Guds Rike är inte ett verk av några ”utomjordningar”, det är här och i dag!

10 416 tecken
Intervju med Raul Suarez, baptistpastor och chef för Martin Luther King-centret i Havanna

USA:s blockad mot Kuba har inte bara drabbat den karibiska ön ekonomiskt. Det hundraåriga utbytet mellan baptistförsamlingarna i USA och Kuba har helt upphört efter att Vita huset bötfällt fyra församlingar i USA med 32 000 dollar. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson har träffat pastor Raul Suarez, chef för Martin Luther King-centret i Havanna.

* * *

HAVANNA / – Vi, Kristus följeslagare, stöder alla rörelser som verkar för att förbättra livet. Därför stöder vi den kubanska revolutionen, säger den lille mannen vid presidiet med den starka imponerande rösten.

Det är Raul Suarez, baptistpastor och chef för Martin Luther King-centret i Havanna som talar inför 1500 kubanska och utländska ekonomer från hela världen. De har samlats i Havanna för att diskutera och utbyta erfarenheter om möjligheterna att skapa en bättre värld som inkluderar i stället för som i dag, exkluderar människorna.

Suarez dundrar mot USA:s blockad som han kallar ”kriminell” för den förvägrar hans land att inköpa mediciner för sina cancersjuka barn och fortsätta sitt hundraåriga utbyte mellan ekumeniska församlingar i USA och på Kuba.

Men han är framför allt kritisk mot den globalisering som inleddes 1990 i och med Berlinmurens fall. Då startade Världsbankens och IMF:s nyliberala modell som ”utsatte folken för en brutal kapitalism med målsättningen att koncentrera allt mer rikedomar i färre händer samtidigt som fattigdomen och misären globaliserades”, som han säger.

”Neutralisera” motståndet

Efter hans inledning, som mottogs med starka applåder, fick jag ett samtal med den kubanska baptistpastorn som av Vita huset betraktas som mer revolutionär än religiös. Kanske det beror på de starka band han har knutit med ekumeniska församlingar i USA som också har besökt Kuba vid flera tillfällen. Som förra året, då fyra USA-församlingar övernattade på ett församlingshem i staden Varadero, Kubas turistcentrum, bötfälldes av de amerikanska myndigheterna med 32.000 dollar. Motivet hos skattemyndigheterna i USA var att de fyra församlingarna från olika delar av USA härbärgerades på hotell. På så sätt ”stärkte de den kubanska statskassan”. En helt absurd inställning men som väl speglar USA:s långa blockad av Kuba som varje år nästan enhälligt fördöms av FN:s Generalförsamling.

Bland de främsta försvararna av den nyliberala modellen finns, hävdar Raul Suarez, nykonservativa religiösa krafter i allians med den politiska högerextremismen i den nuvarande Bushadministrationen. När modellen framstår som synnerligen brutal och möter motstånd bland folken i Latinamerika, träder dessa högerreligiösa krafter in på scenen för att ”passivisera” och ”neutralisera” motståndet, säger Suarez.

Befrielseteologin som huvudfiende

– Denna högerextrema religiösa strömning i USA, som har sitt ursprung i början av 1900-talet, förenade sig med det republikanska partiets olika program som Santa Fe I och II 1). I dessa dokument, som delvis utarbetats av Rockefellergruppen, utpekas Befrielseteologin som en av huvudfienderna för USA:s intressen i världen. Den religiösa högerextremismen ser inte bara Befrielseteologin som en fiende, den har inlett ett veritabelt krig mot alla former för Befrielsekyrkans arbete; från församlingarna på basnivå där våra systrar och bröder som tog Kristus evangelium på allvar om att tjäna de fattiga och egendomslösa blev offer för denna politik från USA.

Men även en annan strömning och kraft, som borde ha haft större förståelse för Befrielsekyrkans verksamhet, anslöt sig till USA-politiken, menar Suarez.

– Jag tänker på Vatikanen som brännmärkte och bidrog till försvagningen av denna evangeliska kristna rörelse där katoliker och protestanter förenades för att stödja de fattiga i världen.

Det amerikanska evangeliet på export

– Mot den mäktiga rörelse som har uppstått i världen för en bättre, mer mänsklig och jämlik och rättvis värld har de högerextrema religiösa krafterna i USA börjat vad de kallar för ”exporten av det amerikanska evangeliet”. Det är till sin form och sitt innehåll grym, antikristlig och antievangelisk och använder sig av den traditionella historiska Pingströrelsen men som inte har något som helst gemensamt med dessa nya rörelser. Vad de gör är att de exporterar en nyreligiositet som alenierar och ideologiskt raserar de fattigas kamp för sina rättigheter.

Den kubanske pastorn säger att det gemensamma i de regioner där den nyliberala modellen har påtvingats människorna och där fattigdomen och misären har blivit extrem i Latinamerika, där växer också denna nykonservativa högerextrema religiösa strömning kraftigt. De lyckades också, menar Suarez, slå sönder den enighet som existerade inom den protestantiska evangeliska rörelsen.

Reaktionär lära

– USA-missionärerna lärde mig att de kristna inte ska delta i politik, att kyrkan ska vara opolitisk. Men den kubanska revolutionen lärde mig att denna ”opolitiska lära” var den sämsta formen att göra politik för den innebär en avväpning och passivisering av människorna som uppmanas att sänka i stället för att höja garden, avstå från att delta och göra saker för vårt folk, att lösningen på våra folks problem kommer från ovan, att ”Gud är en slags magisk Mandrake” ** som när han har tid och lust kommer att förändra allt till det bättre. Därför behöver vi inte göra någonting. Allt detta skapade en reaktionär mentalitet.

Raul Suarez menar de kristna visst måste delta i politiken:

– Som kristen, kuban och pastor har jag känt ett behov av att integrera mig och aktivt delta i det ekumeniska kapitlet på Kuba. Bland den ekumeniska internationella rörelsen återfinns 70 kubaner på ledande poster som också deltar i ”Rörelsen till försvar av mänskligheten” ***, bröder och systrar som blivit medvetna om vikten av att skapa jämlikhet, solidaritet med kristna sociala, politiska och etiska värden i evangeliet. Kristus historiska projekt är Guds Rike och är inte ett verk av några ”utomjordningar” som talar om att skapa Gud rike i morgon utan det är här och i dag!

För att materialisera och konkretisera dessa stora ord säger Suarez att uppmärksamheten måste riktas mot kapitalismen, det ekonomiska system som orsakar ”denna armé av människor som lever i misär i världen”. Det står i motsättning till Guds vilja”.

– Jag brukar säga att jag tackar Gud för tre saker: Min sociala hemvist, att ha fötts i ett fattigt hem har för mig varit en välsignelse. För det andra, det var när Jesus Kristus dök upp i mitt liv och som en kallelse förändrade mitt liv helt och hållet. Men jag brukar alltid tillägga, som en hyllning till sanningen, att den kubanska revolutionen är det mest kristna och det mest pastorala för den hjälpte mig att förstå mitt folk och ägna mig helt och hållet till mitt folk.

”Plan Bush”

Men hur ser han då på framtiden? Från Vita huset och State Departement kommer det hotfulla signaler om att när Fidel Castro går bort kommer Vita huset att kräva, inte bara en regeringsförändring, utan ett helt annat politiskt och ekonomiskt system i den nation som stått emot och överlevt den längsta blockaden i den moderna historien.

”Plan Bush” som offentliggjordes 2004 är en plan för USA:s återannektering av Kuba. På 454 sidor beskrivs detaljerat hur utbildning, hälsovård och andra offentliga samhällstjänster ska privatiseras. För kubanen som till 85 procent äger sin bostad och inte betalar hyra, som kanske är den mest utbildade och mest friska personen på den amerikanska kontinenten, var Plan Bush en påminnelse om att ”Örnen i Norr” inte har gett upp planerna på att återigen styra ön och förvandla den till en ”Bordell- och kasinoekonomi”, som den var innan 1959. Då var maffian och USA-ambassadören de starka männen i Havanna.

I juli 2006 fick Bushplanen ett hemligt tillägg som alla utgår ifrån handlar om en militär invasion av Kuba. Detta ses som ett sista alternativ för Vita huset eftersom ”upproret på Kuba” lyser med sin frånvaro.

Men hur påverkar denna plan utbytet mellan de religiösa samfunden på Kuba och USA, frågar jag pastor Suarez.

Hundra år av utbyte

– Plan Bush och den allt mer restriktiva blockaden har i praktiken stoppat det historiska utbytet som pågått i nästan 100 år. Förra året besökte fyra baptistsamfund Kuba och när de återvände bötfälldes med 32 000 dollar. För en tid sedan fick jag besked från ett annat samfund som skulle komma, men de fick nej. De hade tidigare fått visum för att besöka Kuba men när detta skulle förlängas vägrades de. Plan Bush har inneburit en spik i kistan i våra historiska förbindelser mellan Kuba-USA.

Men pastor Raul Suarez säger, med glimten i ögat, att de kringgår blockaden som förhindrar fysiska kontakter mellan människorna genom att träffas i tredje land, till exempel Jamaica.

– Det handlar om att träffas mellan bröder för att utbyta idéer om hur vi ska bekämpa denna fördärvliga politik från republikanerna och Bush.

Är det samma svar när Ni söker visum för att besöka Era systrar och bröder i USA?

– Jag får massor av inbjudningar från USA men jag har slutat att söka visum på USA:s intressekontor i Havanna för svaret är det samma varje gång; ”Nej”! Den senaste gången stödde och krävde 14 kongressledamöter i USA att migrationsmyndigheterna i USA skulle ge mig visum. Men svaret från State Departement var: ”Er närvaro i USA står i motsättning till USA:s folks intresse.”

Berättar denne intressante man som alltså betraktas som en presumtiv ”säkerhetsrisk” som USA:s troende ska hållas på avstånd ifrån. I samma land dundrar den högerextreme pastorn Pat Robertson. Med 50 miljoner tevetittare varje kväll i hundra olika länder, att Bush borde sätta en professionell mördare på att ta livet av Venezuelas president Hugo Chavez.

Vad var det han sa, Bush, att han var ”skickad av Gud”?

Dick Emanuelsson

1) Santa Fe I och II: Är utrikespolitiska dokument som utarbetats av republikanska utrikespolitiska experter med många års erfarenheter i State Departement.

2) ”Mandrake”: I Latinamerika betyder att man gör det bakom ryggen eller under bordet, i det fördolda.

3) Rörelsen till försvar av mänskligheten”: Är en löslig sammanslutning av intellektuella och personligheter från hela världen som via internet och olika konferenser, samlas för att utbyta erfarenheter om vikten av att krigen i världen bör stoppas och skapa en ekonomisk modell som inkluderar i stället för att exkludera människorna.


Bildtexter:

KUBA/PERSON: Raul Suarez, baptistpastor och chef för Martin Luther King-centret i Havanna. FOTO: DICK EMANUELSSON

EN RESA IN I ORKANENS ÖGA (1)

I skuggan av Irak intensifieras vietnamiseringen av Colombia

TEXT OCH FOTO: DICK EMANUELSSON

Sedan februari 2004 pågår den största militäroperationen under den 40-åriga väpnade konflikten i Colombia. Arton tusen ”Rambosoldater” ledda av hundratals USA-officerare leder militäroperationen ”Plan Patriota” mot FARC-gerillan i södra Colombia. Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON har besökt det område som kallas ”ORKANENS ÖGA” och beskriver hur civilbefolkningen drabbas av bombningar, statlig terror men hur stora delar av samma civilbefolkning mangrant lämnat sina byar för att ansluta sig till gerillan. USA driver aktivt på en vietnamisering av kriget som pågår i Colombia. Här kommer den första av två rapporter.

* * *

REMOLINO de CAGUAN, SÖDRA COLOMBIA / Sergeant Arroyave verkade vara i sin egen värld för han såg mig inte när jag närmade mig honom. Hans videokamera och blick var koncentrerad mot en av deltagarna på scenen som öppet och med hög röst anklagade just Arroyaves antigerillastyrkor för att bränna ned hus, stjäla eller döda boskapen, kidnappa folk och låta dem försvinna. Som kronan på verket uppträdde ungdomsteatern från kommunen Cartagena de Chairá och uppförde ett teaterspel som visade hur en tonåring den 18 oktober 2004 greps av en armépatrull som anklagade henne för att spela med gerillan. När hon nekade till anklagelserna våldtogs hon offentligt inför skräckslagna bybor just där vi nu står. Samma scener från Vietnams, Kambodjas eller Laos’ bondbyar upprepas 2004 i Colombia.

Det är i slutet av december och den första konferensen om brotten mot de mänskliga rättigheterna och konsekvenserna av den största militära offensiven någonsin under de 40 åren av väpnad konflikt i Colombia genomförs i byn Remolino de Caguán. Byn tillhör kommunen Cartagena de Chairá i länet Caquetá, i södra Colombia. Sedan mer än 20 år är det FARC-gerillan som styr här i denna utpost till Latinamerikas Amazonasregion. Militären har under 20 års tid flera gånger försökt bita sig fast i området men alltid dragit sig tillbaka efter att lidit stora förluster. Kriget kostar också pengar vilket bidragit till att militären dragit sig tillbaka för att slicka såren. Civilbefolkningen har aldrig sett med gillande på de uniformerades närvaro. När överste Grijalba ledde arméstyrkorna i Caguán 1989 sa han till El Tiempo, den enda nationella dagstidningen, att alla i Caguán var ”kriminella” och spelade med eller utgjorde gerillan.

Med den bakgrunden har civilbefolkningen behandlats.

Bombade och tomma byar

I mars 1998 led armén en allvarlig förlust när de förlorade närmare 80 soldater, ett hundratal sårade och över 60 soldater som togs som krigsfångar vid byn el Billar, bara några kilometer från byn Peñas Coloradas”. I dag ligger denna sistnämnda by helt öde. De 2.000 människorna lämnade byn när armén, flyget och marinen dundrade in de första dagarna i februari för nästan ett år sedan. Gerillan drog sig tillbaka, omgrupperade sig i mindre kommandogrupper och tillämpade den vietnamesiska krigsmetoden om att operera i mindre grupper för att undgå förluster vid flygbombningarna.

Samma förhållande råder i byn Unión Peneya. Inte en själ av de 1500 människorna blev kvar när armén trängde in efter att först ha bombat byborna urskillningslöst. Som ett bevis för gerillans inflytande kablades sekvenserna från byns kyrkogård ut över hela Colombia som visade ett 30-tal gravstenar över fallna gerillasoldater som delade kyrkogården med de civila.

Det var först i april som den allmänna opinionen blev varse om att 18.000 colombianska soldater hade dragit i gång den största militäroperationen under den väpnade kampens 40 år. Denne reporter citerade Miguel Gonzalez från människorättsorganisationen ANDAS som på ett offentligt möte för första gången nämnde omfattningen av den då okända ”Plan Patriota”. Min artikel publicerades i flera spanskspråkiga tidningar och flera USA-tidningar, med eller utan reportrar ackrediterade i Bogota, ringde upp mig och undrade om jag hade fler källor än Gonzalez. Alla avvaktade med att publicera nyheten tills El Tiempo tio dagar senare bekräftade uppgifterna via militära källor.

Militära fiaskon

Bakgrunden är att den högerextrema regimen i Bogota och generalerna under order av Pentagon inte velat att operationen skulle bli offentlig. Bakgrunden är logisk; alla tidigare militäroffensiver i Colombia mot gerillan har alla slutat med grundliga fiaskon och i stället kostat skattebetalarna gigantiska summor samtidigt som gerillan i stället har vuxit. Därför har offensiven hållit en låg offentlig profil för att undgå politiska skandaler och framför allt en debatt om kriget. Ty samtidigt som Uribe är kompromisslös mot gerillan har han öppnat alla dörrar på vid gavel för de blodbesudlade paramilitärerna.

Vilka resultat har då offensiven gett?

Knappast några, precis som pessimisterna eller fredsvännerna och Colombias vänster förutsåg. Inte en enda hög gerillaledare har gripits och regeringssidans förluster är enorma, både enligt FARC-gerillans egna krigsrapporter som oberoende eller militärens egna rapporter.

Det var med den bakgrunden jag reste in till ”Orkanens Öga” i sällskap med en liten grupp reportrar samt ett tiotal nationella representanter för de mest seriösa människorättsorganisationerna i landet. Vad händer i denna region där Plan Patriota har sitt operativa centrum? var frågan som alla ställde sig.

Första mordhotet

För att komma till Remolino de Caguán måste man bege sig till Florencia, länshuvudstad i Caquetá. Därifrån reser vi med en ”Chiva”, en lastbil med säten i öppen dager. De fyra timmarna till Cartagena de Chairá kantas av militärposteringar och vägspärrar där bagage och ID-handlingar kontrolleras och registreras minutiöst. Frågor och svar och misstänksamma ögon i denna tropiska hetta i 35-40 graders värme är legio.

Cartagena de Chairá var staden där gerillan hade total kontroll fram till för ett drygt år sedan. I dag är den förmodligen den mest militariserade i hela landet och det finns mer militärer än civilbefolkning. I augusti förra året greps ett 100-tal personer som försågs med handfängsel, bindel för ögonen och som bands ihop och därefter fördes som en afrikansk slavkolonn de 45 minuternas gångväg till flygbasen där de fördes vidare till Bogota och riksåklagarens ”bunker”. Framför teve och massmedia utpekades de som ”viktiga terrorister i gerillans tjänst”. I dag återstår det bara fem som väntar på en rättslig prövning men som förmodligen kommer att släppas i brist på bevis. Men deras anseende är för all framtid nedsmutsat.

I Cartagena de Chairá, som fram till 2002 alltid har kontrollerats av det colombianska kommunistpartiet, skulle vi träffa lokala representanter för att samtala om den allvarliga människorättssituationen. Men ett mordhot mot den kvinnliga ledaren Dora Obando omöjliggjorde denna dialog. Det är bara en försmak, tänkte jag.

Staden är också den kommun som FARC-gerillans legendariske ledare Manuel Marulanda förslogs skulle utgöra ett pilotprojekt där bönderna manuellt skulle ersätta sina kokaodlingar med alternativa odlingar. Detta skulle finansieras och bistås med internationella medel. Förslaget framställdes under fredsförhandlingarna mellan FARC och regeringen Andrés Pastrana 1999-2002. I februari 2002 bröt Pastrana fredsprocessen och inledde kraftiga bombningar av gerillan och de 42.000 kvadratkilometer som FARC förfogade över under förhandlingarna. Pastrana besvarade aldrig Marulandas förslag.

Från Plan Colombia till Plan Patriota

Plan Colombia, som först utarbetades i USA med engelsk text vilken först ett halvår senare översattes till spanska för den colombianska opinionen (!), hävdades vara en ”antinarkotikaplan” som skulle utrota kokaplantorna i Colombia. En student vid överklassuniversitetet Javeriana sa den 16 mars 2000, inför tre höga USA-diplomater och chefen för USAID, att ”det är möjligt att vi är invånare i land som kallas för ’Tredje Världen’, men vi är knappast några knäppskallar som sväljer den här smörjan”. De tre USA-diplomaternas som hade talat om Plan Colombias förträfflighet och stora sociala investeringar blev kritvita i ansiktet och packade ihop sina pinaler och reste tillbaka till USA-bunkern i Bogota.

I dag vet alla att inte bara studenten utan en bred colombiansk opinion vid den tidpunkten hade helt rätt; Plan Colombia är en plan för en USA-intervention i ett av världens mest naturresursrika länder. Plan Colombia är i dag förvandlat till Plan Patriota som riktas mot FARC-gerillan, den politiska och militära kraft som förhindrar att USA lägger under sig ”Världens lunga” och den största sötvattenstillgången i världen, Amazonas.

Därför har USA:s insatser och manskap i Colombia ökat sedan 2000. Sammanlagt har USA betalat ut över två miljarder dollar till den colombianska militären, en upprustning på 200.000 soldater, en flotta av ett 100-tal stridshelikoptrar samt en enorm satsning på övrig militär och teknologisk utrustning har genomförts 2000-2004. Trots att de militära anslagen har medfört att Colombia har placerat Egypten på tredje plats som största mottagare av militäranslag från USA, har de militära resultaten inte kunnat skönjas. USA har därför ökat sitt manskap till 800 reguljära militärer samt ett tusental privata ”entreprenörer” i modern krigföring. Parallellerna med Vietnam skönjs i horisonten.

Massmedia slog sönder fredsprocessen

Bara fem minuter efter att vi lägger ut från bryggan i Cartagena vinkas vi in till en av marinens flodspärrar. Samma procedur; ID-kort och bagage kontrolleras innan vi släpps iväg. En av anklagelserna från civilbefolkningen är att den inte får köpa varken livsmedel, mediciner eller bensin i tillräckliga mängder. Militärens argument är att människorna handlar på uppdrag av gerillan. Men befolkningen anklagar militären för att driva bort befolkningen från sina gårdar och marker.

2004 fick Uribe 675 miljoner dollar från USA till militära investeringar. Det märks på floden Río Caguán. Splitter nya patrullbåtar med fyra maskingevär på var sida och en smärre kanon, M60, i fören. Målarfärgen känns i näsborrarna. ”Det här är pengarna från Plan Colombia”, säger en av MR-representanterna, ironiskt. Dagen innan hade TV-kanalen Caracol informerat att 45 procent av barnen i staden Pasto med en halv miljon invånare lider av undernäring. I Bogota är 60 procent av de sju miljonerna fattiga och över 1,5 miljoner lever i misär, armod. Men för kriget finns det miljarder.

På bryggan tittar soldaterna med misstänksamhet på mig. En sak är att de colombianska reportrarna ”håller sig i skinnet” och inte beskriver verkligheten. I stället utgjorde mina colombianska kollegor de som saboterade fredsprocessen via direkt lögnaktiga reportage eller artiklar. Många av dem bekänner att ägarna, de tre klanerna inom den colombianska överklassen, de som i praktiken äger hela Colombia, var de som slog sönder fredsprocessen. Därför är det utländska mediefolket besvärligare eftersom de oftast beskriver och rapporterar den känsliga sanningen.

Gerillan dyker upp

Men här på floden Rio Caguán känns det som vi är fjärran från kriget. Luften är underbar, omgivningarna bländande vackra med papegojor, sköldpaddor i hundratals som ligger på sandbankarna och lapar sol innan de störs av människor som kommer för att ta sköldpaddeäggen som senare säljs på marknaden i Cartagena.

Det har bara gått 30 minuter sedan den senaste militärkontrollen då motoristen plötsligt svänger in till flodkanten. Men denna gång är det inte militären utan en vacker gerillakvinna i 25-årsåldern med långt svart hår till midjan som med en svart basker med den legendariska Che-stjärnan i pannan ler mot oss och ber oss om ID-korten. Bredvid henne står fyra gerillasoldater till. Men när jag fortsätter med blicken längre bortåt ser jag att hela flodkanten har utposterade gerillasoldater. Det hela tar bara fem minuter och gerillan kontrollerar att det inte finns infiltratörer från den militära underrättelsetjänsten med i gruppen.

– Plan Patriota? säger den 25-årige gerillasoldaten, som är ett mellanbefäl, den planen har inte drabbat oss det minsta. Som du ser håller FARC området som tidigare och vi befinner oss bara 30 minuter från stadskärnan i Cartagena de Chairá. Militären bombar framför allt civilbefolkningen men gerillan slår tillbaka de dagliga striderna med armén, säger han och skakar hand innan jag går in i båten igen.

En spökby

I två timmar kör vi nu på floden tills vi flyter in till byn Peñas Coloradas´ brygga. I februari bombades byn och de närmare 2.000 personerna drog sig in i djungeln tillsammans med gerillan. Det är en ”spökby” där dörrarna har försetts av militären med ett vitt sigill. Soldaterna är nervösa och en stor svart soldat med ett snällt ansiktsuttryck säger att han förflyttats till Peñas Coloradas för åtta dagar sedan efter att gerillan attackerat arméposteringen. Han pekar mot perforationer i väggarna där gerillans kulor slagit in.

Klockan är fyra och motoristen börjar bli nervös för efter klockan 18.00 är det omöjligt att färdas på floden eller vägarna i regionen. Så är gerillans bestämmelse och den bryter ingen mot. Det vet soldaterna och hittills har armén dragit ut på alla kontroller för att sinka oss och på så sätt sabotera vår bevakning av konferensen.

Ut igen på floden, klockan är 16:30 och om inget händer kommer vi att anlända exakt klockan 18:00, säger motoristen. Men efter en halvtimme är det dags igen.

– God eftermiddag, säger en 40-årig gerillasoldat som visar sig vara 2:e gerillakommendant i FARC-gerillans 14:e front.

– Vi ber hemskt mycket om ursäkt för besväret men vi skulle gärna vilja hälsa er välkomna till regionen genom att bjuda er på några öl eller läsk och samtala med er, säger den mustaschprydde gentlemannen med ett jovialiskt leende.

Öldrickning med 14:e gerillafronten

Vi har kommit till byn Las Camelias som ligger under gerillakontroll. Vi lämnar båtarna och går upp i byn där civilbefolkning och gerilla rör sig mellan gatorna. I det enda diskoteket slår vi oss ner och jag ser att gerillan redan har förberett mötet med utplacerade stolar och ett bord där Eider Mozquera, en svart före detta bondeledare men numera högste chef för de 500 gerillasoldaterna i den 14:e fronten, har placerat sig. Han ler med hela ansiktet och ber oss att inte banda det ”informella samtalet”. Han måste ha tillstånd av det sju man starka ”Sekretariatet” i FARC för att ge uttalanden eller intervjuer.

Medan vi lapar i oss öl och läsk med chips som vilken lördagskväll som helst i Europa, inleder Mozquera. Under de gigantiska bondemarscherna i södra Colombia 1996-97 var denne svarte bonde en av de främsta ledarna. Hundratusentals bönder ockuperade landsvägarna under en månad mot de förödande besprutningarna av både kokafälten som vanliga grödor och plantor. Böndernas krav var att kokaplantorna skulle ersättas manuellt med hållbara projekt som inte drev bönderna i ruin och misär. En uppgörelse slöts också med president Ernesto Samper som i så många andra fall omedelbart bröts av staten. Och för att bönderna inte skulle återuppta sin kamp inleddes morden på deras företrädare. Ett 20-30-tal av dessa hade mördats när Eider Mozquera, som i hela sitt liv hade tillhört det colombianska kommunistpartiet, insåg att här gällde att rädda livhanken. Han anslöt sig därför till gerillan som fick en politisk viktig kraft i sina led.

Och nu satt han här framför oss och log med hela ansiktet.

Flygbombningar med 1000-1500 kilosbomber

– Välkomna till FARC-land, som ni ser är vi levande och i allra högsta grad aktiva, trots regimens glädjerapporter om motsatsen. Plan Patriota slår i första hand mot civilbefolkningen när flyget bombar byar och gårdar med bomber på 1000-1500 kilo. Men gerillan har de inte rått på.

Ett intressant samtal utväxlas och de inom gruppen som aldrig har “konfronterats” med gerillan fysiskt tidigare sitter med öppna munnar och stora ögon och ser alldeles förundrade ut. I colombiansk media och regeringsuttalanden beskrivs gerillan som blodtörstiga demoner som nästan äter barn eller är knarkterrorister i allians med bin Laden.

Mötet slutar strax innan klockan 18:00 och alla undrar nu vad som ska hända. Men under den timslånga färden till Remolino de Caguán ser vi på bägge sidor ljus från ficklampor som tänds som signal till vår motorist om att här är det ”grönt ljus”. Utposterade gerillasoldater på bägge sidor om floden har fått ordern från Mozquera om att ge oss fri lejd till Remolino. Det är ytterligare ett slag i regimens propagandabild.

* * *

REMOLINO de CAGUÁN kolonialiserades på 1970-talet av nybyggare som anlände från de län som det ”smutsiga kriget” mot den colombianska folkrörelsen var som mest intensivast. Därför kom regionen att hamna under kontroll av personer med lång organisatorisk erfarenhet. Gerillan kom också i början av 1980-talet, ett 20-tal män och kvinnor som bara förfogade över ett antal pistoler, och kom efter den dagen att utgöra en parallell statsmakt. De få gånger staten anlände gjorde den i form av militära operationer som alla slutade i fiaskon. Men denna gång har landets president Uribe bestämt sig för att nu ska gerillan krossas militärt.

Men alla de jag talar med i Remolino, och de är över 2.000 personer från hela regionen, skakar på huvudet åt de bombastiska uttalandena från Uribe och hans generaler. Och det är när jag ska fotografera en av bönderna som anklagar militären för att bränna ned hans gård som jag ser sergeant Arroyave stå med videokameran cirka 50 meter längre bort. Jag tar en omväg och knäpper fyra bilder av elitsoldaten som dokumenterar civilbefolkningens vittnesmål om militärens brott mot de mänskliga rättigheterna i regionen.

Buenos Dias, mitt namn är Dick Emanuelsson, reporter från Sverige. Vem filmar Ni?
– Jag tar bara några bilder, säger han förbluffad när han tittar upp och ser mig bara en meter i från honor.
Av vem?
– Bara några bilder.
Men vem filmar ni?
– Tar lite bilder av scenen, inget mer.
Varför?
– Bara några sekvenser.
Jag vill veta varför ni filmar konferensen och dess deltagare. Vilken grad har ni?
– Sergeant.
Varför, Sergeant, filmar ni deltagarna som öppet anklagar de militära styrkorna för att bryta mot de mänskliga rättigheterna?
– No señor, vi bryter inte mot några mänskliga rättigheter.
Civilbefolkningen anklagar er här öppet.
– Först och främst, ….. eeehhhh …. vi militärer är utbildade för att . . . i alla sammanhang försvara och respektera de mänskliga rättigheterna, militärer som vi är.
Hur kan ni respektera de mänskliga rättigheterna när ni filmar de som anklagar er just för att bryta mot dessa rättigheter?
– Anklagar Ni mig för att vara bandit?
Nej, det har jag inte sagt. Jag frågade Er…
– Ni som journalist hävdar att vi är banditer?
Jag sa att Ni videofilmar deltagarna på den här konferensen som anklagar de väpnade styrkorna för att begå övergrepp mot dem och folk känner sig starkt provocerade av att ni registrerar dem med videokameran.
– Men varför det! Det förundrar mig att Ni som journalist säger det om oss.
Naturligtvis, ni filmar ju Folk!
– Vilken uppfattning har Ni egentligen om de väpnade styrkorna?
Jag blir häpen när jag ser att de väpnade styrkorna, som här anklagas av 2.000 personer för att bryta mot de mänskliga rättigheterna, är samma trupper som har omringat hela konferensområdet med tungt beväpnade soldater som dessutom filmar deltagarna. Man behöver inte vara en knäppskalle för att förstå att folk känner sig provocerade av er.
– Hur som helst ber jag om ursäkt om…. Men jag begår inga brott mot några mänskliga rättigheter, men nu filmar jag inte längre för att undvika problem.
Vad är Ert efternamn och varför har ni det dolt?
– Jag har ingen anledning att uppge mitt efternamn till Er. Jag är soldat i Colombias armé, respekterar konstitutionen och de mänskliga rättigheterna….. ehh. Även nordamerikanerna har krävt av oss att vi ska utbilda oss i och respektera de mänskliga rättigheterna och det gör vi.
Men Ni som soldat vet exakt vad Ert reglemente säger om namnskylten, den ska vara synlig för ALLA.
– Varför vill Ni veta mitt efternamn?
För att Ni filmar Folk.
– Okay, jag ber om ursäkt, jag filmar inte längre, är det ok?
Ni tillhör den 22:a Mobila Antigerillabrigaden?
– Ja, som Ni ser och jag döljer inget.
Ni döljer Ert efternamn.
– Men varför vill Ni veta mitt efternamn?
För att ni registrerar människorna här.
– Jag ber än en gång om ursäkt, jag har slutat att filma.

Och så avslutas ett utbyte av frågor och vaga svar från en sergeant som naturligtvis bara lyder order från högre ort, att registrera all opposition mot Plan Patriota och den colombianska regimen. Så sent som i oktober förra året, efter att deltagarna i en liknande konferens i länet Tolima hade registrerats av militären, påträffades de med ansiktet mot jorden och skott i ryggen.

Nästa reportage: Regeringens militära desperation och USA:s privatisering av det colombianska inbördeskriget

EN RESA IN I ORKANENS ÖGA (2)

26595 tecken

Så privatiseras och nyliberaliseras kriget i Colombia

Kriget i Colombia mot gerillan privatiseras allt mer. Dödens Köpmän legitimeras av USA:s kongress och legoknektarna i tjänst hos Pentagon är dessutom inte lika politiskt känsliga för den inhemska opinionen i USA när de stupar i kriget mot gerillan.

I den andra delen av reportaget från södra Colombia och den pågående militäroffensiven mot FARC-gerillan, tar Latinamerikareportern Dick Emanuelsson upp hur till och med kriget har sin egen nyliberala modell.


REMOLINO de CAGUÁN / – No señor, det går inte att hugga ner ett enda träd utan tillstånd av gerillan. Du kan inte ens ta ett nedfallet träd utan att först fråga. Här är gerillan lag och ordning.

Så säger en av invånarna i Remolino de Caguán som hyr ut rum på ett enkelt pensionat i det lilla samhället. Helgerna tillbringar han på sin lilla “finca”, en liten stuga, längre in i djungeln där han fiskar eller jagar.

Och han är nöjd över denna ordning för tidigare, när det rådde “koka-bonanza” i regionen, härjade också en laglöshet som nästan varje vecka medförde mord och osäkerhet bland invånarna. Människorna i de många byarna kring den jättelika floden Rio Caguán, som flyter in i Amazonas’ djungel, fiskade tidigare med dynamit, jagade urskillningslöst sköldpaddor och deras ägg eller högg ner den för miljön och världen viktiga regnskogen.

Gerillan satte stopp för detta. Den satte oss tyngd bakom normen “ett hektar med kokaodlingar betyder ett hektar ris, yuca (manioka) eller andra grödor”. Att helt stoppa kokaodlingarna betydde att få hela befolkningen över sig för majs och ris kostar mer att transportera till marknaden i staden Cartagena de Chairá än att ge den till grisarna. Kokabladen och den kokapasta som bönderna framställer i sina “familjelaboratorier” ger dem möjlighet att betala sina barns studier eller att köpa en aktersnurra till båten. Men nu har armén med hjälp av USA-militärer och dess inhyrda legoknektar från legoknektsföretag som DynCorp besprutat tusentals hektar med glifosato och försatt bönderna i ekonomisk ruin.

Mot Plan Patriota

“Herr President: Ni satsar 9.800 biljoner pesos för kriget. Varför inte satsa dem på vår landsbygd och dra nytta av investeringen”, står det på ett plakat när konferensen för de mänskliga rättigheterna i Remolino de Caguán, sammanstrålar och kräver ett slut på kriget och den militära offensiven “Plan Patriota”.

Två tusen bönder har anlänt till konferensen och de är alla överens om att kokabladen medför problem och är de första som skulle gå med på att ersätta plantorna med vanliga grödor, om det vore räntabelt. Den colombianska regimen har tillsammans med CIA-organet USAID föreslagit projekt där en bondefamilj, som kan uppgå till 10-11 personer, får 400.000 pesos, cirka 1.100 kronor, per månad. Men det förslår ingenting när en båtresa till Cartagena de Chairá kostar 66.000 pesos. President Uribe har också ett villkor för denna struntsumma som betyder att bonden ansluter sig till ett nätverk för at skydda skogen. I själva verket utgör detta ett underrättelsenätverk i tjänst hos militären.

– Plan Patriota drabbar alla människor här i regionen, alla har blivit ruinerade, säger en av bönderna på konferensen som jag talar med. De besprutar inte bara kokabladen utan alla grödor och betesmark.

Hur drabbas befolkningen av den militära delen av Plan Patriota?
– Oerhört mycket, de begränsar inköpen av förnödenheter, livsmedel, byggnadsmaterial, bensin, allt,.

Brände ned allt

Luis Elicio Bautista är en kristen bonde som arbetat i regionen i över 21 år. Han har aldrig haft problem med gerillan under den tiden utan, som han säger, har arbetar enträget för att överleva de hårda villkoren i Caguán. Men när Plan Patriota inleddes i februari 2004 förändrades allt över en natt.

– Jag odlar majs, yuca och bananer. Jag hade också fiskeodlingar. Jag hade min stuga vid flodkanten vid byn Peñas Coloradas. När marinen och armén dök upp behandlade de mig vänligt i början. De köpte ägg, fisk och mat av mig. Men den 18 oktober 2004 stal militären allt och avslutade sitt verk genom att bränna ned stugan med möbler, familjefoton, dokumenten som visar att marken var min egendom. Det enda jag har kvar är kläderna jag har på mig, säger han med en klump i halsgropen.

Om han återvände till Peñas Coloradas skulle han dödas, sa militären. Motivet för beslagen och hoten var att de hade uppgifter att Luis Bautista agerade till förmån för gerillan. Men hans enda brott bestod i att han hade tagit hand om åtta barn och deras föräldrar som hade gått samma öde till mötes som Bautista när militären drog fram i sin jakt efter gerillan.

Fem miljoner hektar under ’paras’-kontroll

Över 5.000 ur civilbefolkningen har systematiskt fördrivits från regionen med målsättning att ersätta denna befolkning med annan, eller helt enkelt förvandla området till en region utan befolkning. Denna “den brända jordens taktik” har de paramilitära dödsskvadronerna tillämpat under drygt 20 år och medfört att tre miljoner bönder är internflyktingar i sitt eget land.

Men om resultatet är förödande för offren är de blodbesudlade paramilitära ledarna desto mer nöjda. Det beräknas att de i dag förfogar över fem miljoner hektar av den bästa odlingsbara jorden i Colombia som de vill förvandla till legala egendomar under de pågående förhandlingarna med Uribe. Till och med storgodsägare som i början av kriget anställde dessa professionella privatarméer har i många fall blivit av med sina marker och jordar efter att monstret vuxit och blivit dem övermäktiga.

Men det är i första hand USA som driver på kriget mot gerillan i Colombia. Plan Patriota ska ses som en plan för ett successivt övertagande av planetens viktigaste råvarukälla, Amazonas. Denna del av Latinamerika utgör en tredjedel av kontinenten och har olja, uran, sötvatten och oxygen, livsnödvändiga råvaror för USA. Den har också som målsättning att driva bort i första hand civilbefolkningen, med hjälp av den blodiga terrorn från paramilitärerna och i andra hand gerillan. När denna uppgift är klar fortsätter USA:s plan för att bygga ut megaprojekt som skapar en skräddarsydd infrastruktur för de transnationella USA-bolagen.

Enormt megaprojekt från Canada till Patagonien

I näset vid gränstrakterna Panama-Colombia har redan de bägge länderna skrivit under ett avtal som betyder att stora vägar för tung trafik byggs i ett av världens mest känsliga naturområden. Projektet heter “Plan Puebla Panama” och sträcker sig från Canada-USA via Mexiko till Patagonien i södra Argentina och Chile. Denna infrastruktur är nödvändig för ALCA, USA:s frihandelsprojekt som kritikerna uppfattar som en ekonomisk annektering av hela Latinamerika.

Men de militära resultaten är nedslående för den colombianska högerregimen och USA. Efter nästan två och ett halvt år av militär offensiv mot gerillan opererar denna fortfarande och ännu mer aktivt över hela det nationella territoriet. Därför föreslog Donald Rumsfield och hans colombianske kollega Jorge Alberto Uribe, på mötet för Amerikas försvarsministrar i Quito i november 2004, att en kontinental antiterroriststyrka skulle inrättas med målsättning att bekämpa knarkterrorismen. En billig förevändning för bekämpning av alla politiska och militära upprorsrörelser i Colombia. Men Lulas, Chavez och Kirchners försvarsministrar avvisade blankt förslaget som föll.

Djungelns lepra äter Rambosoldaterna. . .

– Om ‘Los Gringos’ får för sig att intervenera här i Colombia så dröjer det inte många dagar förrän ormarna, spindlarna och ’Los Pitos’, (myggor) har fått dem desperata, sa Jorge Briceño, alias “Mono Jojoy”, en av FARC-gerillans sju främsta ledare, när Plan Colombia sjösattes för fem år sedan. Uttalandet kablades ut över Colombia och världen men många tog inte gerillans militäre ansvarig på orden.

Men nu vet de 300 elitsoldaterna i den “6:e Mobila armébrigaden” det. Utan att ett enda skott har avlossats från gerillan mot dessa ”Rambos” har de försatts ur stridbart skick, som det heter med militära termer, av en enkel mygga. Bakgrunden är att den colombianska djungeln, varifrån FARC och ELN-gerillan har opererat de senaste 40 åren, inte är en exotisk viloplats. Där det finns alla slags för faror som knappast är romantiska för en stadsbo att uppleva. De 300 soldaterna hemförlovades efter att de blivit stuckna av den lilla myggan El Pito som framkallar vad militären kallar för “Djungelns lepra”. I en intervju på årets sista dag uppgav general Alberto Ospina att över 800 av hans främsta soldater drabbats av denna sjukdom som tar mellan 35-70 dagar att kurera. Området för sticket gröps ur precis på samma sätt som vid lepra. Det visar att kriget är allt annat än enkelt.

För president Uribe är det en smärre skam. Statschefen har inför alla nya bataljoner talat bombastiskt om dessa truppers oövervinnliga moral men verkligheten är annorlunda. I stället har den ansedda veckotidskriften Semana rapporterat om hur desperata elitsoldater har kramat sig fast vid helikopterlandställen i sin desperation att lämna krigsskådeplatserna där Plan Patriota nu skördar liv.

Förändrad gerillataktik

Efter ett års militär offensiv och 30 månader med president Alvaro Uribe vid makten visar alla rapporter nu att gerillan inte har förlorat varken stridskapacitet eller har minskat sin slagstyrka. Alfredo Rangel var president Andres Pastranas militäre rådgivare och leder nu Fundación Seguridad y Democracia (FSD), ett institut som ger militär rådgivning till bland annat Uribe.

I en rapport som Rangel offentliggjorde den 26 oktober 2004 uppger FSD-chefen att föreställningen om att de väpnade styrkorna skulle ha jagat gerillan på flykten långt in i djungeln är ett önsketänkande. Det är sant att FARC har förändrat sin militära taktik och delat upp sig i mindre gerillagrupper inför den förstärkning och förbättring som skett inom de militära styrkorna där flyget, precis som i Vietnam, intar en central roll i alla militära operationer. Men dessa mindre gerillagrupper kan med kort tid omgrupperas till större gerillakoncentrationer för att attackera fienden.

Gerillans taktik går ut på att “nöta och nöta” de reguljära trupperna, såväl fysiskt, psykiskt som ekonomiskt. Farc har inte bråttom och de vet att kombinationen mellan politik och militära operationer är grundläggande för militära framgångar. De vet också att den auktoritära regim som Uribe representerar redan har förlorat många politiska slag med oppositionen och att regimen på lång sikt, precis som alla tidigare regeringar, snart kommer att se ryggtavlan hos det colombianska folket.

Minskade gerillaförluster

Trots att Uribe har ökat antalet elitsoldater med över 100.000 man har FARC-gerillan ökat sina attacker mot militära mål. Under de tre åren med Pastrana genomförde FARC en attack var 48:e timma. Under Uribes två första år (augusti 2002-augusti 2004) har antalet attacker ökat till tre var 48:e timma eller 900 totalt. Rangel understryker att “Farc behåller sin militära kapacitet och beredskap att besvara militärens offensiv”.

Statistiken över stupade på bägge sidor kom också som en kalldusch för Uriberegimen som vanligtvis inte missar ett enda tillfälle att hävda att tusentals gerillasoldater har deserterat och att de stupar i massor. Det ska mer ses som ett inslag i den psykologiska krigföringen men saknar verklighet.

Men siffrorna visar att under det första året med Pastranaregeringen (1998-2002) stupade i genomsnitt tre gerillasoldater per militär aktion. Under Uribes andra år, det år då Plan Patriota inleddes, har denna siffra sjunkit till 1,2. Motsatsen uppvisar stupade reguljära militärer som under Uribes första år vid makten ökade med 81 procent. För 2004 har denna siffra med all sannolikhet ökat mångfalt eftersom gerillan har varit mycket framgångsrik i minering som enbart under 2003 skördade närmare 400 soldaters liv, enligt egna uppgifter.

Trots att Uribe framställer sig som en krigsherre mot gerillan, var antalet strider med gerillan under Uribes första år samma antal som under Pastranas sista år och som, mitt under Plan Patriota, minskade med sex procent under 2004.

– Detta förklaras förmodligen med att de militära styrkorna har nått sin operativa maximala kapacitet, hävdar Rangel som tillägger att gerillan under samma tid ökade antalet attacker under 2003 med 38 procent. Under 2004 har gerillaattackerna ökat med knappa två procent..

Slutsatsen är att Uribe i verbala sammanhang vinner kriget medan det på slagsfältet råder ett annorlunda förhållande. Den förra försvarsministern Martha Lucia Ramirez’ uttalade sig att vinna kriget mot gerillan på 18 månader. Nu har 30 månader förflutit och gerillan är i allra högsta grad aktiv över hela det colombianska territoriet, inklusive i huvudstaden Bogota.

USA:s första offer i kriget

Tisdagen den 27 juli 1999 befann jag mig i ett gerillaläger i länet Putumayo vid gränsen mot Ecuador. Radion meddelade att ett sofistikerat amerikanskt spionplan, RC-7, hade störtat fem dagar tidigare. Ombord fanns fem USA- och två colombianska officerare. Dessa påträffades döda på 4.000 meters höjd men deras namn hemlighölls av USA-ambassaden i Bogotá och de colombianska myndigheterna i närmare ett halvår. Händelsen skakade om opinionen i USA som omedelbart drog paralleller med USA:s ockupation av Vietnam.

Därför inledde Pentagon omedelbart en värdering av situationen och kom fram till att en privatisering av USA:s insatser i den colombianska konflikten skulle ge mindre rubriker än om fortsatta svarta platssäckar i blykistor med reguljära soldater skulle anlända till USA.

Så blev fallet när Farc sköt ner ett enmotorigt plan i februari 2003 över Caquetá. Tre “privatentreprenörer” från teknologiföretaget California Microwave Systems Inc., USA, genomförde underrättelseverksamhet mot gerillakoncentrationer som en förberedelse på Plan Patriota. Gripandet av de första krigsfångarna från USA fäste uppmärksamheten på ett fenomen som tidigare hade fått liten medial uppmärksamhet; privatiseringen av den väpnade konflikten i Colombia.

Nyliberal krigsmodell

Den 13 december 2002, tre månader innan dessa CIA-agenter med förflutet från vietnamkriget tillfångatogs av gerillan, köpte USA-företaget Computer Sciences Corp. (CSC) upp det mer kända DynCorp för en miljard dollar1). DynCorp har sedan ett decennium varit något av Pentagons favoritföretag när det gäller att anlita dess tjänster. Vid Tour de France 2004 kunde logotypen och initialerna för SCS rulla in på en tredje plats. Men hur många av de tusentals åskådarna kände till bakgrunden till detta företag med sina dödens köpmän?

DynCorp skapades 1946 och hette då California Eastern Airways. Huvuddelen av dess anställda utgjordes av före detta stridspiloter som kom att användas i USA:s krig i Korea och Vietnam. Därefter flögs både plan och piloter till Latinamerika där företagets “nischer” är militär teknologi samt säkerhet- och underrättelseverksamhet, något som de tre krigsfångarna hos FARC-gerillan är experter på.

Företaget har 23.000 anställda och fakturerar 2,3 miljarder dollar per år. I Colombia finns DynCorp sedan 1993 och deltar tillsammans med eller leder de militära operationerna för den colombianska armén mot gerillarörelserna Farc och ELN. I Colombia är DynCorps huvudman inte den colombianska staten utan State Departement, Pentagon samt det förtäckta CIA-organet Agencia para el Desarrollo Internacional, USAID.

Plan Colombia, ”Plan B”

När den colombianska armén led ett förödande nederlag i mars 1998 vid byn El Billar, konstaterade chefen för arméns militära underrättelsetjänst i USA, efter att ha genomfört en rundresa runt hela Colombia, att om inga drastiska åtgärder vidtogs skulle den colombianska militären besegras av gerillan inom en femårsperiod. Skräckvisionen fick etablissemanget i Bogota och Washington att sätta kaffet i vrångstrupen och den 23 september 1999 återvände den nyvalde president Andres Pastrana till Bogota med ett komplett militärprojekt som döptes till Plan Colombia. Trots att samme Pastrana innan presidentvalet i maj 1998 hade förbundit sig med FARC att inleda en fredsprocess, drog nu samme man fram esset ur skjortärmen som den colombianska vänstern och gerillan döpte till “Plan B”, USA:s militära projekt för att erövra landet med de största naturtillgångarna i Latinamerika och den mest geostrategiska positionen på kontinenten.

Men eftersom det kalla var över och Pastranas valseger byggde på löften om en fredsprocess med den största gerillarörelsen i Latinamerika, kom Plan Colombia att sjösättas under förevändning av att bekämpa kokaodlingarna i landet. Det skulle också se mycket illa ut om reguljära USA-militärer skulle landa i Bogota eller andra håll i landet där gerillan hade stort inflytande. Det kom att bli DynCorp och ett 40-tal andra privata företag i krigs- och säkerhetstjänst som fick sköta de mer operativa uppgifterna på slagsfältet medan den colombianska arméns soldater i klassisk ordning utgjorde kanonmaten.

Antalet USA-militärer fördubblas

När USA-kongressen i juli 2000 fattade beslutet att godkänna en kontingent på 400 reguljära USA-militärer gav man samtidigt tillstånd för ytterligare 400 civilpersoner från USA att operera i Colombia under Pentagons överinseende. Men det fanns också en klausul som innebar att de privata ”entreprenörerna” kunde anlita utländska personer fritt. Många peruanska, guatemaltekiska eller andra latinamerikanska militärer anställdes och ingick inte i den begränsade kvot på 400 USA-medborgare som kongressen hade beslutat. DynCorp och den privata krigsmaskinen fick in en fot i det lukrativa kriget i Colombia.

Men, precis som i Vietnam, räckte inte de 7,5 miljarderna dollar som Plan Colombia med lån hos Världsbanken och den Interamerikanska Utvecklingsbanken (BID) lånade ut till Colombia, kostade fram till 2004. Inte heller antalet soldater och privata legoknektar. USA:s kongress beslutade i början av oktober 2004 att fördubbla antalet USA-militärer i Colombia från 400 till 800. Samtidigt utökas antalet “USA-entreprenörer” från 400 till 600. Det militära anslaget för år 2005 ökar till 680 miljoner dollar varav hundra miljoner dollar går direkt till den nuvarande militäroffensiven “Plan Patriota”.

Paramilitärerna blir räntabla

Under 1980-talet hade andra “privata” krigsherrar deltagit i uppbygget av paramilitära styrkor som användes och används med två syften: fysiskt likvidera den legala politiska oppositionen i Colombia samt försvara den politiska och ekonomiska eliten i landet. Det israeliska säkerhetsföretaget Hod He’hanitin (Spearhead Ltd) byggde upp och tränade de paramilitära dödsskvadronerna på militärkaserner och mark som ägs av Texas Petroleum Co. Mossads och den israeliska arméns före detta officerare i sällskap med kommandosoldater från brittiska SAS utbildade de paramilitärer som senare genomförde 40 massakrer på banan- och oljearbetare i regionerna Urabá, Casanare och Arauca. Den israeliska regeringen vägrade att utlämna sina agenter när dessa avslöjades i Colombia som paramilitärernas lärare i “antisubversiv kamp”.

USA:s militärindustriella komplex, DynCorp och USA:s största oljebolag genomförde en aggressiv lobbying i kongressen när anslagen för Plan Colombia skulle debatteras. Över sex miljoner dollar satsade dessa “Dödens köpmän” på att kongressen skulle ge grönt ljus för Plan Colombia. Bara några månader efter att kongressen gett sitt stöd hade 1.130 av anslagna 1.300 miljoner dollar redan förbrukats i uppköp hos privatföretagen. Pengarna hade inte ens nått Colombias gränser.

USA:s lagstiftning över Colombias

Plötsligt, när vi far på floden Rio Caguán, hjärtat för Plan Patriota, dyker 3-4 Black&Hawkhelikoptrar upp. De kommer från Tres Esquinas eller Larandia, flygets två stödpunkter i södra Colombia i kriget mot gerillan. I praktiken är de militärbaser under total kontroll av USA:s specialstyrkor i Colombia.

På USA:s ambassad i Bogota finns det representanter för DynCorp och de andra privatföretagen men dessa är inte synliga för den colombianska staten och ännu mindre för oss reportrar. De colombianska myndigheterna har heller inte rätt att kontrollera “privatentreprenörerna” eller de flygplan, bagage och annat som pendlar mellan Colombia och USA. DynCorps anställda passerar säkerhetskontrollen på Bogotas internationella flygplats Eldorado med turistvisum men deras status är den samma som en diplomats. Enligt uppgifter har de colombianska myndigheterna vid något tillfälle protesterat mot lagöverträdelser från dessa privatkrigare men Vita Huset har då omedelbart hotat att dra in allt ekonomiskt stöd.

Dessa privatföretag erbjuder hela paket för stater i världen. Allt från kockar till stridspiloter. Lockheed-Martin ger logistiskt stöd till stridshelikoptrar som transporterar trupper. Northrop Grumman Corp. installerade och driver sju kraftfulla radarstationer som spionerar på gerillan i ett komplicerat underrättelsesystem. ManTech, TRW, Matcom och Alion bearbetar fotografiskt material som tas på hög höjd för att avlyssna och analysera kommunikationen hos gerillan. Dessa uppgifter vidarebefordras till South Command, USA:s Södra militärkommando och CIA som analyserar uppgifterna som senare skickas till de instanser i USA och Colombia som kan ha användning av dem. Ironiskt nog är den colombianska armén den sista instansen som får ta del av uppgifterna.

Enligt Pentagon, State Departement och USAID betraktas majoriteten av dessa program som oåtkomliga för de väpnade styrkorna i Colombia på grund av att dessa “saknar den tekniska kapaciteten” för att tillämpa programmen. Frågan är då vilken funktion dessa instruktörer har i dessa program? som den colombianske frilansjournalisten Hernando Calvo Ospina nyligen frågade sig i en artikel på detta tema2).

Tjugotal döda nordamerikaner

Sedan 1998 har över 20 legoknektar hos dessa företag dött, dödsfall som alla tystats ned. Många av piloterna har skjutits ned av gerillan. Andra, som i fallet med Michael Demons, från DynCorp dog i en hjärtattack genom en överdos av heroin. Han arbetade på flygbasen Larandia.

Alexander Wakefield Ross arbetade också inom DynCorp och uppgavs ha krossats när hans helikopter påstods ha störtat. Men till hans mor uppgav personer med kännedom om dödsfallet att sonen hade mördats på grund av att han visste för mycket om hans kamraters narkotikahandel.

Tidskriften Semana sammanfattade USA-agenternas knarkhandel i Colombia med de dräpande orden: “Los Gringos som besprutar i Plan Colombia är ett gäng av Rambos som varken lyder Gud eller Lagen och som dessutom är inblandade i en skandalös handel med heroin”.

Den 12 maj 2000 påträffade polisen på Eldorado behållare som anställda hos DynCorp tänkte skicka till USA via det privata USA-företaget Federal Express som i sin tur skulle överlämna paketen på Patrick Air Force, en militärbas i Florida. Men den colombianska polisen kunde inte gå ut i massmedia eller ställa de skyldiga framför säkerhetspolisen DAS’ vapensköld och utpeka Bushs “modiga grabbar” som terrorister, vilket sker varje dag med colombianer som anklagas för att vara gerillamän. Polisen tvingades till tystnad under ett helt år fram till att USA-pressen offentliggjorde en rapport från DEA som visade att ytterligare tio legoknektar hos DynCorp var inblandade i en annan omfattande narkotikahandel. De officiella colombianska utredningarna “försvann”.

”Vi befinner oss i krig”!

Korpral Juan Carlos Castillo genomsöker den unga journaliststudenten Diana Rojas, 18, bagage. Plötsligt beordrar han henne att följa med upp till stridsvärnet 20 meter från bryggan som är den sista militärkontrollen på Rio Caguán innan vi anländer till staden Cartagena de Chairá. Därifrån ska vi resa vidare fyra timmar på landsvägen innan vi tar flyget tillbaka till Bogota.

Jag anar oråd eftersom militären har upptäckt det omfattande videomaterial som Diana har bandat under konferens om de mänskliga rättigheterna dagen innan i Remolino de Caguán. Där upphörde de öppna militära provokationerna mot konferensen efter att jag ställt sergeant Arroyave mot väggen och frågat varför han videfilmade deltagarna. Men nu tänkte militärerna göra det de misslyckades med under gårdagen; genomsöka minut för minut de åtta timmarna av videoupptagning.

Tillsammans med Alvaro Angarita från kommunistpartiets veckotidning VOZ går vi upp till major Espitia och kräver att de omedelbart släpper Diana Rojas samt respekterar den internationella normen om respekt för journalisternas källor.

– Vi befinner oss i krig, svarar korpral Castillo medan stora tårar rinner nerför den vetskrämda Dianas kinder.

– Den colombianska regeringen har ratificerat den heliga internationella rätten för journalister att inte lämna ut sina källor, svarar jag.

Angarita hänvisar till den 57:e lagparagrafen i Colombias grundlag och det får Castillo att ändra sig blixtsnabbt.

“Order från brigaden”

Situationen är hotfull för rykten på morgonen talade om att översten för den 12:e armébrigaden, ursinnig efter att hans man hade avslöjats att ha videofilmat konferensdeltagarna, hade utlovat repressalier mot reportrarna. I Cartagena de Chairá ställs vi återigen mot väggen för visitering och registrering av namn och ID-nummer. En halvtimme senare lämnar vi staden för fyra timmars bussfärd till länshuvudstaden Florencia och stoppas fyra gånger innan vi anländer till staden Paujil.

– Vad heter ni, säger en brunbränd reslig soldat från arméns specialstyrkor. De är de mest fruktade av alla, tränade att döda utan pardon när de går i konfrontation med gerillan.
– Följ med här, säger han till mig när han ser mitt ID-kort och kontaktar samtidigt sitt befäl via en bärbar kortvågsradio.

Vi promenerar cirka 150 meter till en militärgarnison som är helt omringad av höga stridsvärn i form av grönmålade sandsäckar. Jag undrar varför jag har valts ut och soldaten svarar att “det kom order från brigaden” och avslutar ordväxlingen.

En liten satt officer med indianskt utseende kommer ut och skakar hand och säger att “allt är OK” och jag kan gå ombord på bussen, som nu kommit fram och tre fyra colombianska kollegor kommer utspringande i sällskap med flera advokater från människorättsorganisationerna. “Kontrollen” är bara en markering för att visa vem som bestämmer i detta område och att i skuggan av Plan Patriota ska ingen sätta sig upp mot armén.

Tillbaka i Bogota sänder TV-kanalerna nyheten om att FARC-gerillan attackerat en armébataljon och att åtta soldater stupat och tio sårats.

1) El Clarín 23 februari 2003: TERCERIZACION EN LAS FUERZAS ARMADAS En las guerras, el sector privado también va al frente
http://old.clarin.com/suplementos/economico/2003/02/23/n-00801.htm

2) Guerra privada en Colombia, Como en Irak
Av Hernando Calvo Ospina, © Le Monde Diplomatique. Noviembre 2004.

UN VIAJE AL OJO DEL HURACÁN DEL PLAN PATRIOTA

Asi actuan los soldados del presidente Uribe en el Plan Patriota

Señor presidente Uribe:¿Por qué sus valientes soldados filman a los colombianos que los denuncian por violar los derechos humanos? .


POR DICK EMANUELSSON (Primera parte)

REMOLINOS de CAGUAN/2004-1213 / Las fuerzas militares y policiales no pierden una sola oportunidad de filmar, registrar y documentar a los colombianos que públicamente opinan sobre la situación del país. Anteriormente varios de los delegados participantes en el Foro por los Derechos Humanos realizado en el departamento del Tolima fueron filmados por miembros de la Fuerza Pública y posteriormente fueron encontrados asesinados.

En el “Primer Foro por los Derechos Humanos por Una Vida Digna, el Derecho al Trabajo y Una Paz Con Justicia Social”, en Remolinos del Caguán los días 13, 14 y 15 de diciembre de 2004 pasó exactamente lo mismo. ¿ señor presidente y ministro de defensa, Jorge Uribe: ¿ porqué quieren registrar a los civiles, campesinos, estudiantes, labriegos y periodistas que participan y denuncian graves violaciones de los derechos humanos en sus regiones?

* * *

EL SARGENTO ARROYAVE parecía que se encontraba en su propio mundo, totalmente aislado de lo que pasaba a su alrededor. Estaba muy distraído recepcionando datos y no me vio cuando me acerqué al uniformado. Seguramente tenía su cámara de video enfocada hacia uno de los denunciantes que hablaba desde la tarima a unos 50 metros más allá de donde estaba el sargento en el hermoso parque de Remolinos de Caguán.

Eran las 15.00 horas de la tarde el martes 14 de diciembre. Habían comenzado las denuncias por parte de la población civil. Y eran muchas. Un grupo de teatro juvenil de los Remolinos del Caguán y de Cartagena de Chairá actuó ante unos 1500-2000 delegados procedentes de 40 veredas de la región que llegaban a denunciar las violaciones contra los Derechos Humanos por parte del establecimiento y la clara violación a la Soberanía Nacional de los Colombianos por parte de tropas norteamericanas, esto en medio del corazón del operativo militar más grande en 40 años de conflicto armado en Colombia, el “Plan Patriota II”.

De Bogota y del exterior veníamos un grupo de 30 personas entre periodistas y defensores de Derechos Humanos. Periodistas procedentes de Francia, Estados Unidos, Suecia y algunos nacionales, entre ellos enviados especiales de El Tiempo, prensa departamental del Caquetá y también de la televisión, representada por el reconocido periodista Hollman Morris, premio de periodismo “Simón Bolívar”.

El viaje de Florencia estaba marcado por retenes militares. Nuestra llegada estaba prevista. Las preguntas capciosas de soldados y oficiales sudados en el calor tropical revelaban que a nosotros ya nos tenían una especial bienvenida.

En el grupo había unos 10 representantes de las organizaciones más destacadas de los derechos humanos en Colombia como el Colectivo de abogados José Alvear Restrepo, Minga, Codhes, Comité permanente de DDHH, entre otras. La visita y el foro tenían el aval de la vicepresidencia de la República de Colombia.

Primera amenaza impide conversatorio

En el municipio de Cartagena de Chairá se iba a realizar al medio día un informal intercambio de opiniones y consultas con los representantes locales, lo cual fue impedido por las supuestas amenazas de las AUC -el grupo paramilitar que en este momento esta entregando sus armas en el proceso de reinserción con el gobierno y que muchos consideran como una negociación entre “yo y yo”-. Los paramilitares no tienen presencia en esta región de Colombia, “Son los mismos militares que enviaron la amenaza a la señora Dora Obando”, señala enfáticamente uno de los representantes en el Foro.

Hoy en Cartagena de Chairá, vieja bastión guerrillera de las FARC y del Partido Comunista Colombiano, hay más militares que pobladores. Se hace imposible caminar 20 metros sin cruzarlos. No nos querían dejar ir por el río sin que llegara el coronel de la Brigada 12. Sin embargo el mencionado Coronel no llegó y tuvimos qué partir dado que el viaje por el río dura cinco horas aproximadamente.

La plata del Plan Colombia en armas

El Plan Patriota tiene, según Uribe y los militares, la tarea de derrotar a las FARC. Son 18.000 soldados y oficiales colombianos que actúan en una operación de los cuatro ramas de las fuerzas militares. Son dirigidos por centenares de los mejores y más capaces militares mercenarios norteamericanos que han planeado y organizado este operativo que comenzó los primeros días de febrero 2004.

Pero los resultados son sumamente pobres. Ningún cabecilla de la guerrilla ha sido detenido, ninguno de los casi 40 oficiales que la guerrilla ha capturado en combates con el ejército han sido rescatado. Pero los partes de guerra de los generales, reproducidos por los grandes medios sin ningún cuestionamiento al contenido, hablan de que la guerrilla ha sido empujada a los lugares más inhóspitos de la selva donde no van a salvarse.

Por eso fuimos con gran ansiedad e interés y estábamos entrando a la región de Caguán para constatar “la calma y la tranquilidad” de que tanto habla Uribe y sus subalternos, y que supuestamente ahora reina en esta parte de Colombia.

LA TRAVESÍA

Desde que partimos, ya a los cinco minutos nos detiene la marina. Los soldados nos miran con sospecha, sobre todo cuando hay un ”mono”, rubio, entre los 30 personas que tiene todo menos “pinta” campesina. Las “Pirañas”, es decir las lanchas blindadas que posee la marina, son todas nuevas. Cuatro ametralladoras punto 30 en cada lado y una M60, un pequeño cañón, en la punta de la lancha. Hasta huele a pintura fresca en los aparatos que frecuentan ahora el Río Caguán.
“Aquí está la plata de Plan Colombia y los nuevos 676 millones de dólares para el 2004”, comenta uno de los pasajeros. El día antes se informó que en la ciudad de Pasto, fronteriza con Ecuador, que son el 45 por ciento los niños que sufren de desnutrición. El departamento de Santander ya no tendrá un hospital departamental ya que el gobierno de Uribe cerró también el “Ramón González Valencia”. en uno de los clásicos “plumazos”; ¿cuántas otras entidades públicas faltan por cerrarse para deteriorar aún más el nivel de vida de la población?.

Pero para la guerra nunca faltará, como ha prometido el presidente. . . .

Retén guerrillero y Plan Patriota

El aire es fresco, totalmente liberado de los horribles gases de Bogota donde 60 por ciento de los habitantes viven bajo el índice de pobreza, y más bien miseria absoluta. Son casi cinco millones. La lancha va “full” y calculamos que llegaríamos a Remolinos de Caguán a las 6 de la tarde cuando el motorista baja la velocidad notoriamente y desvía la lancha hacía la orilla derecha. Ya han pasado solamente 30-40 minutos y pienso que “no puede ser otra vez un retén”?!

Pero los uniformados no son del estado. Una mujer con pelo casi hasta la cintura, vestida de camuflaje y una boina negra con la estrella roja en el medio nos recibe con una sonrisa al mismo tiempo y con sus ojos rápida y minuciosamente recorre las dos lanchas con los delegados. “Bienvenidos”, nos saluda, “por favor suban acá”, dice e indica a donde nos toca subir. Ahora veo que ella no esta sola. Hay guerrilleros posicionados en varios puntos a la orilla del Río Caguán donde tienen un excelente control sobre el panorama. Un guerrillero de unos 25 años, parece medio mando, nos piden las cédulas para chequear quienes somos. El proceso dura menos de cinco minutos y ningún equipaje es requisado.

¿Cómo han sido afectadas las FARC por el Plan Patriota”, le pregunto?

“Hay combates todos los días, pero como pueden ver, aquí estamos intactos como antes, el área esta bajo nuestro control, solo a unos kilómetros del casco urbano de Cartagena de Chaira donde están “los Chulos”, dice muy seguro y se despide.

Un pueblo de fantasma; Peñas Coloradas

Pasamos casi dos horas por el río cuando llegamos a un pueblo de fantasma; Peñas Coloradas.

Tenía casi 500 familias o unos 2.000 habitantes. Ahora está totalmente abandonado. Detrás unas grandísimas trincheras hechas de sacos verdes y rellenados de arena, se encuentran varios oficiales y soldados, entre ellos un soldado negro. Han sido trasladados de San José de Guaviare para fortalecer la tropa regular en esta comunidad sin gente.

“Dicen que se fueron todos con la guerrilla, dice el negro, no sé, porque llegué hace ocho día. Pero hace un mes, la guerrilla atacó el puesto acá y las balas se perforaron allá”, indica a las paredes.

Nos registran, nombres y apellidos, profesión y actividad en los cuadernos.

Ya son las 4 de la tarde y nos queda más o menos dos horas de viaje antes de llegar a Remolinos. Y es importante de que lleguemos ante de esa hora por que la ley de la guerrilla es que nadie pude transitar por el río o por las carreteras después de las 6 de la tarde. La consecuencia es obvia.

Sin mayor novedad pasamos una hora. ¿Será que llegaremos sin otro retén? me pregunto cuando, otra vez, el motorista desvía la lancha y entramos al caserío Las Camelias. Allá, en el muelle, esta un uniformado que resulta ser el segundo comandante del 14 Frente de las FARC.

De las marchas campesinas a la guerrilla

Es amable y casi pide perdón por la molestia. Pero nos quiere “dar una bienvenida”, también, “a la zona y explicar algunos asuntos sobre Plan Patriota y el foro”, que comenzará al otro día. Nos lleva por el pueblo donde los habitantes nos miran con grandes ojos. Una discoteca, pequeños almacenes y casas constituyen el pueblo. Ha habido varios y fuertes combates en la cercanía pero la guerrilla siempre ha regresado.

EIDER MOSQUERA ES UN COMANDANTE NEGRO, sonriente y amable. Fue uno de los más destacados líderes campesinos durante las gigantescas marchas campesinas en el 1996 y 1997 en el sur de Colombia en protesta a las fumigaciones. El campo fue fumigado por glisofato y los campesinos no vieron otra alternativa, levantarse y marchar hacia las grandes capitales departamentales en el sur de Colombia.

Con el presidente Samper llegaron a un acuerdo que, como todos los anteriores acuerdos entre el estado y el pueblo termina en pelea, “ha sido solo mentira y engaño”. Y para asegurar que los campesinos no retomaran el camino de la lucha para reclamar sus derechos, comenzaron a ser asesinado los dirigentes campesinos, uno tras uno “por el ejército fascista al servicio del establecimiento”. Mosquera no vio otra alternativa que incorporarse a la guerrilla porque no quería salir del país en condición de exiliado. Este comunista es un importante refuerzo en el área política del 14 Frente que ahora dirige.

Y ahora estaba sentado ante los delegados, sorprendidos por la amabilidad de una guerrilla de la cual habían escuchado lo peor en Bogota y en los medios oficiales, pero acá, invitándonos a tomar y compartir unas gaseosas y cervezas.

“Como pueden ver, los informes sobre nuestra derrota no es verdad. Las FARC estamos vivitos y coleando”, comienza su “relato informal”, como tilda el dialogo que quiere entablar con los visitantes.

Las irritaciones del presidente Uribe

El “Plan Patriota, que se inició en el mes de febrero, significa combates diariamente pero es el pueblo que lleva la gran carga cuando la aviación tiran bombas de 1000-1500 kilos. Mañana podrán escuchar los testimonios de las víctimas por los bombardeos donde las casas han sido quemadas. Plan Patriota no ha afectado a nosotros en lo más mínimo. Uribe y los medios de comunicación hablan de victorias militares pero aquí estamos”, dice el comandante moreno con una sonrisa y sigue planteando la importancia de que se realice un intercambio humanitario entre los prisioneros de guerra y los guerrilleros presos en las cárceles colombianas.

La reunión no dura más de diez minutos pero sigue afuera en las calles de Camelias. Son las seis y media de la noche, pasada la hora sagrada, pero no hay problemas, porque durante los 60 minutos que dura la última parte del viaje a Remolinos se ve las luces de las linternas de ambos lados del río donde los guerrilleros apostados, prestando guardia, le dan al motorista “luz verde” para terminar su tarea este primer día del viaje a Remolino. Las comunicaciones guerrilleras en el “Ojo del Huracán” funcionan perfectamente. ¿Será que son estas realidades militares las que le molestan e irritan al presidente Uribe?

* * *

REMOLINOS DE CAGUÁN HA SIDO ESCENARIO por otros procesos de paz. Allí en 1984 se encontraron los delegados del gobierno de Belisario Betancourt y la guerrilla de las FARC, lo cual terminó en “El acuerdo de La Uribe”, sobre el cese de fuego entre el estado y la guerrilla -De éste proceso surge la Unión Patriótica que fue exterminada dejando como saldo un GENOCIDIO CON MÁS DE CINCO MIL LIDERES ASESINADOS, de los sobrevivientes muchos tuvieron que integrarse a la filas de la insurgencia para protegerse, entre ellos el reconocido Simón Trinidad-.

Retomando el escenario, se percibe un espíritu tranquilo en la población. El padre Jacinto, premiado recientemente por su duro trabajo por la paz y en contra al Plan Patriota, propone en la mañana del foro, que el intercambio humanitario se realice en la zona de Remolinos que debe ser despejada de todas las fuerzas militares y guerrilleras. Durante todo el día del martes 14 se discuten los distintos temas de la guerra, desplazamiento, represión, pero también cómo buscar un futuro sin hojas de coca pero con verdaderas alternativas, “nada de propuestas chimbas”, - dice un campesino-.

Y es cuando voy a sacar una foto del grupo de teatro juvenil, que describe cómo una niña del pueblo fue acusada de ser guerrillera por una patrulla del ejército y que después públicamente fue violada por los militares ante una población horrorizada, y es cuando veo el sargento Arroyave levantar su cámara de video para registrar a los asistentes presentes que ha iniciado las denuncias públicas contra las FF.MM.

Y ahora me voy en camino al sargento para preguntarle:

** Buenos Dias, mi nombre es Dick Emanuelsson, corresponsal sueco. ¿A quien esta filmando Ud.?
“Estoy haciendo unas tomas, no más”.
** ¿A quien?
“Tomas, no más”.
** ¿Pero a quien?
¿“Que?”
** ¿Pero a quien?
“Tomas del escenario, todo esto, no más.”
**¿Y por que?
“No, tomas”.
** ¿Pero quiero saber por qué esta filmando el evento y toda la gente asistente acá en el foro sobre los derechos humanos? ¿Qué grado tiene Ud.?
“Sargento”.
** ¿Por qué, sargento, esta filmando a la gente que en este momento esta haciendo denuncias contra ustedes los militares por violar los derechos humanos?
¡“No señor”!
** ¡Si señor!
¿“Como así? ¿Que violación de derechos humanos?”
** Claro, están haciendo fuertes denuncias contra la fuerza pública.
“Primero que todos; nosotros los militares eehhh. . . . , estamos preparados para. . . en todos los referentes de derechos humanos, si? Nosotros somos los primeros en respetar los derechos humanos como militares que somos. . . , como fuerza pública somos respetuosos a los derechos humanos.”
** ¿Como pueden ser respetuosos cuando está filmando a la gente que están haciendo las denuncias abiertamente acá?
¡“No, no, no, no señor!”
** ¡Si señor! ¡Están haciendo denuncias contra Ustedes”!
¿“Usted dice que nosotros somos bandidos?
** No, no lo he dicho. Le pregunto. . .
“Usted como periodista me afirma que nosotros somos bandidos.
** No, no dije eso, estoy diciendo que Usted con una camera de video esta filmando a los asistentes en este foro que están haciendo graves denuncias contra la fuerza pública.
“Cuando estaba haciendo unas tomas me decían los de derechos humanos que no asistiera, que no filmara dentro de. . . allá por el respeto a la vida y de pronto por que podría servir de retaliación, por crímenes, por preservar la vida de la gente no deben filmarse imágenes. Primero que todo, no lo estamos haciendo por que lo estamos respetando. . .”
** Pero igual se puede escuchar y ver fácilmente lo que están diciendo.
“Si, se puede escuchar y grabar lo que sea en parte de audio. No es contra retaliación o…. nada.”
** La gente dice que se siente muy provocada por Usted.
“Pero ¿por que? Y me extraña ¡que Ud. periodista diga eso de nosotros”!
** Si claro, Usted está filmando a la gente”.
¿“Que piensa Usted sobre la fuerza pública?
** A mi me impacta que la fuerza pública, que esta siendo denunciada por la población civil y que se encuentra aquí (alrededor 2.000 personas) de violar los derechos humanos, es la misma fuerza pública que ha rodeado el evento con soldados armados hasta los dientes filmando a la gente. No es necesario ser “bobo” para entender que eso es una forma muy provocativa contra los presentes aquí.
“De todas maneras pedimos disculpa si…. no estoy violando nada, ya no filmo más y ya listo. Evitamos problemas. Si algo, pues, le digo al comandante. . .
** ¿Cual es su apellido por que lo tiene escondido?
“No se le doy por que no tengo… no soy bandido”. Soy soldado de Colombia y respeto a la constitución, respeto a los derechos humanos como estoy preparado. Yo no puedo violar los derechos humanos por que si yo violo los derechos humanos, ¿que pasaría? pasaría a ser juzgado. Primero a la justicia penal militar, para que la justicia ordinaria proceda inmediatamente y que tengan las pruebas suficientes que YO he violado a los derechos humanos. Inclusive los mismos norteamericanos nos exigieron a nosotros que todos los militares nos preparamos en derechos humanos y lo hemos hecho y lo hemos cumplido. ¿Ya? Si hablan de Plan Patriota es una orden del gobierno nacional por el bien de la comunidad, queremos recuperar a Caquetá (el departamento) para que la gente tenga. . .
** Usted como soldado sabe perfectamente bien el reglamento suyo, que dice, que Usted tiene que tener su apellido visiblemente en el uniforme. ¿Por qué no lo quiere hacer?
“No lo quiero hacer por que Ud. con mi apellido ¿que quiere hacer?”
** Yo lo pido no más por que Usted está filmando a la gente.
“Bueno, yo pido disculpas, ya no filmo más y . . . listo ya”?
** ¿Usted es de la Brigada Móvil 22 de la Contraguerrilla?
“Si, y aquí esta mi parche, no estoy escondiendo nada.”
** Usted esta escondiendo su apellido.
¿“Por que necesita mi apellido?
** Quiero saber quien esta filmando a la gente.
“Yo pido disculpa y no filmo más”.

* * *

Y así termina un intercambio de preguntas y vagas respuestas de un sargento que, por supuesto, solo obedece órdenes de los superiores.

¿Y quienes son ellos?

Son de arriba, hasta el ministerio de Defensa y hasta el palacio de Nariño donde el presidente Álvaro Uribe cada día exige resultado en la “lucha para derrotar a los terroristas”, como suele a decir el mandatario colombiano en cada declaración pública.

Desesperación militar

Pero los resultados del Plan Patriota no llegan pero la desesperación de muchos militares si, aumentan. Dicen varios soldados que sueltan la lengua facilmente después de que uno cae en confianza con ellos. Son los que también sufren esa desesperación y obsesión presidencial para lograr la meta; una derrota militar contra la guerrilla que no han logrado durante 40 años de conflicto armado y que tampoco lo obtendrán con el Plan Patriota. Y nos dimos cuenta esa realidad durante los días en bajo y medio Caguán.

Esa desesperación se refleja a través de las detenciones masivas en ciudades y en el campo. En Cartagena de Chairá fueron apresados casi 80 habitantes y llevados con los ojos vendadas durante una caminata de 45 minutos, como fila india, hacía el batallón. Y no los soltaron hasta llegar en avión de transporte militar a Bogota. Hoy, después de más un año solo quedan cinco habitantes encarcelados, en espera de un juicio que en Colombia nadie asegura es justo. Todos los demás fueron absueltos pero ante la comunidad y toda Colombia fueron indicados como “terroristas de las FARC”.

* * *

A LAS 12 DE LA NOCHE, después de más de 15 horas de denuncias y de conversaciones entre los 2.000 asistentes, ya termina la conferencia. No se ve los uniformados de los cuales varios se han cambiado el verde olivo por la ropa civil, mezclándose con los denunciantes.

El otro día salimos a las 6 de la mañana. Pasa lo mismo como en la ida; requisas y registros. Hay un rumor en el Remolino de que el coronel de l a Brigada se va vengar por haber sido desenmascarado su sargento e impedido de seguir la “inteligencia” tan descarada. Hay un pequeño nerviosismo entre los delegados pero no pasa nada hasta llegar al retén fluvial cinco, minutos antes de Cartagena de Chairá.

“Buenos Días, dice el mayor Espítia, que resulta haber visitado mi ciudad natal, Göteborg, en una visita, invitado por una empresa multinacional. Ha estudiado derecho en las FF.MM. y me observa minuciosamente con el rostro como “y ese mono, ¿que ha hecho él”? Quiere saber mi opinión en muchos aspectos nacionales y no oculto mis opiniones, lo cual crea una discusión interesante. Admite que las FF.MM. ha cometido violaciones de los derechos humanos pero que ya no.

“Estamos en guerra”

Falta a revisar solamente a Diana Rojas, 18 años y estudiante de comunicación social en una de las universidades en Bogota. Los oficiales la llevan de repente a su “oficina” 20 metros más arriba de la orilla del río lo cual me despierta la inquietud. La joven mujer, feliz de haber cubierto todo el evento y haber filmado casi ocho horas de intervenciones, charlas y denuncias, esta llorando y con el colega Álvaro Angarita del semanario VOZ, dejo al mayor Espitia para asistir a la joven colega.

“Usted están violando el derecho sagrado del periodismo, cuyos convenios internacionales el gobierno colombiano ha ratificado y que significa que no se puede revocar las fuentes periodísticas”, le digo a uno de los mandos militares que ha comenzado de revisar todos los seis casetes de filmaciones del evento de los derechos humanos. El veterano periodista Angarita subraya, que están cometiendo un grave error, violando la misma Ley 57 de la constitución. De la lancha se escucha la delegada de la gobernación, Maria Teresa Cabrera Gómez, gritando que “la niña vive en Cartagena de Chairá, así que ella puede regresar después, tenemos prisa”.

Semejante solidaridad de una representante de las máximas autoridades departamentales, pienso y seguimos insistiendo hacia los militares.

“Estamos en guerra”, dice el cabo segundo, Juan Carlos Castillo, justificando su actuación de la revisión de todo el material periodístico. Pero en un dos tres, se da cuenta que si, efectivamente están cometiendo un grave error que le puede costar duro y pide, igual como su colega, el sargento, disculpa y dice que la joven periodista puede irse.

Una “minidetención”

Llegamos a Cartagena de Chaira y para algunos delegados les queda solamente cuatro horas para alcanzar el vuelo para irse a Bogota. Pero los uniformados no han terminado su cuenta con nosotros. En el mismo pueblo comienzan otra vez un registro de todas las cedulas, uno por uno inscritos en el cuaderno. Demoran.

¿“Y donde está Hollman Morris y sus dos acompañantes”? nos pregunta un capitán de la policía. Nos tienen chequeados hasta el último colega, pienso a la pregunta. El capitán es demasiado agradable y no sé cuantas veces me he saludado en mano estos tres días con los oficiales de las FF.MM. de Colombia.

La Chiva esta llegando a Paujil y solo falta menos de una hora antes de llegar a Florencia, la capital de Caquetá. Un retén de la Contraguerrilla nos ordena a bajar con todo el equipaje y con la cédula en la mano.

“Usted, como se llama”, me pregunta un tipo grandote. Le muestro la cédula y me dice; “Venga conmigo, la Brigada nos ha comunicado”, ¿“sobre que”?, le pregunto. “No sé, que se va a presentar no más en el comando acá”, y deja la conversación por clausurada.

Caminamos unos 150 metros al Comando de la Contraguerrilla en Paujil. Se comunica por la radio y ordena un soldado de quedarse en la entrada conmigo. Un minuto más tarde aparece un oficial que me saluda y solo pregunta si soy periodista. La Chiva nos ha alcanzado y varios colegas salen angustiados para exigir una explicación de esa “minidetención”. Pero nada, solo quería “verme” y que la Brigada les había comunicado. Pero no dicen por qué.

La omisión periodística de El Tiempo

Como periodistas somos muy respetados por los uniformados, sobre todos si llegamos como un grupo grande. ¿“Tienes dos discursos, uno para nosotros y otro para la población civil? le había preguntado al capitán Carlos Álvarez, comandante para el puesto militar en Peñas Coloradas. Este hablaba tanto a favor de los derechos humanos donde las fuerzas militares tienen que respetar estos derechos. Después de escuchar las denuncias de la población civil, no pude, por lógicas razones, llegar a una diferente conclusión que si, hay dos discursos.

El colega de El Tiempo, Andrés Caribello, un joven e inteligente periodista con la carrera asegurada para el futuro, escribía en la edición digital de su diario el domingo el 19 de diciembre que los retenes de las FARC duraron mucho más tiempo que los del ejército, como eso fuera lo más importante. Sin embargo sostenía que los dos comandantes guerrilleros del 14 Frente de las FARC ordenaban a los asistentes de bajarse de las lanchas casi con tono hostil, cuando el encuentro fue en un ambiente lo contrario.

“Luego de una bienvenida rápida un hombre alto y cetrino, aferrado a su fusil, comenzó a lanzar su mensaje, a veces en tono de arenga, a veces coloquial y divertido, como un culebrero de pueblo”, describía Caribello el encuentro en Camelias.

Y lo que no escribía este colega, no sé por ordenes de arriba o por propia autocensura, era la modalidad de las fuerzas militares colombianas de registrar, filmar y documentar cada ciudadano que tiene opiniones sobre el manejo de la política colombiana. No puede ser que los comunicadores sociales fallamos en esta labor donde el eslabón con la población puede romperse si no sabemos actuar adecuadamente.

Porque la palabra “omisión” no solamente se aplica en los casos cuando la fuerza pública se ha hecho vista gorda ante las barbaridades de los escuadrones de la muerte paramilitar, sino también en el cubrimiento periodístico ante esas barbaridades.

Más todavía, cuando se trata del único diario con cubrimiento nacional, no importa que uno de los dueños sea el vicepresidente del país, la verdad tiene que salir, de una e otra forma.

USA-soldater opererar nu öppet i Colombia

4066 tecken

TEGUCIGALPA / 070329 / De tre USA-officerarna sparkade in dörren, slog sönder några fönster och frågade var deras tre landsmän, tre CIA-agenter som greps av FARC-gerillan den 14 februari 2003, befann sig. Därefter fördes två av personerna som befann sig i huset bort av de tre USA-militärerna och hundra colombianska antigerillasoldater. De gripna släpptes efter två dygn.

Händelsen ägde rum den 21 januari i år men först nu, den 28 mars, alltså drygt två månader senare, blev händelsen offentlig efter att bönderna i Remolino de Caguán, som tillhör staden Cartagena de Chairá i länet Caquetá, södra Colombia, hade informerat människorättsorganisationer i Colombia.

Försvarsminister Juan Manuel Santos sa i ett uttalande till radiokanalen Caracol att operationen hade fått den colombianska regimens godkännande och att han inte såg något märkligt i vad som hade hänt. Till landets enda heltäckande dagstidning, El Tiempo, i vilken han och vicepresident Francisco Santos är huvudägare, sa han att USA-officerarna och deras 100 colombianska militära följeslagare skulle spåra upp en informatör som påstod sig veta var de tre CIA-agenterna befann sig.

Men indignationen är total i Remolino de Caguán.

Indignerad bybefolkning

– Vid 10-tiden på morgonen kom armésoldaterna och ungefär en timma senare dök de tre ”Gringosen” upp i en helikopter, klädda i den colombianska arméns uniformer, fullt beväpnade, sa Rafael Orejuela, vice ordförande i samhällets byråd sa till Caracol.

Han berättade att de utländska militärerna bröt sig in i ett hus i byn där de slog sönder några fönster och sparkade in en dörr och via tolkar frågade de bönderna ”var finns de kidnappade amerikanarna”!

Orejuela säger att hela byn, med cirka 1500 invånare, är ”indignerad” för de anser att det sätt på var utlänningarna agerade bryter mot den nationella suveräniteten, varför de skickade ett protestbrev till president Uribe, republikens rättsinstanser och flera människorättsorganisationer.

Men det är uppenbart att regimen Uribe&Santos lyssnar mer på sina uppdragsgivare i Pentagon än sina egna bönder som får sina rättigheter förtrampade av utländska stövlar som sparkar in dörrarna på de colombianska hemmen.

Trots att försvarsminister Santos säger att de tres USA-officerarnas agerande ryms inom det avtal slutits mellan USA-Colombia, finns det inget i avtalen som säger att de uppskattningsvis 2.000 militära rådgivarna från USA:s operativa specialstyrkor har rätt att aktivt delta i de militära operationerna.

Förvandlats till legitima mål för gerillan

Händelserna i Remolino de Caguán visar att USA:s militära närvaro i Colombia har övergått från ekonomiskt stöd och aktiv militär rådgivning till deltagande i direkta militära operationer. Det är en kvalitativ stor förändring som innebär att de amerikanska militärerna, oavsett om de iklär sig den amerikanska eller colombianska uniformen eller har civil utstyrsel, som de tre CIA-agenterna som sköts ned av FARC-gerillan för fyra år sedan, förvandlats till legitima mål för gerillan och för alla colombianer som vill försvara den nationella suveräniteten.

För tre år sedan, 13-14 december 2004, genomförde 1500 bönder i Remolino de Caguán en konferens under två dagar med deltagande av människorättsadvokater och ett fåtal journalister, bland dem den som skriver de här raderna. Under de fem timmar som färden på floden Rio Caguán tog, stoppades de två båtarna vi färdades i ömsom av armén som av gerillan som kontrollerade alla byar och landsbygden utanför staden Cartagena de Chairá.

Under konferensen i Remolino de Caguán var de 1500 bönderna omringade av tungt beväpnade armésoldater från den 22:a antigerillabataljonen. Deras vittnesmål om militärens brott mot de mänskliga rättigheterna under deras ”Plan Patriota”, filmades av sergeant Arroyo, som jag överraskade när han helt öppet stod med videokameran och filmade bönderna.

Nu har han fått aktivt sällskap av USA:s intervenerande militärer. Samma mönster ägde rum när USA började sin intervention i Vietnam i början av 1960-talet.

Dick Emanuelsson

Domaren tvingas avgå efter nya manipulationer i målet mot Simón Trinidad

4120 tecken

TEGUCIGALPA / 070327 / Den andra rättegången mot FARC-gerillans fredsförhandlare, Simon Trinidad, uppsköts i måndags på obestämd tid efter att domaren hade haft enskilda samtal med åklagarna och en jurymedlem utan att bjuda in eller ens informera försvaret. På grund av detta klavertramp tvingades domaren lämna fallet.

– Domaren kan inte gå tillbaka och åklagarna måste börja om på nytt, sa USA-advokaten Paul Wolff i en kommentar till Caracol Radio i Colombia.

– Detta är en stor seger för Simon Trinidad, tillade Wolff som besökte Sverige den 12 mars när han talade på ett informations- och solidaritetsmöte om och för de politiska fångarna Simon och Sonia, arrangerat av Föreningen Jaime Pardo Leal.

Mot alla odds vann Simon Trinidad i första instansen eftersom juryn inte kunde ena sig. Domaren Tom Hogan skickade tillbaka juryn tre gånger för att den skulle ena sig om ett domslut, men utan framgång. Därför fanns inget annat val för domaren än att annullera fallet.

Politiskt mål

Men anklagelserna mot Trinidad, kidnappning av tre USA-medborgare i Colombia, har varit fulla av motsägelser, falska vittnesmål, vittnen som brutit samman i rätten och dragit tillbaka anklagelserna. Det är också i högsta grad ett politiskt mål där USA är högst inblandad i Colombia sedan 1950-talet.

Den 27 maj 1964 inledde den colombianska armén ”Operation Lasso” som handlade om att tillintetgöra 46 män och två kvinnor som hade organiserat ett bondekooperativ i den lilla bergsbyn Marquetalia men som av den konservativa regeringen anklagades för att ha upprättat en ”Självständig republik”. ”Operation Lasso” var organiserat av Pentagon och USA:s militärrådgivare i Bogota var de som ledde operationen som utgjordes av 16.000 infanterister som attackerade de 48 lantarbetare med bombflyg och artilleri. I tre veckor höll Manuel Marulanda och hans kamrater ut tills de inledde ”Den långa marschen” mot regionen Uribe i länet Meta. Där tog de beslutet att bilda Colombias Väpnade Revolutionär Styrkor, FARC.

Spionerade på gerillan

När de tre CIA-agenterna sköts ned av gerillan eller, som de tre tillfångatagna USA-medborgarna själva säger i en intervju med den colombianske journalisten Jorge Enrique Botero, “motorn bara tystnade och vi störtade”, befann de sig på underrättelsearbete över gerillakontrollerat område. Till och med Colombias arméchef vid den tidpunkten, Jorge Enrique Mora, sa till dagstidningen El Tiempo att de tre spionerade på gerillan. De är också experter på säkerhetsoperationer och sofistikerade kommunikationsutrustning, anställda hos ett företag som hyrdes in av Pentagon för arbete i Colombia. Sammanlagt finns det uppskattningsvis 2000 personer, cirka hälften USA-medborgare, som är inhyrda av USA-företag för arbete under Plan Colombia. Gerillan har förklarat dem som militära mål eftersom de är brickor i USA:s militärstrategiska intervention i Colombia mot gerillan.

Trinidad ska åläggas munkavle

Simon Trinidad hade inget att förlora och trots att hans egen försvarsadvokat uppmanade honom att inte sätta sig i vittnesbåset, gjorde han det och förklarade gerillans politiska mål och program och varför han anslutit sig till gerillan, trots ett bekvämt och bekymmersfritt ekonomiskt liv i norra Colombia. Åklagarna kräver nu att Trinidad ska åläggas munkavle och inte ges möjlighet att uttala sig som han gjorde i det första målet. Åklagarna är livrädda att Trinidad ska ”manipulera” jurymedlemmarna, ett krav som försvaret rasar emot och menar förvandlar målet till rättsröta. Domare Hogan och åklagarna tror att den politiske skicklige Trinidad lyckades övertyga delar av juryn.

Men sanningen är att de 20 “vittnen” från den colombianska militären eller underrättelsetjänsten som i måndags fick resa tillbaka till Colombia, är köpta vittnen, både säkerhetsagenter och gerilladesertörer som i utbyte mot att slippa avtjäna 30-åriga fängelsestraff, gått med på att vittna mot Trinidad. Men den typen av vittnen har inget som helst värde i en verklig rättsstat, vilket man inte kan anklaga USA för att i dag representera.

Dick Emanuelsson

Bildtext:

Simon Trinidad med sin fru och gerillakamrat, Lucero Palmera. Även hon greps i Quito, Ecuador, den 2 januari 2004 men släpptes dagen efter och tog sig omedelbart tillbaka till gerillan i södra Colombia där hon i dag leder arbetet med det Södra Gerillablockets radiostation "Voz de la Resistencia".