TEGUCIGALPA / 070601 / State Departement avslöjas nu för att ha bjudit in, finansierat och utbildat venezuelanska journalister med framtida uppgifter för att främja USA:s politiska planer för Venezuela och Latinamerika.
Plötsligts bryts sändningen av programmet ”Memorias del Fuego”, ett dokumentärt utbildningsprogram i den latinamerikanska tevekanalen Telesur. En presskonferens med Eva Golinger ska inledas. Hon är en ung venezuealansk-amerikansk advokat som är ett rött skynke för den venezuelanska högeroppositionen och CIA-organen NED, National Endowment for Democracy och USAID. Dessa finansierade delar av oppositionen mot Chavez inför och efter statskuppen 2002. Golinger och USA-journalisten Jeremy Bigwood lyckades få ut CIA-hemlighetsstämplade dokument på vem som hade finansierats i Venezuela.
Det är två dagar kvar till att marksändningskoncessionen för radio- och tevekanalen RCTV ska upphöra och landet befinner sig i ett spänningstillstånd som känns i luften i Caracas. Oppositionen har kallat till landsomfattande protester och Chavez varnar oppositionen för att ge sig ut på äventyrligheter.
Under en timma presenterar Golinger 200 hemlighetsstämplade dokument från State Departement som hon har fått ut från CIA:s arkiv. De visar hur enskilda personer och organisationer i Venezuela, bland dem venezuelanska journalister, två av dem från Globovision, har fått stipendium för att studera journalistik i USA.
– Dessa journalister kallar de (State Departement) för sina “anställda”, sina “allierade”, säger Golinger i direktsändning i Telesur. Tillvägagångssättet är att utvalda journalister får en inbjudan av USA-ambassaden i Caracas. Den letar upp och analyserar vem de ska bjuda in. Den penetrerar för att vinna politiskt inflytande på ledarsidorna. Journalisterna utgör projektet, säger Golinger.
En av de utpekade journalisterna är Reynaldo Trombetta. Han hade valts ut av USA-ambassaden men tackade nej, vilket ambassaden inte registrerade.
– Jag tackade nej för jag ansåg att det inte var tillbörligt, nödvändigt eller attraktivt att delta i en kurs i USA. Jag har heller inte tagit emot några som helst ekonomiska medel, förklarade Trombetta dagen efter för den statliga nyhetsbyrån ABN.
I dokumentet framställs Trombetta av den ansvarige ambassadtjänstemannen på följande sätt:
“Vi förväntar oss att Señor Trombettas deltagande som en stipendiat ‘becado IV’, ska avläsas direkt i hans reportage angående politiska och internationella teman. Under tiden han fortbildar sig i sin karriär, kommer våra fördjupade förbindelser med honom betyda en potentiell viktig vän vad anbelangar ståndpunkter i ledarinflytande” [1].
Och dokumentet, om den venezuelanske “stipendiaten”, fortsätter:
“Sr. Trombetta har alltid berört USA-ambassaden på ett balanserat sätt. Hans förståelse för och kännedom om politiska venezuelanska angelägenheter visar att han kan komma att uppnå posten som politisk redaktör för El Nacional (den största privatägda och oppositionella dagstidningen i Venezuela) eller andra dagstidningar. Detta innebär att han kommer att ha ett betydelsefullt inflytande över bevakningen av andra tidningar i teman som är av betydelse för ambassaden, som till exempel frågan om ALCA (USA:s förslag till ett frihandelsavtal för hela den amerikanska kontinenten) och politiken mot terrorismen. (…) Detta skulle kunna översättas i en större förståelse och sympati för USA:s ståndpunkter vilket kommer att speglas i hans reportage”.
Klarare sjunger inte ens näktergalen. Det hör till saken att Trombetta arbetade på El Nacional 2001-2006 men är för närvarande chef för Iaem, Institutet för Scen- och Musikkonst som tillhör Kultur och Folkmaktsministeriet. Trombetta blev förfärad över att hans namn finns med och hans person beskriven State Departements arkiv. Därför skrev han till ambassaden med krav på en förklaring varför de svärtar ner hans heder.
Stipendier till venezuelanska journalistiska och politiska påläggskalvar är i Venezuela ett hett ämne. Nationalförsamlingen förbjuder utländska makter och regeringar att ”donera” elelr på annat sätt finansiera de politiska och sociala rörelserna i Venezuela. Men trots det avslöjas USA-organ knytna till den amerikanska administrationen eller State Departement för att finansiera högeroppositionen eller så kallade ”NGO:s”, från det ”civila samhället”. Eva Golinger avslöjade att land- och boskapsägarföreningens förening hade tagit emot pengar. Även privata utbildningsorganisationer knutna har tagit emot miljoner dollar.
Not: [1] El Nacional: “Periodista desmiente que haya recibido financiamiento del Gobierno de EEUU”http://www.el-nacional.com/Articulos/MinutoaMinuto.asp?Id=105085&IdSeccion=64
viernes, 1 de junio de 2007
Har Chavez rätt om att media försöker störta honom, igen?
TEGUCIGALPA / 070601 / I statskuppen den 11 april 2002 kulminerade med framgång ett systematiskt och metodiskt arbete från de fyra främsta privata tevekanalerna och en rad av radiostationer och dagstidningen. President Hugo Chavez störtades i en militär-civil statskupp och Venezuelas SAF-chef Pedro Carmona svor själv presidenteden i presidentpalatset Miraflores dagen efter.
I ett penndrag avskaffade han i ett 11-punktsdekret grundlagen och hela det parlamentariska livet. Högsta domstolen, riksåklagaren och hela den institutionella kropp som formar ett rättssamhälle gick rakt ned i papperskorgen. Carmona tackades inför tevekamerorna av Marciel Granier, ägare till tevekanalen RCTV som den 27 maj i år inte fick sin markkoncession förlängd. Ett strikt juridiskt nationellt beslut som varje stat i världen ahr rätt att göra, helt suveränt.
Men självklart finns det en politisk bakgrund till varför koncessionen inte förlängdes. I varje normalt rättssamhälle med representativ demokrati hade RCTV och kanalens kollegor på oppositionssidan varit stängda sedan den 14 april 2002.
Den 13 april 2002 öppnade tevekanalerna sina nyhets- och morgonprogram med orden: ”Venezuela har en ny president.” En av de främsta kuppmilitärerna, Hector Ramirez Perez, amiral och chef för den venezuelanska flottans generalstab, sa i teve dagen efter statskuppen att ”vi hade ett stort vapen i massmedia”, för att ideologiskt förklara och få stöd för kuppen, skulle han kunna ha tillagt. Ägarna till de privata tevekanalerna RCTV, Globovision, Venevisión och Televen tackade varandra offentligt för ”väl utförda insatser”.
En naiv och godtrogen Chavez
Men Carmona satt bara 47 timmar på tronen innan befolkningen och demokrati- och grundlagstrogna militärer återinsatte Chavez på presidenttronen. Chavez var naiv och fortfarande, bara två år och fyra månader efter valsegern, godtrogen. Han förlät konspiratörerna som genast inledde ”Operation Ekonomiskt Sabotage”. Operationen hade premiär den 3 december 2002, samma år som statskuppen.
Den handlade om, att om det inte gick att störta Chavez med militära och fysiska medel, skulle den ekonomiska katastrofen tvinga folket att ta ner honom från makten. Direktörerna i Venezuelas ekonomiska kronjuvel, det statliga oljebolaget PDVSA som genererade cirka 7-8 miljarder dollar per år och som hade gött tvåpartisystemets kristdemokrater och socialdemokrater under 40 år, korrumperade politiker som beräknas ha stulit drygt 200 miljarder dollar från bolaget, dessa direktörer som hade deltagit aktivt i statskuppen i april skruvade nu åt kranarna och tog med sig lösenorden från det helt datoriserade produktions- och distributionssystemet för att på så sätt slå sönder och samman den sociala ekonomi som Chavez och regeringen hade försökt att bygga upp sedan valsegern.
Revolutionen kan vara fredlig, men kontrarevolutionen är alltid blodig. Så också i Venezuela.
Klasskonfrontation
Under två månader pågick sabotaget. Massmedia, bland dem RCTV och Globovision, dagstidningarna El Universal och El Nacional, var återigen på offensiven och basunerade ut oppositionens aktionsplaner mot regeringen. En av dessa punkter var att uppmana befolkningen att inte betala de allmänna utgifterna så som hyra, vatten, el, sophämtning och alla andra utgifter som är oundgängliga för en samhällsekonomi om samhället ska fungera med sin självklara service. Målet var att ruinera staten som plötsligt stod utan inkomster.
I över två månade pågick detta sabotage och det var under den klasskonfrontationen mellan en rik dryg överklass och en majoritet av de fattiga och en del av en seriös medelklass som den politiska högeroppositionen förlorade det mesta av politiska sympatier och den 5 februari 2003 drog sig tillbaka för att slicka såren inför nästa batalj, som vi nu ser på Caracas gator.
Chavezlägret å andra sidan hade fått en svidande politisk men nödvändig läxa för att förstå att en verklig grundläggande social förändring på djupet i ett klassamhälle aldrig kan uppnås om de revolutionära krafterna inte samtidigt har en Plan B, en plan som visar vägen till att stå emot och göra motstånd för att senare flytta fram revolutionens positioner.
Oligarkins förlust av RCTV
Det är i detta sammanhang som man ska förstå den andra delen av denna oligarkis desperata kamp för att slå vakt om sina privilegier och konsolidera sina politiska positioner inom massmedia. Förlusten av RCTV är kanske den mest dramatiska förlusten för denna samhällsklass och en lika viktig seger för den Bolivarianska processens fortsatta utveckling för att fördjupa demokratin och bredda utbudet inom massmedia.
Dick Emanuelsson
I ett penndrag avskaffade han i ett 11-punktsdekret grundlagen och hela det parlamentariska livet. Högsta domstolen, riksåklagaren och hela den institutionella kropp som formar ett rättssamhälle gick rakt ned i papperskorgen. Carmona tackades inför tevekamerorna av Marciel Granier, ägare till tevekanalen RCTV som den 27 maj i år inte fick sin markkoncession förlängd. Ett strikt juridiskt nationellt beslut som varje stat i världen ahr rätt att göra, helt suveränt.
Men självklart finns det en politisk bakgrund till varför koncessionen inte förlängdes. I varje normalt rättssamhälle med representativ demokrati hade RCTV och kanalens kollegor på oppositionssidan varit stängda sedan den 14 april 2002.
Den 13 april 2002 öppnade tevekanalerna sina nyhets- och morgonprogram med orden: ”Venezuela har en ny president.” En av de främsta kuppmilitärerna, Hector Ramirez Perez, amiral och chef för den venezuelanska flottans generalstab, sa i teve dagen efter statskuppen att ”vi hade ett stort vapen i massmedia”, för att ideologiskt förklara och få stöd för kuppen, skulle han kunna ha tillagt. Ägarna till de privata tevekanalerna RCTV, Globovision, Venevisión och Televen tackade varandra offentligt för ”väl utförda insatser”.
En naiv och godtrogen Chavez
Men Carmona satt bara 47 timmar på tronen innan befolkningen och demokrati- och grundlagstrogna militärer återinsatte Chavez på presidenttronen. Chavez var naiv och fortfarande, bara två år och fyra månader efter valsegern, godtrogen. Han förlät konspiratörerna som genast inledde ”Operation Ekonomiskt Sabotage”. Operationen hade premiär den 3 december 2002, samma år som statskuppen.
Den handlade om, att om det inte gick att störta Chavez med militära och fysiska medel, skulle den ekonomiska katastrofen tvinga folket att ta ner honom från makten. Direktörerna i Venezuelas ekonomiska kronjuvel, det statliga oljebolaget PDVSA som genererade cirka 7-8 miljarder dollar per år och som hade gött tvåpartisystemets kristdemokrater och socialdemokrater under 40 år, korrumperade politiker som beräknas ha stulit drygt 200 miljarder dollar från bolaget, dessa direktörer som hade deltagit aktivt i statskuppen i april skruvade nu åt kranarna och tog med sig lösenorden från det helt datoriserade produktions- och distributionssystemet för att på så sätt slå sönder och samman den sociala ekonomi som Chavez och regeringen hade försökt att bygga upp sedan valsegern.
Revolutionen kan vara fredlig, men kontrarevolutionen är alltid blodig. Så också i Venezuela.
Klasskonfrontation
Under två månader pågick sabotaget. Massmedia, bland dem RCTV och Globovision, dagstidningarna El Universal och El Nacional, var återigen på offensiven och basunerade ut oppositionens aktionsplaner mot regeringen. En av dessa punkter var att uppmana befolkningen att inte betala de allmänna utgifterna så som hyra, vatten, el, sophämtning och alla andra utgifter som är oundgängliga för en samhällsekonomi om samhället ska fungera med sin självklara service. Målet var att ruinera staten som plötsligt stod utan inkomster.
I över två månade pågick detta sabotage och det var under den klasskonfrontationen mellan en rik dryg överklass och en majoritet av de fattiga och en del av en seriös medelklass som den politiska högeroppositionen förlorade det mesta av politiska sympatier och den 5 februari 2003 drog sig tillbaka för att slicka såren inför nästa batalj, som vi nu ser på Caracas gator.
Chavezlägret å andra sidan hade fått en svidande politisk men nödvändig läxa för att förstå att en verklig grundläggande social förändring på djupet i ett klassamhälle aldrig kan uppnås om de revolutionära krafterna inte samtidigt har en Plan B, en plan som visar vägen till att stå emot och göra motstånd för att senare flytta fram revolutionens positioner.
Oligarkins förlust av RCTV
Det är i detta sammanhang som man ska förstå den andra delen av denna oligarkis desperata kamp för att slå vakt om sina privilegier och konsolidera sina politiska positioner inom massmedia. Förlusten av RCTV är kanske den mest dramatiska förlusten för denna samhällsklass och en lika viktig seger för den Bolivarianska processens fortsatta utveckling för att fördjupa demokratin och bredda utbudet inom massmedia.
Dick Emanuelsson
jueves, 31 de mayo de 2007
VENEZUELA: Facken tar över fabrikerna om ägarna stoppar produktionen
9512 teckenTEGUCIGALPA / 070531 / Arbetare och fackföreningar över hela Venezuela varnar nu den politiska högeroppositionen att om arbetsgivarna stoppar maskinerna tar arbetarna över fabrikerna.
– Och vi kommer inte att lämna tillbaka dem, som vid statskuppen 2002, varnade LO-distriktet (UNT) i Carabobo, Venezuelas andra största stad.
Bakgrunden är den proteströrelse, med internationella förgreningar till massmediaägarnas organisation SIP (Interamerikanska Pressällskapet) och den Svarta Internationalen bestående av höger- och kristdemokratiska partier, som pågått sedan den 27 maj då markkoncessionen upphörde för den högerextrema radio och TV-kanalen RCTV, en koncession som inte förlängdes av Chavez. Beslutet mot den tevekanal som gick i spetsen för statskuppen i april 2002 är ett suveränt nationellt beslut.
Men beslutet har tagits som förevändning för en ny offensiv som påminner om förberedelserna inför statskuppen i april 2002. Och i den konspirationen återfinns delar av det venezuelanska näringslivet.
Destabiliseringsplaner
– Klockan har slagit för att vi ska vara på vår vakt, ständigt mobiliserade i en ny etapp mot denna kontrarevolutionära process har inletts som sätter oss på prov, säger LO-distriktet i Carabobo i ett uttalande.
– UNT är beredda att ockupera företagen om ägarna vågar sig på att inleda ett nytt arbetsgivarsabotage. Stänger ägarna fabriksportarna kommer vi att öppna dem, säger facken i staden.
Samma varningar ger fackföreningarna och arbetarna vid Latinamerikas största stålverk, Sidor, i staden Ciudad Guayana, i länet Bolívar. De avvisar talet om att yttrandefriheten i Venezuela i hotad efter att RCTV upphörde som markbaserad kanal (men fortsätter via satellit):
Den nya sagan är det påstådda försvaret av informationsfriheten. För varje gång när de ska igångsätta sina destabiliseringsplaner använder de en annan historia, sa kassören för fackföreningen på Sidor, José Meléndez
Återförstatligande av Latinamerikas största stålverk
– Vi arbetare avvisar provokationerna och de nya våldsamheterna som ägarna till massmedia i samförstånd med andra aktörer utövar. Från denna region av järnfyndigheter i Guyana kommer arbetarna än en gång att hissa nationens fana med kravet på ett återförstatligande av företaget. De nuvarande ägarna (från Argentina) stöder och finansierar och solidariseras sig med dem som i dag går ut på gatorna och stöder Marcial Granier (RCTV:s ägare). Vi är beredda på att ta kontrollen över företaget.
Från Miami sänder flera radiokanaler av ”utlandsvenezuelaner” upprop både via sina radiosändare som via internet. Det gäller framför allt www.Ruédalo, orvex, foristadigital, radionexx, resistenciaestuadiantil och caracasradiotv som uppmanar till att störta president Chávez.
Uppmaning till uppror mot Chavez
Bland dem som framträtt i Miami återfinns Carlos Ortega, före detta ledare för det nu starkt försvagade CTV, den landsorganisation som utlyste generalstrejken i april 2002 i allians med arbetsgivarorganisationen Fedecamera som utmynnade i statskuppen. Dagen efter denna utsågs Fedecameras ordförande Pedro Carmona till kuppresident. Från Miami uppmanar nu Ortega återigen Venezuelas folk att störta den ”diktatoriske tyrannen”.
Den okände ordföranden för den subversiva och tillika okända organisationen ORVEX i Miami gav Chavez 72 timmar på sig att återge RCTV koncessionerna. ”Tidsfristen” löpte ut klockan 20.00 på torsdagskvällen (31 maj). Accepterade inte Chavez ultimatumet skulle uppmaningen till ett folkligt uppror göras.
Kommer att bli folkets egendom
De fackliga ledarna runt om Venezuela varnar för att detta är tydliga signaler till att intensifiera våldsamheterna från dessa våldsgrupper som söker en martyr som kan visas upp för omvärlden på hur Venezuela trätt in i ett tillstånd av kaos och oregerlighet och behöver interveneras. Arbetarledarna varnar arbetsgivarna för äventyrligheter:
– Om de så bara andas om att stanna en fabrik eller företag kommer arbetarna ta över och normalisera produktionen. Vi varnar företagsledarna att noga analysera situationen för att de inte ska missta sig. För denna gång kommer vi inte att lämna tillbaka företagen, de kommer att förbli folkets egendom, uppgav Servando Carbone, fackledare från UNT i Caracas.
Skillnaden 2002-2007
Det är dock en stor skillnad mellan ett kontrarevolutionärt uppror 2002 och 2007. Då var den Bolivarianska processen bara i sin linda. Generaler och överstar var inte bara militärt skolade på School of America, i USA, de var också politiskt indoktrinerade i USA:s Nationella Säkerhetsdoktrin där den politiska oppositionen är det samma som ”Den Inre Fienden”.
Venezuelas säkerhets- och militära underrättelseagenter hade samma politiska skolning som med antikommunismen som ledstjärna slog ned på sitt eget folk, sin egen regering och sin egen grundlag som de i ett enda penndrag avskaffade den 12 april 2002.
I dag är de främsta ledarna bortrensade från de väpnade styrkorna. Huvudstadspolisen ”La Metropolitana”, har fått sina officerare avsatta och kommer att lyda under en nationell polis som inte kan komma att användas av oppositionella borgmästare eller länsguvernörer som inte har sympati för den federala regeringen i Caracas och anser sig ha rätt att sätta in ordningsmakten mot människorna som går ut på gatorna för att försvara sin regering och demokrati.
De partier, den maffiakorrumperade LO:n CTV, Fedecamera, kort sagt; hela den politiska oppositionsledning som organiserade och samordnade statskuppen 2002 är i dag helt ”brända” eller förbrukade.
Medel- och överklasstudenter från privata universitet
Därför har de kört medel- och överklasstudenter från de privata universiteten framför sig i ett försök att ta det politiska initiativet, sabotera den ekonomiska och politiska processen genom att organisera blockader av livsmedelsförsörjningen, det klassiska sabotaget i en politisk social process som den venezuelanska, den chilenska, den kubanska, den nicaraguanska eller, varför inte, de första åren efter Oktoberrevolutionen 1917 då 14 av de största imperialistiska staterna i världen, från USA till Storbritannien i allians med Tyskland invaderade Ryssland och försökte krossa den unga Sovjetrepubliken mellan 1918-1922. Den ekonomiska eliten har alltid reagerat så inför genomgripande och djupa förändringar av det gamla politiska systemet.
Lenin sa att ”varje autentisk revolution förmår att försvara sig”. Venezuela är i dag starkare än 2002 och förmår försvara sig. Det viktigaste av allt är att folket organiseras. Den nya landsorganisationen som vuxit fram under de senaste åren har successivt tagit över rollen som den största landsorganisationen i Venezuela och ersatt CTV, som genomskådats som en femtekolonn i tjänst hos de venezuelanska arbetarnas klassfiende och som en släpvagn till Imperiet i norr.
Reservmilis, radiostationer och alfabetisering
I de stora fattigområdena tränas inte bara den militära reserven, som ska uppnå till en miljon kvinnor och män om ett par år, här organiserar sig också hemmafruarna i sina egna organisationer. Över allt växer det fram radiostationer där programmen produceras och framförs av människorna i området. Det går inte att nog betona den enorma betydelsen av att de fattiga vaknar ur analfabetismens mardröm och ges den mänskliga rätten till att kunna läsa och skriva, att bli kurerad och få orientering i hur dessa miljonmassor ska undvika att bli sjuka, med enkla medel och råd. De tusentals kubanska läkare och sjukvårdspersonal som gett sig ut i dessa bostadsområden för att kurera sina karibiska bröder och systrar har gett venezuelanerna ett bevis på vad människan är kapabel att utföra om den har solidariteten som princip.
Landet tar över oljeproduktion och distribution. De utländska företag som vill operera i landet tvingas nu finna sig i de regler och lagar som råder, inte som tidigare, då de betalade en (1) procent i skatt. Resten av de miljarder dollar i vinst som de utvann ur den venezuelanska naturresursen placerade de i sina banker i utlandet.
Nationell identitet och värdighet
Venezuela har, genom den Bolivarianska revolutionen, inte bara återvunnit miljarder dollar som placeras i byggen av tusentals nya grundskolor där barnen får frukost, lunch mellanmål och gratis utbildning, eller där de ensamstående mödrarna med lugn kostnadsfritt kan lämna sina barn på morgonen på ett daghem utan att vara rädda att de, inlåsta i sitt hem, ska brinna inne om stearinljuset ramlar ner på mattan som fattar eld.
Venezuela har också, framför allt, återvunnit sin nationella identitet och värdighet. I dag är det Venezuela som har kontroll över Venezuela. Inte en liten oerhört rik och dryg oligarki som lät sina barn studera i Miami, New York eller Los Angeles.
Därför är de i dag rasande när deras megafoner i form av RCTV inte längre har något kontrakt på markkoncessionen för att fortsätta sina manipulationer av sina tittare. De kan helt enkelt inte begripa att de, som styrt detta vackra land sedan spanjorerna besegrats av Simon Bolivar och befrielsearmén, och som alltid har kunnat fatta besluten i Venezuela nu står där utan både armé, polis och RCTV som vapen för att slå ned, både militärt som medialt, det venezuelanska folkets dröm om ett Venezuela med social rättvisa.
Chavez, med fem miljoner partimedlemmar i Venezuelas Förenade Socialistparti, backar inte för den lokala oligarkin eller Imperiets Bushadministration, utan fortsätter utstakandet av den komplicerande vägen till ”Socialism i det 21:a seklet”.
Dick Emanuelsson
Socialistpartiet närmar sig fem miljoner medlemmar
TEGUCIGALPA / 070531 / Venezuelas Förenade Socialistparti PSUV närmar sig fem miljoner medlemmar, meddelade dagstidningen Diario Vea i dag, torsdag.Då hade 4,4 miljoner aspiranter ansökt om medlemskap i det nya partiet. Det strävar till att förena alla revolutionära krafter som stöder den Bolivarianska revolutionen under ett organisatoriskt tak.
Under fyra helger har ’chavisterna’ registrerat venezuelaner som vill ansluta sig till vad som kommer att bli det största partiet i Venezuelas politiska moderna historia. Varje ansökan registreras i en dator och aspiranten lämnar också sitt fingeravtryck (!) på sin skriftliga ansökan som också går in i datorn.
På lördag-söndag äger sista omgången rum och då hoppas Chavez och hans närmaste att strecket för fem miljoner medlemmar kommer att passeras.
På lördag har Chavez också utlyst en allmän mobilisering av alla sociala och politiska krafter som stöder revolutionen för att slå tillbaka de krafter som vill destabilisera Venezuela och föra landet tillbaka till den ”gamla ordningen”. Arrangörerna tror att manifestationen kommer bli den största under Chavez’ mandatperiod.
Dick Emanuelsson
Bildtext:
President Hugo Chavez Frias skriver in sig som medlem i PSUV, Venezuelas Förenade Socialistparti. FOTO: PRESIDENCIA.
Under fyra helger har ’chavisterna’ registrerat venezuelaner som vill ansluta sig till vad som kommer att bli det största partiet i Venezuelas politiska moderna historia. Varje ansökan registreras i en dator och aspiranten lämnar också sitt fingeravtryck (!) på sin skriftliga ansökan som också går in i datorn.
På lördag-söndag äger sista omgången rum och då hoppas Chavez och hans närmaste att strecket för fem miljoner medlemmar kommer att passeras.
På lördag har Chavez också utlyst en allmän mobilisering av alla sociala och politiska krafter som stöder revolutionen för att slå tillbaka de krafter som vill destabilisera Venezuela och föra landet tillbaka till den ”gamla ordningen”. Arrangörerna tror att manifestationen kommer bli den största under Chavez’ mandatperiod.
Dick Emanuelsson
Bildtext:
President Hugo Chavez Frias skriver in sig som medlem i PSUV, Venezuelas Förenade Socialistparti. FOTO: PRESIDENCIA.
miércoles, 30 de mayo de 2007
TELESUR, en teve i tjänst hos Latinamerikas folk
30 184 tecken
“Vårt mål är Syd”
Av Dick Emanuelsson
Den 24 juli 2005 lanserades Telesur, den nya latinamerikanska tevekanalen, en kanal för det Nya Latinamerika där folkens historia och kamp speglas.
TEGUCIGALPA / 070530 / “Att lära känna varandra är att erkänna varandra”, säger aymaraindianen från Bolivia. Han är ett återkommande inslag i programbytena i den nya latinamerikanska tevekanalen Telesur. I bolivianens ord kan man märka ett spår av en ny stolthet som kan illustrera Latinamerika i dag; ett Latinamerika som vill stå på egna ben och kan stå på egna ben, ett Latinamerika som söker sin historiska och kulturella identitet för att bygga ett förenat Amerika med social rättvisa.
Hindret har varit en politisk och ekonomisk modell som dragit ner miljoner latinamerikaner i djupaste fattigdom. För att neutralisera uppflammande upprorskänslor sänder de transnationella tevebolagen dokusåpor från tidiga morgonen till midnatt. Ungefär tre gånger om dygnet sänder de 30 minuter nyheter, oftast fabricerade av de stora nyhetsbyråerna och stenhårt politiskt redigerade. En dramatisk händelse i Rio de Janeiro, Lima eller Miami får inte överstiga en minut. Nyheten från de transnationella massmediafabrikanterna ska inte ifrågasättas, bara konsumeras, och helst via teve.
* * * * * * * * *
– HOLLYWOOD PRODUCERAR 80 procent av alla filmer i världen men i Latinamerika är 98 procent av alla visade filmer från denna ägarproduktion, säger Yuri Pimentel, vice chef för Telesur i ett debattprogram om mediakoncentrationen på den amerikanska kontinenten.
Han skulle kunna ha tillagt att dessa filmer produceras av 7-8 korporativa mediagrupper i USA som kontrollerar nästan ALLT i media i världen; nyheter, underhållning för alla åldrar, såpor, internet, böcker, tidskrifter av alla dess slag för att nå specifika målgrupper. Han skulle också kunna ha tillagt att Telesur än så länge har stora svårigheter att nå ut med sin produktion som går på tevekabel, kontrollerad av andra.
– Nittionio procent av telekabelmarknaden baserad på fiberoptik kontrolleras av VTR, ett dotterföretag till GlobalCom. Och vem äger GlobalCom? Jo mediamagnaten Rupert Murdoch som äger eller dominerar massmedia på alla dess nivåer i USA, Latinamerika, Australien, Storbritannien, Italien, och så vidare, säger Ernesto Carmona, ledamot av den latinamerikanska Journalistfederationen FELAP:s styrelse och expert på mediakoncentrationen på den amerikanska kontinenten.
Det var med denna bakgrund som en man sa att han hade fått nog av detta mediaimperium som till och med framkallar statskupper mot statschefer som inte följer i Vita husets ledband.
– Vi ska starta vår egen tevekanal, en tevekanal för hela Latinamerika som ska ta upp kampen mot CNN som systematiskt förfalskar händelseutvecklingen i Venezuela.
CHAVEZ TALADE AV EGEN erfarenhet i sitt söndagsprogram ”Aló Presidente”. De stora privata tevekanalerna i Venezuela utgjorde organisatoriska sambandscentraler och ledde i praktiken den USA-stödda statskuppen den 11 april 2002. Hector Ramirez Perez, förgrundsgestalt för kuppmilitärerna, amiral och chef för den venezuelanska flottans generalstab, sa i teve dagen efter statskuppen att ”vi hade ett stort vapen i massmedia”. Ägarna till de privata tevekanalerna RCTV, Globovision, Venevision och Televen tackade varandra offentligt för ”utförda insatser”.
Chavez hade ända sedan sin valseger 1998 varnats av sina egna för att han måste göra något för att en gång för alla sätta stopp för den mest perversa misskrediteringskampanjen som skådats på många år i världen mot en vald regering. Efter statskuppen krävde chavisterna på basnivå i fattigområdena Petare, La Vega eller ”23 de Enero” en stängning av dessa öppet antidemokratiska kanaler. Men Chavez sa denna söndag att Revolutionen skulle starta sin egen tevekanal som skulle ta upp kampen mot dem som vill manipulera människorna.
Motkraften mot denna ytlighet och passiviserande av människor från det privata mediamonopolet inleddes den 24 juli 2005 när Telesur startade.
Som reporter hajade jag till, medveten om de enorma kostnader som det innebär att starta en tevekanal och dessutom en kontinental kanal. Men om pengar kanske är den sekundära frågan så handlar det också om kvalité, om att attrahera tittaren att swappa över från CNN till Telesur, från såpoperan till ett utbildningsprogram om Inkaindianerna, från MTV till dagens progressiva rappare i fattigkvarteren i Buenaventura. Och, framför allt, hur skulle Chavez undvika att Telesur förvandlades till ett typiskt mediokert vänsterprojekt med ett massa babbel som tröttat mer än en person på detta klot?
Utmaningen var gigantisk och det var inte vem som helst Chavez namngav som sin redaktionelle fiende. Ska jag vara ärlig trodde jag inte ett smack på Chavez’ framtidsoptimism. Han skulle bita i sten, tänkte jag.
– JAG MÅSTE HA EN TEVERUTA med kvalité som inte bara attraherar mig utan som också kan konkurrera, sa Aram Aharonian, högste redaktionelle chef för Telesur när kanalen startade för snart två år sedan, och tillade:
– Den som trott att CNN eller spanska (TVE) har en dålig kvalité i sitt utbud har helt missuppfattat saken för de producerar utomordentligt bra program. Visst har de ett budskap som vi inte gillar, men de vet sitt mål, de vet vad de vill och hur de vill utforma detta [1].
Han hävdade med sarkasm i tonen att Telesur måste inta en helt annan inställning till vad som gängse har betraktats som ”alternativa media”.
– Vi tror inte på talet om att vara alternativ innebär att vara marginell. Vi är i stånd i att göra ett kvalitativt språng och det alternativa kan visst vara i massomfattning. Jag är inte nöjd med att bara nå tre procent av befolkningen om jag har möjligheter att nå 100 procent. Men hittills har man lämnat det massiva i händerna på det privata på grund av missuppfattningen att om media är i massomfattning är det i privata händer. Med den uppfattningen skulle vi nöja oss med en liten alternativ radiosändare som når 100 personer när vi med nästan lika stora ansträngningar kan nå 100 miljoner personer.
EFTER EN JOGGINGRUNDA och dusch slår jag på teven vid halv 7-tiden på morgonen. ”Noticias del Sur”, nyheter från Syd, heter Telesurs nyhetsprogram som sänds i två format varje timme; ett fem minuters och ett 30-minuters sammandrag. Under de två åren sedan starten har det redaktionella innehållet och det grafiska skalet förbättrats dramatiskt. Om CNN:s spanskspråkiga nyhetsprogram är oerhört skickligt upplagda och framförda, är Telesurs faktiskt ett snäpp bättre.
Jag blev positivt överraskad för ett halvår sedan när Telesur plötsligt dök upp på Kanal 8 bland 125 andra kanaler som jag kan se på Mayavision, mitt honduranska kabeltevebolag. Att det ägde rum två veckor innan presidentvalet 2006 i Venezuela gjorde inte saken sämre. Konkurrenten Globovision, en stenhård anti-Chavezkanal i Venezuela hade knuffats bort från kanal 8 till kanal 102. Kanal 15 är Venevisión, en kanal som tillsammans med Globovision och RCTV utgjorde de mediala konspiratörerna i statskuppen 2002.
Nyheterna denna dag handlar om att Bolivia har tagit kontrollen över exporten av oljeproduktionen. Reportern Freddy Morales gör inte bara ett referat av händelsen. Han beskriver också kortfattat men initierat bakgrunden till varför man tar över exporten och hur mycket nationen kommer att tjäna på det. Tittaren får en känsla av ”Aha! Varför har inte Bolivias politiker gjort det tidigare”?!
FRÅN ARGENTINA rapporterar Telesurs korrespondent att rasande resenärer nästan bränt ned en järnvägstation. Konfrontationen är ett resultat av den förre presidenten Carlos Menems privatisering av allt offentligt på 1990-talet. Det privata järnvägsföretaget vägrar att investera och underhålla. En vecka senare framträder Argentinas president Nestor Kirchner och dundrar mot den nyliberala modellens privatisering och förklarar att hans regering har beslutat att säga upp koncessionen med företaget som annars skulle ha upphört 2026!
I Colombia fortsätter skandalen med företag och politiker som använt terrorn från dödsskvadronerna AUC för egna politiska eller ekonomiska intressen. Den paramilitäre ledaren Salvatore Mancuso lägger papperna på bordet och säger för första gången att ”paramilitären är statspolitik, skapad av den politiska och ekonomiska eliten och underhålld av militären”. Han själv är ett typiskt exempel på det”. Reportern intervjuar anhöriga till offren för dödsskvadronerna och namnger de nationella och multinationella företagen som utpekas som AUC:s finansiärer.
Jag jämför inslaget med den största privata tevekanalen Caracols morgonnyheter och konstaterar snabbt att Caracol föredrar att tala om president Uribes problem med att få igenom ett frihandelsavtal (TLC) med USA och rasar mot demokraternas ”krokben” i kongressen. Caracol låter också Uribe dundra mot Colombias fackföreningsledare som reser till USA och ”ljuger om antalet mördade fackledare”. Naturligtvis säger inte Caracol ett ord om att Santodomingogruppens företag är delaktig i finansieringen av dödsskvadronerna, vilket Mancuso erkänt. Caracol-TV ägs av industri- och finans magnaten Mario Santodomingo.
TELESURS NYHETER PRODUCERAS nästan uteslutande av de egna korrespondenterna. Skillnaden mellan CNN och Telesur består i den politiska redigeringen, den politiska plattformen och det politiska målet. Och Telesur hycklar inte, som den förkrossande majoriteten av massmedia i dess ”oberoende” former gör: Telesur är en politisk kanal som ska vara ett verktyg och instrument i kampen mot nyliberalismen och för den latinamerikanska integrationen, ge människorna på den här kontinenten en möjlighet att ta del av den verklighet de själva är delar utav och aktivt forma en ny framtid.
– När vi ser på problematiken för folken som strider för att bli fria måste vi se den i termerna av ett befrielsekrig. Därför bör en antiimperialistisk världsfront och ett informationsnätverk integreras. Detta bör ägna sig till att avslöja den information som de förhärskande mediakrafterna representerar och skapa en ny socialistisk ordning på kommunikation och informationsområdet, sa Telesurs vice styrelseordförande Yuri Pimentel när Telesur arrangerade en tvådagarskonferens i slutet av maj om massmedia.
Och det är det som saken handlar om, säger den venezuelanske journalisten Modesto Emilio Guerrero som menar att Venezuela utgör ett centrum för konfrontationen i den latinamerikanska klasskampen där Telesur kan utgöra ett ovärderligt instrument för folken, eller, som Lenins sa om den egna partitidningens roll: “den är inte bara ett agitatoriskt och propagandistiskt verktyg utan också ett kollektivt organisatoriskt verktyg”.
FÖRSTA EDITIONEN AV “Agenda del Sur”, Sydagendan, startar. Argentinskan Lourdes Zuazo och chilenaren Mario López tar under 30 minuter upp ett dagsaktuellt tema som de går igenom grundligt. Först en bakgrundinformation och sedan inbjudna experter på temat. Och ”experterna” utgörs ofta av bonde- eller indianledare, fackföreningsfolk, ministrar, intellektuella eller progressiva ekonomer.
Denna morgon analyseras det enorma motståndet i Costa Rica mot att ingå ett frihandelsavtal (TLC) med USA. Temat har under hela veckan förberetts ingående och oerhört pedagogiskt i fyra 30-minutersprogram i “Videoteca contracorriente”, ett dokumentärprogram med aktuella politiska händelser, porträtt av olika personligheter, allt med en kritisk och progressiv vision, som Wikipedia beskriver det. “Aha-känslan” kommer tillbaka.
Tankarna går tillbaka till CNN igen och konstaterar att där är de stående analytikerna för det mesta representanter från Rockefellers Citybank eller Anders Oppenheimer, knuten till The Miami Heraldgruppens lokala mediaimperium, politiskt kontrollerat av den kubansk-amerikanska högermaffian, som ger sina kommenterar som alltid är fientliga mot den latinamerikanska politiska utvecklingen.
Eller, som den spanske journalisten Pascual Serrano, grundare av webbportalen Rebelion och redaktionell rådgivare till Telesur, sammanfattar det [2]:
– CNN gör en utomordentlig bevakning med kameran över upproret i Quito, Ecuador. Därefter placerar det fyra USA-analytiker i soffan som säger vad det var som hände och vad det (Ecuadors folk) måste göra. En historia växer inte fram som en svamp efter ett regn utan har alltid en bakgrund.
DET SOM OCKSÅ GÖR TELESUR attraktivt för hela kontinenten är att programledarna talar sitt respektive lands speciella dialekt av spanskan. Kvinnorna utgör en majoritet. Jag blir nästan perplex över hur säkra och oerhört politiskt skolade de ör till skillnad mot silikonmodellerna i de nationella tevekanalerna.
Plötsligts bryts sändningen av programmet ”Memorias del Fuego”, ett dokumentärt utbildningsprogram på förmiddagen om den latinamerikanska historien som varje dag under en timma berättar och granskar ett land i Latinamerika. En presskonferens med Eva Golinger ska inledas. Hon är en ung venezuealansk-amerikansk advokat som är ett rött skynke för den venezuelanska oppositionen och CIA-organen NED, National Endowment for Democracy och USAID. Dessa finansierade delar av oppositionen mot Chavez inför och efter statskuppen 2002. Golinger lyckades få ut CIA-hemlighetsstämplade dokument på vem som hade finansierats i Venezuela.
Det är två dagar kvar till att marksändningskoncessionen för radio- och tevekanalen RCTV ska upphöra och landet befinner sig i ett spänningstillstånd som känns i luften i Caracas. Oppositionen har kallat till landsomfattande protester och Chavez varnar oppositionen för att bege sig ut på äventyrligheter.
Under en timma presenterar Golinger 200 hemlighetsstämplade dokument från State Departement som hon har fått ut från CIA:s arkiv. De visar hur enskilda personer och organisationer i Venezuela, bland dem venezuelanska journalister, två av dem från Globovision, har fått stipendium för att studera journalistik i USA.
– Dessa journalister kallar de (State Departement) för sina “anställda”, sina “allierade”, säger Golinger i direktsändning i Telesur. Tillvägagångssättet är att utvalda journalister får en inbjudan av USA-ambassaden i Caracas. Den letar upp och analyserar vem de ska bjuda in. Den penetrerar för att vinna politiskt inflytande på ledarsidorna. Journalisterna utgör projektet, säger Golinger.
EN AV DE UTPEKADE journalisterna är Reynaldo Trombetta. Han hade valts ut av USA-ambassaden men tackade nej, vilket ambassaden inte registrerade.
– Jag tackade nej för jag ansåg att det inte var tillbörligt, nödvändigt eller attraktivt att delta i en kurs i USA. Jag har heller inte tagit emot några som helst ekonomiska medel, förklarade Trombetta dagen efter för den statliga nyhetsbyrån ABN.
I dokumentet framställs Trombetta av den ansvarige ambassadtjänstemannen på följande sätt:
“Vi förväntar oss att Señor Trombettas deltagande som en stipendiat ‘becado IV’, ska avläsas direkt i hans reportage angående politiska och internationella teman. Under tiden han fortbildar sig i sin karriär, kommer våra fördjupade förbindelser med honom betyda en potentiell viktig vän vad anbelangar ståndpunkter i ledarinflytande” [3].
“Sr. Trombetta har alltid berört USA-ambassaden på ett balanserat sätt. Hans förståelse för och kännedom om politiska venezuelanska angelägenheter visar att han kan komma att uppnå posten som politisk redaktör för El Nacional (den största privatägda och oppositionella dagstidningen i Venezuela) eller andra dagstidningar. Detta innebär att han kommer att ha ett betydelsefullt inflytande över bevakningen av andra tidningar i teman som är av betydelse för ambassaden, som till exempel frågan om ALCA (USA:s förslag till ett frihandelsavtal för hela den amerikanska kontinenten) och politiken mot terrorismen. (…) Detta skulle kunna översättas i en större förståelse och sympati för USA:s ståndpunkter vilket kommer att speglas i hans reportage”.
Klarare sjunger inte ens näktergalen. Det hör till saken att Trombetta arbetade på El Nacional 2001-2006 men är för närvarande chef för Iaem, Institutet för Scen- och Musikkonst som tillhör Kultur och Folkmaktsministeriet. Trombetta blev förfärad över att hans namn finns med och hans person beskriven Sate Departements arkiv och skrev ett brev till ambassaden med krav på en förklaring varför de svärtar ner hans heder.
Som en ytterligare “godbit” berättade Golinger att RCTV:s ägare Marcel Granier tog emot 6.000 dollar ”i fickpengar” av USA för att under en helg ha deltagit i ett “kulturarrangemang” i USA.
Det är denna journalistik som Telesur vill stimulera och fortsätta bygga ut sitt enorma nätverk av medarbetare som har vuxit fram i Venezuela och i Latinamerika under 2000-talet.
TELESURS VERKSAMHET HAR ifrågasatts och misstänkliggjorts [4] av massmediamonopolen i såväl Syd- som i Nordamerika som är anslutna till SIP, det Interamerikanska pressällskapet med säte i Miami. Att SIP, som leds av eliten inom USA:s media, är starkt antikubanska men nu också starkt kritiska till utvecklingen i Venezuela, Bolivia och Ecuador, är ingen tillfällighet. SIP:s verksamhet styrs sedan slutet av 1940-talet av en antikommunistisk kallakrigetfilosofi. Detta märks i attackerna mot Venezuela.
En av SIP:s vice ordförande är Enrique Calderon Santos, chefredaktör för Colombias enda heltäckande dagstidning. Santos är även släkt med Juan Manuel Santos och Francisco Santos, försvarsminister respektive vicepresident (tjänstledig chefredaktör på El Tiempo) i Colombia. Om Santosklanen och deras tidning brukar colombianen säga: ”El Tiempo tillsätter och avsätter presidenter”, en illustration till den enorma makt denna familjeklan har i Colombia. Den paramilitäre ledaren Salvatore Mancuso (AUC) sa inför åklagaren att Juan Manuel Santos träffade AUC-ledarna 1997 och ville ha AUC:s stöd till att störta president Enrique Samper. Francisco Santos ville att AUC skulle skapa en paramilitär front runt Bogota för att bryta FARC-gerillans historiska inflytande bland bönderna i länet.
Och El Tiempo lyckönskade inte Telesur i sin premiär, vilket är kutym och vanlig artighet mellan kollegor. I stället har tidningen fört en frän misskrediteringskampanj mot den nya mediafläkten från Öster redan innan premiären för två år sedan. När Telesur lanserades lade företaget in en sång på sin webbsida av den brasilianske artisten Caetano Veloso, där refrängen kunde uppfattas som "eta, eta, eta" vilket El Tiempo påstod utgjorde ett stöd till baskiska ETA. Aram Aharonian kommenterade med sarkasm “att om det hade funnits lite mer kulturkunskap hade vi sluppit dessa dumheter”.
Den colombianska militära underrättelsetjänsten uppgav till samma tidning att “i kanalen ges utrymme till element som knyts till den nationella och internationella terrorismen och den (Telesur) uppvisar en för Colombia negativ bild”.
Som en kulmen på denna i Colombia farliga misskrediteringskampanj greps i slutet av förra året Telesurs Colombiakorrespondent Freddy Muñoz, 35, av säkerhetspolisen. Denna anklagade honom för att vara sprängämnesexpert för FARC-gerillans 37:e front i norra Colombia. Muñoz satt fängslad i nästan två månader innan han släpptes med den vanliga frasen: “I brist på bevis”. En fängslad kvinnlig gerillasoldat hade tvingats till att peka ut Muñoz men när det offentliga förhöret ägde rum tog hon gråtande tillbaka anklagelserna.
SAMMANSVÄRJNING TELESUR-AL YAZIRA Men det som kanske mest har orsakat ve och förbannelser från Vita huset och dess allierade är Telesurs samarbetsavtal i februari 2006 om ”ömsesidigt utbyte av programtekniska erfarenheter och journalistisk fortbildning” med den Qatarbaserade tevekanalen Al Yazira.
Connie Mack, republikansk kongressledamot och medlem av representanthusets kommitté för internationella förbindelser, rasade mot nyheten.
– Avtalet skapar en global tevekanal för terrorister (…) Nu har Hugo Chavez gått för långt. Det räckte inte för honom att sprida sin socialistiska propaganda över hela Amerika. Nu sammansvärjer han sig också med terroristtelevisionen (Al Yazira) [5].
Mack föreslog USA-kongressen att anta ett förslag som han lade fram redan 2005 och som innebär att USA inleder radio- och tevesändningar över Venezuela som ska vara “objektiva nyheter”. Att hans politiska fränder i den privata massmedian i Venezuela kontrollerar 80 procent av mediautbudet enbart inom marktevesändningar tycks ha gått förbi denne antichavistiske kongressledamot. Erfarenheterna från USA:s piratsändningar över Kuba med Radio- och TV-Marti borde också förskräcka USA:s skattebetalare som har betalat hundratals miljoner dollar för en tevesändare som inte tillåts sända över USA-territorium för dess politiska innehåll men som av tekniska svårigheter och Havannas legitima störningar av den flygande tevekanalen, inte heller har lyckats sända över Kuba.
Och varför denna vrede och politiska desperation mot en tevekanal som fortfarande inte har kanske mer än fem procent av Latinamerikas tittare? Svaret ska ses i den politiska målsättningen om att vara ett verktyg i den politiska integrationen av Latinamerika, mot ett enda fosterland som befrielsehjälten Simon Bolivar drömde om.
TELESUR DÖLJER INTE verkligheten, även om politiska nederlag i en allmän vänstervåg i Latinamerika också förekommer. RCTV:s ägare Marciel Granier intervjuas, politiska fiender till Chavez, Evo, Rafael Correa, fiender till den kubanska revolutionen och Fidel kommer till tals i Telesur som följer Marx’ motto om att söka sanningen även om den till helvetets portar dig leder. Eller Che Guevara som med fog hävdade att revolutionärerna aldrig räds sanningen.
Vem är rädd för sanningen om den koloniala och imperialistiska plundringen av Latinamerikas gigantiska naturrikedomar? Vem vill dölja Bushs annekteringsplaner av Kuba? Vem är intresserad av att bara Världsbankens egen domstol ska få ta del av kontraktet mellan oljebolaget Oxy och den ecuadorianska staten? Eller de enorma framgångarna i alfabetiseringskampanjerna som kubanska lärare och läkare i hälsovårdsbrigaderna som kurerar miljoner fattiga människor runt om i Latinamerika?
Med Telesur har tittarna för första gången fått helt nya och andra nyheter, nyheter som naturligtvis har plockats fram med en politisk målsättning och som redigeras politiskt. Och det som gör denna nya tevekanal trovärdig är att sanningen konfronteras med olika aktörer. Tittaren dras in i programmet och blir delaktig och drar själv sina egna slutsatser, till skillnad mot massmediafabrikörernas produkter som bara tillåter en konsumerande tittare.
DEN POLITISKA KONFRONTATIONEN och händelseutvecklingen i Latinamerika går rasande snabbt och på plats finns Telesur. Hur ser de ”befriade” ALBA-ländernas första steg ut efter valsegern? Alfabetisera och kurera, lära miljoner människor att läsa och skriva för att de på så sätt ska kunna förstå sin vardag och ges rätten till en personlig utveckling på alla plan. Men är du sjuk har du svårt för att inympa kunskaperna. Därför satsar de parallellt på att ge de mest behövande kurativ och preventiv hälsovård. Det som händer i Latinamerika är unikt och det griper tag i människorna som en efter en vaknar upp ur en nyliberal mardröm där allt sades vara ödesbestämt och där de religiösa hierarkierna, som Påven, varnar sina trosfränder för att låta sig luras av de kallar för kommunismen i ”populistisk form”, trots att det handlar om grundläggande mänskliga rättigheter som gratis utbildning och hälsovård.
Det är inte bara USA-ambassaden i Caracas som inser att massmedia också innebär möjligheter till politiskt inflytande. Ingen låter sig i dag luras i den frågan för här ser vi hur den ekonomiska makten är förbunden med den politiska. Teve och radio har en bedövande påverkan på människors medvetenhet.
Därför handlar det om att bryta den accelererande mediala maktkoncentrationen kring ett fåtal aktörer. För medlemmarna i ALBA, Venezuela, Bolivia, Kuba och Nicaragua handlar det om en kamp på liv och död, att skapa utrymme och förutsättningar att på massbasis nå ut till sina landsmän via radio och teve. Därför förlängdes inte markkoncessionerna för RCTV utan övertogs av den nya offentliga tevekanalen Teves, vars programutbud kan liknas vid en Utbildningsteve 24 timmar om dygnet. Allt material ska produceras av venezuelanska oberoende teve- och filmproducenter i allians och i samarbete med lokala och regionala alternativa teveproducenter. Genom att reducera det privata massmediamonopolet i Venezuela till 80 procent demokratiserar regeringen i motsvarande grad utbudet.
President Rafael Correa i Ecuador är inne på samma spår. En översyn av hur och till vem och från vem markkoncessionerna har gått till det privata monopolet i landet ska nu genomföras. Nicaragua är från den 11 mars i år också aktieägare i Telesur och kommer innan detta års slut att ha skapat en markbaserad kanal för Telesur.
DEN 20 MAJ GENOMFÖRDE delegater för över 300 alternativa radiostationer en tre dagar lång konferens i Caracas som visar att den sociala folkliga rörelsen har insett betydelsen av en media som motsvarar människornas behov.
Några dagar senare var det dags för lanserandet av ”Radio del Sur”. Det är Telesurs motsvarighet inom etermedia. På plats fanns representanter från hela Latinamerika men även från andra delar av världen, bland annat Sverige, som kommer att ansluta sig som en del av Sydradion. Det är detta gigantiska nätverk av frivilla medarbetare som utgör Telesurs och Radio del Surs styrka, en enorm källa av samlade erfarenheter som i dess slutliga produkt kommer att berika varandra och ge tittaren eller lyssnaren helt andra perspektiv över sin egen verklighet och framtid.
Detta är bakgrunden till den desperata och massiva internationella reaktionen från RCTV:s högerliberala fränder i den internationella högern, ledd av Frankismens avläggare i Aznars’ Partido Popular, det Interamerikanska Pressällskapet-SIP, utrikeskommittén i USA-senaten, Pinochethögern i den chilenska senaten och den samordning av högertidningar som lagom inför slutet av RCTV:s koncession gick ut med temat över flera sidor; “Chavismens expansion i Latinamerika”. Högern och deras ekonomiska uppdragsgivare i det nationella och internationella storkapitalet är oerhört nervösa över händelseutvecklingen i Latinamerika för de ser nu att deras politiska och ekonomiska mediamonopol är hotat genom den explosion av nya demokratiska medier som dykt upp.
INTE BARA EVA GOLINGER avslöjar hur USAID eller NED finansierar journalister i Venezuela. Samma dag som jag sammanställde det här reportaget meddelade den nicaraguanska dagstidningen El Nuevo Diario (oberoende sandinist), att ett 30-tal ”civila” nicaraguanska organisationer innan valet i november förra året tog emot 23 miljoner dollar, drygt 160 miljoner kronor, från USAID. Bland dessa 30 återfanns de två nationella journalistförbunden, Asociación de Periodistas de Nicaragua (APN) och Unión de Periodistas de Nicaragua (UPN) [6].
Chavez var nog inte på hal is den där söndagen när han avslöjade planerna på att skapa en latinamerikansk tevekanal som skulle utmana CNN och FOX. Och även om regeringarna i framför allt Uruguay och Brasilien, men även i Argentina är svala mot Telesur, har Telesur en enorm tittarpotential i dessa länder med tusentals entusiastiska redaktionella medarbetare. Den teknologiska utvecklingen kommer också, när den nya kommunikationssatelliten Simon Bolivar skjuts upp andra hälften av 2008, att ge Telesur helt andra möjligheter och förutsättningar att etablera sig på i dag helt oprövade marknader.
Det blev nog Emanuelsson som i slutändan fick bita i sten, trots bra odds.
Källor:
[1]. Aram Aharonian, vd i Telesur: “Por primera vez podemos vernos con nuestros propios ojos”, av Laia Altarriba y Lucas Marco, LAccent/LAvanç)
[2] Pascual Serrano: “Los grandes medios están perdiendo su inmerecida credibilidad” (Rebelión).
[3] El Nacional, 29 maj, 2007: “Periodista desmiente que haya recibido financiamiento del Gobierno de EEUU”
[4] Polémica por promocionales del canal teleSUR, Wikinoticias, 13/7-05.
[5] Terra: “Legislador de EEUU vincula alianza Telesur-Al Yazira a terrorismo”
[6] El Nuevo Diario, 28 maj, 2007: “Ortega descalifica: conspiración”
TELESURS AKTIEÄGARE (% i aktier):
Venezuela (46 %)
Argentina (20 %)
Cuba (19 %)
Uruguay (10 %)
Bolivia (5 % som de köpte av Venezuela som ursprungligen hade 51 %).
Nicaragua är än så länge en "associerad" medlem i Telesur.
Ecuador kommer med all sannolikhet att ansluta sig inom en snar framtid.
Telesur har korrespondenter i Latinamerikas alla huvudstäder samt i Washington. Det finns även medarbetare i flera latinamerikanska städer.
DESSA ÄR HINDREN FÖR TELESURS UTVECKLING:
1. Kontroll över den teknologiska marknaden ligger hos privata transnationella aktörer. Även om det finns regeringar i Syd som är beredda att anslå pengar, har de ingen satellit och det komplicerar sändningar till andra världsdelar.
2. Distributionskontrollen av tevekabel ligger än så länge i privata händer. Ett nytt kontinentalt företag som distribuerar Telesurs sändningar är nödvändigt.
“Vårt mål är Syd”
Av Dick Emanuelsson
Den 24 juli 2005 lanserades Telesur, den nya latinamerikanska tevekanalen, en kanal för det Nya Latinamerika där folkens historia och kamp speglas.
TEGUCIGALPA / 070530 / “Att lära känna varandra är att erkänna varandra”, säger aymaraindianen från Bolivia. Han är ett återkommande inslag i programbytena i den nya latinamerikanska tevekanalen Telesur. I bolivianens ord kan man märka ett spår av en ny stolthet som kan illustrera Latinamerika i dag; ett Latinamerika som vill stå på egna ben och kan stå på egna ben, ett Latinamerika som söker sin historiska och kulturella identitet för att bygga ett förenat Amerika med social rättvisa.
Hindret har varit en politisk och ekonomisk modell som dragit ner miljoner latinamerikaner i djupaste fattigdom. För att neutralisera uppflammande upprorskänslor sänder de transnationella tevebolagen dokusåpor från tidiga morgonen till midnatt. Ungefär tre gånger om dygnet sänder de 30 minuter nyheter, oftast fabricerade av de stora nyhetsbyråerna och stenhårt politiskt redigerade. En dramatisk händelse i Rio de Janeiro, Lima eller Miami får inte överstiga en minut. Nyheten från de transnationella massmediafabrikanterna ska inte ifrågasättas, bara konsumeras, och helst via teve.
* * * * * * * * *
– HOLLYWOOD PRODUCERAR 80 procent av alla filmer i världen men i Latinamerika är 98 procent av alla visade filmer från denna ägarproduktion, säger Yuri Pimentel, vice chef för Telesur i ett debattprogram om mediakoncentrationen på den amerikanska kontinenten.
Han skulle kunna ha tillagt att dessa filmer produceras av 7-8 korporativa mediagrupper i USA som kontrollerar nästan ALLT i media i världen; nyheter, underhållning för alla åldrar, såpor, internet, böcker, tidskrifter av alla dess slag för att nå specifika målgrupper. Han skulle också kunna ha tillagt att Telesur än så länge har stora svårigheter att nå ut med sin produktion som går på tevekabel, kontrollerad av andra.
– Nittionio procent av telekabelmarknaden baserad på fiberoptik kontrolleras av VTR, ett dotterföretag till GlobalCom. Och vem äger GlobalCom? Jo mediamagnaten Rupert Murdoch som äger eller dominerar massmedia på alla dess nivåer i USA, Latinamerika, Australien, Storbritannien, Italien, och så vidare, säger Ernesto Carmona, ledamot av den latinamerikanska Journalistfederationen FELAP:s styrelse och expert på mediakoncentrationen på den amerikanska kontinenten.
Det var med denna bakgrund som en man sa att han hade fått nog av detta mediaimperium som till och med framkallar statskupper mot statschefer som inte följer i Vita husets ledband.
– Vi ska starta vår egen tevekanal, en tevekanal för hela Latinamerika som ska ta upp kampen mot CNN som systematiskt förfalskar händelseutvecklingen i Venezuela.
CHAVEZ TALADE AV EGEN erfarenhet i sitt söndagsprogram ”Aló Presidente”. De stora privata tevekanalerna i Venezuela utgjorde organisatoriska sambandscentraler och ledde i praktiken den USA-stödda statskuppen den 11 april 2002. Hector Ramirez Perez, förgrundsgestalt för kuppmilitärerna, amiral och chef för den venezuelanska flottans generalstab, sa i teve dagen efter statskuppen att ”vi hade ett stort vapen i massmedia”. Ägarna till de privata tevekanalerna RCTV, Globovision, Venevision och Televen tackade varandra offentligt för ”utförda insatser”.
Chavez hade ända sedan sin valseger 1998 varnats av sina egna för att han måste göra något för att en gång för alla sätta stopp för den mest perversa misskrediteringskampanjen som skådats på många år i världen mot en vald regering. Efter statskuppen krävde chavisterna på basnivå i fattigområdena Petare, La Vega eller ”23 de Enero” en stängning av dessa öppet antidemokratiska kanaler. Men Chavez sa denna söndag att Revolutionen skulle starta sin egen tevekanal som skulle ta upp kampen mot dem som vill manipulera människorna.
Motkraften mot denna ytlighet och passiviserande av människor från det privata mediamonopolet inleddes den 24 juli 2005 när Telesur startade.
Som reporter hajade jag till, medveten om de enorma kostnader som det innebär att starta en tevekanal och dessutom en kontinental kanal. Men om pengar kanske är den sekundära frågan så handlar det också om kvalité, om att attrahera tittaren att swappa över från CNN till Telesur, från såpoperan till ett utbildningsprogram om Inkaindianerna, från MTV till dagens progressiva rappare i fattigkvarteren i Buenaventura. Och, framför allt, hur skulle Chavez undvika att Telesur förvandlades till ett typiskt mediokert vänsterprojekt med ett massa babbel som tröttat mer än en person på detta klot?
Utmaningen var gigantisk och det var inte vem som helst Chavez namngav som sin redaktionelle fiende. Ska jag vara ärlig trodde jag inte ett smack på Chavez’ framtidsoptimism. Han skulle bita i sten, tänkte jag.
– JAG MÅSTE HA EN TEVERUTA med kvalité som inte bara attraherar mig utan som också kan konkurrera, sa Aram Aharonian, högste redaktionelle chef för Telesur när kanalen startade för snart två år sedan, och tillade:
– Den som trott att CNN eller spanska (TVE) har en dålig kvalité i sitt utbud har helt missuppfattat saken för de producerar utomordentligt bra program. Visst har de ett budskap som vi inte gillar, men de vet sitt mål, de vet vad de vill och hur de vill utforma detta [1].
Han hävdade med sarkasm i tonen att Telesur måste inta en helt annan inställning till vad som gängse har betraktats som ”alternativa media”.
– Vi tror inte på talet om att vara alternativ innebär att vara marginell. Vi är i stånd i att göra ett kvalitativt språng och det alternativa kan visst vara i massomfattning. Jag är inte nöjd med att bara nå tre procent av befolkningen om jag har möjligheter att nå 100 procent. Men hittills har man lämnat det massiva i händerna på det privata på grund av missuppfattningen att om media är i massomfattning är det i privata händer. Med den uppfattningen skulle vi nöja oss med en liten alternativ radiosändare som når 100 personer när vi med nästan lika stora ansträngningar kan nå 100 miljoner personer.
EFTER EN JOGGINGRUNDA och dusch slår jag på teven vid halv 7-tiden på morgonen. ”Noticias del Sur”, nyheter från Syd, heter Telesurs nyhetsprogram som sänds i två format varje timme; ett fem minuters och ett 30-minuters sammandrag. Under de två åren sedan starten har det redaktionella innehållet och det grafiska skalet förbättrats dramatiskt. Om CNN:s spanskspråkiga nyhetsprogram är oerhört skickligt upplagda och framförda, är Telesurs faktiskt ett snäpp bättre.
Jag blev positivt överraskad för ett halvår sedan när Telesur plötsligt dök upp på Kanal 8 bland 125 andra kanaler som jag kan se på Mayavision, mitt honduranska kabeltevebolag. Att det ägde rum två veckor innan presidentvalet 2006 i Venezuela gjorde inte saken sämre. Konkurrenten Globovision, en stenhård anti-Chavezkanal i Venezuela hade knuffats bort från kanal 8 till kanal 102. Kanal 15 är Venevisión, en kanal som tillsammans med Globovision och RCTV utgjorde de mediala konspiratörerna i statskuppen 2002.
Nyheterna denna dag handlar om att Bolivia har tagit kontrollen över exporten av oljeproduktionen. Reportern Freddy Morales gör inte bara ett referat av händelsen. Han beskriver också kortfattat men initierat bakgrunden till varför man tar över exporten och hur mycket nationen kommer att tjäna på det. Tittaren får en känsla av ”Aha! Varför har inte Bolivias politiker gjort det tidigare”?!
FRÅN ARGENTINA rapporterar Telesurs korrespondent att rasande resenärer nästan bränt ned en järnvägstation. Konfrontationen är ett resultat av den förre presidenten Carlos Menems privatisering av allt offentligt på 1990-talet. Det privata järnvägsföretaget vägrar att investera och underhålla. En vecka senare framträder Argentinas president Nestor Kirchner och dundrar mot den nyliberala modellens privatisering och förklarar att hans regering har beslutat att säga upp koncessionen med företaget som annars skulle ha upphört 2026!
I Colombia fortsätter skandalen med företag och politiker som använt terrorn från dödsskvadronerna AUC för egna politiska eller ekonomiska intressen. Den paramilitäre ledaren Salvatore Mancuso lägger papperna på bordet och säger för första gången att ”paramilitären är statspolitik, skapad av den politiska och ekonomiska eliten och underhålld av militären”. Han själv är ett typiskt exempel på det”. Reportern intervjuar anhöriga till offren för dödsskvadronerna och namnger de nationella och multinationella företagen som utpekas som AUC:s finansiärer.
Jag jämför inslaget med den största privata tevekanalen Caracols morgonnyheter och konstaterar snabbt att Caracol föredrar att tala om president Uribes problem med att få igenom ett frihandelsavtal (TLC) med USA och rasar mot demokraternas ”krokben” i kongressen. Caracol låter också Uribe dundra mot Colombias fackföreningsledare som reser till USA och ”ljuger om antalet mördade fackledare”. Naturligtvis säger inte Caracol ett ord om att Santodomingogruppens företag är delaktig i finansieringen av dödsskvadronerna, vilket Mancuso erkänt. Caracol-TV ägs av industri- och finans magnaten Mario Santodomingo.
TELESURS NYHETER PRODUCERAS nästan uteslutande av de egna korrespondenterna. Skillnaden mellan CNN och Telesur består i den politiska redigeringen, den politiska plattformen och det politiska målet. Och Telesur hycklar inte, som den förkrossande majoriteten av massmedia i dess ”oberoende” former gör: Telesur är en politisk kanal som ska vara ett verktyg och instrument i kampen mot nyliberalismen och för den latinamerikanska integrationen, ge människorna på den här kontinenten en möjlighet att ta del av den verklighet de själva är delar utav och aktivt forma en ny framtid.
– När vi ser på problematiken för folken som strider för att bli fria måste vi se den i termerna av ett befrielsekrig. Därför bör en antiimperialistisk världsfront och ett informationsnätverk integreras. Detta bör ägna sig till att avslöja den information som de förhärskande mediakrafterna representerar och skapa en ny socialistisk ordning på kommunikation och informationsområdet, sa Telesurs vice styrelseordförande Yuri Pimentel när Telesur arrangerade en tvådagarskonferens i slutet av maj om massmedia.
Och det är det som saken handlar om, säger den venezuelanske journalisten Modesto Emilio Guerrero som menar att Venezuela utgör ett centrum för konfrontationen i den latinamerikanska klasskampen där Telesur kan utgöra ett ovärderligt instrument för folken, eller, som Lenins sa om den egna partitidningens roll: “den är inte bara ett agitatoriskt och propagandistiskt verktyg utan också ett kollektivt organisatoriskt verktyg”.
FÖRSTA EDITIONEN AV “Agenda del Sur”, Sydagendan, startar. Argentinskan Lourdes Zuazo och chilenaren Mario López tar under 30 minuter upp ett dagsaktuellt tema som de går igenom grundligt. Först en bakgrundinformation och sedan inbjudna experter på temat. Och ”experterna” utgörs ofta av bonde- eller indianledare, fackföreningsfolk, ministrar, intellektuella eller progressiva ekonomer.
Denna morgon analyseras det enorma motståndet i Costa Rica mot att ingå ett frihandelsavtal (TLC) med USA. Temat har under hela veckan förberetts ingående och oerhört pedagogiskt i fyra 30-minutersprogram i “Videoteca contracorriente”, ett dokumentärprogram med aktuella politiska händelser, porträtt av olika personligheter, allt med en kritisk och progressiv vision, som Wikipedia beskriver det. “Aha-känslan” kommer tillbaka.
Tankarna går tillbaka till CNN igen och konstaterar att där är de stående analytikerna för det mesta representanter från Rockefellers Citybank eller Anders Oppenheimer, knuten till The Miami Heraldgruppens lokala mediaimperium, politiskt kontrollerat av den kubansk-amerikanska högermaffian, som ger sina kommenterar som alltid är fientliga mot den latinamerikanska politiska utvecklingen.
Eller, som den spanske journalisten Pascual Serrano, grundare av webbportalen Rebelion och redaktionell rådgivare till Telesur, sammanfattar det [2]:
– CNN gör en utomordentlig bevakning med kameran över upproret i Quito, Ecuador. Därefter placerar det fyra USA-analytiker i soffan som säger vad det var som hände och vad det (Ecuadors folk) måste göra. En historia växer inte fram som en svamp efter ett regn utan har alltid en bakgrund.
DET SOM OCKSÅ GÖR TELESUR attraktivt för hela kontinenten är att programledarna talar sitt respektive lands speciella dialekt av spanskan. Kvinnorna utgör en majoritet. Jag blir nästan perplex över hur säkra och oerhört politiskt skolade de ör till skillnad mot silikonmodellerna i de nationella tevekanalerna.
Plötsligts bryts sändningen av programmet ”Memorias del Fuego”, ett dokumentärt utbildningsprogram på förmiddagen om den latinamerikanska historien som varje dag under en timma berättar och granskar ett land i Latinamerika. En presskonferens med Eva Golinger ska inledas. Hon är en ung venezuealansk-amerikansk advokat som är ett rött skynke för den venezuelanska oppositionen och CIA-organen NED, National Endowment for Democracy och USAID. Dessa finansierade delar av oppositionen mot Chavez inför och efter statskuppen 2002. Golinger lyckades få ut CIA-hemlighetsstämplade dokument på vem som hade finansierats i Venezuela.
Det är två dagar kvar till att marksändningskoncessionen för radio- och tevekanalen RCTV ska upphöra och landet befinner sig i ett spänningstillstånd som känns i luften i Caracas. Oppositionen har kallat till landsomfattande protester och Chavez varnar oppositionen för att bege sig ut på äventyrligheter.
Under en timma presenterar Golinger 200 hemlighetsstämplade dokument från State Departement som hon har fått ut från CIA:s arkiv. De visar hur enskilda personer och organisationer i Venezuela, bland dem venezuelanska journalister, två av dem från Globovision, har fått stipendium för att studera journalistik i USA.
– Dessa journalister kallar de (State Departement) för sina “anställda”, sina “allierade”, säger Golinger i direktsändning i Telesur. Tillvägagångssättet är att utvalda journalister får en inbjudan av USA-ambassaden i Caracas. Den letar upp och analyserar vem de ska bjuda in. Den penetrerar för att vinna politiskt inflytande på ledarsidorna. Journalisterna utgör projektet, säger Golinger.
EN AV DE UTPEKADE journalisterna är Reynaldo Trombetta. Han hade valts ut av USA-ambassaden men tackade nej, vilket ambassaden inte registrerade.
– Jag tackade nej för jag ansåg att det inte var tillbörligt, nödvändigt eller attraktivt att delta i en kurs i USA. Jag har heller inte tagit emot några som helst ekonomiska medel, förklarade Trombetta dagen efter för den statliga nyhetsbyrån ABN.
I dokumentet framställs Trombetta av den ansvarige ambassadtjänstemannen på följande sätt:
“Vi förväntar oss att Señor Trombettas deltagande som en stipendiat ‘becado IV’, ska avläsas direkt i hans reportage angående politiska och internationella teman. Under tiden han fortbildar sig i sin karriär, kommer våra fördjupade förbindelser med honom betyda en potentiell viktig vän vad anbelangar ståndpunkter i ledarinflytande” [3].
“Sr. Trombetta har alltid berört USA-ambassaden på ett balanserat sätt. Hans förståelse för och kännedom om politiska venezuelanska angelägenheter visar att han kan komma att uppnå posten som politisk redaktör för El Nacional (den största privatägda och oppositionella dagstidningen i Venezuela) eller andra dagstidningar. Detta innebär att han kommer att ha ett betydelsefullt inflytande över bevakningen av andra tidningar i teman som är av betydelse för ambassaden, som till exempel frågan om ALCA (USA:s förslag till ett frihandelsavtal för hela den amerikanska kontinenten) och politiken mot terrorismen. (…) Detta skulle kunna översättas i en större förståelse och sympati för USA:s ståndpunkter vilket kommer att speglas i hans reportage”.
Klarare sjunger inte ens näktergalen. Det hör till saken att Trombetta arbetade på El Nacional 2001-2006 men är för närvarande chef för Iaem, Institutet för Scen- och Musikkonst som tillhör Kultur och Folkmaktsministeriet. Trombetta blev förfärad över att hans namn finns med och hans person beskriven Sate Departements arkiv och skrev ett brev till ambassaden med krav på en förklaring varför de svärtar ner hans heder.
Som en ytterligare “godbit” berättade Golinger att RCTV:s ägare Marcel Granier tog emot 6.000 dollar ”i fickpengar” av USA för att under en helg ha deltagit i ett “kulturarrangemang” i USA.
Det är denna journalistik som Telesur vill stimulera och fortsätta bygga ut sitt enorma nätverk av medarbetare som har vuxit fram i Venezuela och i Latinamerika under 2000-talet.
TELESURS VERKSAMHET HAR ifrågasatts och misstänkliggjorts [4] av massmediamonopolen i såväl Syd- som i Nordamerika som är anslutna till SIP, det Interamerikanska pressällskapet med säte i Miami. Att SIP, som leds av eliten inom USA:s media, är starkt antikubanska men nu också starkt kritiska till utvecklingen i Venezuela, Bolivia och Ecuador, är ingen tillfällighet. SIP:s verksamhet styrs sedan slutet av 1940-talet av en antikommunistisk kallakrigetfilosofi. Detta märks i attackerna mot Venezuela.
En av SIP:s vice ordförande är Enrique Calderon Santos, chefredaktör för Colombias enda heltäckande dagstidning. Santos är även släkt med Juan Manuel Santos och Francisco Santos, försvarsminister respektive vicepresident (tjänstledig chefredaktör på El Tiempo) i Colombia. Om Santosklanen och deras tidning brukar colombianen säga: ”El Tiempo tillsätter och avsätter presidenter”, en illustration till den enorma makt denna familjeklan har i Colombia. Den paramilitäre ledaren Salvatore Mancuso (AUC) sa inför åklagaren att Juan Manuel Santos träffade AUC-ledarna 1997 och ville ha AUC:s stöd till att störta president Enrique Samper. Francisco Santos ville att AUC skulle skapa en paramilitär front runt Bogota för att bryta FARC-gerillans historiska inflytande bland bönderna i länet.
Och El Tiempo lyckönskade inte Telesur i sin premiär, vilket är kutym och vanlig artighet mellan kollegor. I stället har tidningen fört en frän misskrediteringskampanj mot den nya mediafläkten från Öster redan innan premiären för två år sedan. När Telesur lanserades lade företaget in en sång på sin webbsida av den brasilianske artisten Caetano Veloso, där refrängen kunde uppfattas som "eta, eta, eta" vilket El Tiempo påstod utgjorde ett stöd till baskiska ETA. Aram Aharonian kommenterade med sarkasm “att om det hade funnits lite mer kulturkunskap hade vi sluppit dessa dumheter”.
Den colombianska militära underrättelsetjänsten uppgav till samma tidning att “i kanalen ges utrymme till element som knyts till den nationella och internationella terrorismen och den (Telesur) uppvisar en för Colombia negativ bild”.
Som en kulmen på denna i Colombia farliga misskrediteringskampanj greps i slutet av förra året Telesurs Colombiakorrespondent Freddy Muñoz, 35, av säkerhetspolisen. Denna anklagade honom för att vara sprängämnesexpert för FARC-gerillans 37:e front i norra Colombia. Muñoz satt fängslad i nästan två månader innan han släpptes med den vanliga frasen: “I brist på bevis”. En fängslad kvinnlig gerillasoldat hade tvingats till att peka ut Muñoz men när det offentliga förhöret ägde rum tog hon gråtande tillbaka anklagelserna.
SAMMANSVÄRJNING TELESUR-AL YAZIRA Men det som kanske mest har orsakat ve och förbannelser från Vita huset och dess allierade är Telesurs samarbetsavtal i februari 2006 om ”ömsesidigt utbyte av programtekniska erfarenheter och journalistisk fortbildning” med den Qatarbaserade tevekanalen Al Yazira.
Connie Mack, republikansk kongressledamot och medlem av representanthusets kommitté för internationella förbindelser, rasade mot nyheten.
– Avtalet skapar en global tevekanal för terrorister (…) Nu har Hugo Chavez gått för långt. Det räckte inte för honom att sprida sin socialistiska propaganda över hela Amerika. Nu sammansvärjer han sig också med terroristtelevisionen (Al Yazira) [5].
Mack föreslog USA-kongressen att anta ett förslag som han lade fram redan 2005 och som innebär att USA inleder radio- och tevesändningar över Venezuela som ska vara “objektiva nyheter”. Att hans politiska fränder i den privata massmedian i Venezuela kontrollerar 80 procent av mediautbudet enbart inom marktevesändningar tycks ha gått förbi denne antichavistiske kongressledamot. Erfarenheterna från USA:s piratsändningar över Kuba med Radio- och TV-Marti borde också förskräcka USA:s skattebetalare som har betalat hundratals miljoner dollar för en tevesändare som inte tillåts sända över USA-territorium för dess politiska innehåll men som av tekniska svårigheter och Havannas legitima störningar av den flygande tevekanalen, inte heller har lyckats sända över Kuba.
Och varför denna vrede och politiska desperation mot en tevekanal som fortfarande inte har kanske mer än fem procent av Latinamerikas tittare? Svaret ska ses i den politiska målsättningen om att vara ett verktyg i den politiska integrationen av Latinamerika, mot ett enda fosterland som befrielsehjälten Simon Bolivar drömde om.
TELESUR DÖLJER INTE verkligheten, även om politiska nederlag i en allmän vänstervåg i Latinamerika också förekommer. RCTV:s ägare Marciel Granier intervjuas, politiska fiender till Chavez, Evo, Rafael Correa, fiender till den kubanska revolutionen och Fidel kommer till tals i Telesur som följer Marx’ motto om att söka sanningen även om den till helvetets portar dig leder. Eller Che Guevara som med fog hävdade att revolutionärerna aldrig räds sanningen.
Vem är rädd för sanningen om den koloniala och imperialistiska plundringen av Latinamerikas gigantiska naturrikedomar? Vem vill dölja Bushs annekteringsplaner av Kuba? Vem är intresserad av att bara Världsbankens egen domstol ska få ta del av kontraktet mellan oljebolaget Oxy och den ecuadorianska staten? Eller de enorma framgångarna i alfabetiseringskampanjerna som kubanska lärare och läkare i hälsovårdsbrigaderna som kurerar miljoner fattiga människor runt om i Latinamerika?
Med Telesur har tittarna för första gången fått helt nya och andra nyheter, nyheter som naturligtvis har plockats fram med en politisk målsättning och som redigeras politiskt. Och det som gör denna nya tevekanal trovärdig är att sanningen konfronteras med olika aktörer. Tittaren dras in i programmet och blir delaktig och drar själv sina egna slutsatser, till skillnad mot massmediafabrikörernas produkter som bara tillåter en konsumerande tittare.
DEN POLITISKA KONFRONTATIONEN och händelseutvecklingen i Latinamerika går rasande snabbt och på plats finns Telesur. Hur ser de ”befriade” ALBA-ländernas första steg ut efter valsegern? Alfabetisera och kurera, lära miljoner människor att läsa och skriva för att de på så sätt ska kunna förstå sin vardag och ges rätten till en personlig utveckling på alla plan. Men är du sjuk har du svårt för att inympa kunskaperna. Därför satsar de parallellt på att ge de mest behövande kurativ och preventiv hälsovård. Det som händer i Latinamerika är unikt och det griper tag i människorna som en efter en vaknar upp ur en nyliberal mardröm där allt sades vara ödesbestämt och där de religiösa hierarkierna, som Påven, varnar sina trosfränder för att låta sig luras av de kallar för kommunismen i ”populistisk form”, trots att det handlar om grundläggande mänskliga rättigheter som gratis utbildning och hälsovård.
Det är inte bara USA-ambassaden i Caracas som inser att massmedia också innebär möjligheter till politiskt inflytande. Ingen låter sig i dag luras i den frågan för här ser vi hur den ekonomiska makten är förbunden med den politiska. Teve och radio har en bedövande påverkan på människors medvetenhet.
Därför handlar det om att bryta den accelererande mediala maktkoncentrationen kring ett fåtal aktörer. För medlemmarna i ALBA, Venezuela, Bolivia, Kuba och Nicaragua handlar det om en kamp på liv och död, att skapa utrymme och förutsättningar att på massbasis nå ut till sina landsmän via radio och teve. Därför förlängdes inte markkoncessionerna för RCTV utan övertogs av den nya offentliga tevekanalen Teves, vars programutbud kan liknas vid en Utbildningsteve 24 timmar om dygnet. Allt material ska produceras av venezuelanska oberoende teve- och filmproducenter i allians och i samarbete med lokala och regionala alternativa teveproducenter. Genom att reducera det privata massmediamonopolet i Venezuela till 80 procent demokratiserar regeringen i motsvarande grad utbudet.
President Rafael Correa i Ecuador är inne på samma spår. En översyn av hur och till vem och från vem markkoncessionerna har gått till det privata monopolet i landet ska nu genomföras. Nicaragua är från den 11 mars i år också aktieägare i Telesur och kommer innan detta års slut att ha skapat en markbaserad kanal för Telesur.
DEN 20 MAJ GENOMFÖRDE delegater för över 300 alternativa radiostationer en tre dagar lång konferens i Caracas som visar att den sociala folkliga rörelsen har insett betydelsen av en media som motsvarar människornas behov.
Några dagar senare var det dags för lanserandet av ”Radio del Sur”. Det är Telesurs motsvarighet inom etermedia. På plats fanns representanter från hela Latinamerika men även från andra delar av världen, bland annat Sverige, som kommer att ansluta sig som en del av Sydradion. Det är detta gigantiska nätverk av frivilla medarbetare som utgör Telesurs och Radio del Surs styrka, en enorm källa av samlade erfarenheter som i dess slutliga produkt kommer att berika varandra och ge tittaren eller lyssnaren helt andra perspektiv över sin egen verklighet och framtid.
Detta är bakgrunden till den desperata och massiva internationella reaktionen från RCTV:s högerliberala fränder i den internationella högern, ledd av Frankismens avläggare i Aznars’ Partido Popular, det Interamerikanska Pressällskapet-SIP, utrikeskommittén i USA-senaten, Pinochethögern i den chilenska senaten och den samordning av högertidningar som lagom inför slutet av RCTV:s koncession gick ut med temat över flera sidor; “Chavismens expansion i Latinamerika”. Högern och deras ekonomiska uppdragsgivare i det nationella och internationella storkapitalet är oerhört nervösa över händelseutvecklingen i Latinamerika för de ser nu att deras politiska och ekonomiska mediamonopol är hotat genom den explosion av nya demokratiska medier som dykt upp.
INTE BARA EVA GOLINGER avslöjar hur USAID eller NED finansierar journalister i Venezuela. Samma dag som jag sammanställde det här reportaget meddelade den nicaraguanska dagstidningen El Nuevo Diario (oberoende sandinist), att ett 30-tal ”civila” nicaraguanska organisationer innan valet i november förra året tog emot 23 miljoner dollar, drygt 160 miljoner kronor, från USAID. Bland dessa 30 återfanns de två nationella journalistförbunden, Asociación de Periodistas de Nicaragua (APN) och Unión de Periodistas de Nicaragua (UPN) [6].
Chavez var nog inte på hal is den där söndagen när han avslöjade planerna på att skapa en latinamerikansk tevekanal som skulle utmana CNN och FOX. Och även om regeringarna i framför allt Uruguay och Brasilien, men även i Argentina är svala mot Telesur, har Telesur en enorm tittarpotential i dessa länder med tusentals entusiastiska redaktionella medarbetare. Den teknologiska utvecklingen kommer också, när den nya kommunikationssatelliten Simon Bolivar skjuts upp andra hälften av 2008, att ge Telesur helt andra möjligheter och förutsättningar att etablera sig på i dag helt oprövade marknader.
Det blev nog Emanuelsson som i slutändan fick bita i sten, trots bra odds.
Källor:
[1]. Aram Aharonian, vd i Telesur: “Por primera vez podemos vernos con nuestros propios ojos”, av Laia Altarriba y Lucas Marco, LAccent/LAvanç)
[2] Pascual Serrano: “Los grandes medios están perdiendo su inmerecida credibilidad” (Rebelión).
[3] El Nacional, 29 maj, 2007: “Periodista desmiente que haya recibido financiamiento del Gobierno de EEUU”
[4] Polémica por promocionales del canal teleSUR, Wikinoticias, 13/7-05.
[5] Terra: “Legislador de EEUU vincula alianza Telesur-Al Yazira a terrorismo”
[6] El Nuevo Diario, 28 maj, 2007: “Ortega descalifica: conspiración”
TELESURS AKTIEÄGARE (% i aktier):
Venezuela (46 %)
Argentina (20 %)
Cuba (19 %)
Uruguay (10 %)
Bolivia (5 % som de köpte av Venezuela som ursprungligen hade 51 %).
Nicaragua är än så länge en "associerad" medlem i Telesur.
Ecuador kommer med all sannolikhet att ansluta sig inom en snar framtid.
Telesur har korrespondenter i Latinamerikas alla huvudstäder samt i Washington. Det finns även medarbetare i flera latinamerikanska städer.
DESSA ÄR HINDREN FÖR TELESURS UTVECKLING:
1. Kontroll över den teknologiska marknaden ligger hos privata transnationella aktörer. Även om det finns regeringar i Syd som är beredda att anslå pengar, har de ingen satellit och det komplicerar sändningar till andra världsdelar.
2. Distributionskontrollen av tevekabel ligger än så länge i privata händer. Ett nytt kontinentalt företag som distribuerar Telesurs sändningar är nödvändigt.
3. Bildurvalet kontrolleras av fyra nyhetsbyråer. Om det inte finns arkivbilder att tillgå är nyheten i teve ingen nyhet.
4. Regeringarna i Uruguay, Brasilien och Argentina har hittills visat en sval politisk vilja inför projektet och Telesur har hittills bara kunnat ses med dålig bildkvalité från tevekabelbolagen.
Kan Telesur vara en modell för konkurrens med de stora medierna?
Telesur är inte längre marginell, hävdar Pascual Serrano. Fram tills nu ansåg de alternativa projekten att de hade tagit på sig rollen av alternativ mot den etablerade modellen.
Språnget som Telesur har gjort bryter denna blygsamma påtvingade situation. Vad innebär det?
– Jo, att CNN nu kan vara alternativ media och vi, det förhärskande mediet. Detta kan vi åstadkomma för det finns fem nationer som satsar och anslår resurser, den politiska agendan tilltalar Telesur när det är dags att etablera nyhetsbevakning, för vi har korrespondenter och avtal med alla de stora byråerna. För första gången kan vi nu tala ”du och jag” med de stora medierna, sammanfattar Serrano.
Telesur ska nu också kunna ses i Europa om 3-4 månader, berättar Pascual Serrano. Möjligheterna att bredda utbytet i Latinamerika kommer också att förbättras dramatiskt efter att Venezuela i samarbete med Kina skjuter upp en kommunikationssatellit, Simon Bolivar”, andra hälften av 2008. Därmed bryter landet för första gången kontrollen som de transnationella bolagen har över denna del av världen. Med satelliten ska Telesur, ALBA-TV, Radio del Sur och andra medier kunna ses eller höras i andra världsdelar, som till exempel Europa och USA. Kongressledamoten Mack lär återkomma med nya mot Telesur och Venezuela repressiva förslag.
4. Regeringarna i Uruguay, Brasilien och Argentina har hittills visat en sval politisk vilja inför projektet och Telesur har hittills bara kunnat ses med dålig bildkvalité från tevekabelbolagen.
Kan Telesur vara en modell för konkurrens med de stora medierna?
Telesur är inte längre marginell, hävdar Pascual Serrano. Fram tills nu ansåg de alternativa projekten att de hade tagit på sig rollen av alternativ mot den etablerade modellen.
Språnget som Telesur har gjort bryter denna blygsamma påtvingade situation. Vad innebär det?
– Jo, att CNN nu kan vara alternativ media och vi, det förhärskande mediet. Detta kan vi åstadkomma för det finns fem nationer som satsar och anslår resurser, den politiska agendan tilltalar Telesur när det är dags att etablera nyhetsbevakning, för vi har korrespondenter och avtal med alla de stora byråerna. För första gången kan vi nu tala ”du och jag” med de stora medierna, sammanfattar Serrano.
Telesur ska nu också kunna ses i Europa om 3-4 månader, berättar Pascual Serrano. Möjligheterna att bredda utbytet i Latinamerika kommer också att förbättras dramatiskt efter att Venezuela i samarbete med Kina skjuter upp en kommunikationssatellit, Simon Bolivar”, andra hälften av 2008. Därmed bryter landet för första gången kontrollen som de transnationella bolagen har över denna del av världen. Med satelliten ska Telesur, ALBA-TV, Radio del Sur och andra medier kunna ses eller höras i andra världsdelar, som till exempel Europa och USA. Kongressledamoten Mack lär återkomma med nya mot Telesur och Venezuela repressiva förslag.