COLOMBIA-ESPAÑA-SUECIA:
POR DICK EMANUELSSON *
CENTROAMÉRICA / 090311 / Todos los que somos publicados en la Agencia de Noticias Nueva Colombia, ANNCOL, somos clasificados de terroristas o “correas de transmisión de los señores del monte” [1], como nos tildó la periodista española Salud Hernández Mora el 8 de marzo en su columna en el diario El Tiempo bajo el titulo “Los santuarios europeos”.
La columna está llena de mentiras, medias mentiras o medias verdades enredadas para crear ante el lector una visión que todo lo que es publicado en el exterior sobre Colombia es contra la democracia y a favor al terrorismo.
No puede ser más falso.
Salud Hernández Mora (SMH) es corresponsal en Colombia para El Mundo (Esp.) y participa en varios medios en el país, entre ellos el programa “Hora 20” que dirige Néstor Morales en Caracol Radio. Ella es conocida por sus posiciones y opiniones de extrema derecha y por eso fue premiada con redactar el prólogo del libro “Mi Confesión” del ex jefe paramilitar Carlos Castaño, en donde el líder de los escuadrones de la muerte colombiana relataba sobre las matanzas y erradicación de la oposición de la izquierda y la oposición popular colombiana en un intento de justificar esa barbaridad. Salud Hernández Mora avaló el intento del matón prestando su nombre y posición violando los principios sagrados del periodismo.
Ella es uno de esos típicos personajes que desde una posición de poder es acostumbrada de elevar la voz cuando algo va en contra de su interés. Más o menos como los viejos terratenientes españoles gritaban a sus peones en el tiempo del feudalismo para imponer su opinión. Sueña con nostalgia por la era Franquista cuando los comunistas, socialistas o anarquistas fueron sentenciados a 10-40 años de prisión, cuando no eran tirados por las ventanas desde sus celdas, como el caso del líder comunista Julián Grimau.
Estado terrorista su nueva casa
Y en Colombia Doña Salud se siente como estuviera en las épocas anteriores de España. Ataca todo y a todos los que cuestionan sus posiciones retrógradas o el gobierno uribista. Hasta acusó el antichavista Néstor Morales por ser prochavista en el programa “Hora 20”, lo cual le indignó a Morales a tal grado que ante miles de radioescuchas sorprendidos “clavó” la Doña contra el micrófono y no la dejó escapar ante la pregunta si ella consideraba que él era “chavista” o no, o si Chávez había ganado la enmienda constitucional con fraude o no. Doña Salud no quiso rectificarse que Chávez era un dictador y que ganaba las elecciones con todo tipo de maniobras sucias, pero se vio obligada ante la furia de Morales a pedir perdón por haber ofendido a éste de ser chavista.
Para un periodista es fundamental tener los elementos para opinar, aunque nosotros corresponsales y reporteros generalmente no opinamos en nuestros reportajes sino transmitimos una situación, presentamos los elementos y dejamos a la gente sacar sus propias conclusiones.
Otra cosa es ser columnista o editorialista que presentan sus opiniones subjetivas y personales reflejando la LÍNEA POLÍTICA de los dueños del medio en que trabajan. Salud HM se cree una combinación de todo.
¿Olof Palme al servicio de la ETA?
A mí puede insultar y calificar como le da la gana, pero a la señora le falta bastante ética y ni hablar de respeto cuando, sin ningún elemento o prueba, ni siquiera de los inventados laptops de Raúl Reyes, me acusa de ser “una correa de transmisión de los señores del monte”. No sé por qué se siente tan frustrada para que las neuronas se le salgan por los poros. Porque si hacer reportajes en zonas guerrilleras es sinónimo de apología a terrorismo, pues la señora debe estar bien desubicada de lo que es periodismo.
Pero su actuación barata al servicio lo que los venezolanos caracteriza por terrorismo mediático se confirma en casi cada línea de su crónica el 8 de marzo. Y como Anncol ha tenido la sede en el país nórdico, SHM sostiene que todos, hasta el jefe del gobierno, son permisivos y tolerantes con el terrorismo internacional.
“Permitir actividades seudopolíticas de los grupos terroristas no es nuevo allá. Tengo grabada una imagen que refleja la infinita prepotencia de los países más prósperos y civilizados, un defecto que les hace perder el norte. Hace unas tres décadas, el entonces primer ministro sueco, Olof Palme, se paseaba por las calles de Estocolmo con una hucha pidiendo dinero para la Eta. Para él, millones de españoles, que repudiaban el terrorismo, eran unas bestias, y el puñado de terroristas, unos santos.”
No entiendo por qué los jefes de El Tiempo no tienen mejor control sobre la calidad de sus columnistas. No me refiero a que los directores vayan a censurar a éstos, pero otra cosa es violar la historia.
Asesinado Palme por la extrema derecha
El 28 de febrero 1986 el ministro de estado sueco, el socialdemócrata Olof Palme, fue asesinado por desconocidos en el centro de Estocolmo cuando caminando junto a su esposa Lisbet regresaba a la casa de la pareja. Hay varias pistas, y la pista más creíble es la del motivo político en donde policías suecos de extrema derecha al servicio de la CIA habrían cometido el crimen. Es que Palme tenía planeado la primera visita en muchos años a la Unión Soviética y había creado junto con Georgi Arbatov, un soviético intelectual con influencia en Kremlin, una comisión por la paz y el desarme en el mundo, sobre todo en el continente europeo en donde el presidente Ronald Reagan tenía planes de colocar misiles nucleares en los países aliados de la OTAN.
Palme había sido formado, como muchos de su generación, en la guerra fría, en el fondo era anticomunista y bajo su gobierno se creó un grupo de agentes de la inteligencia militar llamado IB (Buro de Información), pero sin control por parte de las autoridades y ni siquiera todos en el gobierno tenían conocimiento de ese grupo. La tarea del grupo era hacer inteligencia a la izquierda sueca, sobre todo contra el Partido Comunista tradicional (vpk) y los demás grupos y movimientos populares. Hace aproximadamente diez años fueron publicados centenares de copias del archivo de la CIA en donde agentes del partido socialdemócrata, principalmente sindicalistas, trabajaban como hacen hoy los sapos de Uribe en Colombia para juntar información sobre el trabajo de los comunistas en fábricas, y otros centros de trabajo, información que fue entregada al IB, que a su vez la entregó a los cercanos de Palme y posteriormente a la embajada gringa en Estocolmo que la envió en valija diplomática a Pentágono y a la CIA.
Es decir, Palme era en realidad un aliado de los Estados Unidos en el conflicto Este-Oeste. Eso no quiere decir, que no tenía propias posiciones sobre el conflicto entre Norte-Sur, lo cual causó una terrible contradicción con la Casa Blanca cuando Palme marchaba junto con el embajador de Vietnam del Norte en las calles de Estocolmo 1971 contra el genocidio y la ocupación estadounidense de Indochina.
Franco ejecuta cinco antifascistas
Palme fue también un gran amigo al pueblo de España. A lo que la Doña Salud se refiere, pero descontextualizado, es que Palme tenía como costumbre salir a las calles para recolectar dinero a ETA en el País Vasco. Es cierto que Palme fue fotografiado ese día el 27 de septiembre, cuando el mundo despertó con la noticia que la sangrienta dictadura del generalísimo Franco había ejecutado cinco jóvenes antifascistas en Madrid, Barcelona y Burgos, dos de ellos acusados de pertenecer a la ETA y tres de ser miembros del Frente Revolucionario Antifascista y Patriota (FRAP). Es decir, ni siquiera la mayoría de los cinco eran del ETA.
Palme y todos los delegados del congreso socialdemócrata que habían inaugurado su congreso ese día, salieron a las calles de Estocolmo como tantas veces había hecho el pueblo sueco para crear opinión contra la dictadura de Franco y, como decía el lema escrito en las huchas ¡“LIBERTAD PARA ESPAÑA”! Y aunque es difícil de tragar la verdad y la historia para una falangista y Franquista como Salud H.M., el pueblo de España y los pueblos de todo el mundo se volcaron a las calles para protestar contra la barbaridad fascista que fue la última ejecución que ordenaba Franco antes de que muriera en noviembre el mismo año.
Suecos dieron su vida por España
Casi 600 jóvenes suecos, la gran mayoría de la juventud y partido comunista sueco, fueron a España el año 1936 para luchar con el fusil en la mano como cuota del pueblo sueco por la democracia, la libertad y la República. 173 de esos jóvenes dieron su vida y fueron enterrados en tierra española junto a centenares de miles de víctimas españolas que enfrentaron a la junta militar encabezada por el general Franco que a su lado tenia a Mussolini y Hitler que usaron la guerra y el territorio español de España como una maniobra y repetición para la segunda guerra mundial.
De todo el mundo venían miles de voluntarios, brigadistas, incluso muchos de Colombia, Cuba, Perú y de Suecia y el continente europeo. Las Brigadas Internacionales fueron adoradas por los españoles demócratas por su valentía y nobleza de dar hasta la vida por la Libertad española. Se enfrentaron junto con el pueblo español a lo peor que la humanidad ha creado; el fascismo en su peor expresión.
En la calle Katarinavägen en Estocolmo, con la mirada hacia al puerto, porque muchos de los voluntarios eran marineros que habían visto el mundo y por eso querían apurarse para llegar a España e impedir que el fascismo fuera a poner sus garras en esta tierra hermosa, hay una estatua llamada “La Mano”, homenaje a los jóvenes suecos que fueron a España a pelear por la libertad. La estatua es una expresión de unos de los capítulos más hermosos en la historia del pueblo sueco y su internacionalismo y solidaridad con los pueblos oprimidos y explotados, como fue el pueblo español bajo la bota Franquista. En ese sentido se puede criticar a Palme por mucho, pero fue admirado por muchos pueblos en el mundo, como el pueblo de Nelson Mandela, los pueblos de Indochina, como el pueblo vietnamita, por su consecuente apoyo y solidaridad y decir la verdad sin “leos en la lengua”, tanto contra Franco como contra los genocidas de Casa Blanca. Por eso fue odiado y considerado como “peligroso” para la Casa Blanca, en donde Richard Nixon escupía de rabia cuando alguien mencionaba el nombre “Olof Palme”. Y es curioso que la historia ahora se repita con Salud Hernández-Mora y su odio contra ese hombre que hablaba en texto claro sobre la dictadura del general de la corresponsal española.
¡“Estos asesinos de Satanás”!
Palme, esa mañana el 27 de septiembre, no salió para juntar plata a ETA, a pesar que ETA tenía mucho apoyo en toda Europa por su lucha contra la dictadura de Franco, sino Palme recolectaba dinero ese día para el Pueblo Español, dinero que fue canalizado a sindicatos, al PSOE que había reforzado sus lazos con el partido socialdemócrata sueco en el año 1972 cuando Felipe Gonzáles, entonces con el alias “Isidoro”, había sido elegido secretario general del PSOE.
Los nombres de los cinco ejecutados: Juan Paredes Manot, Txiqui, de 21 años, Ángel Otaegui, de 33 años, José Luis Sánchez Bravo, de 22 años, Ramón García Sanz, de 27 años y José Humberto Baena Alonso, de 24 años fueron leídos desde el presidio en el congreso socialdemócrata y homenajeados.
Olof Palme dio su legendaria declaración [2] en el congreso que sacudió la dictadura en España: “DESSA SATANS MÖRDARE”! ¡“ESTOS ASESINOS DE SATANÁS”!
Resumía en tres palabras el sentimiento de un mundo entero. Solo el general de Salud H.M. y algunos derechistas compinches de la señora Salud no compartían las palabras del jefe político del estado sueco. El presidente del partido de derecha sueca, Gösta Bohman, pedía a Palme “considerar sus palabras”.
Duele la verdad a Salud H-M.
Por cable de televisión en Centroamérica se puede ver desde hace varios años la serie o novela española llamada ¡“CUENTÉAME CÓMO PASÓ”! Es una excelente serie producido durante seis años en TVE (Televisión Española) reconstruyendo la historia de España de partir de la década de -60 hasta -80. Mis dos chicos de 12-15 años no pierden un capitulo porque la serie sigue una familia común española en un barrio popular en todas sus alegrías y tristezas. Lo que el fascismo en el Partido Popular Falangista trató de ocultar durante 40 años, esa serie ha logrado contrarrestar y reventar las mentiras y las manipulaciones Franquistas y colocar la verdad histórica en una forma que impresiona a cualquier cineasta.
Y uno de esos capítulos muestra como el pueblo de Madrid salía en grandes manifestaciones para gritar ¡“LIBERTAD”! y como fueron aplastados por la Guardia Civil y los agentes civiles del DAS español. Pero el pueblo volvió a las calles, cada vez más decididos de tumbar el régimen dictatorial.
Franco&Uribe&Salud
Ahora entiendo porqué Salud Hernández-Mora está en Colombia. Porque la Colombia de Uribe y su oligarquía es como algo del pasado de España de Franco. Entiendo también por qué Salud Hernández-Mora sentencia cada opositor y colega porque quiere marcar que “hasta ahí se puede tolerar crítica, pero cuando comienzan a cuestionar lo establecido, les metimos en la olla terrorista”. Exactamente lo que hace Uribe, José Obdulio y Salud H.M. hacia periodistas con ética como Hollman Morris, Jorge Enrique Botero y muchos más que de una u otra forma cuestionamos el Estado Terrorista en Colombia, que coloca una lápida en la cabeza de quienes se atreven a cuestionarlos.
Llamé al nuevo director general de El Tiempo, Roberto Pombo, para reclamar mi derecho universal de réplica a lo publicado contra mi por Salud H.M. el 8 de marzo. Hablé con su secretaria que me pidió solicitar ese derecho por correo electrónico. Hasta ahora no he tenido respuesta.
Y no falta la SIP
Lo contradictorio pero nada sorprendente, es que Enrique Santos Calderón, que tenía el cargo de director general de El Tiempo, ahora tiene otro cargo gerencial en el diario de cuyos dueños él es uno, igual como su hermano y primo Francisco y Juan Manuel Santos, vicepresidente y Mindefensa, respectivamente en Colombia. Enrique Santos tiene también la nueva tarea como presidente del SIP, Sociedad Interamericana de Prensa, que se preocupa muchísimo por la “falta de libertad de expresión”, como una carta en el correo que llega todos los años cuando se trata de países como Cuba, Nicaragua, Venezuela, Ecuador y Bolivia. Pero en el caso de Colombia, en donde los periodistas son asesinados, ahí manda el Clan junto con los otros clanes mediáticos que resultan ser los mismos dueños del país. Y son exactamente esos clanes los encargados en la guerra psicológica contra cualquier intento de proceso de paz en Colombia.
Irrita a los magnates del terrorismo mediático como Santos&&Santodomingo&Lülles que haya medios que no puedan ser controlados ni siquiera amedrentados como son los medios alternativos. En Venezuela ha surgido una verdadera masa de emisoras de radio, canales parroquiales de televisión, web digitales en Internet y redes de reporteros que cada vez cumplen un mayor papel político y social para la población que ha causado una gran preocupación por parte de los magnates del terrorismo mediático en el país vecino. Han sido estos medios alternativos o, mejor dichos como me decía un amigo bogotano, los medios “antagónicos”, que han logrado desenmascarar a golpistas, contrarrevolucionarios y divulgar la inteligencia popular en los barrios sobre presencia de paramilitares colombianos para así impedir la tarea que le ha dirigido desde el Pentágono a Juan Manuel Santos de crear una 'Colombia' en Venezuela -en el sentido peyorativo. Estos medios son claves para entender y ser partícipes en el proceso para el cambio de las estructuras del viejo estado corrupto y explotador.
La tarea de Salud H-M.
En el caso colombiano medios como El Tiempo (prensa escrita), Caracol y RCN, radio y televisión, han tenido prácticamente un monopolio de lo publicado, dicho o visto en el país. Los dueños son los mismos de los dueños del país; El clan Santos (El Tiempo&City-TV), Clan Santodomingo (Caracol) y Ardilas Lülle (RCN). Son esos magnates que no saben qué hacer cuando el pueblo crea sus propios medios para informarse, la era digital de Internet ha sido muy fundamental para esa explosión de redes comunitarias.
En Colombia pueden correr el riesgo de ser asesinado o acallado en diferentes formas. En el exterior es mucho más difícil. Pero parece que Salud Hernández-Mora se ha encargado de la tarea de pasar la guerra psicológica y encabezar el trabajo que decretó Uribe ya en la presidencia en agosto del 2002: “Crear una red en el exterior con 100.000 amigos de Colombia” que no es otra cosa que redes de espionajes a la oposición colombiana en el exilio.
La tarea de la española es desacreditar a toda oposición y ante los diferentes gobiernos pintarnos como personas “al servicio al terrorismo”. Pero los pueblos en el mundo ya no son tan tontos y, además, el mundo de hoy no es la España de Franco o la Colombia de Uribe. Solo en la cabeza de una Franquista pueden pasar esas ideas.
* Corresponsal sueco en América Latina desde 1980.
[1] “Los santuarios europeos”, por Salud Hernández Mora, 8 de marzo, El Tiempo.
http://www.eltiempo.com/opinion/columnistas/saludhernndezmora/los-santuarios-europeos_4863490-1
[2] ”Exemplet Spanien: Varför stödde inte alla kampen mot fascistdiktaturen?”, Por Gunnar Lassinantti, del Centro Palme, 2008-01-28. http://www.palmecenter.se/RegionerOchLander/Europa/EU-lander/Artiklar/080128spaniensocialdemokrati.aspx?tipsa=true
miércoles, 11 de marzo de 2009
lunes, 9 de marzo de 2009
VENEZUELA: Hatets konsekvenser
<2325 tecken>
TEGUCIGALPA / 090222 / “Jag syr igen saken (“QK”) om NEJ förlorar”, skrev venezuelanskan på bakrutan på sin bil.
Tre veckor innan folkomröstningen som skulle ta ställning till om Venezuelas författning skulle revideras i fem artiklar påstod oppositionen i sina beställda opinionsundersökningar att ”NO” skulle vinna. Men det gjorde de inte. Så nu kommer rapporter från kvarteret där den Chavezhatande kvinnan bor om att han hon har flytt grannskapet och begett sig, som statskuppsledaren Pedro Carmona 2002, till Colombia. Enligt, vad borgarpressen alltid skriver; ”trovärdiga källor”, jagar och söker grannarna henne för att hon ska uppfylla sitt löfte om att sy igen ”saken”. Jag skriver ”saken” för ordet som hon skrev på sin bakruta är oerhört mycket mer vulgärt och jag tror inte att redaktionsledningen vill publicera min krönika om jag skriver vad kvinnan själv registrerade exakt på sin bakruta.
Kvinnan är inte den första i den politiska historian att begå obegripliga saker. Mot kommunisterna på 1940- och 1950-talets kalla krig var det legio att bränna ner Flamman, mörda fem människor, placera hundratals Spanienfrivilliga i interneringsläger under kriget samtidigt som Wallenbergägda SKF fick tillstånd för att exportera kullager till den tyska krigsmaskinen. Inte en ursäkt fick de drabbade, trots 60-70 års väntan. Även under Palmes sista år förde den politiska högern en ursinnig hatkampanj som till slut resulterade i mordet på statsministern.
Fidel och den kubanska revolutionen har hatats nästan lika länge som den existerat. Chavez och den Bolivarianska revolutionen fick två år innan den sattes upp på Sydsvenskans, DN:s och Svenskans listor över hatobjekt. De spelar nu på dumheten och okunnigheten då de begår i sak samma grundläggande fel som venezuelanskan. Men maktmedierna anser sig inte behöva begå självkritik eller be Venezuelas folk om ursäkt för att en klar majoritet av venezuelanerna anser sig ha samma rätt att rösta på de kandidater de anser vara de bästa. Och kanske Chavez, till de nämnda tidningarnas förtret, blir omvald lika länge som Tage Erlander blev (1946-1969). Men, till skillnad mot svenskarna har venezuelanerna rätten att avsätta Chavez efter halva mandatperioden. Om den grundlagsrätten hade funnits i Sverige så kanske vi hade sluppit Reinfeldt vid det här laget!
Dick Emanuelsson
Flammans Latinamerikareporter
dickema@gmail.com
USA:s LO-ordförande skriver till Uribe
<2068 tecken>
TEGUCIGALPA / 090222 / USA:s LO-ordförande (AFL-CIO) John J. Sweeney kräver i ett öppet brev till Colombias president Alvaro Uribe ett stopp för morden på fackets aktiva och ledare.
Samtidigt offentliggjorde Tarsicio Mora Godoy, ordförande för CUT, Colombias största LO, att fyra fackföreningsledare har mördats de tre senaste veckorna i landet. Det senaste offret blev Leoncio Gutiérrez från LO-distriktet i staden Cali.
Brevet från Sweeney kommer för regimen Uribe olämpligt eftersom terrorn mot facket i Colombia har varit det avgörande hindret för att frihandelsavtalet mellan USA-Colombia har stoppats av USA-kongressens demokratiska majoritet.
Sweeney kräver att Uribe också ska ta tillbaka sin anklagelse om att den breda gruppen ”Colombianer för fred”, som leds av den liberala kongressledamoten Piedad Cordoba, är ”FARC-gerillans Intellektuella Block”. I denna grupp, som på kort tid har fått 150.000 medlemmar, återfinns topparna från Colombias tre LO. Gruppen spelade den avgörande rollen när sex av gerillans fångar, fyra militärer och två politiker, frigavs i början av februari tack var gruppens arbete.
– Som Ni bör förstå, innebär sådana uttalanden att dessa personer och organisationer riskerar att attackeras av olagliga grupper som tar Era uttalanden som intäkt för att terrorisera och mörda. Jag insisterar därför med all respekt att Ni omedelbart och offentligt tar tillbaka Era uttalanden, kräver Sweeney.
Samtidigt som Uribe gjorde dessa uttalanden befann sig en grupp på tre personer från den Nationella Fackföreningsskolan i Medellin på besök i och inbjuden av USA-kongressen. Där vittnade de inför ”Kommittén för utbildning och arbete” om terrorn mot facket i Colombia. Sweeney andas oro för de tres ankomst till Colombia:
– Dessa personers fysiska integritet är av högsta prioritet för AFL-CIO och den internationella arbetarrörelsen. Vi uppmanar Er att vidta alla slags säkerhetsåtgärder för att de vid sin återkomst fritt ska kunna fortsätta sitt arbete utan hot, påtryckningar eller varje slag av fysiska risker.
Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 090222 / USA:s LO-ordförande (AFL-CIO) John J. Sweeney kräver i ett öppet brev till Colombias president Alvaro Uribe ett stopp för morden på fackets aktiva och ledare.
Samtidigt offentliggjorde Tarsicio Mora Godoy, ordförande för CUT, Colombias största LO, att fyra fackföreningsledare har mördats de tre senaste veckorna i landet. Det senaste offret blev Leoncio Gutiérrez från LO-distriktet i staden Cali.
Brevet från Sweeney kommer för regimen Uribe olämpligt eftersom terrorn mot facket i Colombia har varit det avgörande hindret för att frihandelsavtalet mellan USA-Colombia har stoppats av USA-kongressens demokratiska majoritet.
Sweeney kräver att Uribe också ska ta tillbaka sin anklagelse om att den breda gruppen ”Colombianer för fred”, som leds av den liberala kongressledamoten Piedad Cordoba, är ”FARC-gerillans Intellektuella Block”. I denna grupp, som på kort tid har fått 150.000 medlemmar, återfinns topparna från Colombias tre LO. Gruppen spelade den avgörande rollen när sex av gerillans fångar, fyra militärer och två politiker, frigavs i början av februari tack var gruppens arbete.
– Som Ni bör förstå, innebär sådana uttalanden att dessa personer och organisationer riskerar att attackeras av olagliga grupper som tar Era uttalanden som intäkt för att terrorisera och mörda. Jag insisterar därför med all respekt att Ni omedelbart och offentligt tar tillbaka Era uttalanden, kräver Sweeney.
Samtidigt som Uribe gjorde dessa uttalanden befann sig en grupp på tre personer från den Nationella Fackföreningsskolan i Medellin på besök i och inbjuden av USA-kongressen. Där vittnade de inför ”Kommittén för utbildning och arbete” om terrorn mot facket i Colombia. Sweeney andas oro för de tres ankomst till Colombia:
– Dessa personers fysiska integritet är av högsta prioritet för AFL-CIO och den internationella arbetarrörelsen. Vi uppmanar Er att vidta alla slags säkerhetsåtgärder för att de vid sin återkomst fritt ska kunna fortsätta sitt arbete utan hot, påtryckningar eller varje slag av fysiska risker.
Dick Emanuelsson
Wal-Mart trampar på arbetsmarknadslagarna i México
<3336 tecken>
TEGUCIGALPA / 090219 / ”Det som är billigt kan kosta dyrt: Brott mot de mänskliga rättigheterna och arbetsmarknadslagarna i Mexiko av Wal-Mart”.
Så lyder rubriken på en ny rapport av utredaren Shaila Toledo om Wal-Mart i Mexiko. Världens största affärskedja är känd sedan länge för sin antifackliga och arbetarfientliga inställning och toppar Tio-i-topp-listan över de mest kritiserade företagen i världen.
1300-3000 kr/mån
På Wal-Mart i Mexiko arbetar 135.000 anställda i 141 städer och tiotusentals av dessa arbetar under förhållanden som bryter mot både inhemska lagar som internationella ILO-normer, konstaterar Toledo. Hon intervjuade 247 kvinnor i åtta delstater. Kvinnorna utgör 70 procent av de anställda men bara 15 procent av dessa innehar framträdande poster i företaget.
Företaget etablerades 1991 tjänar 20 miljarder dollar per år (2006). Lönerna är 2200 pesos (1308 sv/kr) upp till 5000 pesos (2973 kr) i månaden (1 kr=1,68 pesos). Femtiotvå procent av de utfrågade kvinnorna svarade att deras lön inte räcker till att försörja familjen. Arbetstiden sträcker sig ofta upp till tio timmar men fortsätter när kvinnorna kommer hem eftersom de antingen är ensamstående mödrar eller fruar till män som ser kvinnans uppgift att bokstavligen tjäna mannen, även om hon arbetar lika mycket eller mer än sin make, hävdar rapporten på 157 sidor.
Massarmé av oavlönade
Shaila Toledo riktade in sin utredning på två grupper; ungdomar och kvinnor. Den första gruppen utgörs av 75.000 ”frivilliga”, det vill säga de ungdomar som är minderåriga och som packar varorna vid kassorna, en helt oavlönad arbetsuppgift där de utlämnas till kundens generositet i form av dricks. Dessa tonåringar arbetar upp till tio timmar per dag vilket är fyra timmar för mycket, enligt mexikanska lag, sa Alejandro Calvillo Unna, chef för Konsumentföreningen i Mexiko. Han anklagade företaget för att delvis basera sin gigantiska vinst på dessa ungdomars arbete, ett arbete som Wal-Mart i normala fall skulle ha tvingats att betala fast anställda för men som nu är ren vinst för företaget.
Kollektiv kvinnostämning
Inom Wal-Mart arbetar 500.000 kvinnor i 13 länder. Femtio procent av de 247 kvinnorna som Lopez utfrågade svarade att de hade ställts inför frågan om de var gravida när de sökte anställning på Wal-Mart. Av åtta procent begärdes graviditetsprov. Två procent av de utfrågade berättade att de kände till fall där den gravida kvinnan hade avskedats när det framkom att hon var gravid.
Den kända kvinnoledaren och feministen Martha Lamas, som också deltog på presskonferensen när rapporten presenterades i Mexiko city, uppgav att Wal-Mart har en långt förflutet av kvinnodiskriminering. I USA har detta kulminerat i en kollektiv stämning som kvinnligt anställda i det multinationella företaget har gjort med hjälp av arbetsrättsadvokater.
Företagsfack
Wal-Marts antifackliga karaktär är ökänd också i México där 98 procent av kvinnorna inte vet om de är fackligt anslutna eller inte. Orsaken är att de representeras av att ”gult” fack som kontrolleras av företaget.
Konsumentföreningens chef uppmanar alla konsumenter att utöva all möjlig press och inflytande för att multinationella Wal-Mart radikalt förändrar sin attityd. Rapporten kommer nu att överlämnas till de mexikanska myndigheterna.
Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 090219 / ”Det som är billigt kan kosta dyrt: Brott mot de mänskliga rättigheterna och arbetsmarknadslagarna i Mexiko av Wal-Mart”.
Så lyder rubriken på en ny rapport av utredaren Shaila Toledo om Wal-Mart i Mexiko. Världens största affärskedja är känd sedan länge för sin antifackliga och arbetarfientliga inställning och toppar Tio-i-topp-listan över de mest kritiserade företagen i världen.
1300-3000 kr/mån
På Wal-Mart i Mexiko arbetar 135.000 anställda i 141 städer och tiotusentals av dessa arbetar under förhållanden som bryter mot både inhemska lagar som internationella ILO-normer, konstaterar Toledo. Hon intervjuade 247 kvinnor i åtta delstater. Kvinnorna utgör 70 procent av de anställda men bara 15 procent av dessa innehar framträdande poster i företaget.
Företaget etablerades 1991 tjänar 20 miljarder dollar per år (2006). Lönerna är 2200 pesos (1308 sv/kr) upp till 5000 pesos (2973 kr) i månaden (1 kr=1,68 pesos). Femtiotvå procent av de utfrågade kvinnorna svarade att deras lön inte räcker till att försörja familjen. Arbetstiden sträcker sig ofta upp till tio timmar men fortsätter när kvinnorna kommer hem eftersom de antingen är ensamstående mödrar eller fruar till män som ser kvinnans uppgift att bokstavligen tjäna mannen, även om hon arbetar lika mycket eller mer än sin make, hävdar rapporten på 157 sidor.
Massarmé av oavlönade
Shaila Toledo riktade in sin utredning på två grupper; ungdomar och kvinnor. Den första gruppen utgörs av 75.000 ”frivilliga”, det vill säga de ungdomar som är minderåriga och som packar varorna vid kassorna, en helt oavlönad arbetsuppgift där de utlämnas till kundens generositet i form av dricks. Dessa tonåringar arbetar upp till tio timmar per dag vilket är fyra timmar för mycket, enligt mexikanska lag, sa Alejandro Calvillo Unna, chef för Konsumentföreningen i Mexiko. Han anklagade företaget för att delvis basera sin gigantiska vinst på dessa ungdomars arbete, ett arbete som Wal-Mart i normala fall skulle ha tvingats att betala fast anställda för men som nu är ren vinst för företaget.
Kollektiv kvinnostämning
Inom Wal-Mart arbetar 500.000 kvinnor i 13 länder. Femtio procent av de 247 kvinnorna som Lopez utfrågade svarade att de hade ställts inför frågan om de var gravida när de sökte anställning på Wal-Mart. Av åtta procent begärdes graviditetsprov. Två procent av de utfrågade berättade att de kände till fall där den gravida kvinnan hade avskedats när det framkom att hon var gravid.
Den kända kvinnoledaren och feministen Martha Lamas, som också deltog på presskonferensen när rapporten presenterades i Mexiko city, uppgav att Wal-Mart har en långt förflutet av kvinnodiskriminering. I USA har detta kulminerat i en kollektiv stämning som kvinnligt anställda i det multinationella företaget har gjort med hjälp av arbetsrättsadvokater.
Företagsfack
Wal-Marts antifackliga karaktär är ökänd också i México där 98 procent av kvinnorna inte vet om de är fackligt anslutna eller inte. Orsaken är att de representeras av att ”gult” fack som kontrolleras av företaget.
Konsumentföreningens chef uppmanar alla konsumenter att utöva all möjlig press och inflytande för att multinationella Wal-Mart radikalt förändrar sin attityd. Rapporten kommer nu att överlämnas till de mexikanska myndigheterna.
Dick Emanuelsson
Terrorn intensifieras mot facket i Guatemala
<2376 tecken>
TEGUCIGALPA / 090215 / ”Fortsätter du att arbeta i facket mördar vi dig! sa de okända männen som misshandlade och högg byggnadsarbetarledaren med machetes på flera ställen på kroppen. Och tillade:
– Hälsa Julio Antonio Díaz att vi kommer att skära honom i strimlor om han inte upphör med arbetet i facket!”
År 2000 tog Clemente Rubén Pérez Huinac, ordförande för byggnadsavdelningen i staden Coatepeque i Guatemala strid för 307 av sina medlemmar som avskedades mot lagens anda. Tillsammans med Byggnadsarbetarförbundets * juridiska ombud, Armando Sánchez Betancourt, vann de en viktig strid mot byggföretaget Páez-Méndez som ålades att betala både löner och andra ekonomiska ersättningar till de avskedade arbetarna. För den striden mordhotades Pérez medan Armando Sánchez mördades i december 2008.
Den 7 februari i år misshandlades Pérez av okända “gorillor” och fick svåra skärskador av männens machetes. Julio Antonio Díaz, det guatemaltekiska Byggnadsförbundets generalsekreterare fick via Perez hälsningen från förövarna att upphöra med sitt fackliga arbete vilket skulle vara liktydigt med att förbundet kollapsar om till och med ordföranden kastar in handduken.
Svenska Anita Nordmark är generalsekreterare för Byggnads- och Träarbetarinternationalen och är indignerad över den intensifierade terrorn mot facket i Guatemala:
– Dessa händelser nyligen visar att de fackligt aktiva inte har friheten att utföra sina fackliga uppgifter utan att riskera livet. Regeringen uppfyller inte sina åtaganden att tillämpa ILO-avtalen som de har ratificerat, säger Nordmark i en i en kommentar.
Hon kräver att de guatemaltekiska civil- och polismyndigheterna genomför en fullständig utredning och griper och bestraffar de skyldiga till attackerna mot arbetarna och facket.
Byggföretaget som ålades av domstolen år 2000 att betala de 307 avskedade arbetarna sina löner har nio år senare hittills inte gjort detta.
För två veckor sedan presenterade Internationella Fackliga Samorganisationen IFS en rapport som beskriver hur terrorn mot facket i Guatemala har reducerat antalet medlemmar till ett minimum, både beroende på terrorn som en antifacklig lagstiftning som försvårar den fackliga organiseringen. Bara tre procent av de ekonomiskt aktiva guatemaltekerna är medlemmar i en fackförening.
Dick Emanuelsson
* Sindicato Nacional de Trabajadores de la Construcción y Servicios de Guatemala (SINCSG)
TEGUCIGALPA / 090215 / ”Fortsätter du att arbeta i facket mördar vi dig! sa de okända männen som misshandlade och högg byggnadsarbetarledaren med machetes på flera ställen på kroppen. Och tillade:
– Hälsa Julio Antonio Díaz att vi kommer att skära honom i strimlor om han inte upphör med arbetet i facket!”
År 2000 tog Clemente Rubén Pérez Huinac, ordförande för byggnadsavdelningen i staden Coatepeque i Guatemala strid för 307 av sina medlemmar som avskedades mot lagens anda. Tillsammans med Byggnadsarbetarförbundets * juridiska ombud, Armando Sánchez Betancourt, vann de en viktig strid mot byggföretaget Páez-Méndez som ålades att betala både löner och andra ekonomiska ersättningar till de avskedade arbetarna. För den striden mordhotades Pérez medan Armando Sánchez mördades i december 2008.
Den 7 februari i år misshandlades Pérez av okända “gorillor” och fick svåra skärskador av männens machetes. Julio Antonio Díaz, det guatemaltekiska Byggnadsförbundets generalsekreterare fick via Perez hälsningen från förövarna att upphöra med sitt fackliga arbete vilket skulle vara liktydigt med att förbundet kollapsar om till och med ordföranden kastar in handduken.
Svenska Anita Nordmark är generalsekreterare för Byggnads- och Träarbetarinternationalen och är indignerad över den intensifierade terrorn mot facket i Guatemala:
– Dessa händelser nyligen visar att de fackligt aktiva inte har friheten att utföra sina fackliga uppgifter utan att riskera livet. Regeringen uppfyller inte sina åtaganden att tillämpa ILO-avtalen som de har ratificerat, säger Nordmark i en i en kommentar.
Hon kräver att de guatemaltekiska civil- och polismyndigheterna genomför en fullständig utredning och griper och bestraffar de skyldiga till attackerna mot arbetarna och facket.
Byggföretaget som ålades av domstolen år 2000 att betala de 307 avskedade arbetarna sina löner har nio år senare hittills inte gjort detta.
För två veckor sedan presenterade Internationella Fackliga Samorganisationen IFS en rapport som beskriver hur terrorn mot facket i Guatemala har reducerat antalet medlemmar till ett minimum, både beroende på terrorn som en antifacklig lagstiftning som försvårar den fackliga organiseringen. Bara tre procent av de ekonomiskt aktiva guatemaltekerna är medlemmar i en fackförening.
Dick Emanuelsson
* Sindicato Nacional de Trabajadores de la Construcción y Servicios de Guatemala (SINCSG)
Ny IFS-rapport om Guatemala
<5786 tecken>
Ett land snart utan fackföreningar
TEGUCIGALPA / 090203 / Den antifackliga terrorn och lagstiftningen i Guatemala har medfört att bara tre (3) procent av den ekonomiskt aktiva arbetsstyrkan i landet är fackligt organiserad. Det är ett riskfyllt medlemskap för morden, hoten och terrorn mot den fackliga rörelsen är permanent.
Det menar den Internationella Fackliga Samorganisationen (IFS) i en elva sidor lång rapport om tillståndet i det centralamerikanska landet som styrs av en ekonomisk och politisk vit elit men där majoriteten av invånarna är mayaindianer.
Rapporten publicerades i måndags (2 februari) och handlar inte bara om de tolv fackliga ledarna som mördades under 2008. Det omfattande dokumentet beskriver hur staten och arbetsgivarna via terror och lagstiftning i praktiken omöjliggör för arbetare att bilda en fackförening. Lyckas de utsätts de för alla slags påtryckningar, även fysiska, för att stoppa den fackliga organiseringen.
– Det måste bli ett omedelbart slut på morden, dödshoten och övergreppen, sa IFS:s generalsekreterare Guy Ryder i en kommentar till rapporten och tillade:
– Den fortsatta repressionen mot arbetarnas rätt att bilda eller ansluta sig till en fackförening visar att regeringen inte uppfyller sitt åtagande att tillämpa ILO:s konventioner som det (Guatemala) har ratificerat. De fackligt aktiva har inte friheten att utföra sina fackliga uppgifter utan att riskera livet.
Graviditetstest innan anställning
Enligt rapporten är bara tre procent av de ekonomiskt aktiva guatemalanerna fackligt organiserade, den förkrossade majoriteten inom den offentliga sektorn, särskilt lärarkåren som har fackliga traditioner. I praktiken är det ett land utan en levande fackföreningsrörelse. Därför insisterar IFS i sina slutrekommendationer att Guatemalas regering måste uppfylla ILO:s 87:e och 98:e konvention.
Dokumentet pekar på att övergreppen, diskrimineringen, misshandeln och de sexuella övergreppen av kvinnor på de 200 maquilasfabrikerna i de skattefria industrizonerna är vardagshändelser. På bara tre av dessa 200 fabriker har facket lyckats organisera arbetarna men bara två har kollektivavtal. IFS-rapporten hävdar också att det finns registrerade fall av hur kvinnor måste genomgå en graviditetstest innan de anställs.
Flera ILO-kommissioner
Trots att de fria fackliga rättigheterna garanteras i grundlagen möter arbetarna en uppsjö av villkor och krav för att bilda en lokal fackklubb. ILO har skickat flera tekniska kommissioner till Guatemala för att bistå regeringen till att lösa upp de gordiska knutar som förhindrar att rätten till facklig organisering upphör. Trots ILO:s bidrag kunde en expertkommission från ILO:s avdelning för Rekommendationer och Tillämpande av Kollektivavtal (CEACR) 2008 med oro registrera att viktiga framsteg lyser med sin frånvaro. År 2007 mördades fem fackliga aktiva medan siffran under 2008 ökade till tolv.
När inte mord förhindrar de anställda att organisera sig har arbetsgivaren en arbetsmarknadslagstiftning som uppställer en rad nästan omöjliga krav för att bilda en fackförening, dessutom i ett politiskt terrorklimat som förskräcker. Enligt artikel 215 (c) i den reviderade arbetsmarknadslagen från 2001, krävs det att 50 procent av de anställda plus en kan bilda en fackförening enligt industriprincipen. Enligt IFS-rapporten innebär detta juridiska krav ett stort hinder för facklig organisering. Fylls däremot kravet ställs arbetarna inför faktumet att tiden för Arbetsmarknadsdepartementets godkännande eller avstyrkan är oerhört lång.
Hur en fackförening krossas
Samma dag som bananarbetarfacket SITRABANSUR (Sindicato de Trabajadores Bananeros del Sur) registrerades, inleddes terrorn på den stora bananplantagen Finca Olga María.
”Tolv av de främsta fackledarna låstes in på plantagens kontor och erbjöds 5000 quetzales, cirka 640 dollar, om de avsade sig medlemskapet i facket. SITRABANSUR:s generalsekreterare utsattes för hårda påtryckningar för att han skulle namnge ledarna i facket och dess juridiska rådgivare (advokater), men han vägrade. Senare fördes också de arbetare som hade anslutit sig till facket till kontoret av beväpnade vakter där de pressades av företagsledningen att säga upp sig och avstå rätten till kollektivavtalsförhandlingar som hade inletts av facket tre dagar tidigare. Ett fåtal arbetare föll till föga för hoten och lämnade företaget. Dagen efter avskedades de tolv arbetare som hade grundat bananfacket och kastades ut från bananplantagen av de beväpnade vakterna. En av dessa tolv försvann och hans öde är fortfarande ovisst”.
Ett av tre barn arbetar
IFS-rapporten tar också upp frågan om barnarbetet där det konstateras att ett av tre barn i åldern 7-14 år arbetar, eller totalt 821.875 barnarbetare, och det trots att Guatemala har ratificerat ILO:s konvention 138 om minimiålder för arbetsmarknaden samt Nr. 182 angående ett stopp för de värsta avarterna av barnarbete.
Diskrimineringen av kvinnor och den indianska befolkningen är också dramatisk, menar IFS. I Guatemala pågår en ”Feminicidio”, där 2008 mer än 600 kvinnor, framför allt kvinnor till och från sin arbetsplats, hade utsättats för en grym behandling i form av våldtäkter, tortyr och slutligen avrättning.
Sjuttiosex procent av indianbefolkningen lever i fattigdom och många i extrem fattigdom vilket kan jämföras med 41 procent av den icke-indianska befolkningen. Många indianer är analfabeter, bland dem kvinnorna (50%) och cirka 33 procent talar inte spanska.
Internationella Fackliga Samorganisationen sammanfattar i en rad punkter sina krav mot den socialdemokratiska regeringen under ledning av Alvaro Colom som den anser vara ytterst ansvarig för att facket ska kunna verka under värdiga villkor utan att mördas eller förhindras att organisera landets anställa.
Dick Emanuelsson
Ett land snart utan fackföreningar
TEGUCIGALPA / 090203 / Den antifackliga terrorn och lagstiftningen i Guatemala har medfört att bara tre (3) procent av den ekonomiskt aktiva arbetsstyrkan i landet är fackligt organiserad. Det är ett riskfyllt medlemskap för morden, hoten och terrorn mot den fackliga rörelsen är permanent.
Det menar den Internationella Fackliga Samorganisationen (IFS) i en elva sidor lång rapport om tillståndet i det centralamerikanska landet som styrs av en ekonomisk och politisk vit elit men där majoriteten av invånarna är mayaindianer.
Rapporten publicerades i måndags (2 februari) och handlar inte bara om de tolv fackliga ledarna som mördades under 2008. Det omfattande dokumentet beskriver hur staten och arbetsgivarna via terror och lagstiftning i praktiken omöjliggör för arbetare att bilda en fackförening. Lyckas de utsätts de för alla slags påtryckningar, även fysiska, för att stoppa den fackliga organiseringen.
– Det måste bli ett omedelbart slut på morden, dödshoten och övergreppen, sa IFS:s generalsekreterare Guy Ryder i en kommentar till rapporten och tillade:
– Den fortsatta repressionen mot arbetarnas rätt att bilda eller ansluta sig till en fackförening visar att regeringen inte uppfyller sitt åtagande att tillämpa ILO:s konventioner som det (Guatemala) har ratificerat. De fackligt aktiva har inte friheten att utföra sina fackliga uppgifter utan att riskera livet.
Graviditetstest innan anställning
Enligt rapporten är bara tre procent av de ekonomiskt aktiva guatemalanerna fackligt organiserade, den förkrossade majoriteten inom den offentliga sektorn, särskilt lärarkåren som har fackliga traditioner. I praktiken är det ett land utan en levande fackföreningsrörelse. Därför insisterar IFS i sina slutrekommendationer att Guatemalas regering måste uppfylla ILO:s 87:e och 98:e konvention.
Dokumentet pekar på att övergreppen, diskrimineringen, misshandeln och de sexuella övergreppen av kvinnor på de 200 maquilasfabrikerna i de skattefria industrizonerna är vardagshändelser. På bara tre av dessa 200 fabriker har facket lyckats organisera arbetarna men bara två har kollektivavtal. IFS-rapporten hävdar också att det finns registrerade fall av hur kvinnor måste genomgå en graviditetstest innan de anställs.
Flera ILO-kommissioner
Trots att de fria fackliga rättigheterna garanteras i grundlagen möter arbetarna en uppsjö av villkor och krav för att bilda en lokal fackklubb. ILO har skickat flera tekniska kommissioner till Guatemala för att bistå regeringen till att lösa upp de gordiska knutar som förhindrar att rätten till facklig organisering upphör. Trots ILO:s bidrag kunde en expertkommission från ILO:s avdelning för Rekommendationer och Tillämpande av Kollektivavtal (CEACR) 2008 med oro registrera att viktiga framsteg lyser med sin frånvaro. År 2007 mördades fem fackliga aktiva medan siffran under 2008 ökade till tolv.
När inte mord förhindrar de anställda att organisera sig har arbetsgivaren en arbetsmarknadslagstiftning som uppställer en rad nästan omöjliga krav för att bilda en fackförening, dessutom i ett politiskt terrorklimat som förskräcker. Enligt artikel 215 (c) i den reviderade arbetsmarknadslagen från 2001, krävs det att 50 procent av de anställda plus en kan bilda en fackförening enligt industriprincipen. Enligt IFS-rapporten innebär detta juridiska krav ett stort hinder för facklig organisering. Fylls däremot kravet ställs arbetarna inför faktumet att tiden för Arbetsmarknadsdepartementets godkännande eller avstyrkan är oerhört lång.
Hur en fackförening krossas
Samma dag som bananarbetarfacket SITRABANSUR (Sindicato de Trabajadores Bananeros del Sur) registrerades, inleddes terrorn på den stora bananplantagen Finca Olga María.
”Tolv av de främsta fackledarna låstes in på plantagens kontor och erbjöds 5000 quetzales, cirka 640 dollar, om de avsade sig medlemskapet i facket. SITRABANSUR:s generalsekreterare utsattes för hårda påtryckningar för att han skulle namnge ledarna i facket och dess juridiska rådgivare (advokater), men han vägrade. Senare fördes också de arbetare som hade anslutit sig till facket till kontoret av beväpnade vakter där de pressades av företagsledningen att säga upp sig och avstå rätten till kollektivavtalsförhandlingar som hade inletts av facket tre dagar tidigare. Ett fåtal arbetare föll till föga för hoten och lämnade företaget. Dagen efter avskedades de tolv arbetare som hade grundat bananfacket och kastades ut från bananplantagen av de beväpnade vakterna. En av dessa tolv försvann och hans öde är fortfarande ovisst”.
Ett av tre barn arbetar
IFS-rapporten tar också upp frågan om barnarbetet där det konstateras att ett av tre barn i åldern 7-14 år arbetar, eller totalt 821.875 barnarbetare, och det trots att Guatemala har ratificerat ILO:s konvention 138 om minimiålder för arbetsmarknaden samt Nr. 182 angående ett stopp för de värsta avarterna av barnarbete.
Diskrimineringen av kvinnor och den indianska befolkningen är också dramatisk, menar IFS. I Guatemala pågår en ”Feminicidio”, där 2008 mer än 600 kvinnor, framför allt kvinnor till och från sin arbetsplats, hade utsättats för en grym behandling i form av våldtäkter, tortyr och slutligen avrättning.
Sjuttiosex procent av indianbefolkningen lever i fattigdom och många i extrem fattigdom vilket kan jämföras med 41 procent av den icke-indianska befolkningen. Många indianer är analfabeter, bland dem kvinnorna (50%) och cirka 33 procent talar inte spanska.
Internationella Fackliga Samorganisationen sammanfattar i en rad punkter sina krav mot den socialdemokratiska regeringen under ledning av Alvaro Colom som den anser vara ytterst ansvarig för att facket ska kunna verka under värdiga villkor utan att mördas eller förhindras att organisera landets anställa.
Dick Emanuelsson
Sydafrikanska Transportarbetarförbundet vägrade lossa israeliskt fartyg
<1984 tecken>
TEGUCIGALPA / Det Sydafrikanska Transportarbetarförbundet SATAWU genomförde den 8 februari en blockad mot lossningen av ett israeliskt fartyg som planerades angöra hamnstaden Durban.
Beslutet togs enligt den kampanj och riktlinjer som den IFS-anslutna landsorganisationen CSS genomför som ett svar på det israeliska folkmordskriget mot Gaza och palestinierna.
Förra året vägrade hamnarbetarna att lossa ett fartyg med vapen från Kina med Zimbabwe som destination. Målet för arbetarnas aktion var att undvika att inbördeskrig skulle bryta ut i grannlandet.
Enligt en kommuniké från SATAWU, "utgör aktionen (mot det israeliska fartyget) en del av den stolta historien av arbetarmotstånd mot apartheidsystemet".
1963 vägrade danska hamnarbetare att lossa en sydafrikansk båt. Kaptenens försök att få båten lossad i Sverige misslyckades också på grund av de svenska hamnarbetarnas solidaritet med kampen mot apartheidsystemet i Sydafrika. De kommande åren följdes denna kampanj av arbetarna i Liverpool och San Francisco.
"I dag vill den sydafrikanska arbetarklassen visa sin tacksamhet mot dessa arbetare för att de beslutsamt motsatte sig apartheidsystemet genom att motsätta vad den anser vara den israeliska apartheiden", fortsätter kommunikén.
"Detta är testamentet och traditionen som de sydafrikanska hamnarbetarna har ärvt och vi är beredda att ära dessa (internationella fackliga solidariteten med Sydafrikas arbetare) genom att försäkra omvärlden att de sydafrikanska hamnarna inte kommer att användas som transit för varor från diktatoriska och förtryckarregimer som Zimbabwe, Swaziland eller Israel", avslutas kommunikén från SATAWU.
I början av februari anslöt sig hamnarbetarna på den australienska västkusten till den internationella bojkott- och sanktionskampanjen mot Israel och meddelade sitt beslut att vägra lossa israeliska produkter.
Dick Emanuelsson
Not: SATAWU: The South African Transport and Allied Workers Union
TEGUCIGALPA / Det Sydafrikanska Transportarbetarförbundet SATAWU genomförde den 8 februari en blockad mot lossningen av ett israeliskt fartyg som planerades angöra hamnstaden Durban.
Beslutet togs enligt den kampanj och riktlinjer som den IFS-anslutna landsorganisationen CSS genomför som ett svar på det israeliska folkmordskriget mot Gaza och palestinierna.
Förra året vägrade hamnarbetarna att lossa ett fartyg med vapen från Kina med Zimbabwe som destination. Målet för arbetarnas aktion var att undvika att inbördeskrig skulle bryta ut i grannlandet.
Enligt en kommuniké från SATAWU, "utgör aktionen (mot det israeliska fartyget) en del av den stolta historien av arbetarmotstånd mot apartheidsystemet".
1963 vägrade danska hamnarbetare att lossa en sydafrikansk båt. Kaptenens försök att få båten lossad i Sverige misslyckades också på grund av de svenska hamnarbetarnas solidaritet med kampen mot apartheidsystemet i Sydafrika. De kommande åren följdes denna kampanj av arbetarna i Liverpool och San Francisco.
"I dag vill den sydafrikanska arbetarklassen visa sin tacksamhet mot dessa arbetare för att de beslutsamt motsatte sig apartheidsystemet genom att motsätta vad den anser vara den israeliska apartheiden", fortsätter kommunikén.
"Detta är testamentet och traditionen som de sydafrikanska hamnarbetarna har ärvt och vi är beredda att ära dessa (internationella fackliga solidariteten med Sydafrikas arbetare) genom att försäkra omvärlden att de sydafrikanska hamnarna inte kommer att användas som transit för varor från diktatoriska och förtryckarregimer som Zimbabwe, Swaziland eller Israel", avslutas kommunikén från SATAWU.
I början av februari anslöt sig hamnarbetarna på den australienska västkusten till den internationella bojkott- och sanktionskampanjen mot Israel och meddelade sitt beslut att vägra lossa israeliska produkter.
Dick Emanuelsson
Not: SATAWU: The South African Transport and Allied Workers Union