombianska regimen. Så sent som i oktober förra året, efter att deltagarna i en liknande konferens i länet Tolima hade registrerats av militären, påträffades de med ansiktet mot jorden och skott i ryggen.
Nästa reportage: Regeringens militära desperation och USA:s privatisering av det colombianska inbördeskriget
