Av Dick Emanuelsson
Maquilas i Latinamerika, Del 1 CENTRALAMERIKA
TEGUCIGALPA / 2004-07-08 / Vi köper och konsumerar kläder och produkter många gånger utan veta vad som ligger bakom framställandet av dessa. De så kallade ”certifikaten” har heller inget som helst med ILO:s normer om ett anständiga arbetsförhållandena att göra. Snarare är det så, att dessa ”certifikat” som godkänner produkten är en del av den privatisering av arbetsmarknadslagar som står i direkt motsättning till ILO:s normer och rekommendationer. Bakom flera av dessa certifikat står krafter som skapats av de multinationella bolagen.
De så kallade maquilasföretagen, de outsourcade underentreprenörerna som gör det ”smutsiga jobbet” för de transnationella företagen, började blomma upp i Centralamerika i början av 1990-talet. I dag arbetar 350 000 människor vilket utgör 2,9 procent av den yrkesaktiva befolkningen i de fem centralamerikanska länderna Costa Rica, Nicaragua, El Salvador, Honduras och Guatemala.
År 2005 beräknas att en halv miljon människor ska ha sin utkomst i de överfulla fabrikerna i Centralamerika. Lönerna är extremt låga. Honduras och Nicaragua har minimilöner som är lägre än 1 000 dollar per år. Maquilas betalar knappt någon skatt, socialförsäkringarna obstrueras när den anställde vill uppsöka läkaren. Men inte bara amerikanska, koreanska eller kinesiska företag bär sig svinaktigt åt, även de lokala företagen utnyttjar möjligheten att starta maquilasföretag. I El Salvador betraktas de salvadoranska företagen som till och med värre än de koreanska.
Den fackliga organisationsgraden har sjunkit, oavsett företagets ursprungsland, trots många dramatiska rapporter och reportage om exploateringen av de anställda. Två länder i Centralamerika, Nicaragua och Honduras, utmärker sig för en högre organisationsgrad än sina grannar, 14 respektive 12 procent av den yrkesaktiva befolkningen.
Men på maquilasföretagen är situationen helt annorlunda. Enligt ILO fanns det 881 maquilasföretag i Centralamerika år 2000 men bara 40 fackklubbar. År 2003 hade antalet företag ökat till 1 212 (+37,5 procent) men bara 45 fackliga organisationer, vilket motstavar 3,71 procent, en minskning med 17,5 procent.
Så här ser bilden ut land för land:
- I Guatemala fanns det två fackklubbar på 254 företag.
- I Honduras har antalet fackklubbar minskat från 15 till 6.
- I Nicaragua finns det 31 fack registrerade men bara 16 som har verksamhet.
- I El Salvador finns det fyra fackklubbar på maquilas som sysselsätter 80 000 anställda.
Trots att grundlagarna i Centralamerika ger alla medborgare möjligheten att organisera sig fackligt är verkligheten den raka motsatsen.
VILKA METODER ANVÄNDER företagen för att bekämpa den fackliga organiseringen av denna jättekoncentration av arbetare? Det handlar om en kombination av hot och förföljelse:
- Upprättande av ett intern reglemente som ligger under de etablerade normerna som bland annat innebär arbetstider som långt överskrider 8 timmars arbetsdag, sex dagar i veckan.
- Ständiga hot mot arbetare att inte tala om arbetsrätt eller umgås med organiserade arbetare.
- Slå till mot och upplösa fackföreningar som just har konstituerats och av arbetsmarknadsministeriet fått sin legala status. (Ministeriet anklagas för att överlämna namnlistorna till arbetsgivaren över de arbetare som vill ansluta sig till fackklubben, vilket resulterar i ett omedelbart avskedande av de intresserade. Många av dem som deltar i bildandet av fackklubben avskedas innan ministeriet godkänner den. Det har ofta som resultat att anställda som tänkt ansluta sig till den nybildade klubben avstår.)
l Upprättande av svarta listor. I fyra av de fem centralamerikanska länderna har arbetsgivarna inom textilbranschen, som är den dominerande, upprättat svarta listor där fackledare och anställda som är med i facket utestängs från maquilasföretagen.
INTE I ETT ENDA av de fem centralamerikanska länderna har en laglig strejk utlysts och genomförts på maquilasföretagen. Det beror delvis på att det bara finns fackklubbar på 3,7 procent av företagen, men framför allt för att de lokala arbetsmarknadsministerierna aldrig godkänner en strejk.
Därför är alla de konflikter som uppstått ”vilda”. Arbetarna har genomfört hungerstrejker i El Salvador, upprättat barrikader och ockuperat fabriker i Honduras och Guatemala, ”konfiskerat” maskinerna och därefter satt eld på fabriken efter att företagsägarna beslutat stänga fabriken och flytta produktionen utanför landet, utan att ha betalat ut innestående löner. Aktionerna visar många gånger på den desperation som uppstår när tusentals arbetare plötsligt inser att i morgon har de inget arbete eftersom ägaren anser att lönerna blivit för höga och därför lämnar landet. Regeringen lyfter inte ett finger.
MEN DÄR FINNS ÄVEN de korrumperade ledarna för fackföreningarna som agerar som ”arbetarrörelsens Judas”. Den historiska landsorganisationen Fenstras i El Salvador är ett sådant exempel och den landsorganisation som tas emot hjärtligast av arbetsgivarsidan. Fenstras taktik går ut på att ha ”vilande” klubbstyrelser på företagen som vaknar till liv när Fenstras träder in på arenan som ”medlare” mellan protesterande anställda och företagsledningen. När det är uppenbart att företaget har brutit grovt mot lagar och avtal lägger Fenstras ett förslag som ligger 50 procent under ett korrekt beslut. Den ”avskedade” klubbstyrelsen får alltid 100 procent i skadestånd för sin ”insats” vilket betyder en årslön. På så sätt försörjer Fenstras, som i praktiken är ett ”skelett”, sina funktionärer. Samtidigt uppnås arbetsgivarsidans syfte, vilket är att arbetarna vänder fackföreningarna ryggen i stället för att skapa verkliga fackföreningar värda namnet.
Ett sätta att bredda makten är att anställa tjänstemän från arbetsmarknadsministeriet för administrativa uppgifter på maquilasföretagen. Inför de anställda är detta en maktdemonstration som säger att ”det lönar sig inte att gå till ministeriet och hävda grundlag och arbetsmarknadslagstiftning för vi har dessa tjänstemän i vårt garn”. I fyra av fem länder betraktas arbetsmarknadsministeriet vara helt i företagens kontroll.
De inspektioner som görs på företagen handlar ensidigt om att beskydda företagen som bryter mot arbetsrätt och lagstiftning. Inspektionerna görs ofta i sällskap med arbetsledningen vilket innebär att den anställde omedelbart håller inne med sin kritik och sina krav på en förändring. Ministeriets inspektörer kräver också ofta att de anställda ska betala inspektörens ”utlägg” för taxi och andra omkostnader. För en nicaraguansk arbetare med 66 dollar i månadslön är detta krav nästan omöjligt. Därför anlitas sällan arbetsmarknadsministeriets tjänster.
AV DE 350 000 ANSTÄLLDA på maquilas i Centralamerika beräknas 75-80 procent vara kvinnor. Olika kvinno- och feministorganisationer har uppmärksammat denna enorma koncentration av kvinnlig arbetskraft.
Dessa organisationer arbetar på olika sätt. Några vill organisera kvinnorna på företagen medan andra genomför undersökningar om företagen och genomför utbildningsprogram för kvinnor men har det gemensamma att de vill försvara arbetarkvinnornas rättigheter. De flesta organisationer kallar sig ”feminister”, som i fallet Nicaragua och organisationen MEC [1]. Denna ser sin egen organisation som ett alternativ till facket. MEC förhandlar direkt med arbetsgivaren och föredrar att använda sig av en strategi som innebär att man undviker en konfrontation med både arbetsgivaren och regeringen.
Den honduranska kvinnoorganisationen CODEMUH [2] förfäktar principen att ”kvinnan främst är kvinna, inte arbetare”. Könet står över klasstillhörigheten. Därför vill CODEMUH vara ett alternativ till facket.
Men det är en ståndpunkt som inte delas av den andra honduranska kvinnoorganisationen CDM. Denna har ett brett forsknings- och juridiskt stödarbete till både fack och kvinnor på maquilasföretagen och ser helt annorlunda på sina uppgifter än CODEMUH. CDM anser att dess arbete aldrig kan ersätta facket, däremot komplettera det.
Fackets främsta kritik mot dessa ”NGO:s”, frivillighetsorganisationer, är att de föredrar att förhandla individuellt med arbetsgivaren och regeringen som gärna ställer upp på denna princip. Resultatet är att de existerande fackföreningarna försvagas och riskerar att försvinna.
CODEMUH startade det ”Oberoende Övervakningssällskapet”3 som orsakade stora problem med både facken och de anställda, främst kvinnorna, som inte kände sig representerade av denna organisation som däremot hade utmärkta relationer till arbetsgivarna.
Slutsatserna av deras verksamhet är att de ändå har lyckats tränga in och utvecklat en aktivitet inom ett område där facken har mycket stora svårigheter att få fäste. Dessa organisationer har fäst uppmärksamhet på ett tema där kraven för varje dag blir allt starkare på förändringar.
I I-LÄNDERNA DÄR MÄRKESJEANS och andra produkter köps och konsumeras har medvetenheten om de anställdas utsatthet på maquilasföretagen ökat starkt. ”Fair Trade”, ”Rena varor” och liknande projekt har blivit mottot för många företag. När Skanska skickade polisen på 700 anläggningsarbetare vid ett kraftverksbygge 2002 i Peru, föll masken av när polisen pucklade på och sköt en arbetare. Orsaken till protesten var flera men den främsta var att det nybildade fackets ordförande hade avskedats, trots att Skanska har en ”uppförandekodex”. Tack vare internationell uppmärksamhet kopplades Svenska Byggnadsarbetareförbundet och dess International in och efter några månader kunde konflikten lösas, tack var facket och de internationella kontakterna.
De transnationella företagens ”entreprenörer” är inte dumma utan har begripit att även här gäller det att hålla sig framme och lyfta fram det egna företaget som ett ”föredöme” som strikt följer ”en uppförandekod” inför de anställda.
Men det är inte dessa som utdelar ”certifikatet” eller intyget över ”gott uppförande” över företagets agerande. I stället har det blomstrat upp en ny marknad med miljoner dollar i potten för företag, skrupelfria advokater, konsulter eller så kallade ”NGO:s”, organisationer som blommar upp med kontor och internationella förbindelser som utför de ”oberoende kontrollerna”. De flesta av dessa personer, organisationer eller företag kontrakteras direkt av företagen som betalar deras verksamhet.
I dag finns det flera uppförandekoder, bland annat European Code of Conduct for Ethical Trading, EU-parlamentets etiska handelskoder från 1999. Dessa koder har blivit rena handelsstrategier för maquilasföretagen för att kamma hem kontrakt hos de multinationella företagen. Marknaden har krympt och multisarna kräver allt mer vilket samtidigt innebär att pressen läggs på de anställda.
Även om det etablerats ett samarbete mellan vissa av dessa NGO:s och lokala fackföreningar, har de sistnämnda lite inflytande när konflikterna ksärps. ”Det civila samhällets” kontrollanter är heller inte intresserade av att offentliggöra de verkliga skurkarna, de företag som utsätter sina anställda för grova brott, med argumentet att då ”kommer vi nästa gång inte att ha tillträde till fabriken”. De fackliga organisationerna eller de oorganiserade arbetarna anser heller inte att dessa ”kontrollanter” har en reell påverkan för att förbättra situationen på maquilasföretagen.
Men det är ett faktum att konsumenterna i ”Norr” allt mer kräver att även arbetarna ska ge sitt ”intyg” till produktionsresultatet. Den eviga frågan är hur detta ska gå till om samma arbetsgivare med alla medel bekämpar arbetarnas försök till facklig organisering.
DET FAKTUM ATT ETT FÖRETAG har upprättat en ”uppförandekodex” innebär inte att denna står över de skyldigheter som stipuleras av ILO eller det egna landets lagar. Men i en undersökning genomförd av ILO, ”Privatiseringen av arbetsrätten”,4 fastslår utredaren att arbetsmarknadslagstiftningen och ILO:s normer och rekommendationer successivt har ersatts av egna privata normer, vars karaktär inte är bindande till det egna landets lagar eller ILO. Det ”civila samhällets” godtrogna aktivister från olika organisationer har omedvetet bidragit till denna privatiseringsprocess, även om deras syfte har varit det motsatta. Dessa ”uppförandekodex”, som många gånger har utarbetats tillsammans med ”aktivisternas” organisationer är en reell kapitulation inför denna privatiseringstendens.
Fackföreningarna har tagit avstånd från denna utveckling och kräver att företagen ska uttala sig och ansluta sig till de normer och konventioner som fastställts av ILO, allt annat är ett spel för gallerierna för att leda in debatten på ett stickspår. Det bör vara ett riktmärke för alla konsumentföreningar i världen. De verkliga oberoende ”kontrollstationerna” bör överlämnas till fackföreningarna.
Ordförklaringar och källor:
[1]. MEC, Movimiento de Mujeres Trabajadoras y desempleadas Maria Elena Cuadra, Nicaragua.
[2]. CODEMUH, Colectiva de Mujeres Hondureñas
[3]. Equipo de Monitoreo Independiente
[4]- Roland Koepke, et al (2000: 205), CINTERFOR/ILO (2001)
Källa: I september förra året (2003) sammanstrålade landsorganisationerna i de fem centralamerikanska länderna. Resultatet blev bildandet av en ”Gemensam centralamerikansk plattform”. Fackens erfarenheter sammanfattades i skriften ”Maquilas i Centralamerika, förföljelsen mot facket löser inget”, såväl konferensen som skriften finansierades av de spanska Arbetarkommissionerna och UGT samt en rad katalanska folkrörelser.
