lunes, 31 de marzo de 2008

Insändare till Flamman av Leandro Schclarek Mulinari med anledning av artikeln "Tiden rinner ut för Morales", 2008-03-27) med efterföljande svar av artikelförfattaren:

Dick Emanuelsson ger i sin artikel “Tiden rinner ut för Morales“ en missvisande bild av situationen i Bolivia och Evo Morales politik. Framförallt bygger recensionen på att regeringen skulle ha mer makt än vad man faktiskt har, både i de olika parlamentariska församlingarna men också ekonomiskt.

Bolivia befinner sig i ett kritiskt skede. Ett inbördeskrig är en uppenbar omöjlighet, i landet som innehar världsrekord i statkupper. Och
precis som Emanuelsson beskriver är oppositionen välorganiserad.

Undertonen i artikeln är att det behövs mer radikala åtgärder från regeringen. Problemet är att tillskillnad från Venezuela är Bolivia ett extremt fattigt land, vars “sociala revolution” därför måste ses utifrån perspektivet att de inte sitter på olje-pengarnas trumfkort, vilket gör att om USA och eller EU väljer att bojkotta landets varor, som svar på allt för “radikala” åtgärder skulle landets ekonomi som redan är svag, destabiliseras totalt.

Artikeln missar också att lyfta fram de positiva reformer som faktiskt genomförts, som instiftandet av en form av skolbidrag samt en pension, den senare reformen med konsekvens att fattigdomen i landet sjunker från 59 procent till 42 procent. Finanseringen av pensionsreformen kommer dessutom direkt från landets naturresurser: det man gjort är helt enkelt att lagstifta om en vänsterpolitik.

Något märkligt blir Emanuelssons artikel när den beskriver jordreformen som ett totalt misslyckande. Detta då folket i en folkomröstningen om ett par månader kommer få bestämma var hektargränsen för latifundier går, vid 5 000 eller 10 000. Först därefter kan jordreformen på allvar recenseras.

Det är sant att regeringen hade kunnat varit med välorganiserad, mer klartänkt och radikal vid flera kritiska skeenden. Men det är också sant att genom att tillåta valurnorna bestämma har Morales, som fördes till makten av de social rörelserna, lagt landets öde där det ska vara: hos det bolivianska folket.

Leandro Schclarek Mulinari, arbetar för UBV i Bolivia.


Dick Emanuelsson svarar

Det gör alltid ont att konstatera att ett löftesrikt politiskt projekt som det Evo Morales representerar, dessvärre befinner sig i en dramatisk återvändsgränd, att det politiska kapital han förfogade över, miljoner fattiga bolivianer, är på väg att förloras.

När jag skriver detta svar den 31 mars är rubriken på oppositionstidningen La Razóns förstasida: ”En våg av olösliga konflikter belägrar regeringen.”

Jag önskar att de fattiga massor som INTE gick till valurnorna för att störta två nyliberala regeringar 2003 och 2005 kunde ha samma förtroende för Morales nu som de gav honom 2003 och 2005. Men i dag tvingas vi konstatera att den skickliga politiska högern, uppbackad av den ekonomiska makten och framför allt CIA&USA, har tagit över sex av nio regioner i Bolivia. Där har de i praktiken upprättat en politisk dubbelmakt. Nu planerar de också att institutionalisera den och splittringen av Bolivia i regionala folkomröstningar. Det handlade artikeln i Flamman om. Det är få svenska tidningar som har uppmärksammat Bolivia så mycket som Flamman har gjort under de senaste 30 åren.

Bolivias folk är extremt fattigt men inte landet. Bolivia har de näst största gastillgångarna i Amerika, även stora oljereserver som de transnationella bolagen exploaterar. Morales har ökat skatteuttaget för dessa företag vilket gett statskassan ett plus för första gången på decennier. Han har också via en massiv kubansk hälsovårdsinsats minskat barnadödligheten 42 procent under 2007 och kan också snart förklara Bolivia fritt från analfabetism, inte tack var handels- eller biståndsrelationer med USAID utan på grund av förbindelserna med Kuba och Venezuela.

En revolutions styrka finns framför allt i människornas förmåga och vilja till förändring, inte i första hand i hur stark den ekonomiska basen är. Varje autentisk revolution har också sin kontrarevolution, inte bara i Bolivia utan även i Venezuela där den under nio år har konspirerat i och mot Venezuela. Men trots oljemiljarder förlorade Chavez folkomröstningen om författningsförslaget den 3 december 2007.

Men den breda kritiken i Bolivia och orsaken till varför president Morales har förlorat stora delar av sitt masstöd beror just på att han sökt att göra överenskommelser med den gamla politiska och ekonomiska makten. I de löften han har gett finns bland annat att de jordägare som odlar sin mark inte ska drabbas av en framtida jordreform. Men trots dessa löften så är inte högern nöjd förrän den har hela makten, en klassisk historisk erfarenhet.

Ty högern i Bolivia backar INTE från SIN politik, den söker vinna tid för att fördjupa sitt politiska projekt. Ett pinsamt exempel på detta är när den konstituerande församlingens ledamöter i slutet av december 2007 tvingades fly till en militärgarnison i staden Sucre för att inte bli lynchade. Och för att kunna fysiskt avsluta utarbetandet av det nya författningsförslaget tvingades deputeradena flyga till Oruro där de, beskyddade av de revolutionära gruvarbetarna, kunde slutföra sitt arbete, ett år försenat på grund av högerns systematiska sabotage av grundlagsarbetet.

Om det är högern som har det politiska initiativet, så spelar det inte stor roll om det maximala ägandet av jord sätts till gigantiska 5.000 eller 10.000 hektar i de nya författningsförslaget. Jordägarkoncentrationen institutionaliseras ju ändå med denna jordareal i en mäktig jordägarklass. När detta ska folkomröstas har oppositionsregionerna redan hållit och formaliserat sin egen författning som inkluderar teman som just försvaret av privategendomen av jord, utbildning, hälsovård, polisväsende, rättsväsende, kort sagt; ett övertagande av republikens nästan alla ansvarsområden.

Detta är det komplicerade panorama som Bolivia i dag uppvisar.

------------

Kortare version publicerad i Flamman, 3 april, 2008.

<1981 tecken>

Dick Emanuelsson svarar


Den breda kritiken i Bolivia och orsaken till varför president Morales har förlorat stora delar av sitt masstöd beror just på att han sökt att göra överenskommelser med den gamla politiska och ekonomiska makten.

Men högern i Bolivia backar INTE från SIN politik, den söker vinna tid för att fördjupa sitt politiska projekt. Ett pinsamt exempel på detta är när den konstituerande församlingens ledamöter i slutet av december 2007 tvingades fly till en militärgarnison i staden Sucre för att inte bli lynchade. För att fysiskt kunna avsluta utarbetandet av det nya författningsförslaget tvingades deputeradena flyga till Oruro där de, beskyddade av de revolutionära gruvarbetarna, kunde slutföra sitt arbete, ett år försenat på grund av högerns systematiska sabotage av grundlagsarbetet.

I dag tvingas vi konstatera att oppositionen, uppbackad av USA, kontrollerar sex av nio regioner i Bolivia och i praktiken har upprättat en politisk dubbelmakt. Nu ska den också institutionaliseras i regionala folkomröstningar som ska formalisera teman som försvaret av privategendomen av jord, utbildning, hälsovård, polisväsende, rättsväsende, kort sagt; ett övertagande av republikens nästan alla ansvarsområden. Då spelar det inte stor roll om det maximala ägandet av jord sätts till 5.000 eller 10.000 hektar i de nya författningsförslaget för republiken Bolivia. Jordägarkoncentrationen institutionaliseras ju ändå med denna gigantiska jordareal i en mäktig jordägarklass.

2. Bolivias folk är extremt fattigt men inte landet. Bolivia har de näst största gastillgångarna i Amerika. Morales har ökat skatteuttaget för exploateringen av gas och olja vilket gett statskassan ett plus för första gången på decennier. Han har också via en massiv kubansk hälsovårdsinsats minskat barnadödligheten 42 procent under 2007 och kan i slutet av 2008 förklara Bolivia fritt från analfabetism, inte tack var handels- eller biståndsrelationer med USAID utan på grund av förbindelserna med Kuba och Venezuela.

lunes, 24 de marzo de 2008

Nace un nuevo gigante sindical en América Latina

Entrevista con Víctor Báez, secretario general de la Organización Regional Interamericana de Trabajadores (ORIT) ante la unificación con CMT, Confederación Mundial del Trabajo en la nueva internacional CONFEDERACIÓN SINDICAL INTERNACIONAL (CSI).

Por Dick Emanuelsson*

La unión de las dos internacionales sindicales constituye un nuevo paso importante en la unificación del movimiento sindical mundial.

Entre el 27 y 29 de marzo se reunirán en Panamá para la creación de la Confederación Sindical de Trabajadores/as de las Américas (CSA).

VÍCTOR BÁEZ, que es secretario general de la ORIT, Organización Regional Interamericana de Trabajo, afiliada en la internacional CIOSL, subraya que la fusión con CLAT, Central Latinoamericana de Trabajadores, abre una nueva perspectiva en el sentido que adquiere mucha más fuerza en la lucha contra el modelo neoliberal.

También introduce un nuevo ingrediente; las Multilatinas, empresas y poderes multinacionales de origen latinoamericano que han surgido por su poderío económico. Los obreros de la construcción en Panamá han vivido en carne propia las consecuencias de su ofensiva antisindical y antiobrera, imponiendo sindicatos “amarillos” y el sicariato que entre agosto de 2007 hasta ahora ha cobrado la vida de tres obreros en la cintura de América.

* * *

Dick Emanuelsson: En todo el mundo se ha iniciado un proceso de unificación de las dos centrales sindicales internacionales, CIOSL y CMT. ¿Cómo va el proceso en América Latina?

Victor Báez: El proceso no es solamente latinoamericano, sino de todas las Américas. Las organizaciones sindicales de Canadá y Estados Unidos también están participando del mismo. El Congreso de unificación será llevado a cabo en Panamá, los días 27,28 y 29 de marzo de 2008. El 26 de marzo tendrán lugar los congresos de disolución de la ORIT y de la CLAT. Al día siguiente nacerá la Confederación Sindical de Trabajadores/as de las Américas (CSA). Pero también participarán otras organizaciones que se han mantenido independientes hasta el momento y que se afiliaron a la nueva internacional (CSI), como la CUT de Colombia y la CTA de Argentina, entre otras. Es decir, ésta es una nueva central de trabajadores y trabajadoras, superadora de esa guerra fría que tanto ha perjudicado a los trabajadores y trabajadoras en la historia reciente.

Hubo mucho debate y muchas reuniones nacionales, subregionales y regionales para llegar a la CSA. Nadie dejó de ser invitado. No fue un proceso sectario ni mucho menos. Por otro lado, nadie puede obligar a nadie a formar parte de un emprendimiento como éste, pero a la vez, nadie puede pedir que esperemos a que absolutamente todos y todas estén de acuerdo para formar la CSA.

De lejos ésta será la organización continental más representativa de los y las trabajadores(as) del Continente. Lo decimos con todo respeto, pero a la vez tendrá la apertura suficiente como para seguir trabajando con las centrales que no estén afiliadas o que estén afiliadas a otras organizaciones, en torno a temas comunes, como por ejemplo lo hicimos en el combate contra el ALCA, el neoliberalismo, la falta de libertad sindical en varios países, etc.

Debe fortalecerse el movimiento de trabajadores/as en las Américas. Eso puede hacerse mejorando los números de afiliación, por un lado, pero por otro creando una sintonía estratégica, reivindicativa y propositiva del movimiento sindical desde Alaska hasta Tierra del Fuego.

D.E.: Hace un mes fue baleado y muerto un activista sindical de la construcción por un policía panameño, el tercer muerto de ese gremio en medio año. La protesta fue por la muerte de 29 obreros accidentados en el 2007 en Panamá. ¿Cómo ha sido el desarrollo en América Latina y el Caribe de la estadística de accidentes y muertes a raíz de la inseguridad en el trabajo?

V.B.: El SUNTACS, Sindicato a quien pertenecen los muertos, tiene todo nuestro respeto por su historial de lucha sindical. Nosotros, junto al movimiento sindical internacional, hemos reaccionado enérgicamente contra todos esos asesinatos frente al gobierno de Panamá. Ahora, con relación a la inseguridad en el trabajo, este es un mal endémico en el continente. Se concentra en las actividades vinculadas a la agricultura (exposición a agrotóxicos), construcción civil (ausencia de protección y de medidas de seguridad en las empresas), industria minera en general, pero también ha ido aumentando para los/las trabajadores del sector informal de la economía porque no tienen protección alguna.

En el movimiento sindical estamos luchando todos los días con eso, para hacer adoptar y cumplir las legislaciones nacional e internacional existentes. Pero la solución, además del fortalecimiento sindical y la capacitación de los trabajadores y trabajadoras, es tener políticas públicas que obliguen a las patronales a adoptar las medidas de protección a los trabajadores. Hace falta incluso modificar la visión de los gobiernos y los Estados. En la mayoría de ellos, los accidentes se ven solamente desde el punto de vista de la compensación monetaria, lo cual forma parte del negocio y del lucro a expensas de los derechos de los trabajadores. Hace falta ver la seguridad en el trabajo como parte integral del derecho a la seguridad social de los/las trabajadores.

D.E.: El conflicto de Panamá también ha tenido que ver con la lucha contra las transnacionales que intentan introducir un sindicato amarillo. ¿Cómo ha sido afectado el movimiento sindical organizado por esa modalidad en el continente?

V.B.: Eso es cierto. Las multinacionales quieren establecer sus propias reglas, aun por encima de las leyes nacionales y generalmente lo hacen. No importa el origen de ellas. Las multinacionales norteamericanas tienen una tradición de no respetar los derechos de los trabajadores en su propio país. La AFL-CIO está promoviendo una ley al respecto en los Estados Unidos. Las multinacionales europeas tienen fama de respetar a los trabajadores en Europa, pero aquí hacen todo lo contrario. Ni hablar de las asiáticas. Pero están surgiendo también multinacionales de origen latinoamericano, que llamamos nosotros de multilatinas, que tienen el mismo comportamiento. Generalmente reprimen todo tipo de organización sindical o crean sindicatos amarillos.

No puedo dejar de mencionar aquí la modalidad de “contratos de protección” que existe en México, donde unos cuantos sindicalistas corruptos venden contratos colectivos a las empresas nacionales o multinacionales y los trabajadores no tienen el derecho de conocer el contenido de ese contrato ni tampoco de formar un sindicato auténtico, una vez que fue firmado el contrato de protección que protege a las empresas.

Sin embargo, no quiero describir solamente el problema. Los tratados de “libre comercio” y sobre todo los de “libre inversión” que son los brazos largos del modelo neoliberal, buscan precisamente eso, que las empresas hagan lo que quieran en los países, sin importar las consecuencias. Esta es una de las razones por la que nos hemos opuesto al ALCA, al CAFTA y a cualquier tratado de este tipo. En los acuerdos de asociación promovidos por Europa, nos preocupa también el capítulo de libre comercio que es exactamente igual al que promueve Estados Unidos. Esto lo estamos hablando justamente con la Confederación Europea de Sindicatos (CES).

Casualmente, en el Congreso de fundación de la CSA estaremos lanzando una campaña por la libertad de organización y el derecho a la negociación colectiva.

Finalmente, quiero hablar sobre el diálogo social. La ORIT tiene una posición dura al respecto y la misma continuará en la CSA. Algunos dicen que en el continente ha progresado el diálogo social. Nosotros creemos que no y creemos que quien dice eso, miente. No podemos decir que el diálogo social progresa porque fueron formadas unas cuantas comisiones tripartitas en varios países. La realidad es que en muchos países de América Latina están asesinando cada día sindicalistas y/o sindicatos. ¿Puede haber diálogo social en esas condiciones? Nosotros insistimos en que no. Colombia, Guatemala, El Salvador, Paraguay son algunos de esos ejemplos de asesinatos diarios de organizaciones sindicales y/o de activistas o dirigentes.

D.E.: En general, ¿cómo ve la ORIT la situación en América Latina? ¿Cómo se analiza la formación de los gobiernos elegidos por sus pueblos como una alternativa o vía contra el modelo neoliberal, países como Venezuela, Bolivia, Nicaragua?

V.B.: En la ORIT pensamos que, para los/las trabajadores(as), no puede ser indiferente que haya un gobierno de izquierda o progresista o un gobierno de derechas. No puede ser igual para nosotros Tabaré Vázquez a Uribe. Para nosotros Uribe es un enemigo declarado de la clase trabajadora, junto a otros gobiernos de derecha como el de Tony Saca, por ejemplo. Los gobiernos progresistas o de izquierda tienden a realizar esfuerzos políticos y políticas públicas, defendiendo, creando y materializando derechos sociales. En muchos casos, para ser claros, nos gustaría igualmente que fueran más lejos de lo que están yendo, en la profundización de los cambios que han prometido. Pero, de todas formas, la reducción de las desigualdades no puede limitarse a las políticas sociales. En nuestra Plataforma Laboral de las Américas reivindicamos un desarrollo sostenible que está vinculado a una familia de conceptos, como el pleno empleo, trabajo en condiciones dignas, sociedad sin excluidos, reformas no neoliberales del sistema de protección social para incluir a más gente, etc.

Por último, la propia CEPAL ha hecho un ejercicio para el 2007, que acaba de conocerse. Los gobiernos de Brasil y Uruguay no solamente han disminuido el desempleo, sino que han aumentado la protección social.

No obstante, esperamos que esos gobiernos profundicen más y por ello, el movimiento sindical debe empujarlos a hacerlo.

D.E.: ¿Los desafíos para el movimiento sindical? ¿Cómo ampliar el trabajo para que se incorporen los movimientos sociales en el trabajo que en América Latina tiene una incidencia en varios países?

V.B.: Vamos por partes. Creemos que uno de los principales desafíos del movimiento sindical es una revisión de sus estructuras, para ser en lo interno más democrático, más participativo, más incluyente y, por ende más representativo. Esa es una de las tesis del Congreso fundacional de la CSA. Debemos incluir más jóvenes, más mujeres, más sectores no tradicionales del sindicalismo. En muchos países hay que superar el modelo de sindicato por empresa, por ejemplo.

Hay que tender puentes para superar los efectos de esa guerra fría que dividió al debilitado movimiento sindical de América Central, por ejemplo. Debe haber una complementación entre lo que hace la CSA con lo que hacen las articulaciones sindicales subregionales en el área andina, América Central, Cono Sur y Caribe y también como lo que hacen las centrales a nivel nacional. Debemos promover la unidad. Hay países donde existen más de 20 centrales obreras, con un movimiento obrero pequeño y debilitado. Es imposible seguir en esas condiciones.

Pero por otra parte, hay que aumentar la calidad política. El movimiento sindical de las Américas forma parte de un movimiento sindical internacional y debe influir en él con las aspiraciones de los/las trabajadores/as de esta parte del mundo. Como organización continental nos debe preocupar lo que pasa en el mundo, en la OMC y sus consecuencias para nuestros países, por ejemplo. No podemos quedarnos mirando mientras los sindicatos de los países desarrollados discuten estos temas. El nuevo internacionalismo sindical que se busca con la creación de la CSI y con la fundación de la CSA exige mayor participación de las organizaciones regionales como la nuestra.

Los desafíos externos son el combate al neoliberalismo, a los tratados de libre comercio, vengan de donde vengan, al trabajo infantil y sus causas, a las discriminaciones. Queremos un modelo alternativo al que quieren imponernos las potencias con sus tratados librecambistas, porque más allá de lo que digan las leyes, que son importantes, la verdadera garantía para el respeto y conquista de nuestros derechos es el modelo económico y social que nos demos en nuestros países y regiones. Todo esto está en el programa de acción de la CSA.

Ahora, con relación a los movimientos sociales, desde la ORIT y en el futuro desde la CSA, seguiremos trabajando con ellos y junto a ellos. La ORIT ha sido fundadora de la Alianza Social Continental que ha tenido un destacado papel en la lucha contra el ALCA y en otros terrenos. Ya lo hemos estado haciendo y lo seguiremos haciendo. Creemos profundamente en una política de alianzas con otros sectores de la sociedad como el de los campesinos, las mujeres, las organizaciones indígenas, de Derechos Humanos, etc., que buscan las mismas cosas que nosotros buscamos.

=======

*Dick Emanuelsson es corresponsal sueco que cubre America Latina desde el 1980.


jueves, 13 de marzo de 2008

”House-Nigger” eller som dräng åt imperialismen

Nedanstående debatt är viktig, ty Expresseninlägget av Johan Romin försöker revidera historien i dag, 37 år senare, som Stefan Lindgren riktigt på pekar i sin kommentar. Lindgren lyfter också fram att det var Sherman Adams som myntade uttrycket för att beskriva hur Holland, om man så vill, förrådde sin egen ras. Att han också var en bokstavlig dräng i Nixons folkmordskrig i Indokina gör naturlitgvis inte saken bättre.

Men Expressen-Romin rider nu på den antikommunism som råder för nuvarande och som Bonniersfären försöker förvandla till ett nytt kallt krig.

Jag lärde känna Sherman Adams i början av 1970-talet. Han var inte bara sparringboxare till Cassius Clay, som senare blev Muhammed Ali, Adams gjorde som Ali också uppror mot Vietnamkriget och deserterade, jag tror det var från USA:s bas i Västtyskland, som var en knutpunkt för trupptransporter, tur och retur mellan USA och Vietnam. Muhammed Ali vägrade överhuvud taget att sätta på sig US-Armyuniformen och tog i stället fem års fängelsestraff och kom ut som en verklig folkhjälte och sopade tillbaka VM-titeln, mot alla odds. Muhammed Ali gav genom sitt exempel för världens ungdom ett stort personligt bidrag till USA-imperialismens militära och politiska nederlag i Indikina. Sherman Admas fortsatte utomlands den politiska kampen dag och natt mot den gemensamme fienden som bara den svenska högern i moderaterna stödde.

Adams inte bara anklagade Jerome Holland för att vara en "Housenigger", det vill säga en förrädare mot det svarta folkets kamp. För vi ska komma ihåg att det USA som Folkpartiet kallade för ”Världens största demokrati”, var ett öppet rasistiskt klassamhälle där de svarta inte kunde sätta sig på samma parkbänkar som de vita, eller där de vita skolbarnen spottade på de svarta barnen som började att ”bussas” till skolor reserverade för de vita barnen på 1960-talet.

Jerome Holland var anställd och som USA-ambassadör i Stockholm och därmed ett politiskt språkrör och ombud för regeringen Richard Nixon. Men i Romins Expressenartikel framställs Holland som en godtrogen, naiv, snäll, svart, ”opolitisk” diplomat, ”universitetsrektor från Virginia, sociolog och även en framstående sportstjärna i amerikansk fotboll”, men offer för otacksamma vilda, illasinnade och svenska rasistiska vänsterextremister. Snacka om Bullshit!

Ingen, år 1968-70 som Holland var ambassadör i Sverige, kunde vara okunnig om de 4.000 ton bomber som dagligen fälldes över Vietnam, Laos och Kambodja och som bl.a. deformerade en miljon vietnamesiska barn när de exponerades av ”Orange Rain”, det asgiftiga dioxinet som sprutades över Indokina av USA:s B52:or. Eller de tusentals barn och gamla som slets sönder av stålkulebomberna eller kokades av napalmen. Eller splitterbomberna från USA:s flygvapen som förvandlade offret till en liknande mänsklig Schweizerost. Och det var den folkmordsregimen som Holland representerade, försvarade och blev kritiserad för när han, som när han anlände till det lilla samhället Glanshammar utanför Örebro, möttes av svenska demonstranter som inte brydde sig det minsta för att Holland hade en annan hudfärg än de själva, med undantag för Sherman Adams som gav vad imperialisttjänstemannen förtjänade.

I ”Sommar-Kvällsöppet”, ett lätt kaféprogram som brukade avsluta tevekvällen, med en av dåtidens då bästa skådespelare i Sverige som programledare, George Fant, informerades den svenska publiken med ungefär följande ord, som naturligtvis inte gillades av USA-ambassaden:

"I dag har USA:s flygvapen fällt 4.000 ton bomber över Vietnam, enligt USA:s försvarsdepartement. Godafton"!

Det fattades bara att programvärden skulle önska tittarna ett ”sov gott”! Sådana avslutningar förekommer naturligtvis inte i dagens fördummande svenska tevevärld där "lek-vuxenprogrammen" ska få oss att tänka på andra saker än bombade kemikaliermördade barn i Irak eller Afghanistan där svenska legaliserade legoknektar tjänstgör i den naiva tron att de gör en ”patriotisk insats för friheten”.

Men denna enda mening gjorde starkt intryck på det svenska folket som varje lördag lade tusentals kronor i insamlingsbössorna som FNL-aktivisterna skramlade med framför Domus, Epa, eller Systembolaget. Totalt insamlades under FNL-gruppernas cirka 10 år av verksamhet tio miljoner kronor. Vietnamkommittén, som samlade politiska partier och folkrörelser, bidrog också med pengar men framför allt läkarväskor som organiserades av dåvarande riksdagsmannen för vpk, läkaren John Takman, älskad av vietnameserna. Dessa läkarväskor var oerhört viktiga och gick till FNL, den vietnamesiska befrielserörelsen som den 30 april 1975 krossade världens mäktigaste krigsmakt.

Sherman Adams tog också initiativet till att, jag tror det var 1970, att protestera mot att den första McDonaldsrestaurangen i Sverige öppnades på Kungsgatan i Stockholm. Han fick uppbackning av dåtida KU, Kommunistisk Ungdom som demonstrerade utanför USA-placet. Varför protestera mot McDonalds? För att denna hamburgerkedja stödde Nixons och USA:s folkmordskrig i Indokina med miljoner dollar. Att företaget dessutom var och är ett svinaktigt företag som förnekar de anställda de mest minimala rättigheter gjorde bara saken än klarare för Adams och övriga som protetsterade mot etableringen av McDonalds.

Adams avled 1985 under mystiska orsaker, och den egentliga dödsorsaken, som inträffade i Köpenhamn, blev föremål för många debatter. Det förekom många misstankar att han hade mördats för sin skoningslösa kritik av USA-imperialismens folkmord i Indokina och det då (1985) pågående interventionskriget i Centralamerika med dagens 2:e chef i State Departement, John Negroponte. Han hade 1980-82 varit ambassadör i Honduras och spindeln i interventionskriget mot vänsterregeringen i Managua och befrielserörelserna i El Salvador och Guatemala. Negroponte har under Bushadministrationen varit både ambassadör i Irak som chef för den samlade underrättelsetjänsten i USA, sammanlagt 23 olika organ, innan han blev näste högste chef för USA:s utrikespolitik.

Att folkpartiets husorgan Expressen nu drar en politisk vals och försöker intensifiera antivänsterkampanjen och hetsen mot allt progressivt, är inte alls oväntat. Det ligger så att säga i tidningens natur att verka mot all sans och förnuft och fortsätta att manipulera opinionen.

Vi som var med på den tiden säger, som Stefan Lindgren, att Johan Romins "Vänsterrasism är inget nytt" nog är "något av det mest korkade jag har läst". Men det är jävligt farligt tankegods för dagens ungdom var inte med på den tiden.

Det svider naturlitgvis för dagens vänner till USA:s krigföring, då som nu, att Holland drevs på flykten, inte rent bokstavligt utan för att hans tjänst i Stokholm blev ohållbar. Inte för att han var svart eller för att vänstern skulle ha varit rasistiskt, utan för att det folkmordskrig som Holland tvingades försvara blev allt svårare att försvara, både politiskt som militärt. Det var alltså inte en i dag påhittad ”vänsterrasim” utan den enorma solidariteten med Indokinas folk som det svenska folket, i en sällan skådad politisk och folklig bredd uppvisade, som tvingade Jerome Holland att göra ”sorti” 1970 med svansen mellan benen.

Den sortin blev en försmak till USA-imperialismens totala militära och politiska nederlag fem år senare. På Norra Bantorget stod 1 maj 1975 över 50.000 jublande svenskar och firade freden i Indokina som den hade gjort 8 maj 1945 när den tidens folkmordsregim, Hitlerfascismen, hade besegrats!

Dick Emanuelsson

ALBA – Latinamerikas gryning

AV DICK EMANUELSSON

Det var många som aldrig trodde att Alba skulle bli verklighet. Men nu är världens enda zon för solidariskt ekonomiskt samarbete i full gång.

DECEMBER 2004. Bara
några månader efter att den venezuelanska oppositionen bokstavligen hade krossats politiskt efter att försökt att få president Hugo Chavez avsatt i en folkomröstning, satte två skämtande herrar sina namnunderskrifter under rubriken ”ALBA”, det Bolivarianska Alternativet för Amerika. Kuba och Venezuela, Castro och Chavez. Det var så det började. Den politiska högern i Caracas grät blod och talade om att nu ”tar Castro definitivt över” och några personligheter ur Venezuelas ekonomiska elit valde de kommande dagarna att byta land och bosätta sig i Miami. Männen i Vita huset förlorade ingen tid utan sjösatte sin Plan B för att stoppa vänstervågen som på den latinamerikanska kontinenten hotade att ersätta de USA-vänliga regeringarna i land efter land. Men inte bara regeringstaburetterna var i fara. Castros och Chavez’ sociala handelsprojekt ALBA hotade frihandelsprojektet ALCA, USA:s projekt för annektering av Latinamerika och Karibien.

Kuba och Venezuela hade tre starka kort på hand och som kom att utgöra kärnan i ALBA: Å ena sidan Kubas mänskliga kapital, ett överskott på drygt 30.000 läkare och det mest avancerade utbildningssystemet med en bredd och erfarenhet som är svår att överträffa i Latinamerika.

Å andra sidan Venezuela med enorma olje- och gasreserver och ett oljepris på väg uppåt. Vilken revolution under historiens gång har haft bättre förutsättningar för att bygga socialismen med en dylik materiell bas?

Under de tre år som har gått efter att ALBA sjösattes har den latinamerikanska integrationen och kampen för ”La Patria Garnde”, det Stora Fosterlandet, som Chavez ständigt återkommer till, intensifierats. Tusentals argentinska varvsarbetare har sett sina arbetstillfällen räddats när Venezuela beställt egna tankbåtar för sin egen oljedistribution. Eller hur nicaraguanska bönder i dag får krediter till en procents ränta under 20 år och hur de har en ny stor marknad för kött, torrmjölk, majs och andra jordbruksprodukter. Eller hur bolivianska bönder nu exporterar både soja som kokablad i utbyte mot att venezuelanska ingenjörer, tekniker och experter ersätter Repsol eller Exxon Mobile och bidrar till hur den bolivianska staten tar kontroll över både sina gas- och oljerserver och skapar ett starkt statligt oljebolag. Sammanfattningsvis garanterar ALBA att fyra länder kan komplettera sina behov och tillgångar. En Ny Värld med ALBA är i dag möjlig.

BOLIVIA

DEN 29 APRIL 2006 anslöt sig en ny medlem, Bolivia. Aymaraindianen Evo Morales hade den 3 december 2005 övertygande vunnit både presidentposten som en enkel majoritet i landets representanthus. Venezuela donerade 5.000 stipendier för att utbilda bolivianska ungdomar inom petrokemiindustrin och överlämnade samtidigt en check på 100 miljoner dollar för en fond för utvecklingsprojekt i Bolivia. Kuba lovade att sätta in drygt två tusen läkare och ett stort antal lärare för att dra i gång den framgångsrika pedagogiska metoden ”Yo si puedo”, visst kan jag, för att eliminera den omfattande analfabetismen.

Den 26 januari 2008 sa Bolivias ambassadör i Venezuela, Jorge Alvarado Rivas, att under 22 månader har ALBA betytt att 180.000 bland de fattigaste bolivianerna har fått synen tillbaka efter att ha opererats av kubanska läkare. Det representerar ett investeringsvärde på nästan 200 miljoner dollar. I Venezuela studerar 700 ungdomar medan tusen befinner sig på den Latinamerikanska Medicinska högskolan i Havanna.

– Trehundra tusen fattiga bolivianer, bosatta i de mest oundgängliga trakter och som aldrig sett en läkare tidigare, har tack vare Kuba och Venezuela inom ramen för ALBA, nu en garanterad sjukvård. I slutet av detta år tror vi att president Evo Morales kan utropa Bolivia fritt från analfabetism, tillade ambassadör Rivas. Sedan Bolivia blev medlem i ALBA har över 70 procent av analfabeterna förvandlats till läs- och skrivkunniga bolivianer. Bolivia är på väg att bli det tredje landet i Latinamerika fritt från analfabetism efter Kuba och Venezuela.

NICARAGUA

JANUARI 2007: En kvarts miljon nicaraguaner på det stora torget tar jublande emot beskedet alla väntat på av den nye presidenten Daniel Ortega: ”Nicaragua ska bli fullvärdig medlem av ALBA.” Dagen efter, i det land där minimilönen är 69 dollar i månaden, jublar tusentals bönder och lantarbetare när Chavez och Ortega offentliggör Venezuelas beslut att öppna en utvecklingsbank i Managua med ett startkapital på 20 miljoner dollar. På platsen står också ett antal traktorer och skördetröskor, producerade i och donerade från Iran.

Ortegas odds att vända tre högerregeringar (1990-2006) 16 år av brutal nyliberal kapitalism var tuffa. De USA-vänliga regeringarna lämnade efter sig ett förödande ekonomiskt och socialt arv; 80 procent av nicaraguanerna är fattiga och av dessa lever 45 procent i misär. De har varken tillgång till sjukvård eller utbildning. 350 statliga och offentliga företag togs under 16 år över av transnationella företag inom el, vatten, telekommunikationer, banker, byggnation. En massarmé av arbetslösa eller deltidsarbetslösa i Latinamerikas näst fattigaste land [*] kompletterade den ”fria marknaden” i Nicaragua. Analfabetismen som nästan hade eliminerats under Sandinistregeringen (1979-1990) var 2006 uppe i 35 procent och 800.000 skolbarn i ett land med fem miljoner invånare var exkluderade från rätten till att lära för livet.

Ortega förkunnade att Nicaragua inte bara anslöt sig till ALBA utan även PetroCaribe, en sammanslutning av Centralamerikanska och karibiska nationer på initiativ av Chavez. Nicaragua var i januari 2007 nära en energikollaps. PetroCaribe och ALBA blev räddningen, menar Ortega.

– De mest hårda kritikerna av Sandinistfronten och den Bolivianska revolutionen säger att utan denna hjälp hade vi inte överlevt. Vår ekonomi skulle ha kollapsat. USA och Bush kom aldrig till undsättning när vårt folk led på grund av elavbrotten som uppgick till 14-16 timmar per dag, sa Ortega.

Trots dessa elavbrott, enorma skador efter Orkanen Felix och månader av tropiska regn som lade halva landet under vatten och som kostade landet 600 miljoner dollar, växte den nicaraguanska ekonomin under 2007 med 3,7 procent i ett land med en minimal BNP på 5,7 miljarder dollar och där EU drog in sitt årliga bistånd på 90 miljoner dollar.

ALBA kom till undsättning och Chavez överlämnade i Managua för ett år sedan de två första el-transformatorer för att generera elektricitet. Efter det har ytterligare 30 anläggningar installerats som genererar totalt 120 megawatt. Tack vare PetroCaribe importerar Nicaragua billig olja till låga priser och långfristiga krediter till en löjligt låg ränta. Med dagens 100 dollar per fat hade Nicaragua mött en oviss framtid där alla investeringar och reformer hade satts på undantag.

Över 32 000 nicaraguaner har tack vare ALBA fått synen tillbaka. Sandinistregeringen har infört gratis sjukvård och de privata mottagningarna på de allmänna dispensärerna och sjukhusen har avskaffats. Kubanska läkare har intagit landsbygden, djungeln och otillgängliga bergstrakter med sina mobila kliniker snarare än Kaloshnikovs, som den ekonomiska eliten i landen varnade för i valet 2006.

Barnen som exkluderats från skolsystemet på grund av fattigdomen har inte bara fått gratis utbildning. De mest fattiga, cirka 75.000 familjer, får också gratis skoluniform och skor. För att dessa barn också ska ha fysisk kraft att orka med studierna har regeringen infört Operation ”Noll Hunger”, en plan där över 70.000 barn får gratis mellanmål i skolan. En plan i samarbete med kubanska pedagoger ska eliminera analfabetismen under de kommande fem åren.

Trots enorma problem under 2007 var inflationen 12 procent och utsikterna för ett ekonomiskt avstamp för 2008 är stora.

Kuba och Venezuela

Kuba och Venezuela har haft en stark ekonomisk tillväxt under 2007, även om Venezuela har attackerats via en sublim krigföring som starkt påminner om tidigare historiska processer där en växande kontrarevolution av den ekonomiska eliten uttrycks i ekonomiskt sabotage och hamstring av basprodukter. Denna lågintensiva krigföring har nu kompletterats med Exxon Mobiles krav på tolv miljarder dollar, krav som fått en domstol i USA och Storbritannien att sätta denna summa i kvarstad i oljebolaget PDVSA. Men Venezuela har svarat med att avbryta allt samarbete och leveranser av olja och gas till världens största, vinstrikaste och mäktigaste företag.

Kuba å andra sidan stabiliseras allt mer ekonomiskt och har dragit enorm nytta av samarbetet med ALBA men naturligtvis främst med Venezuela som dagligen levererar 90.000 fat raffinerad olja. De bägge länderna har bildat ett samägt energiföretag, PDVSA-CUPET och i slutet av 2007 kunde raffinaderiet i staden Cienfuegos producera och själva raffinera 65.000 fat olja per dag, vilket starkt minskar leveranskostnaderna till Kuba. En gasanläggning och ett helt petrokemiskt center med en stor variation av produkter ska uppföras, allt inom ramen för samarbetet inom ALBA. Kuba och Venezuela har slutit ett hundratal avtal inom handel som utgör, om inte en dödsstöt mot USA:s blockad, så åtminstone ger det Kuba stora möjligheter att utvecklas och moderniseras.

Och så en egen Bank

Men alla utvecklingsprojekt kostar pengar. IMF och Världsbanken ses i Latinamerika som verktyg för en frihandelspolitik där alla offentliga projekt, företag och verksamheter ska privatiseras och där de transnationella företagen ska ges fritt tillträde vilket latinamerikanerna ser som en nykolonialisering av Latinamerika och Karibien.

IMF och Världsbanken samt de olika internationella finansorganen har satt villkoren för låntagarländerna. Men med den växande medvetenheten har Latinamerika börjat skapa sina egna organ för att finansiera sin utveckling. Venezuela går i spetsen för ALBA men har samtidigt anslutit landet till frihandelsorganisationen Mercosur med Brasilien och Argentina som Latinamerikas ekonomiska ”tigrar” och huvudaktörer. I Mercosur finns även Uruguay, Paraguay, medan Chile är observatör och Bolivia som nyligen har ansökt om medlemskap. Med Venezuela kan den ”ekonomistiska karaktären” i Mercosur bromsas upp till förmån för den sociala dimensionen.

Banco del Sur, eller Sydbanken hade i december 2007 premiär med ett startkapital på sju miljarder dollar. Med giganterna Brasilien och Argentina kan kostsamma utvecklingsprojekt som infrastruktur finansieras utan att medlemsländerna behöver söka lån hos IMF och VB som själva befinner sig som organisationer i en djup ekonomisk kris, ett resultat av att ”kunderna” vänder dem ryggen. Det noteras inte med blida ögon i Washington som för varje dag känner ett Latinamerika glider Vita huset ur deras klor.

Den 26 januari i år genomfördes det 6:e toppmötet inom ALBA där organisationen fick en ny medlem, den lilla karibiska ön Dominica. På mötet fanns observatörer från Ecuador, Honduras, Uruguay, Haiti och flera karibiska nationer när de fem medlemmarna fattade beslut om att inrätta ALBA BANK.

– Varför måste pengarna vara placerade i Nord, undrade Chavez som attackerade den ”globala kapitalismens diktatur”. ”Vi borde i stället börja med att ta hem pengarna”, menade Chavez som fick stöd av Ortega:

– Den kapitalistiska utvecklingsmodellen är helt enkelt ohållbar. Om din ekonomi är kontrollerad av det spekulativa kapitalet som bara är intresserad av profiterna, går det inte att lösa de enorma problemen som drabbar mänskligheten. Så fort vi gör oss av med frihandelsmodellen kan vi börja lösa de massiva problemen som arbetslöshet, fattigdom och klimatförändringarna.

ALBA BANK kommer att starta med 1-1,5 miljarder dollar i en fond med Venezuela som ledande finansiär. Fonden kommer främst att finansiera projekt inom jordbruk och energi.

Dominica ny medlem

Integrationen av Latinamerika är ingen söndagspromenad. Sökandet efter en hållbar social utvecklingsmodell som kompletterar ländernas behov och kapacitet snarare än utsätter dem för en djävulsk konkurrens där de spelas ut mot varandra av transnationella bolag och regeringar med nykoloniala ambitioner, skapar samtidigt stora faror. Den interna oppositionen i Bolivia och Nicaragua är stark och får hjälp av USA-ambassaden.

– Vi understryker vår tacksamhet och vårt stöd till principerna för ALBA som vi fullt ut delar nu som medlem av ALBA-familjen, sa Roosevelt Skerrit, Dominicas premiärminister på det 6:e toppmötet.

Dominica är en nation som blev självständig 1978 och har en befolkning på 69.000 invånare utspridda på 750 kvadratkilometer, den huvudsakliga ekonomiska i inkomsten kommer från turistindustrin.

Men Skerrit andades samtidig oro för den egna oppositionen hemma:

– Medan vi talar här på toppmötet om hur vi ska förbättra livet för våra folk, är de konservativa medierna på offensiven och talar om att ”ekonomisk ruin, kommunistinflytande, iranierna tar över och ett slut för turismen”. Vi kommer att rida ut stormen men det blir inte lätt, sa en bekymrad premiärminister från det första engelsktalande medlemslandet i ALBA och sammanfattade:

– Vi är utsatta för en regional och internationell stor press och vi fördöms för vårt beslut. Men vi är bestämda i våra principer eftersom vi är en suverän och oberoende stat. Det är skälet till att vi befinner oss här och uttrycker vår beslutsamma solidaritet till de sociala programmen.

Militär försvarsstyrka

Efter ALBA:s 6:e möte reste Daniel Ortega med Chavez till Caracas där han deltog i söndagsprogrammet ’Aló Presidente’ och där Chavez, med anledning av nya attacker från Vita huset, ventilerade tanken om att ALBA borde inrätta en militär försvarsstyrka som skulle kunna försvara medlemsländerna i händelse av en militär fara. Denna politik som USA-administrationerna i alla tider har tillämpat för att försvara sina ”intressen utomlands”, slog ned som en bomb, såväl i Vita huset som hos den politiska högern över hela Latinamerika. Och trots att majoriteten av Latinamerikas länder deltar i årliga militärmanövrar under ledning av USA:s väpnade styrkor, främst marin och flyg, eller att den höger som är ursinnig över Chavez’ förslag just är den höger som har genomfört hundratals militär- och statskupper över kontinenten, så ses Chavez’ förslag som något helt otänkbart. Rätten att störta vänsterregeringar ska fortsätta att vara ett monopol för USA och dess allierade.

– Det är en ny galenskap av Ortega och Chavez, sa Wilfredo Navarro, vice ordförande i Nicaraguas liberala parti, PLC.

– Jag tror inte USA invaderar någon, det är bara dumt munväder av Chavez och Ortega, sa den förre presidentkandidaten 2006 i Nicaragua, Eduardo Montealegre i det land som USA har invaderat 5-6 gånger under det förra seklet och som under tio år utsattes för ett lågintensivt krig av CIA som finansierade och tränade ”Contras” mellan 1980-1990 och som kostade 50.000 nicaraguaner livet.

USA och ALBA

Chavez anklagas för att ”fortsätta söka ena Latinamerika bakom hans ledarskap med en radikal vänsteragenda och antiamerikanism som ser Kuba som en ideologisk nyckelallierad”, skriver Michael McConnell, chef för USA:s samlade underrättelsetjänster i en 45-sidig årsrapport som han presenterade den 6 februari inför USA-senaten.

Venezuela och Kuba påstås ha ett inflytande över ”ledarna i Bolivia och Nicaragua och i mindre grad Ecuador där de (presidenterna) söker försöker förlänga sina presidentmandat som har försvagat massmedia och de civila rättigheterna”, hävdar McConnell.

Rapporten har uppmärksammats och förkastats bland ALBA:s medlemmar. Den miljon latinamerikaner som fått tillbaka synen på grund av Kubas och Venezuelas inflytande på den västra hemisfären är naturligtvis inte heller överens.

[*] “EE.UU. advierte sobre Chávez”, av BBC Mundo

Folkrörelserna och ALBA

Även de sociala folkrörelserna har i dag en formell plats inom organisationen. Förra året inrättades ALBA:s Råd för de sociala rörelserna. I detta ingår organiserade bönder, kvinnor, fackföreningar med flera.

Ett hittills olösligt dilemma har varit vilken struktur rådet ska ha. På det 6:er toppmötet bjöds därför bara rörelser från medlemsländerna in. Rådet ska dock utökas.

– Det bästa sättet att förstärka ALBA är att inkludera de sociala folkrörelserna från hela hemisfären, sa Joel Suarez från det kubanska Martin Luther Kingcentret i Havanna, en av fem kubanska rörelser som deltog på toppmötet.

Även i USA arbetar Venezuela med att dra in folkrörelser och lokala kommunfullmäktige i ALBA där de erbjuds subventionerad olja för uppvärmning av skolor eller ålderdomshem bland den fattiga befolkningen.

Dick Emanuelsson
Not: ALBA, an Economic Alternative for Latin America, av Medea Benjamin.

HISTORIA ALBA:

AVTAL

BANCO del SUR: Argentina, Brasilien, Venezuela, Nicaragua, Bolivia, Uruguay och Ecuador Paraguay.

FRIHANDELSORGANISATIONEN MERCOSUR: Argentina, Brasilien, Venezuela Paraguay och Uruguay. Bolivia har ansökt om medlemskap och Chile är observatör.

<874>

PETROAMERICA är den organisatoriska överbyggnaden av tre regionala underorgan. Målet är att vara ett politiskt handelsorgan med avsikt att etablera samarbetsmekanismer för integration på basis av komplement med målet att använda energiresurserna för att förbättra folkens socioekonomiska nivå. Målet är att utveckla handel i hela energikedjan och minska de negativa effekterna som de höga energikostnaderna orsakade av spekulativa och geopolitiska faktorer innebär.

Petrosur är samarbete och strategiska allianser mellan statliga oljebolag från Brasilien (Petrobras), Argentina (Enarsa), Uruguay (ANCAP) och Venezuela (PDVSA).

Petroandina, består av de andinska länderna Bolivia, Ecuador, Colombia, Perú och Venezuela.

Petrocaribe består av 17 länder i Centralamerika och Karibien. Honduras blev det senaste medlemslandet när ALBA:s 6 toppmöte hölls den 26 januari i Havanna.

Dick Emanuelsson
Källa: PDVSA

---------------------------

<880>

DE INTERNATIONELLA FINANSINSTITUTEN OCH FRIHANDELSORGANISATIONERNA

IMF Internationella Valutafonden, http://www.imf.org/

VÄRLDSBANKEN, http://www.worldbank.org/

OECD http://www.oecd.org/

G7/8: Världens mäktigaste länder (Tyskland, USA, Storbritannien, Italien, Frankrike, Japan, Canada samt Ryssland. Bildades 1975 http://www.oecd.org/.

WTO, WORLD TRADE ORGANISATION, Världshandelsorganisationen bildades 1995. 137 stater var medlemmar i juni 2000. http://www.wto.org/

NAFTA: Avtalet mellan USA, Canada och Mexiko, undertecknades den 12 augusti 1992. http://www.dfait-maeci.gc.ca/nafta-alena/menu-en.asp

ALCA: Free-Trade Agreements in the Americas. Starten för ALCA sattes till 2005 men efter massiva folkliga protester över hela Latinamerika lades det ned, men ersattes av TLC-avtal, bilaterala frihandelsavtal mellan USA och olika latinamerikanska länder med proamerikanska regeringar.

martes, 4 de marzo de 2008

Storkonflikt efter mord på gerillaledare

CARACAS / 080303 / En storkonflikt är under uppsegling efter att gerillaledaren Raul Reyes och 15 av hans säkerhetstrupper dödades i ett anfall av colombianskt bombflyg. Attacken ägde rum tio kilometer in på ecuadorianskt territorium klockan 00.25, natten mellan fredag och lördag.

Krigsaktionen, som ses som en ”preventiv krigsaktion” enligt krigsmanualer från USA, har utlöst en storkonflikt efter att president Rafael Correa med omedelbar verkan utvisade Colombias ambassadör i Quito.

– Det är en krigsaktion mot vår nationella suveränitet och jag har beordrat truppmobilisering till gränsen mot Colombia. Jag har kallat hem vår ambassadör i Bogota, sa Correa på söndagen. I måndags förklarade Ecuadors utrikesminister att de diplomatiska relationerna mellan de två länderna har avbrutits.

Enligt den colombianska försvarsministern Juan Manuel Santos drabbade gerillatrupper samman med armétrupper på colombianskt territorium. Samtidigt, påstod Santos, besköts armétrupperna från andra sidan gränsfloden vilket förorsakade att flera Black&Hawkhelikoptrar och tre bombplan attackerade den påstådda gerillan.

Men Correa säger att det är en cynisk uppdiktad historia som har tagits som förevändning för att attackera gerillalägret som, enligt Correa, var ett temporärt läger för Reyes. Correa anklagar Uribe och Pentagon för att ha planerat bombningen som ägde rum tre kilometer in på ecuadorianskt territorium efter att bombplanen hade trängt in tio kilometer och attackerat gerillalägret söderifrån. Efter attacken flög Black&Hawkhelikoptrar in och antigerillasoldater förde bort Reyes döda kropp och tre datorer.

Ecuadoriansk militär gick dagen efter in i det bombade gerillalägret och upptäckte att de 15 döda gerillasoldaterna hade dödats i sömnen av klusterbomberna.

President Chavez stängde också sin ambassad i Bogota och beordrade tio armébataljoner och bombflyg till den 200 mil långa gränsen mot Colombia.

– Uribe är en simpel släpvagn till Imperiet, sa Chavez och varnade den colombianske presidenten för varje ”preventiv” krigsaktion mot Venezuela kommer att besvaras med alla medel.

FARC-gerillan å sin sida uppgav i en kommuniké två dagar efter massakern att gerillan fortsätter sina ansträngningar för att skapa förutsättningar för fred i Colombia.

Bakom krigsaktionen finns Vita huset, säger de två regeringarna. Enligt Colombias polischef Carlos Naranjo har nu colombianska och USA-experter börjat att analysera innehållet i datorerna som beslagstogs. Enligt Naranjo påstås Venezuela har gett FARC-gerillan 300 miljoner dollar samt 50 kilo anrikat uran. President Rafael Correa anklagas som minister ha träffat den nu dörde FARC-ledaren, enligt andra dokument som påstås finans i datorerna.

Enligt Venezuela handlar det om en ny ihopdiktad Irak-historia som har som mål att inlemma Venezuela och Ecuador i ”Onsdskans Centrum” och skapa förutsättningar för en USA-invasion mot de bägge länderna med stöd av den internationella opinionen.

I Latinamerika är Uribe USA:s främste allierad och är den tredje största mottagaren av militärt stöd från USA. Israel och Egypten är de två andra länderna.

Attacken i lördags natt är en allvarlig upptrappning av USA:s intentioner att ta tillbaka förlorat politiskt och ekonomiskt inflytande i Latinamerika. I Venezuela finns över en halv miljon nya reservister som i dag kan betraktas som en folkmilis, beredd att försvara sitt fosterland med vapen i hand.

Venezuela förfogar över de största ooljereserverna i världen och har de 8:e största sötvattensreserverna i världen, två startegiska naturresurser som i dag betraktas som strategiska för världen och som är en stor brist i USA.

Dick Emanuelsson