<8757 tecken>
HONDURAS ALBA:S 6:E MEDLEMSSTAT
Av Dick Emanuelsson
Inför mer än 100 000 honduraner och ALBA:s fem statschefer satte Honduras’ president Manuel Zelaya Rosales sin namnteckning på pappret som betydde att ALBA har fått en sjätte medlem. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson rapporterar direkt på plats.
TEGUCIGALPA / De kom från Honduras alla provinser och denna gång var det inte samma kostymklädda herrar och parfymerade damer från landets Industri- och Boskapsägarförening som 2005 hälsade frihandelsavtalet TLC med USA välkommet. Framför scenen med Zelaya, Chavez, Ortega, Evo, Dominicas premiärminister och Kubas Carlos Lage stod landets fattiga och organiserade bönder i Bloque Popular, paraplyorganisationen för landets revolutionära fackföreningar, studenter och landets vänsterparti; Partido Unificado Democrático, UD * och formade torget till en kokande kittel av glädje och entusiasm över beslutet att ansluta Honduras till det Bolivarianska Alternativet för Amerika, ALBA.
– Jag kan inte försvara ett status cou när produktion och rikedomar koncentreras i ett fåtal händer medan majoriteten av vår befolkning lever i armod, sa Zelaya som uppmanade den politiska och ekonomiska eliten i landet att ”landa i det 21:a seklet” och inte leva kvar i den tid då Bananrepublikens starke man, USA-ambassadören, var den som i allians med den lokala oligarkin bestämde allt i landet. Zelaya svor inför sina 100.000 landsmän att försvara den uppnådda processen och med gemensamma tag dra Honduras ur underutveckling och fattigdom.
För många var beslutet att ansluta Honduras till ALBA ett överraskande beslut. Men något var på gång, det fick vi erfara när Chavez talade på 29:årsjubileet för den Sandinistiska revolutionen den 19 juli i Managua, Nicaraguas huvudstad. Chavez slant med tungan när han informerade 200.000 nicaraguaner att Manuel Zelaya, nu döpt av Chavez till ”Comandante Vaquero” (Cowboy) hade beslutat att ansluta Honduras till ALBA.
”ALBA hot mot jobben”
Zelaya hade inte ens hunnit att resa tillbaka till huvudstaden Tegucigalpa förrän massmedia, ägd av samma politiska och ekonomiska elit, kastade sig över den liberale presidenten och kallade honom för ”Chavez’ överlöpare i Centralamerika”. Hetsen och massmediakriget som igångsattes innehöll allt, från att utlandshonduranerna skulle skickas tillbaka från USA, att deras ”remesas”, pengar från dessa till sina fattiga familjer i Honduras, skulle upphöra, att alla amerikanska maquilasföretag i Honduras skulle lägga ned sin produktion och flytta till Kina, att Honduras skulle förvandlas till en militär plattform för Chavez’ expansionistiska planer i Latinamerika.
De kostymklädda herrarna och de parfymdoftande damerna var nu rasande mot regeringen Zelaya för han äventyrade landets förbindelser med den mäktige grannen i norr som förmodligen skulle dra tillbaka visumen till USA för denna exklusiva befolkningsgrupp.
Negropontes två krig
För Honduras var fram tills i slutet av augusti 2008 en av Centralamerikas viktigaste allierade. På 1980-talet var den starke mannen John Negroponte, mannen som styrde två krig från honduranskt territorium; De USA-stödda ”Contras” som förde krig mot sandinistregeringen i Managua som den 19 juli 1979 med vapen i hand hade störtat den 40-åriga USA-stödda Somozadiktaturen, samt stödet till den fascistiska juntan i El Salvador som hölls under armarna av CIA och Pentagon för att inte braka samman mot den växande FMLN-gerillan. När John Negropontes anlände till Honduras 1981 som ambassadör var den militära budgeten 3,5 miljoner dollar per år men hade 1985, när Negroponte lämnade Honduras, ökat till 78 miljoner dollar.
Honduras är efter Nicaragua Centralamerikas näst största nation, strategiskt placerat med både Atlant- som Stillahavskust. Landet var länge en storproducent och exportör av ädelträ, kaffe, skaldjur och bananer. Halva landet har grävts upp av multinationella gruvbolag och stora dioxinläckor uppdagades när den fruktansvärda orkanen Mitch drog över landet under en vecka i november 1998. Landet är Latinamerikas och Karibiens tredje fattigaste land, bara Nicaragua och Haiti är fattigare.
De fattigas projekt
Silvia Ayala är en ung kongressledamot för det förenade vänsterpartiet UD som de senaste åren har varit partiets språkrör om ALBA.
– Mer än en överraskning var det en bra nyhet för Honduras’ folk. Sedan ALBA bildades den 14 december 2004 som ett resultat av samarbetet mellan Kuba och Venezuela har UD hävdat att ALBA är ett alternativ för de mest fattiga som historiskt sett aldrig har tagits på fullt allvar, säger Ayala när hon tar emot i kongressen där UD har fem ledamöter.
– ALBA ger oss möjlighet att bekämpa analfabetismen (26%), stödja våra småbrukare genom generösa krediter, inte bara via Banco del Sur (Sydbanken) utan också via den förstärkning av den statliga Jordbrukskassan BANADES, (Banco Nacional de Desarrollo Agrícola).
Avtalet med ALBA möjliggör för dessa småbrukare att deras varor och produkter till stora delar kommer att exporteras till Venezuela som därmed blir en säkrare avsättningsmarknad för landsbygden som har drabbats oerhört svårt av TLC-avtalet med USA. Det har inneburit att den honduranska marknaden har översvämmats av importerade subventionerade jordbruksprodukter från USA medan den egna landsbygden lagts i träda.
– Från Kuba kommer Honduras också att importera läkemedel till mycket låga priser, något som kommer att märkas på de allmänna sjukhusen där det mesta saknas. Många av våra unga fattiga som vill studera till läkare i Havanna och Caracas kommer få ytterligare möjligheter till detta utöver det avtal som finns mellan Honduras och Kuba.
Nationell suveränitet
– Ett av de positiva besluten handlar om att vi återerövrar rätten att vara suveräna i våra internationella förbindelser och sätta stopp för den tjänstevilliga attityden som styrt Honduras inför USA-regeringen. Det finns ett antal honduraner som oroas över USA-regeringens reaktion i stället för att oroa sig över sitt eget folks bekymmersamma situation. Det tog oss flera veckor att övertyga näringslivet att ALBA inte är ett frihandelsavtal och trots att de inte ens hade läst avtalstexten så var de motståndare till ALBA.
I TV- och radionyheterna dök det från en dag till en annan upp okända organisationer som betalade miljoner kronor för annonser på bästa sändningstider där de hetsade mot ALBA som en fara för sysselsättning och ekonomi, mer arbetslöshet och deportationer från USA och att Honduras skulle förvandlas till ett militärt brohuvud för Chavez ”mot den fria världen”. Denna primitiva antikommunism har nu försvunnit men när Kongressens fyra av fem partier röstade för en anslutning av Honduras till ALBA, lade Nationalpartiet, det stora högerpartiet i Honduras, ner sina röster.
Deporteringarna av papperslösa honduraner från USA har intensifierats de senaste tre åren. Varje vecka kommer det fullastade plan med repatrierade honduraner, guatemalaner, salvadoraner eller mexikaner. Deras hemskickade pengar ”remesas” är den främsta posten i de centralamerikanska regeringarnas budgetar och den näst största i den mexikanska regeringens budget. Krisen i USA slår nu ännu hårdare mot Centralamerika när dessa remesas minskar i omfattning för både de fattiga centralamerikanska familjerna, regeringarna och den köpkraft som redan tidigare var låg.
* Vad gör Zelaya och vänstern för att “de med vita kragar” i klassisk honduransk stil inte stjäl de fonder som ALBA innebär?
– Det organiserade folket måste vara på sin vakt. För det är i första hand den organiserade bonderörelsen som gynnas och som själva ska distribuera fonder och de maskiner i form av traktorer som ska doneras till Honduras. Och det retar gallfeber på dessa ”kragar”.
* Hur är det möjligt att en liberal regering och president under det år som återstår av hans mandat ska kunna hålla stånd mot högern som finns också inom hans eget parti?
– President Zelaya har inte stöd av majoriteten av sitt eget parti i beslutet om ALBA. För det liberala partiet är ett högerparti där större delen av partiledningen på nationell och regional nivå representerar den ekonomiska eliten i landet. Ett exempel på det är deras presidentkandidat nästa år, Roberto Micheletti, som är en transportmagnat och USA-vän.
– Därför handlar vänsterns uppgifter om att försvara besluten om ALBA som representerar en kvantitativ och kvalitativ förändring av vårt land. Eller, som en gammal kvinna sa när hon frågades ut av en TV-kanal varför hon stödde ALBA och vad hon visste om ALBA: ”Om de rika är motståndare till ALBA beror det på att det är något utomordentligt bra för oss fattiga!”
* UD är resultatet av sammanslagning av fyra vänsterpartier 1993 och har för närvarande fem deputerade men väntas öka starkt vid valet nästa år.
martes, 27 de enero de 2009
AVTAL ALBA-HONDURAS
<2443 tecken>
• Finanser: 30 miljoner dollar för att förstärka jordbruksbanken BANADESA.
• ENERGI: Stödja energisparprogrammet genom att byta ut fyra miljoner glödlampor med stöd av kubanska ingenjörer. Investeringarna, 9,1 miljoner dollar, är en donation av Venezuela inom ramen för medlemskapet i det Venezuelaledda Petrocaribe. Investeringarna kommer att ge 24 miljoner dollar per år i besparingar för Honduras.
• STATLIG ENERGIINVESTERING: ALBA:s energibolag (Grannacional de Energía, Gas y Petróleo de la Alba) ska genomföra geologiska undersökningar på den honduranska atlantkusten i samordning med den honduranska staten i letandet efter olja och gas som finns i området mellan Honduras-Nicaragua.
• PETROCARIBE: Via Petrocaribe försäkras Honduras bränsle de kommande 100 åren.
• PETROLEUM OCH LIVSMEDEL: Godkännande av föreslagna projekt där honduranska jordbruksprodukter byts mot bränsle med målsättningen att skapa ett energipolitiskt oberoende (i förhållandet till de multinationella oljebolagen som Esso och Shell, som kontrollerar den honduranska marknaden) via Alba Petrocaribe, Alba-Alimentos och Alba¬-Solidaridad.
• LANDSBYGD-BÖNDER: Donation av 100 traktorer från Venezuela för att stimulera produktionen hos småjordbrukare. En fond ska upprättas för inköp av sädesfrö basgrödor/frön för att motsvara kravet hos små- och medelstora jordbruksproducenter för ett belopp på 1,8 miljoner dollar.
• GENETISKT CENTER: Via ALBA ska ett forskningsinstitut skapas som ska ge tjänster inom forskning, teknologitransfereringar och fortbildning i genetisk förbättring för mindre boskapsägare till ett belopp av 200.000 dollar.
• TELESUR-KANAL 8: Telesur ska kostnadsfritt ge Honduras’ statliga TV-kanal (8) teknisk assistens. TV-program ska via Venezuelas nya satellit “Simon Bolivar” kunna “laddas ned” av Kanal 8 i Honduras för sändning i landet.
• STIPENDIER TILL KUBA: Utöka stipendier till Kuba med 80 för studier inom medicinska och vetenskapliga specialområden.
• KUBANSK MEDICIN: Att tillmötesgå vädjan från Honduras’ regering om att göra en värdering av omfattningen av läkemedelsbehovet inom den honduranska allmänna sjukvården.
• UTBILDNING: Bredda alfabetiseringsprogrammet “Yo si puedo”, Visst kan jag, till Honduras’ 206 kommuner. De nära två miljoner honduraner som är analfabeter (26 %) ska kunna läsa och skriva efter 18 månader i programmet. Honduras blir då tillsammans med Kuba, Venezuela, Costa Rica och Bolivia fritt från analfabetism.
Dick Emanuelsson
Källa: Presidencia de Honduras, El Libertador
• Finanser: 30 miljoner dollar för att förstärka jordbruksbanken BANADESA.
• ENERGI: Stödja energisparprogrammet genom att byta ut fyra miljoner glödlampor med stöd av kubanska ingenjörer. Investeringarna, 9,1 miljoner dollar, är en donation av Venezuela inom ramen för medlemskapet i det Venezuelaledda Petrocaribe. Investeringarna kommer att ge 24 miljoner dollar per år i besparingar för Honduras.
• STATLIG ENERGIINVESTERING: ALBA:s energibolag (Grannacional de Energía, Gas y Petróleo de la Alba) ska genomföra geologiska undersökningar på den honduranska atlantkusten i samordning med den honduranska staten i letandet efter olja och gas som finns i området mellan Honduras-Nicaragua.
• PETROCARIBE: Via Petrocaribe försäkras Honduras bränsle de kommande 100 åren.
• PETROLEUM OCH LIVSMEDEL: Godkännande av föreslagna projekt där honduranska jordbruksprodukter byts mot bränsle med målsättningen att skapa ett energipolitiskt oberoende (i förhållandet till de multinationella oljebolagen som Esso och Shell, som kontrollerar den honduranska marknaden) via Alba Petrocaribe, Alba-Alimentos och Alba¬-Solidaridad.
• LANDSBYGD-BÖNDER: Donation av 100 traktorer från Venezuela för att stimulera produktionen hos småjordbrukare. En fond ska upprättas för inköp av sädesfrö basgrödor/frön för att motsvara kravet hos små- och medelstora jordbruksproducenter för ett belopp på 1,8 miljoner dollar.
• GENETISKT CENTER: Via ALBA ska ett forskningsinstitut skapas som ska ge tjänster inom forskning, teknologitransfereringar och fortbildning i genetisk förbättring för mindre boskapsägare till ett belopp av 200.000 dollar.
• TELESUR-KANAL 8: Telesur ska kostnadsfritt ge Honduras’ statliga TV-kanal (8) teknisk assistens. TV-program ska via Venezuelas nya satellit “Simon Bolivar” kunna “laddas ned” av Kanal 8 i Honduras för sändning i landet.
• STIPENDIER TILL KUBA: Utöka stipendier till Kuba med 80 för studier inom medicinska och vetenskapliga specialområden.
• KUBANSK MEDICIN: Att tillmötesgå vädjan från Honduras’ regering om att göra en värdering av omfattningen av läkemedelsbehovet inom den honduranska allmänna sjukvården.
• UTBILDNING: Bredda alfabetiseringsprogrammet “Yo si puedo”, Visst kan jag, till Honduras’ 206 kommuner. De nära två miljoner honduraner som är analfabeter (26 %) ska kunna läsa och skriva efter 18 månader i programmet. Honduras blir då tillsammans med Kuba, Venezuela, Costa Rica och Bolivia fritt från analfabetism.
Dick Emanuelsson
Källa: Presidencia de Honduras, El Libertador
Femton personer dör varje dag i Honduras av sjukdomar relaterade till hunger
TEGUCIGALPA / Varje år avlider 5.000 honduraner på grund av hunger eller fattigdom. Det gör 15 människor per dag.
Den dramatiska siffran i ett land med 7.326.496 invånare illustrerar ett fattigt folks kamp för överlevnad. Och om inga drastiska åtgärder vidtas som i grunden förändrar hela det ekonomiska system som har lett till denna situation, kommer om ett antal år 30 honduraner att avlida per dag.
Det är FN-organet FAO som levererar denna dystra rapport och den förstärks av INE, Honduras motsvarighet till SCB, som säger att 66 procent av honduranerna är fattiga och 49 procent lever i armod, extrem fattigdom.
Enligt FAO är 1,365,000 honduraner eller 21 procent av befolkningen starkt undernärda medan över fyra miljoner personer bara har ett dagsintag av 1815 kalorier. Och bristen på mat förmörkar tillvaron för 743,592 familjer.
Paul Comptom, FAO:s representant i Honduras säger att de 49 procent av honduranerna som lever i extrem fattigdom gör det på grund av minimala inkomster. En familj på fem personer behöver 6.000 lempiras (ca 2000 sv/kr) per månad för att klara sitt livsuppehälle men majoriteten av honduranerna har bara den lagstadgade minimilönen på 3500 lempiras.
Den totala kostnaden för en värdig livskvalité som inkluderar mat, medicin, bostad, kläder med mera uppgår till 19.000 lempiras, eller drygt 6.000 kronor. I Honduras uppskattas att mer än 300.000 barn är undernärda och att 350.000 barn arbetar mer än åtta timmar per dag.
Dick Emanuelsson
Källa: El Heraldo, 27 oktober 2008.
Den dramatiska siffran i ett land med 7.326.496 invånare illustrerar ett fattigt folks kamp för överlevnad. Och om inga drastiska åtgärder vidtas som i grunden förändrar hela det ekonomiska system som har lett till denna situation, kommer om ett antal år 30 honduraner att avlida per dag.
Det är FN-organet FAO som levererar denna dystra rapport och den förstärks av INE, Honduras motsvarighet till SCB, som säger att 66 procent av honduranerna är fattiga och 49 procent lever i armod, extrem fattigdom.
Enligt FAO är 1,365,000 honduraner eller 21 procent av befolkningen starkt undernärda medan över fyra miljoner personer bara har ett dagsintag av 1815 kalorier. Och bristen på mat förmörkar tillvaron för 743,592 familjer.
Paul Comptom, FAO:s representant i Honduras säger att de 49 procent av honduranerna som lever i extrem fattigdom gör det på grund av minimala inkomster. En familj på fem personer behöver 6.000 lempiras (ca 2000 sv/kr) per månad för att klara sitt livsuppehälle men majoriteten av honduranerna har bara den lagstadgade minimilönen på 3500 lempiras.
Den totala kostnaden för en värdig livskvalité som inkluderar mat, medicin, bostad, kläder med mera uppgår till 19.000 lempiras, eller drygt 6.000 kronor. I Honduras uppskattas att mer än 300.000 barn är undernärda och att 350.000 barn arbetar mer än åtta timmar per dag.
Dick Emanuelsson
Källa: El Heraldo, 27 oktober 2008.
Ögonen börjar se en annan vy i Latinamerika än bananrepublikens. . .
<11260 tecken>
Exklusiv intervju med Kubas samordnare för Mision Milagro i Honduras
TEGUCIGALPA / 081021 / De sitter tysta och spända, kvinnor och män, unga som gamla. Så långt är de mycket olika. Men de har det gemensamma att de är fattiga. Hade det inte varit för detta märkliga lilla sjukhus, Centro Médico Santa Rosa de Lima, långt ute på den honduranska landsbygden mellan huvudstaden Tegucigalpa och den Nicaraguas norra gräns, så hade de gått ett säkert öde till mötes, det bittra ödet att bli blind.
– Hade det inte varit för ’Mission Milagro’ (Uppgift Mirakel) och de kubanska läkarna hade jag förmodligen varit blind, säger José Ramos och krafsar på plasthättan han har på huvudet. En privat operation i Tegucigalpa kostar en förmögenhet och jag har inte de pengarna, tillägger han nervöst i väntan på att lägga sig på bristen framför doktor Ivan Ernesto Cavaihlon och hans fem assistenter från Kuba. I det steriliserade operationsrummet lägger sig José sig på bristen med huvudet under läkaren som har en kameraoptik som avspeglas på en TV-skärm. Förstorningen är enorm och skalpellen rör sig snabbt och erfaret över Josés öga. Blodet forsar fram när en ven skärs av, tänker lekmannen jag.
Yodermi Diaz är den 33-årige svarte läkaren som fungerar som koordinatör för de fyra sjukhusen i Honduras där kubanerna tar emot sina patienter. De är specialiserade på att operera patienter som José. Under de 18 månader som verksamheten har fungerat, helt kostnadsfritt för den honduranska statskassan, har över 30.000 fattiga honduraner blivit opererade och kan nu se utan problem.
– Mission Milagro föddes i juli 2004 på initiativ av Fidel och Chavez. Målsättningen var att skapa de materiella förutsättningarna för att förhindra blindhet hos latinamerikanerna. Det antas att det finns 36 miljoner blinda i världen varav majoriteten av dessa har blivit blinda på grund av ögonkatarr. Det är en kurativ sjukdom som med en modern teknologi och en enkel kirurgi tar cirka 20 minuter att operera. I huvudsak är det detta som vårt arbete går ut på.
Jag hör mig för på en privat ögonklinik i huvudstaden Tegucigalpa och får till svar att en katarroperation kostar 60.000 lempiras, eller drygt 27.000 svenska kronor. På det måste patienten göra en läkarundersökning på en annan privatklinik och genomföra en rad prover innan han kan lägga sig på britsen hos privatkliniken. Vilken fattig människa har råd med det när 2,5 miljoner av sju miljoner honduraner lever i extrem fattigdom med mindre än dollar per dag för att överleva? tänker jag. Över 70 procent av honduranerna är klassificerade som fattiga. ”Skillnaden hos oss, säger Yodermis, är att hit kommer patienten och här tar vi alla prover innan själva operationen genomförs, och allt är gratis”.
– Mission Milagro är bara en droppe av de kubanska hälsovårdshjälpen i världen. I Honduras är den kubanska hälsovårdsbrigaden ett litet 10-årigt barn som stapplar på egna ben. Och så länge honduranerna vill att vi ska fortsätta med vår hjälp så kommer vi att finnas här.
– Av alla patienter som anländer till sjukhusen så är vår inställning ”först de mest fattiga”. Men vi nekar ingen vård eller behandling. Men majoriteten av våra patienter är mycket fattiga. Men i dag har vi haft patienter från alla sociala klasser; från den som inte har en centavo till den som har mycket, miljonärer. Och de är mycket nöjda med våra tjänster.
– Två kriterier ska en patient uppfylla; vara människa och ha en kurativ ögonsjukdom.
* Hur ser processen ut när en person dyker upp på morgonen och säger att han vill ha hjälp för att kunna se bra?
– ”Fallet” inleds inte här på sjukhuset utan mycket nära den kommande patientens bostad. Kamraterna från Hälsovårdsbrigaden bearbetar område efter område i landet och det är där som patienten kommer i kontakt med oss och framför sitt önskemål om behandling. Därefter skickas han eller hon till oss. Men patienten kan även spontant komma hit personligen. En tredje väg, vilket är allt vanligare, är att patienten har remitterats av honduranska läkare eller sjuksköteskor som är verksamma på Hälsovårdscentret i bostadsområdet (dit de fattiga söker vård).
– Patienten kommer mycket tidigt till oss och genomgår flera ”stationer” där det allmänna hälsotillståndet kontrolleras, en klinisk och ögondiagnostik. Sex timmar efter att patienten har anlänt är han opererad. Vår målsättning är att patienten ska kunna genomföra behandlingen samma dag för att undvika en massa resor och på så sätt undvika höga resekostnader. Man måste komma ihåg att många patienter kommer långtifrån och om han ska resa 3-4 gånger kostar det en hel del.
* Hur är reaktionen hos de honduranska kollegorna? Anklagar de er för att ”ta brödet ur munnen” på dem?
– Den som kommer till oss har inte pengar för att ”ta brödet ur munnen” på de honduranska läkarna, för de har helt enkelt inte dessa pengar. Och som jag sa till dig har några av de honduranska läkarna börjat att remittera flera av sina patienter till oss för de vet att dessa patienter inte kan betala för deras tjänster. Förhållandet mellan det honduranska sällskapet för ögonläkare och oss är utmärkta.
* Och med den honduranska regeringen?
– Utmärkta! Vi har slutit ett arbetsavtal där Mission Milagro har förbundit sig att göra en investering på fem miljoner lempiras, cirka 1,7 miljoner kronor i tre områden med extrem fattigdom. Där kommer vi genomföra ett projekt där alla med preventiva synproblem ska få behandling och kunna se fullt ut igen, ett projekt som går lite längre än de gängse projekten.
* Ni lever inte bara luft under de två åren ni verkar utomlands. Hur mycket betalar den honduranska staten för era tjänster?
– Vår lön som vi får är tillfredsställelsen över att ha kunnat erbjuda det honduranska folket hälsovård. Det ”andra”, får vi från Kuba. Lönen som vanligtvis får för vårt jobb i Kuba tas ut av familjen som är kvar. Men ”stipendiet” som ska svara för mat, transport och övriga kostnader här kommer från Kuba. Vi betalar elen för de sjukhus där vi arbetar i Honduras, en kostnad som varje månad uppgår till cirka 13.000 lempiras, (ca 4500 kr) för att driva operationssalen, laboratoriet, batterier, bensin med mera. Stiftelsen ”Barnens Vänner” har upplåtit ett hus där vi härbärgerar. I de tre andra kommunerna i Honduras betalar kommunalförvaltningen de fasta kostnaderna, allt annat betalas från Kuba. Från Kuba kommer också en gång i veckan med flyg allt sjukvårdsmaterial, allt från reservdelar till vätskorna som vi gör rent ögonen på våra patienter.
* På Kuba finns det stora materiella behov (intervjun gjordes innan de förödande orkanerna ”Gustav” och ”Ike”) och frågan som man gör är om inte den omfattande sjukvårdshjälpen till andra länder skapar motsättningar till den egna befolkningen på Kuba?
– Nej, fram tills i dag har vi inte upplevt några motsättningar. Vi har vuxit under mottot som sammanfattas i en enda fras av vår befälhavare; ”Kuba är inte ett land som skänker det som blir över utan delar med sig av det lilla det har till väl i hälsovård”. Det kubanska folket är lyckligt över att kunna dela med sig av sina mänskliga resurser genom att bryta blockaden för att dela med sig till dem som behöver.
* Vilka regler gäller i uttagningen av personal som ska jobba utanför Kuba?
– Alla har utexaminerats på Kubas Medicinska Högskola vars center återfinns på Havannas universitet och diverse filialer som finns utspridda på olika universitet runt om i landet. Alla läkare som kommer till Honduras är fortbildade specialister inom sitt område med utmärkta betyg, erfarenheter och arbetsdisciplin. Saknar en läkare dessa kvalifikationer så uppfyller han inte kraven på ett internationalistiskt uppdrag. Många tror att detta är en stor uppoffring men för oss är det en tillfredsställelse och stimulans att kunna hjälpa människor i andra länder. Därför anstränger sig många kubanska läkare och övrig sjukvårdspersonal för att kunna uppfylla kraven på utlandsarbete.
* Världshälsoorganisationen konstaterar i varje årsrapport att det kubanska folket är mycket friskt. Vad tänker ni läkare när ni konfronteras med lepra, tbc, undernäring som finns i ett så fattigt land som Honduras?
– Det gör djupt intryck för vi är inte vana att se dessa problem i Kuba. Men vi ser inte det skulle vara omöjligt att förbättra situationen genom en omstrukturering av hälsovården genom att arbeta med befolkningen och med en preventiv hälsovård. Det skulle skapa positiva förbättringar, inte bara i Honduras utan även i andra länder med likartade problem.
* Vad säger en kubansk läkare när han anländer till ett land i Latinamerika där den nyliberala modellen som har påtvingats av IMF och Världsbanken har gått fram som en ångvält mot den offentliga sjukvården?
– Den chockar. Men vi måste så klart acceptera realiteterna utan att vilja förändra dem. För vår uppgift är inte att förändra modellen. Vi har kommit för att ge något av våra resurser och kunskap för att bidra till den allmänna sjukvården. Men jag vill understryka att vår uppgift är inte att komma med politiska pekfingrar, det är inte därför vi har kommit till Honduras, utan bara humanitära motiv. Politiken överlåter vi till honduranerna, vi är till och med försiktiga över att yttra oss i dessa ämnen.
* Bush påstår att ni håller på och ”destabiliserar regionen” , genom att operera och ge en (1) miljon latinamerikaner sin syn tillbaka via Mission Milagro. Eller via alfabetiseringsprogram så att analfabeten ska kunna läsa och skriva. Bushs plan för ”Övergång till demokrati” på Kuba har ett hemligt kapitel som alla vet är den militära komponenten. Hur känner sig en kuban inför det faktumet?
– Sju av tio kubaner, inklusive jag, föddes under blockaden och vi har lärt oss att leva me den och segra. Bush anklagar oss för att ”destabilisera Latinamerika” genom att operera och lära ut. Jag skulle vilja till Señor Bush att USA:s utrikespolitik sedan 1902 har varit att just destabilisera Kuba. Vad har USA gjort med alla länder i Karibien om inte destabilisera och lägga till ytterligare en stjärna i sin flagga? Vad har USA gjort med sin egen ursprungsbefolkning om inte marginaliserat och attackerat dem? Om de har tagit sig dessa rättigheterna så har vi tagit oss rätten att utrota sjukdomarna som har gjort människorna blinda. Om detta innebär att ”destabilisera” regionen och nationerna så tar vi oss rätten för hela livet att fortsätta destabilisera i världen.
– Förutom att blockaden har varit grym och kriminell så har det samtidigt varit en skola för oss. För den har lärt oss att hitta lösningar för att överleva.
* Vilket är Kubas och Venezuelas perspektiv för Mission Milagro och de gemensamma hälsovårdsprogrammen samt utbildandet av tusentals latinamerikanska läkare i Havanna?
– För den kommande tioårsperioden handlar det om att fortsätta öka antalet läkare och förstärka hälsovårdsprogrammen genom att använda sig av den mänskliga resursen som är på väg att utformas i dessa länder. I Caracas har ytterligare en läkarfakultet grundats. Men vi kan inte hålla på och utbilda människorna under hela livet för våra folk behöver också slå vakt om den sociala rätten till gratis hälsovård som det har slagits för under 50 års Revolution. Men vi kommer att fortsätta att utbilda den mänskliga resurs som behövs här.
Exklusiv intervju med Kubas samordnare för Mision Milagro i Honduras
TEGUCIGALPA / 081021 / De sitter tysta och spända, kvinnor och män, unga som gamla. Så långt är de mycket olika. Men de har det gemensamma att de är fattiga. Hade det inte varit för detta märkliga lilla sjukhus, Centro Médico Santa Rosa de Lima, långt ute på den honduranska landsbygden mellan huvudstaden Tegucigalpa och den Nicaraguas norra gräns, så hade de gått ett säkert öde till mötes, det bittra ödet att bli blind.
– Hade det inte varit för ’Mission Milagro’ (Uppgift Mirakel) och de kubanska läkarna hade jag förmodligen varit blind, säger José Ramos och krafsar på plasthättan han har på huvudet. En privat operation i Tegucigalpa kostar en förmögenhet och jag har inte de pengarna, tillägger han nervöst i väntan på att lägga sig på bristen framför doktor Ivan Ernesto Cavaihlon och hans fem assistenter från Kuba. I det steriliserade operationsrummet lägger sig José sig på bristen med huvudet under läkaren som har en kameraoptik som avspeglas på en TV-skärm. Förstorningen är enorm och skalpellen rör sig snabbt och erfaret över Josés öga. Blodet forsar fram när en ven skärs av, tänker lekmannen jag.
Yodermi Diaz är den 33-årige svarte läkaren som fungerar som koordinatör för de fyra sjukhusen i Honduras där kubanerna tar emot sina patienter. De är specialiserade på att operera patienter som José. Under de 18 månader som verksamheten har fungerat, helt kostnadsfritt för den honduranska statskassan, har över 30.000 fattiga honduraner blivit opererade och kan nu se utan problem.
– Mission Milagro föddes i juli 2004 på initiativ av Fidel och Chavez. Målsättningen var att skapa de materiella förutsättningarna för att förhindra blindhet hos latinamerikanerna. Det antas att det finns 36 miljoner blinda i världen varav majoriteten av dessa har blivit blinda på grund av ögonkatarr. Det är en kurativ sjukdom som med en modern teknologi och en enkel kirurgi tar cirka 20 minuter att operera. I huvudsak är det detta som vårt arbete går ut på.
Jag hör mig för på en privat ögonklinik i huvudstaden Tegucigalpa och får till svar att en katarroperation kostar 60.000 lempiras, eller drygt 27.000 svenska kronor. På det måste patienten göra en läkarundersökning på en annan privatklinik och genomföra en rad prover innan han kan lägga sig på britsen hos privatkliniken. Vilken fattig människa har råd med det när 2,5 miljoner av sju miljoner honduraner lever i extrem fattigdom med mindre än dollar per dag för att överleva? tänker jag. Över 70 procent av honduranerna är klassificerade som fattiga. ”Skillnaden hos oss, säger Yodermis, är att hit kommer patienten och här tar vi alla prover innan själva operationen genomförs, och allt är gratis”.
– Mission Milagro är bara en droppe av de kubanska hälsovårdshjälpen i världen. I Honduras är den kubanska hälsovårdsbrigaden ett litet 10-årigt barn som stapplar på egna ben. Och så länge honduranerna vill att vi ska fortsätta med vår hjälp så kommer vi att finnas här.
– Av alla patienter som anländer till sjukhusen så är vår inställning ”först de mest fattiga”. Men vi nekar ingen vård eller behandling. Men majoriteten av våra patienter är mycket fattiga. Men i dag har vi haft patienter från alla sociala klasser; från den som inte har en centavo till den som har mycket, miljonärer. Och de är mycket nöjda med våra tjänster.
– Två kriterier ska en patient uppfylla; vara människa och ha en kurativ ögonsjukdom.
* Hur ser processen ut när en person dyker upp på morgonen och säger att han vill ha hjälp för att kunna se bra?
– ”Fallet” inleds inte här på sjukhuset utan mycket nära den kommande patientens bostad. Kamraterna från Hälsovårdsbrigaden bearbetar område efter område i landet och det är där som patienten kommer i kontakt med oss och framför sitt önskemål om behandling. Därefter skickas han eller hon till oss. Men patienten kan även spontant komma hit personligen. En tredje väg, vilket är allt vanligare, är att patienten har remitterats av honduranska läkare eller sjuksköteskor som är verksamma på Hälsovårdscentret i bostadsområdet (dit de fattiga söker vård).
– Patienten kommer mycket tidigt till oss och genomgår flera ”stationer” där det allmänna hälsotillståndet kontrolleras, en klinisk och ögondiagnostik. Sex timmar efter att patienten har anlänt är han opererad. Vår målsättning är att patienten ska kunna genomföra behandlingen samma dag för att undvika en massa resor och på så sätt undvika höga resekostnader. Man måste komma ihåg att många patienter kommer långtifrån och om han ska resa 3-4 gånger kostar det en hel del.
* Hur är reaktionen hos de honduranska kollegorna? Anklagar de er för att ”ta brödet ur munnen” på dem?
– Den som kommer till oss har inte pengar för att ”ta brödet ur munnen” på de honduranska läkarna, för de har helt enkelt inte dessa pengar. Och som jag sa till dig har några av de honduranska läkarna börjat att remittera flera av sina patienter till oss för de vet att dessa patienter inte kan betala för deras tjänster. Förhållandet mellan det honduranska sällskapet för ögonläkare och oss är utmärkta.
* Och med den honduranska regeringen?
– Utmärkta! Vi har slutit ett arbetsavtal där Mission Milagro har förbundit sig att göra en investering på fem miljoner lempiras, cirka 1,7 miljoner kronor i tre områden med extrem fattigdom. Där kommer vi genomföra ett projekt där alla med preventiva synproblem ska få behandling och kunna se fullt ut igen, ett projekt som går lite längre än de gängse projekten.
* Ni lever inte bara luft under de två åren ni verkar utomlands. Hur mycket betalar den honduranska staten för era tjänster?
– Vår lön som vi får är tillfredsställelsen över att ha kunnat erbjuda det honduranska folket hälsovård. Det ”andra”, får vi från Kuba. Lönen som vanligtvis får för vårt jobb i Kuba tas ut av familjen som är kvar. Men ”stipendiet” som ska svara för mat, transport och övriga kostnader här kommer från Kuba. Vi betalar elen för de sjukhus där vi arbetar i Honduras, en kostnad som varje månad uppgår till cirka 13.000 lempiras, (ca 4500 kr) för att driva operationssalen, laboratoriet, batterier, bensin med mera. Stiftelsen ”Barnens Vänner” har upplåtit ett hus där vi härbärgerar. I de tre andra kommunerna i Honduras betalar kommunalförvaltningen de fasta kostnaderna, allt annat betalas från Kuba. Från Kuba kommer också en gång i veckan med flyg allt sjukvårdsmaterial, allt från reservdelar till vätskorna som vi gör rent ögonen på våra patienter.
* På Kuba finns det stora materiella behov (intervjun gjordes innan de förödande orkanerna ”Gustav” och ”Ike”) och frågan som man gör är om inte den omfattande sjukvårdshjälpen till andra länder skapar motsättningar till den egna befolkningen på Kuba?
– Nej, fram tills i dag har vi inte upplevt några motsättningar. Vi har vuxit under mottot som sammanfattas i en enda fras av vår befälhavare; ”Kuba är inte ett land som skänker det som blir över utan delar med sig av det lilla det har till väl i hälsovård”. Det kubanska folket är lyckligt över att kunna dela med sig av sina mänskliga resurser genom att bryta blockaden för att dela med sig till dem som behöver.
* Vilka regler gäller i uttagningen av personal som ska jobba utanför Kuba?
– Alla har utexaminerats på Kubas Medicinska Högskola vars center återfinns på Havannas universitet och diverse filialer som finns utspridda på olika universitet runt om i landet. Alla läkare som kommer till Honduras är fortbildade specialister inom sitt område med utmärkta betyg, erfarenheter och arbetsdisciplin. Saknar en läkare dessa kvalifikationer så uppfyller han inte kraven på ett internationalistiskt uppdrag. Många tror att detta är en stor uppoffring men för oss är det en tillfredsställelse och stimulans att kunna hjälpa människor i andra länder. Därför anstränger sig många kubanska läkare och övrig sjukvårdspersonal för att kunna uppfylla kraven på utlandsarbete.
* Världshälsoorganisationen konstaterar i varje årsrapport att det kubanska folket är mycket friskt. Vad tänker ni läkare när ni konfronteras med lepra, tbc, undernäring som finns i ett så fattigt land som Honduras?
– Det gör djupt intryck för vi är inte vana att se dessa problem i Kuba. Men vi ser inte det skulle vara omöjligt att förbättra situationen genom en omstrukturering av hälsovården genom att arbeta med befolkningen och med en preventiv hälsovård. Det skulle skapa positiva förbättringar, inte bara i Honduras utan även i andra länder med likartade problem.
* Vad säger en kubansk läkare när han anländer till ett land i Latinamerika där den nyliberala modellen som har påtvingats av IMF och Världsbanken har gått fram som en ångvält mot den offentliga sjukvården?
– Den chockar. Men vi måste så klart acceptera realiteterna utan att vilja förändra dem. För vår uppgift är inte att förändra modellen. Vi har kommit för att ge något av våra resurser och kunskap för att bidra till den allmänna sjukvården. Men jag vill understryka att vår uppgift är inte att komma med politiska pekfingrar, det är inte därför vi har kommit till Honduras, utan bara humanitära motiv. Politiken överlåter vi till honduranerna, vi är till och med försiktiga över att yttra oss i dessa ämnen.
* Bush påstår att ni håller på och ”destabiliserar regionen” , genom att operera och ge en (1) miljon latinamerikaner sin syn tillbaka via Mission Milagro. Eller via alfabetiseringsprogram så att analfabeten ska kunna läsa och skriva. Bushs plan för ”Övergång till demokrati” på Kuba har ett hemligt kapitel som alla vet är den militära komponenten. Hur känner sig en kuban inför det faktumet?
– Sju av tio kubaner, inklusive jag, föddes under blockaden och vi har lärt oss att leva me den och segra. Bush anklagar oss för att ”destabilisera Latinamerika” genom att operera och lära ut. Jag skulle vilja till Señor Bush att USA:s utrikespolitik sedan 1902 har varit att just destabilisera Kuba. Vad har USA gjort med alla länder i Karibien om inte destabilisera och lägga till ytterligare en stjärna i sin flagga? Vad har USA gjort med sin egen ursprungsbefolkning om inte marginaliserat och attackerat dem? Om de har tagit sig dessa rättigheterna så har vi tagit oss rätten att utrota sjukdomarna som har gjort människorna blinda. Om detta innebär att ”destabilisera” regionen och nationerna så tar vi oss rätten för hela livet att fortsätta destabilisera i världen.
– Förutom att blockaden har varit grym och kriminell så har det samtidigt varit en skola för oss. För den har lärt oss att hitta lösningar för att överleva.
* Vilket är Kubas och Venezuelas perspektiv för Mission Milagro och de gemensamma hälsovårdsprogrammen samt utbildandet av tusentals latinamerikanska läkare i Havanna?
– För den kommande tioårsperioden handlar det om att fortsätta öka antalet läkare och förstärka hälsovårdsprogrammen genom att använda sig av den mänskliga resursen som är på väg att utformas i dessa länder. I Caracas har ytterligare en läkarfakultet grundats. Men vi kan inte hålla på och utbilda människorna under hela livet för våra folk behöver också slå vakt om den sociala rätten till gratis hälsovård som det har slagits för under 50 års Revolution. Men vi kommer att fortsätta att utbilda den mänskliga resurs som behövs här.
Y ahora utilizan a Fidel para atacar a Ortega
Por Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 081128N/ A veces uno no se deja de sorprender por la llamada oposición en Nicaragua. Desde la "izquierda" rosada (MRS) ataca a Ortega y el FSLN por tener un pacto con Alemán, líder del derrotado PLC. MRS y su jefa Dora Téllez han atacado al FSLN por haber perdido su personería jurídica por no haber cumplido la misma ley electoral que ellos apoyaron en la década -90. Por eso convocó la cúpula de MRS a su gente para votar por al candidato a la alcaldía de Managua, el representante de la extrema derecha anticomunista Eduardo Montealegre, el 9 de noviembre.
¿Y Montealegre, quien es?
Fue ministro en dos gobiernos neoliberales, y uno de estos, Violeta Chamorro, rompió las relaciones diplomáticas con Cuba). Montealegre es antichavista y “anti” todo lo que huele “progresista” en este mundo, particularmente América Latina. Pero para los Rosados del MRS es importante crear un amplio frente contra la dictadura de Ortega, que comparan con Somoza.
Esta mañana escuché en la emisora La Primerisima el programa “Causa y efecto”, por Julio López en donde este leía una crónica por Eduardo Sánchez en el diario “El Nuevo Diario”, órgano del MRS, supuestamente “independiente” pero independencia de la oligarquía nica no tiene nada. Y es notorio que han tenido problema desde esas columnas para poder formular una crítica de “izquierda” contra los resultados electorales el 9 de noviembre. Estas fueran vigiladas por delegados y observadores internacionales de 26 países, expertos en elecciones porque gran parte de ellos trabajan en los Consejos Electorales Nacionales en sus respectivos países. No estaba “Centro-Carter” ni los observadores de la OEA. Dos organismos internacionales que tampoco estaban en las elecciones en Estados Unidos cuando fue electo Obama. Y no es porque no deberían estar ahí, porque las elecciones en USA realmente deberían ser cuestionadas desde todo tipo de ángulos. Pero no, no están tampoco “Ética y Transparencia” que marchan con MRS y la derecha Nica contra la “Dictadura Orteguista” y quieren que van a ser tomados en serio. Semejante hipocresía.
Pero para elegir un alcalde en un pueblito apartado en las montanas o en las selvas de Nicaragua es cuestión de vida o muerte para la democracia nicaragüense que estos organismos, muchas veces financiados y apoyados por las agencias como USAID, NED, tienen representación en los comicios. Y los otros, los representantes de los 26 países, mayoría latinoamericanos, no se puede contar porque “la Sociedad Civil” o “La Embajada” no tienen influencia en ellos.
Pero el Nuevo Diario y MRS, ante su inminente muerte política como consecuencia por su alianza con la extrema derecha “pitiyanquie” nicaragüense, ahora intenta de aprovechar el intocable prestigio del Comandante Fidel. ¡Que descaro más grande pero que ilustra su desesperación! Observa y escribe el señor Edwin Sánchez, que Fidel no ha escrito una sola línea sobre el alboroto que han causado los derechistas nicaragüenses en las tres semanas que ha pasado desde las elecciones municipales. Y como Fidel no ha escrito nada sobre el tema esto es muestra y prueba que el incuestionable comandante de la Revolución Cubana no está de acuerdo con los resultados y que, indirectamente, mete el cuchillo al Comandante Daniel Ortega.
Es un sofisma bien sucio y clásico por un demagogo. E insiste que ni Fidel ni Chávez temen a los observadores internacionales. Claro que no, y tampoco Ortega que, y no dice el columnista, no se ha opuesto ningún observador internacional en las elecciones porque no es de su competencia. Es del CSE de decidir de eso.
Y quienes son los integrantes del CSE que han trabajado desde el 2001? Pues tres liberales del partido PLC derrotado, tres integrantes del FSLN y un presidente, Roberto Rivera, independiente. Y es de notar, que los siete firmaron todas las actas de la Juntas Receptoras de Votos (RJV) después de haber recibido esas actas de las 11.800 juntas electorales (JRV) locales en donde, generalmente, los liberales tienen mayoría. También estas actas fueron firmadas en cada mesa de votación después de haber sido contados los votos por estos fiscales.
Los observadores internacionales profesionales en las elecciones avalaron todos los resultados el 9 de noviembre. ¿Pero qué pasa con los tres máximos integrantes liberales (PLC) del CSE? Fueron expulsados de su partido por Montealegre y Navarro porque pusieron sus firmas en las actas y avalaron el resultado en donde ganó los sandinistas. ¿Y qué? ¿Qué alternativa tenían ellos antes los hechos? Pues, parece que su ética y profesionalismo es real y autentica porque su candidato, Eduardo Montealegre, no entregó ni una sola prueba o ninguna de sus supuestas actas electorales que decía disponer para comprobar el famoso “fraude” que las agencias del Terrorismo Mediático” ha molido desde el 9 de noviembre. Ni siquiera pararon de gritar “FRAUDE” después de que el CSE accedió y recontó todos los votos en las elecciones para la alcaldía de Managua que fue reconfirmado por 4500 fiscales que hizo el conteo en el Estadio. La letanía de Goebbel sigue gritando “Fraude”.
Le da lástima a uno ver tan profundo una izquierda y unos ex guerrilleros pueden caer para satisfacer sus necesidades personales y a complacer el antiguo enemigo político y hasta enemigo militar. Pero lo que realmente es repudiable es que utilizan la obra revolucionaria e imagen de toda una vida de un personaje como Fidel. Eso si es imperdonable. Puede ser que Fidel pueda tener discrepancias con el proceso sandinista, como ha tenido con los revolucionarios colombianos. Pero otra cosa es utilizar a Fidel para justificar su verdadera traición a todo lo que se llama principios éticos revolucionarios para aliarse con lo que Sandino mencionaba como “los peleles” locales en Nicaragua al servicio del imperialismo estadounidense.
Dice el Departamento de Estado en Washington que van a congelar la ayuda económica a Nicaragua por el repetido “fraude”. Los europeos de la UE, dirigido por una abrumadora de gobiernos de derecha, no quieren quedarse atrás y proponen que ellos pueden financiar una repetición de las elecciones municipales en Nicaragua. Porque cuando ganan sus peleles todo es limpio y puro mientras cuando gana los representantes del cambio, gritan fraude. ¡Que propuesta más humillante a un pequeño pero heroico pueblo como el Pueblo de Sandino!
Los derrotados en el PLC están sangrando políticamente, como dice el excelente columnista William Grisby de la Radio la Primerisima en un comentario sobre las maniobras sucias de los peleles y los representantes del imperialismo. Y agrega, que esto lo que sucede en Nicaragua es nada menos que una confrontación de clase. Los sandinistas en Nicaragua aceptaron en anteriores elecciones que si, fueron fraudulentas en muchos aspectos, las derrotas sin hacer revueltos en las calles. Lo mismo pasó con los chavistas cuando perdieron una parte de Caracas, los estados Miranda, Carabobo y Zulia. Mientras tanto los peleles nicas y los Pitiyanquies venezolanos en donde perdieron alcaldías el 9 y el 23 de noviembre respectivamente, causaron destrozos, robos de computadoras en oficinas municipales, etcétera y gritaron “Fraude” y atacaron las instalaciones de las Misiones sociales y hasta los cubanos internacionalistas. Y la cosa es muy concreta, por que los “hermanos de clase” venezolanos que ahora atacan a estos internacionalistas cubanos en Venezuela son los que apoyan a Eduardo Montealegre porque son de la misma clase social con el mismo Patrón.
Pero el pueblo de Sandino no va a dejar a llevarse. Es un pueblo cada día más organizado que logró aislar y desarmar a los intentos de golpe de estado en Nicaragua por su propia fuerza después de las elecciones el 9 de noviembre. Y eso asusta a la oligarquía, tanto en Nicaragua como en Venezuela o, para no decirlo, en todo el Campo del ALBA, ahora más aún si se llegar a realizarse una profundización de las decisiones monetarias entre estos países para aislar el dólar como divisa en el comercio entre las naciones del ALBA.
Por eso tiene poco tiempo porque la consolidación de un proceso político como el del ALBA no se puede permitir llegar a niveles en donde es irreversible para regresar el reloj de la historia de la lucha de los pueblos.
TEGUCIGALPA / 081128N/ A veces uno no se deja de sorprender por la llamada oposición en Nicaragua. Desde la "izquierda" rosada (MRS) ataca a Ortega y el FSLN por tener un pacto con Alemán, líder del derrotado PLC. MRS y su jefa Dora Téllez han atacado al FSLN por haber perdido su personería jurídica por no haber cumplido la misma ley electoral que ellos apoyaron en la década -90. Por eso convocó la cúpula de MRS a su gente para votar por al candidato a la alcaldía de Managua, el representante de la extrema derecha anticomunista Eduardo Montealegre, el 9 de noviembre.
¿Y Montealegre, quien es?
Fue ministro en dos gobiernos neoliberales, y uno de estos, Violeta Chamorro, rompió las relaciones diplomáticas con Cuba). Montealegre es antichavista y “anti” todo lo que huele “progresista” en este mundo, particularmente América Latina. Pero para los Rosados del MRS es importante crear un amplio frente contra la dictadura de Ortega, que comparan con Somoza.
Esta mañana escuché en la emisora La Primerisima el programa “Causa y efecto”, por Julio López en donde este leía una crónica por Eduardo Sánchez en el diario “El Nuevo Diario”, órgano del MRS, supuestamente “independiente” pero independencia de la oligarquía nica no tiene nada. Y es notorio que han tenido problema desde esas columnas para poder formular una crítica de “izquierda” contra los resultados electorales el 9 de noviembre. Estas fueran vigiladas por delegados y observadores internacionales de 26 países, expertos en elecciones porque gran parte de ellos trabajan en los Consejos Electorales Nacionales en sus respectivos países. No estaba “Centro-Carter” ni los observadores de la OEA. Dos organismos internacionales que tampoco estaban en las elecciones en Estados Unidos cuando fue electo Obama. Y no es porque no deberían estar ahí, porque las elecciones en USA realmente deberían ser cuestionadas desde todo tipo de ángulos. Pero no, no están tampoco “Ética y Transparencia” que marchan con MRS y la derecha Nica contra la “Dictadura Orteguista” y quieren que van a ser tomados en serio. Semejante hipocresía.
Pero para elegir un alcalde en un pueblito apartado en las montanas o en las selvas de Nicaragua es cuestión de vida o muerte para la democracia nicaragüense que estos organismos, muchas veces financiados y apoyados por las agencias como USAID, NED, tienen representación en los comicios. Y los otros, los representantes de los 26 países, mayoría latinoamericanos, no se puede contar porque “la Sociedad Civil” o “La Embajada” no tienen influencia en ellos.
Pero el Nuevo Diario y MRS, ante su inminente muerte política como consecuencia por su alianza con la extrema derecha “pitiyanquie” nicaragüense, ahora intenta de aprovechar el intocable prestigio del Comandante Fidel. ¡Que descaro más grande pero que ilustra su desesperación! Observa y escribe el señor Edwin Sánchez, que Fidel no ha escrito una sola línea sobre el alboroto que han causado los derechistas nicaragüenses en las tres semanas que ha pasado desde las elecciones municipales. Y como Fidel no ha escrito nada sobre el tema esto es muestra y prueba que el incuestionable comandante de la Revolución Cubana no está de acuerdo con los resultados y que, indirectamente, mete el cuchillo al Comandante Daniel Ortega.
Es un sofisma bien sucio y clásico por un demagogo. E insiste que ni Fidel ni Chávez temen a los observadores internacionales. Claro que no, y tampoco Ortega que, y no dice el columnista, no se ha opuesto ningún observador internacional en las elecciones porque no es de su competencia. Es del CSE de decidir de eso.
Y quienes son los integrantes del CSE que han trabajado desde el 2001? Pues tres liberales del partido PLC derrotado, tres integrantes del FSLN y un presidente, Roberto Rivera, independiente. Y es de notar, que los siete firmaron todas las actas de la Juntas Receptoras de Votos (RJV) después de haber recibido esas actas de las 11.800 juntas electorales (JRV) locales en donde, generalmente, los liberales tienen mayoría. También estas actas fueron firmadas en cada mesa de votación después de haber sido contados los votos por estos fiscales.
Los observadores internacionales profesionales en las elecciones avalaron todos los resultados el 9 de noviembre. ¿Pero qué pasa con los tres máximos integrantes liberales (PLC) del CSE? Fueron expulsados de su partido por Montealegre y Navarro porque pusieron sus firmas en las actas y avalaron el resultado en donde ganó los sandinistas. ¿Y qué? ¿Qué alternativa tenían ellos antes los hechos? Pues, parece que su ética y profesionalismo es real y autentica porque su candidato, Eduardo Montealegre, no entregó ni una sola prueba o ninguna de sus supuestas actas electorales que decía disponer para comprobar el famoso “fraude” que las agencias del Terrorismo Mediático” ha molido desde el 9 de noviembre. Ni siquiera pararon de gritar “FRAUDE” después de que el CSE accedió y recontó todos los votos en las elecciones para la alcaldía de Managua que fue reconfirmado por 4500 fiscales que hizo el conteo en el Estadio. La letanía de Goebbel sigue gritando “Fraude”.
Le da lástima a uno ver tan profundo una izquierda y unos ex guerrilleros pueden caer para satisfacer sus necesidades personales y a complacer el antiguo enemigo político y hasta enemigo militar. Pero lo que realmente es repudiable es que utilizan la obra revolucionaria e imagen de toda una vida de un personaje como Fidel. Eso si es imperdonable. Puede ser que Fidel pueda tener discrepancias con el proceso sandinista, como ha tenido con los revolucionarios colombianos. Pero otra cosa es utilizar a Fidel para justificar su verdadera traición a todo lo que se llama principios éticos revolucionarios para aliarse con lo que Sandino mencionaba como “los peleles” locales en Nicaragua al servicio del imperialismo estadounidense.
Dice el Departamento de Estado en Washington que van a congelar la ayuda económica a Nicaragua por el repetido “fraude”. Los europeos de la UE, dirigido por una abrumadora de gobiernos de derecha, no quieren quedarse atrás y proponen que ellos pueden financiar una repetición de las elecciones municipales en Nicaragua. Porque cuando ganan sus peleles todo es limpio y puro mientras cuando gana los representantes del cambio, gritan fraude. ¡Que propuesta más humillante a un pequeño pero heroico pueblo como el Pueblo de Sandino!
Los derrotados en el PLC están sangrando políticamente, como dice el excelente columnista William Grisby de la Radio la Primerisima en un comentario sobre las maniobras sucias de los peleles y los representantes del imperialismo. Y agrega, que esto lo que sucede en Nicaragua es nada menos que una confrontación de clase. Los sandinistas en Nicaragua aceptaron en anteriores elecciones que si, fueron fraudulentas en muchos aspectos, las derrotas sin hacer revueltos en las calles. Lo mismo pasó con los chavistas cuando perdieron una parte de Caracas, los estados Miranda, Carabobo y Zulia. Mientras tanto los peleles nicas y los Pitiyanquies venezolanos en donde perdieron alcaldías el 9 y el 23 de noviembre respectivamente, causaron destrozos, robos de computadoras en oficinas municipales, etcétera y gritaron “Fraude” y atacaron las instalaciones de las Misiones sociales y hasta los cubanos internacionalistas. Y la cosa es muy concreta, por que los “hermanos de clase” venezolanos que ahora atacan a estos internacionalistas cubanos en Venezuela son los que apoyan a Eduardo Montealegre porque son de la misma clase social con el mismo Patrón.
Pero el pueblo de Sandino no va a dejar a llevarse. Es un pueblo cada día más organizado que logró aislar y desarmar a los intentos de golpe de estado en Nicaragua por su propia fuerza después de las elecciones el 9 de noviembre. Y eso asusta a la oligarquía, tanto en Nicaragua como en Venezuela o, para no decirlo, en todo el Campo del ALBA, ahora más aún si se llegar a realizarse una profundización de las decisiones monetarias entre estos países para aislar el dólar como divisa en el comercio entre las naciones del ALBA.
Por eso tiene poco tiempo porque la consolidación de un proceso político como el del ALBA no se puede permitir llegar a niveles en donde es irreversible para regresar el reloj de la historia de la lucha de los pueblos.
ILO-chefen: Finanskrisen kommer orsaka 20 miljoner förlorade arbetstillfällen
<3418 tecken>
TEGUCIGALPA / 081021 / – Vi behöver snabba samordnade regeringsåtgärder för att undvika en social kris som kan allvarlig, långdragen och global.
Det sa Juan Somavia, generaldirektör för ILO och varnade samtidigt för att cirka 20 miljoner kvinnor och män kan komma att kastas ut i massarbetslöshet som resultat av den ekonomiska krisen som uppstod i USA i mitten av september. Somavia hänvisar till statistik från IMF och FN som kalkylerar att ökningen av arbetslösa 2007 ökar från 190 till 210 miljoner 2009.
Men det är inte bara arbetslöshet som ligger som ett mörkt moln i horisonten. Fattigdomen kommer också att öka enligt ILO-chefen.
– Antalet fattiga arbetare som överlever på mindre än en dollar per dag kan komma att öka med 40 miljoner personer. De som överlever på två dollar per dag kan öka med 100 miljoner personer.
En allmän kris
De samhällssektorer som främst drabbas av det ekonomiska raset är byggnads, bilindustrin, turism, finanser, tjänste- och fastighetsbranschen. Somavia varnar också för att om inga drastiska snabba åtgärder vidtas av regeringarna kan de kalkylerade effekterna av recessionen bli lågt räknade.
– Detta är inte bara Wall Streets kris, detta är en allmän kris. Vi behöver en ekonomisk återhämtningsplan för de arbetandes familjer och den reella ekonomin. Vi behöver normer och en politik som genererar värdiga arbetstillfällen, krävde ILO-chefen som tillade att ”vi måste förbinda ökad produktivitet med löner och fler arbetstillfällen”.
Respektera arbetsrätten
Somavia rekommenderade deltagarna på det kommande Mötet om Finanskrisen, som presidenterna Bush och Sarkozy har aviserat, att ”vi bör gå tillbaka till den grundläggande funktionen för finanserna som är att påbörja realekonomin. Det handlar om att erbjuda lån till företagen för att dessa kan investera och skapa arbetstillfällen”.
Juan Somavia vill behålla och förbättra den sociala tryggheten som inkluderar pensioner. arbetslöshetsersättningar, system för stöd till barn och hälsovård, garantera tillgången till krediter för de företag som vill undvika avskedanden, lönesänkningar, företagsnedläggningar och för att återupprätta företag.
Men det handlar också om att respektera arbetsrätt och lagar, fördjupa den sociala dialogen för att övervinna den dråpliga effekt krisen har haft på företagen. Återskapa en norm för världsfinanserna och med brådskande medel gå från denna övergångsplan till en hållbar utveckling som innebär investeringar och tillväxt.
Integrerad finanspolitik
– Uppmaningarna om att förbättra finansregleringen och ett system med en internationell övervakning är positivt. Men vi måste gå längre än till själva finanssystemet. Vi måste skapa balans och koncentrera oss på att återvinna människorna och produktionen. Det handlar om att rädda den verkliga ekonomin, menar Somavia.
ILO-chefen anser att det är av central betydelse att de internationella organisationerna börjar att arbeta tillsammans för att utveckla en ny multilateral ram för en rättvis och hållbar globalisering.
– Förhandlingarna om handeln (WTO) är paralyserade, finansmarknaderna står på kanten till en avgrund och klimatförändringen fortsätter. Varje form av rekonstruktion måste hitta vägar för att integrera finanspolitiken med politiken för arbetsmarknaden, med miljön och den sociala ekonomin genom en vision av genensam hållbar utveckling.
Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 081021 / – Vi behöver snabba samordnade regeringsåtgärder för att undvika en social kris som kan allvarlig, långdragen och global.
Det sa Juan Somavia, generaldirektör för ILO och varnade samtidigt för att cirka 20 miljoner kvinnor och män kan komma att kastas ut i massarbetslöshet som resultat av den ekonomiska krisen som uppstod i USA i mitten av september. Somavia hänvisar till statistik från IMF och FN som kalkylerar att ökningen av arbetslösa 2007 ökar från 190 till 210 miljoner 2009.
Men det är inte bara arbetslöshet som ligger som ett mörkt moln i horisonten. Fattigdomen kommer också att öka enligt ILO-chefen.
– Antalet fattiga arbetare som överlever på mindre än en dollar per dag kan komma att öka med 40 miljoner personer. De som överlever på två dollar per dag kan öka med 100 miljoner personer.
En allmän kris
De samhällssektorer som främst drabbas av det ekonomiska raset är byggnads, bilindustrin, turism, finanser, tjänste- och fastighetsbranschen. Somavia varnar också för att om inga drastiska snabba åtgärder vidtas av regeringarna kan de kalkylerade effekterna av recessionen bli lågt räknade.
– Detta är inte bara Wall Streets kris, detta är en allmän kris. Vi behöver en ekonomisk återhämtningsplan för de arbetandes familjer och den reella ekonomin. Vi behöver normer och en politik som genererar värdiga arbetstillfällen, krävde ILO-chefen som tillade att ”vi måste förbinda ökad produktivitet med löner och fler arbetstillfällen”.
Respektera arbetsrätten
Somavia rekommenderade deltagarna på det kommande Mötet om Finanskrisen, som presidenterna Bush och Sarkozy har aviserat, att ”vi bör gå tillbaka till den grundläggande funktionen för finanserna som är att påbörja realekonomin. Det handlar om att erbjuda lån till företagen för att dessa kan investera och skapa arbetstillfällen”.
Juan Somavia vill behålla och förbättra den sociala tryggheten som inkluderar pensioner. arbetslöshetsersättningar, system för stöd till barn och hälsovård, garantera tillgången till krediter för de företag som vill undvika avskedanden, lönesänkningar, företagsnedläggningar och för att återupprätta företag.
Men det handlar också om att respektera arbetsrätt och lagar, fördjupa den sociala dialogen för att övervinna den dråpliga effekt krisen har haft på företagen. Återskapa en norm för världsfinanserna och med brådskande medel gå från denna övergångsplan till en hållbar utveckling som innebär investeringar och tillväxt.
Integrerad finanspolitik
– Uppmaningarna om att förbättra finansregleringen och ett system med en internationell övervakning är positivt. Men vi måste gå längre än till själva finanssystemet. Vi måste skapa balans och koncentrera oss på att återvinna människorna och produktionen. Det handlar om att rädda den verkliga ekonomin, menar Somavia.
ILO-chefen anser att det är av central betydelse att de internationella organisationerna börjar att arbeta tillsammans för att utveckla en ny multilateral ram för en rättvis och hållbar globalisering.
– Förhandlingarna om handeln (WTO) är paralyserade, finansmarknaderna står på kanten till en avgrund och klimatförändringen fortsätter. Varje form av rekonstruktion måste hitta vägar för att integrera finanspolitiken med politiken för arbetsmarknaden, med miljön och den sociala ekonomin genom en vision av genensam hållbar utveckling.
Dick Emanuelsson
MEXIKO: Gruvänkor gick ner i gruva för att hämta upp kropparna av sina döda män
<2285 tecken>
TEGUCIGALPA / 2008-10-03 / Den 19 februari 2006 förolyckades 63 mexikanska gruvarbetare när gruvgångarna där de arbetade rasade samman. Gruvföretaget Grupo México, en multinationell gruvgigant, stängde kolgruvan med hänvisning till att det var omöjligt att få upp kropparna på grund av de stora koncentrationerna metangas, ett argument som facket och gruvarbetarna avvisar bestämt eftersom det måste pågå produktion för att denna gas ska uppstå.
Men nyligen gick änkor till de döda gruvarbetarna ned i gruvan för att bokstavligen bevisa motsatsen, att det finns alla möjligheter till att hämta upp kropparna för att de anhöriga ska kunna ge de sina en anständig begravning. Företagets svar blev en varning om att ”inkräktarna” kommer att stämmas, ett hot som gruvfacket viftar bort eftersom underjorden inte är i privat ägo utan tillhör den mexikanska staten.
Änkorna Rosa María Mejía, Tomasita Martínez och Claudia Escobar samt Gilberto Ríos Ramírez, far till en av de avlidna gruvarbetarna och Daniel Cossío Ríos, generalsekreterare för den 64:a avdelningen i Gruvarbetareförbundet i sällskap med två personer från en stödgrupp till de anhöriga, gick in i mörkret och ner i gruvgångarna den 28 september.
Gruvfackets talesman Carlos Pavón Campos, sa till den lokala pressen att företaget är ansvarigt för ”industrimorden” på 100 gruvarbetare sedan gruvgiganten Grupo México tog över gruvan i samhället Pasta de Conchos. Han uppgav också att såväl facket som de anhöriga hade uppmanat statssekreteraren på arbetsmarknadsministeriet, Javier Lozano, att följa med ner i gruvan för att själv konstatera att säkerhetsförhållandena är utmärkta för att hämta upp kropparna av de 63 gruvarbetarna.
Expeditionen var utrustad med en metangasmätare som visade 0,0 halt av metangas under hela tiden gruppen befann sig i gruvan. Gruppen kom fram till en plats som ligger 200 meter från den plats där de 63 beräknas finnas.
Under lång tid innan olyckan 2006 hade gruvfacket krävt stora ett stort åtgärdsprogram för att garantera gruvarbetarnas säkerhet i gruvan. Men företagsledningen såg bara till att få ut maximal vinst ur gruvan, menar facket, som anklagar företaget för att ha mördat arbetskamraterna.
Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 2008-10-03 / Den 19 februari 2006 förolyckades 63 mexikanska gruvarbetare när gruvgångarna där de arbetade rasade samman. Gruvföretaget Grupo México, en multinationell gruvgigant, stängde kolgruvan med hänvisning till att det var omöjligt att få upp kropparna på grund av de stora koncentrationerna metangas, ett argument som facket och gruvarbetarna avvisar bestämt eftersom det måste pågå produktion för att denna gas ska uppstå.
Men nyligen gick änkor till de döda gruvarbetarna ned i gruvan för att bokstavligen bevisa motsatsen, att det finns alla möjligheter till att hämta upp kropparna för att de anhöriga ska kunna ge de sina en anständig begravning. Företagets svar blev en varning om att ”inkräktarna” kommer att stämmas, ett hot som gruvfacket viftar bort eftersom underjorden inte är i privat ägo utan tillhör den mexikanska staten.
Änkorna Rosa María Mejía, Tomasita Martínez och Claudia Escobar samt Gilberto Ríos Ramírez, far till en av de avlidna gruvarbetarna och Daniel Cossío Ríos, generalsekreterare för den 64:a avdelningen i Gruvarbetareförbundet i sällskap med två personer från en stödgrupp till de anhöriga, gick in i mörkret och ner i gruvgångarna den 28 september.
Gruvfackets talesman Carlos Pavón Campos, sa till den lokala pressen att företaget är ansvarigt för ”industrimorden” på 100 gruvarbetare sedan gruvgiganten Grupo México tog över gruvan i samhället Pasta de Conchos. Han uppgav också att såväl facket som de anhöriga hade uppmanat statssekreteraren på arbetsmarknadsministeriet, Javier Lozano, att följa med ner i gruvan för att själv konstatera att säkerhetsförhållandena är utmärkta för att hämta upp kropparna av de 63 gruvarbetarna.
Expeditionen var utrustad med en metangasmätare som visade 0,0 halt av metangas under hela tiden gruppen befann sig i gruvan. Gruppen kom fram till en plats som ligger 200 meter från den plats där de 63 beräknas finnas.
Under lång tid innan olyckan 2006 hade gruvfacket krävt stora ett stort åtgärdsprogram för att garantera gruvarbetarnas säkerhet i gruvan. Men företagsledningen såg bara till att få ut maximal vinst ur gruvan, menar facket, som anklagar företaget för att ha mördat arbetskamraterna.
Dick Emanuelsson
Kommunalval på Nicaraguas Atlantkust: Sandinisterna vinner nya städer
TEGUCIGALPA / 090124 / Den Sandinistiska vänsterregeringen vann ytterligare fyra kommuner av de sju som stod på spel på Nicaraguas norra atlantkust den 18 januari. Denna del av Nicaragua domineras av indianbefolkningen Miskitos och svarta Garifunas.
Kommunalvalet, som hade senarelagts på grund av sviterna från Orkanen Felix’ härjningar i denna del av landet 2008, bekräftade valresultatet från den 9 november då regeringspartiet FSLN vann 105 av 146 kommuner i Nicaragua. Förloraren då som nu blev det liberala PLC-partiet. Det vann den 18 januari bara två av de sju kommunerna medan sandinisternas allianspartner, det regionala indianpartiet Yátama, vann i staden Prinzapolka. Totalt kontrollerar nu sandinisterna nästan 72 procent av landets kommuner.
Liberalerna vägrade den 9 november att delta i omräkningen av det viktiga kommunal- och borgmästarvalet i huvudstaden Managua, trots att partiet först hade krävt att rösterna skulle räknas om i Managua och därefter i hela landet. Alla övriga partier, inklusive de liberala ledamöterna i det Högsta Valrådet, skrev under valprotokollet vilket gav sandinisterna segern. Trots det har PLC, uppbackade av EU och USA:s ambassadör i Managua, anklagat sandinisterna för valfusk och underkände valen den 9 november och 18 januari. Såväl USA som EU har fryst och hotar regeringen Daniel Ortega att dra in bistånd för närmare 300 miljoner dollar till det näst fattigaste landet på den amerikanska kontinenten om inte valen görs om.
Dick Emanuelsson
Kommunalvalet, som hade senarelagts på grund av sviterna från Orkanen Felix’ härjningar i denna del av landet 2008, bekräftade valresultatet från den 9 november då regeringspartiet FSLN vann 105 av 146 kommuner i Nicaragua. Förloraren då som nu blev det liberala PLC-partiet. Det vann den 18 januari bara två av de sju kommunerna medan sandinisternas allianspartner, det regionala indianpartiet Yátama, vann i staden Prinzapolka. Totalt kontrollerar nu sandinisterna nästan 72 procent av landets kommuner.
Liberalerna vägrade den 9 november att delta i omräkningen av det viktiga kommunal- och borgmästarvalet i huvudstaden Managua, trots att partiet först hade krävt att rösterna skulle räknas om i Managua och därefter i hela landet. Alla övriga partier, inklusive de liberala ledamöterna i det Högsta Valrådet, skrev under valprotokollet vilket gav sandinisterna segern. Trots det har PLC, uppbackade av EU och USA:s ambassadör i Managua, anklagat sandinisterna för valfusk och underkände valen den 9 november och 18 januari. Såväl USA som EU har fryst och hotar regeringen Daniel Ortega att dra in bistånd för närmare 300 miljoner dollar till det näst fattigaste landet på den amerikanska kontinenten om inte valen görs om.
Dick Emanuelsson
FMLN vann valet men förlorade huvudstaden
TEGUCIGALPA / 090124 / I kommunal- och parlamentsvalet den 18 januari i El Salvador, blev det revolutionära vänsterpartiet FMLN den stora segraren.
I kommunalvalet ökade partiet sin kontroll från 58 till 104 städer. I dessa lever drygt 2,8 miljoner invånare av de drygt fyra miljoner som var röstberättigade. Det högerextrema Arenapartiet kontrollerar 13 fler kommuner men med en befolkning som bara uppgår till drygt två miljoner invånare.
Även i parlamentsvalet gick FMLN fram och erövrade 1-3 nya mandat. Fortfarande, vid denna pressläggning och 75 procent av rösterna räknade, är det ovisst hur många mandat och städer FMLN har vunnit men vänsterfronten har gått starkt framåt.
I denna segerns sötma finns det dock en besk smak och det är förlusten av huvudstaden San Salvador som FMLN har kontrollerat de senaste tolv åren. Trots alla opinionsundersökningar som gav den förra borgmästaren Violeta Menjívar en seger med över tio procent, förlorade hon borgmästarplatsen till Arenas Norman Quijano. Orsakerna till förlusten analyseras nu för fullt men dålig sophämtning, bristen på trygghet som bara under årets första tre veckor har inneburit 243 mord i El Salvador, är teman som berört huvudstadsborna i större grad än i övriga städer.
En annan orsak påstås vara FMLN:s ovilja i att ingå allianser med den breda folkrörelsen i landet. I staden Izalco, en bastion där Arena brukar starta sina valkampanjer, ingick FMLN en allians med indianrörelsen som i staden har starka traditioner vilket innebar att Izalco, som har kontrollerats av högern i decennier i dag har en borgmästare från FMLN.
FMLN vinner presidentposten?
Den 15 mars går salvadoranerna till valurnorna för att rösta fram en ny president. Alla opinionsundersökningar pekar på att även den posten kommer intas av FMLN som har lanserat den folkkäre journalisten Mauricio Funes som sin kandidat. Men skeptiker varnar för att USA och Arena förbereder ett brett valfusk. USA har också via sin ambassadör i Nicaragua höjt ett varningsfinger genom att frysa och eventuellt dra tillbaka sitt bistånd om vänstern vinner presidentvalet i El Salvador. Vid kommunalvalet i Nicaragua den 9 november 2008 vann sandinisterna överlägset men resultatet föll inte USA i smaken och anklagade sandinisterna för valfusk och hotar nu att dra tillbaka 175 miljoner dollar i bistånd. Bedömare menar att detta hot i själva verket var avsett för väljarkåren i El Salvador som ska se hotet som en fingervisning vad som händer om FMLN vinner den 15 mars.
Dick Emanuelsson
I kommunalvalet ökade partiet sin kontroll från 58 till 104 städer. I dessa lever drygt 2,8 miljoner invånare av de drygt fyra miljoner som var röstberättigade. Det högerextrema Arenapartiet kontrollerar 13 fler kommuner men med en befolkning som bara uppgår till drygt två miljoner invånare.
Även i parlamentsvalet gick FMLN fram och erövrade 1-3 nya mandat. Fortfarande, vid denna pressläggning och 75 procent av rösterna räknade, är det ovisst hur många mandat och städer FMLN har vunnit men vänsterfronten har gått starkt framåt.
I denna segerns sötma finns det dock en besk smak och det är förlusten av huvudstaden San Salvador som FMLN har kontrollerat de senaste tolv åren. Trots alla opinionsundersökningar som gav den förra borgmästaren Violeta Menjívar en seger med över tio procent, förlorade hon borgmästarplatsen till Arenas Norman Quijano. Orsakerna till förlusten analyseras nu för fullt men dålig sophämtning, bristen på trygghet som bara under årets första tre veckor har inneburit 243 mord i El Salvador, är teman som berört huvudstadsborna i större grad än i övriga städer.
En annan orsak påstås vara FMLN:s ovilja i att ingå allianser med den breda folkrörelsen i landet. I staden Izalco, en bastion där Arena brukar starta sina valkampanjer, ingick FMLN en allians med indianrörelsen som i staden har starka traditioner vilket innebar att Izalco, som har kontrollerats av högern i decennier i dag har en borgmästare från FMLN.
FMLN vinner presidentposten?
Den 15 mars går salvadoranerna till valurnorna för att rösta fram en ny president. Alla opinionsundersökningar pekar på att även den posten kommer intas av FMLN som har lanserat den folkkäre journalisten Mauricio Funes som sin kandidat. Men skeptiker varnar för att USA och Arena förbereder ett brett valfusk. USA har också via sin ambassadör i Nicaragua höjt ett varningsfinger genom att frysa och eventuellt dra tillbaka sitt bistånd om vänstern vinner presidentvalet i El Salvador. Vid kommunalvalet i Nicaragua den 9 november 2008 vann sandinisterna överlägset men resultatet föll inte USA i smaken och anklagade sandinisterna för valfusk och hotar nu att dra tillbaka 175 miljoner dollar i bistånd. Bedömare menar att detta hot i själva verket var avsett för väljarkåren i El Salvador som ska se hotet som en fingervisning vad som händer om FMLN vinner den 15 mars.
Dick Emanuelsson
lunes, 26 de enero de 2009
”Här börjar det Nya Bolivia”!
<10932 tecken>
Ny grundlag mot gammal kolonialism i nytt segerval för vänsterregeringen i ”Sydamerikas Hjärta”
Av Dick Emanuelsson
Trots att oppositionen och delar av den reaktionära katolska kyrkan i sin desperation uppmanade bolivianerna med “Välj Gud, rösta Nej”! röstade i söndags drygt sex av tio bolivianer på förslaget till ny författning. I frågan om det ansåg att det maximala jordinnehavet skulle sättas till 5.000 eller 10.000 hektar mark, röstade nästan 80 procent mot jordägarväldet i ”Sydamerikas Hjärta”. President Evo Morales förkunnade att ”Här börjar det Nya Bolivia”!
TEGUCIGALPA / 090125 / Vad som stod på spel är hur och vem som ska styra Bolivia, ett av de fattigaste länderna i Latinamerika. Vänsterregeringen hade i slutet av oktober 2008 in i det sista försökt att få till stånd en så bred uppgörelse med högeroppositionen i Bolivias kongress. Eftergifter till högern gjordes i ett hundratal av de 411 artiklarna som utgör förslaget till Bolivias sjätte författning, men efter uppgörelsen vände högern snabbt på klacken och uppmanade bolivianerna att rösta nej i söndags. Men folkomröstningen i söndags blev en ny seger för den folkliga vänsterregeringen.
– Sedan 2005 har vi gått från seger till seger mot nyliberaler, mot de ständiga fosterlandsförrädarna som besegras tack vare det bolivianska folkets medvetenhet, sa Evo Morales med en knuten näve mot den kyliga natten i La Paz på 3800 meters höjd.
Hundratal stats- och militärkupper
I likhet med övriga Latinamerika är det i Bolivia en politisk och ekonomisk elit, oligarkin, som historiskt sett har skött statsrodret. Den har backats upp av Vita huset och Pentagon som ansvarat för att utbilda de latinamerikanska officerarna på krigsakademin ”School of America”. På så sätt har militären, som yttersta garant, hjärntvättad i antikommunism och teorin om den ”Nationella Säkerhetsdoktrinen”, kunnat genomföra ett hundratal statskupper och störtat lika många regeringar i Bolivia som velat gå sin egen väg, uppburna och valda av sin egen befolkning. I februari 2008 informerade president Evo Morales Vita huset att bolivianska militärer inte längre skulle infinna sig längre i skolsalarna där USA:s militära rådgivare via manualer har lärt ut sofistikerad tortyr av ”Den Inre fienden”.
Det är mot denna korrumperade modell, där oligarkin privatiserade och mer eller mindre skänkte bort landets stora naturresurser som gas, olja och metaller, främst tenn, zink och guld i mitten av 1980-talet till de transnationella bolagen, som bolivianerna i december 2005 valde den unge kokabladsodlande bondeledaren från aymaraindianerna till sin president. Den vita rasistiska överklassen, som tidigare styrt Bolivia som sin egen egendom, chockades. Hur skulle det bli möjligt att låta sig regeras av en ”smutsig indian med bara folkskola i ryggen”, som de sa?
Grundläggande strukturella reformer
– Vänsterregeringen Morales har genomfört en rad grundläggande strukturella reformer, säger Luis Gomez, mexikansk reporter som bevakat Bolivia de senaste tolv åren.
Han menar att statens övertagande av gas- och oljefälten från de transnationella bolagen, som till exempel spanska Repsol, har varit avgörande för att utveckla Bolivia. På så sätt har regeringen kunnat reglera skatteuttaget från dessa multinationella giganter som för första gången i Bolivias historia har inneburit ett överskott i statens finanser.
Stora satsningar har därför kunnat genomföras inom bland annat utbildningen. Där har det kubanska utbildningsprogrammet ”Yo Si Puedo”, visst kan jag, inneburit att Bolivia i dag är det tredje landet på den amerikanska kontinenten som deklarerats fritt från analfabetism av UNESCO. De två andra länderna är Kuba och Venezuela. Satsningar har också genomförts inom hälsovården med stöd av Kuba och Venezuela och de fattigaste skolbarnen och landets pensionärer har för första gången fått blygsamma barnbidrag respektive pensioner, reformer som högern har motsatt sig med våldsamma medel.
USA-ambassadens konspiration
Dessa strukturella förändringar ökade aktiviteten på den amerikanska ambassaden i La Paz efter 2007. Bush utsåg Philip Goldberg, med förflutet från Jugoslavien där han var aktiv i splittringen av landet, att ta över arbetet på ambassaden i La Paz.
– Goldberg inledde omedelbart kontakter med en rad organisationer och personer som var och är motståndare till vänsterregeringen, säger Gomez. Det är svårt att uppskatta hur många miljoner dollar som USA har finansierat högeroppositionen i Bolivia med. Men aktiviteterna följer samma mönster som i Venezuela och Nicaragua, tillägger den mexikanske reportern.
Antonio Peredo stred tillsammans med Che Guevara i gerillan som 1967 försökte ta över Bolivia. Han överlevde till skillnad mot Che. Han bytte ut geväret och deltog tillsammans med Evo Morales i bildandet av MAS, Rörelsen för Socialism i mitten av 1990-talet. I dag är han senator för MAS och en av de mest tongivande i försvaret av den nya författningen.
– Den nya grundlagen slår fast ett antal rättigheter i sin helhet som rätten till liv, arbete, hälsa, utbildning och bostad som de grundläggande rättigheterna. Dessa rättigheter finns även i rådande författning men dessa har i alla tider varit ointagliga för majoriteten av befolkningen. Förklaringen har varit att det inte funnits ekonomiska resurser. Därför har denna regering sagt att vi måste skapa villkor för att alla bolivianer ska ha rätt till att åtnjuta dessa rättigheter, att de aldrig mer ska finnas arbetslösa, undernärda, analfabeter eller människor utan socialt skydd.
Bönekampanjen för ett NEJ
I dagarna överlämnade president Evo Morales sin årliga rapport om tillståndet i republiken och saldot av regeringens arbete under 2008. I denna framgår det att hans och regeringens popularitet är baserad på de stora ekonomiska och sociala framgångar som avspeglas i förbättrade levnadsförhållanden för bolivianerna. Oppositionen har begripit detta och därför riktat in sin Nej-kampanj på att försöka skrämma det troende bolivianska folket med ”ateistspöket”.
– Kampanjen kan liknas vid den på 1960-talet som hävdade att ”kommunister äter barn”, säger Luis Gomez och skrattar.
I början av januari genomfördes en ”Bönekampanj” med sin udd riktad mot det nya författningsförslaget. Kostsamma annonser i TV och radio påstår att om Gud skulle rösta den 25:e januari så skulle han rösta nej, eftersom regeringen är ateister och ogudaktiga.
De fyra länsprefekterna, som har genomfört våldsamma aktioner för att störta regeringen Morales, bland dem en massaker på ett 30-tal bönder i länet Pando den 10 september förra året, ett blodbad som regeringen ansåg hade USA-ambassaden som intellektuell ansvarig och vilket ledde till att Goldberg utvisades, samlades den 7 januari i den katolska katedralen i staden Sucre till en ”Bönekampanj” med mottot: ”Försvara din tro”, riktad mot författningsförslaget. Sucres ärkebiskop Jesus Perez stod som värd och fick utstå en hård kritik från regeringen men även från en rad präster på basnivå.
“Välj Gud, Rösta Nej”
– De ber för ett NEJ i kyrkorna. De anklagar dem som försvarar JA-sidan för att vara ateister och demoner. De skriker om att tron är i fara om förslaget till ny konstitution antas. Varje argument tas fram för att motsätta sig förändringar. Men det är inget nytt. Så gjorde de 1952 i Bolivia och ropade på ”Kung Kristus” på La Paz’ gator för att fördöma den Nationella Revolutionen. Så gjorde i Chile mot president Salvador Allende. Även i Nicaragua, där de attackerade Sandinisterna, sa Antonio Peredo innan folkomröstningen och avvisade talet om att den nya författningen skulle stå i motsättning till religionsfriheten.
Och det är uppenbart att den reaktionära katolska kyrkans ledning, som historiskt sett alltid har uppträtt på oligarkins sida, har gjort en missbedömning för kritiken har rasat mot ”bönekampanjen” för ett NO. Biskopsrådets generalsekreterare, kardinal Jesus Juarez, tvingades gå ut och förklara att kyrkan som institution inte hade något med bönekampanjen att göra, även om han försvarade den:
– Bönekampanjen var inte programmerad eller understödd av katolska kyrkan. Det handlade bara om en bön för landets enhet, för dess myndigheter och Bolivias folk, sa Juarez som omedelbart angreps av Gustavo Torrico, parlamentsledamot för MAS som menade att katolska kyrkan har förlorat sitt anseende och i stället för att bedriva politik, borde den ägna sig åt det den är till för:
– Prästerna tillåter att man utnyttjar Gudaikonen via en slogan i TV i vilken det påstås: “Välj Gud, Rösta Nej”! Jag anser att kyrkan agerar på ett irrationellt sätt.
Kraftig majoritet för JA
Det var med den bakgrunden som bolivianerna gick till valurnorna i söndags för att ta ställning till om de skulle ersätta den nuvarande grundlagen, som har varit en garanti för överklassens maktställning. Eller om Bolivia, som president Evo Morales och MAS hävdar, skulle ta det första steget mot att bryta de koloniala bojor som binder Bolivia till en utlevad politisk och ekonomisk modell och i stället införa en författning som stimulerar landets utveckling och skapar grundläggande politiska, ekonomiska och sociala rättigheter för ett folk som misshandlats under sekel.
Och bolivianerna röstade för den nya författningen. Från balkongen på presidentpalatset vände sig president Evo Morales till de tusentals jublande bolivianerna som samlats för att invänta valresultatet:
– Jag vill säga följande: Från och med nu upphör den interna och externa kolonialismen, Bolivia ska grundas på nytt!
Den Centrala Valkommissionen fick utstå både spott och spe under valkampanjen från oppositionen som gjort allt möjligt för att förhala eller stoppa folkomröstningen som de vet innebär att de som i dag äger Bolivia är de som inte kan basera sin makt längre på den nya författningen.
– Vatten, energi och telekommunikationer kommer nu att garanteras juridiskt vara i det allmännas ägo. Men för att det ska lyckas måste folket stärkas och organisera sig bättre frö att möta framtiden, sa den bolivianske presidenten och avslutade sitt tal:
– PATRIA O MUERTE, VENCEREMOS! Ett fritt Fosterland eller döden, vi ska segra!
Kampen om makten
Även om bolivianerna nu också har en grundlag på sin sida, stadsfäst i en folkomröstning, kommer kongressen slutgiltigt att fatta beslut i cirka 100 lagar som måste ratificeras. Och flera av den politiska högerns senatorer, som har en liten majoritet i senaten, har offentligt uttryckt att de inte kommer att infinna sig eller att rösta nej till lagarna. Morales har därför hotat med att använda sin grundlagsrätt att genomföra lagarna via presidentdekret.
Folkregeringen Evo Morales har vunnit viktiga val, men än har den inte den politiska eller ekonomiska makten i Bolivia. Den har också en lång väg att gå för att ta definitiv kontroll över statsapparaten. Rättssystemet i Bolivia, bland dem den Högsta domstolen, befinner sig i händerna på den ekonomiska politiska klass som styrt landet sedan de spanska kolonisatörerna innehade makten i landet. Därför har stora delar av Evo Morales eget parti, landets stridbara gruvarbetare och indianer och bondeklass uppmanat regeringen att fatta nya beslut som accelererar kampen mot den bolivianska oligarkin.
Ny grundlag mot gammal kolonialism i nytt segerval för vänsterregeringen i ”Sydamerikas Hjärta”
Av Dick Emanuelsson
Trots att oppositionen och delar av den reaktionära katolska kyrkan i sin desperation uppmanade bolivianerna med “Välj Gud, rösta Nej”! röstade i söndags drygt sex av tio bolivianer på förslaget till ny författning. I frågan om det ansåg att det maximala jordinnehavet skulle sättas till 5.000 eller 10.000 hektar mark, röstade nästan 80 procent mot jordägarväldet i ”Sydamerikas Hjärta”. President Evo Morales förkunnade att ”Här börjar det Nya Bolivia”!
TEGUCIGALPA / 090125 / Vad som stod på spel är hur och vem som ska styra Bolivia, ett av de fattigaste länderna i Latinamerika. Vänsterregeringen hade i slutet av oktober 2008 in i det sista försökt att få till stånd en så bred uppgörelse med högeroppositionen i Bolivias kongress. Eftergifter till högern gjordes i ett hundratal av de 411 artiklarna som utgör förslaget till Bolivias sjätte författning, men efter uppgörelsen vände högern snabbt på klacken och uppmanade bolivianerna att rösta nej i söndags. Men folkomröstningen i söndags blev en ny seger för den folkliga vänsterregeringen.
– Sedan 2005 har vi gått från seger till seger mot nyliberaler, mot de ständiga fosterlandsförrädarna som besegras tack vare det bolivianska folkets medvetenhet, sa Evo Morales med en knuten näve mot den kyliga natten i La Paz på 3800 meters höjd.
Hundratal stats- och militärkupper
I likhet med övriga Latinamerika är det i Bolivia en politisk och ekonomisk elit, oligarkin, som historiskt sett har skött statsrodret. Den har backats upp av Vita huset och Pentagon som ansvarat för att utbilda de latinamerikanska officerarna på krigsakademin ”School of America”. På så sätt har militären, som yttersta garant, hjärntvättad i antikommunism och teorin om den ”Nationella Säkerhetsdoktrinen”, kunnat genomföra ett hundratal statskupper och störtat lika många regeringar i Bolivia som velat gå sin egen väg, uppburna och valda av sin egen befolkning. I februari 2008 informerade president Evo Morales Vita huset att bolivianska militärer inte längre skulle infinna sig längre i skolsalarna där USA:s militära rådgivare via manualer har lärt ut sofistikerad tortyr av ”Den Inre fienden”.
Det är mot denna korrumperade modell, där oligarkin privatiserade och mer eller mindre skänkte bort landets stora naturresurser som gas, olja och metaller, främst tenn, zink och guld i mitten av 1980-talet till de transnationella bolagen, som bolivianerna i december 2005 valde den unge kokabladsodlande bondeledaren från aymaraindianerna till sin president. Den vita rasistiska överklassen, som tidigare styrt Bolivia som sin egen egendom, chockades. Hur skulle det bli möjligt att låta sig regeras av en ”smutsig indian med bara folkskola i ryggen”, som de sa?
Grundläggande strukturella reformer
– Vänsterregeringen Morales har genomfört en rad grundläggande strukturella reformer, säger Luis Gomez, mexikansk reporter som bevakat Bolivia de senaste tolv åren.
Han menar att statens övertagande av gas- och oljefälten från de transnationella bolagen, som till exempel spanska Repsol, har varit avgörande för att utveckla Bolivia. På så sätt har regeringen kunnat reglera skatteuttaget från dessa multinationella giganter som för första gången i Bolivias historia har inneburit ett överskott i statens finanser.
Stora satsningar har därför kunnat genomföras inom bland annat utbildningen. Där har det kubanska utbildningsprogrammet ”Yo Si Puedo”, visst kan jag, inneburit att Bolivia i dag är det tredje landet på den amerikanska kontinenten som deklarerats fritt från analfabetism av UNESCO. De två andra länderna är Kuba och Venezuela. Satsningar har också genomförts inom hälsovården med stöd av Kuba och Venezuela och de fattigaste skolbarnen och landets pensionärer har för första gången fått blygsamma barnbidrag respektive pensioner, reformer som högern har motsatt sig med våldsamma medel.
USA-ambassadens konspiration
Dessa strukturella förändringar ökade aktiviteten på den amerikanska ambassaden i La Paz efter 2007. Bush utsåg Philip Goldberg, med förflutet från Jugoslavien där han var aktiv i splittringen av landet, att ta över arbetet på ambassaden i La Paz.
– Goldberg inledde omedelbart kontakter med en rad organisationer och personer som var och är motståndare till vänsterregeringen, säger Gomez. Det är svårt att uppskatta hur många miljoner dollar som USA har finansierat högeroppositionen i Bolivia med. Men aktiviteterna följer samma mönster som i Venezuela och Nicaragua, tillägger den mexikanske reportern.
Antonio Peredo stred tillsammans med Che Guevara i gerillan som 1967 försökte ta över Bolivia. Han överlevde till skillnad mot Che. Han bytte ut geväret och deltog tillsammans med Evo Morales i bildandet av MAS, Rörelsen för Socialism i mitten av 1990-talet. I dag är han senator för MAS och en av de mest tongivande i försvaret av den nya författningen.
– Den nya grundlagen slår fast ett antal rättigheter i sin helhet som rätten till liv, arbete, hälsa, utbildning och bostad som de grundläggande rättigheterna. Dessa rättigheter finns även i rådande författning men dessa har i alla tider varit ointagliga för majoriteten av befolkningen. Förklaringen har varit att det inte funnits ekonomiska resurser. Därför har denna regering sagt att vi måste skapa villkor för att alla bolivianer ska ha rätt till att åtnjuta dessa rättigheter, att de aldrig mer ska finnas arbetslösa, undernärda, analfabeter eller människor utan socialt skydd.
Bönekampanjen för ett NEJ
I dagarna överlämnade president Evo Morales sin årliga rapport om tillståndet i republiken och saldot av regeringens arbete under 2008. I denna framgår det att hans och regeringens popularitet är baserad på de stora ekonomiska och sociala framgångar som avspeglas i förbättrade levnadsförhållanden för bolivianerna. Oppositionen har begripit detta och därför riktat in sin Nej-kampanj på att försöka skrämma det troende bolivianska folket med ”ateistspöket”.
– Kampanjen kan liknas vid den på 1960-talet som hävdade att ”kommunister äter barn”, säger Luis Gomez och skrattar.
I början av januari genomfördes en ”Bönekampanj” med sin udd riktad mot det nya författningsförslaget. Kostsamma annonser i TV och radio påstår att om Gud skulle rösta den 25:e januari så skulle han rösta nej, eftersom regeringen är ateister och ogudaktiga.
De fyra länsprefekterna, som har genomfört våldsamma aktioner för att störta regeringen Morales, bland dem en massaker på ett 30-tal bönder i länet Pando den 10 september förra året, ett blodbad som regeringen ansåg hade USA-ambassaden som intellektuell ansvarig och vilket ledde till att Goldberg utvisades, samlades den 7 januari i den katolska katedralen i staden Sucre till en ”Bönekampanj” med mottot: ”Försvara din tro”, riktad mot författningsförslaget. Sucres ärkebiskop Jesus Perez stod som värd och fick utstå en hård kritik från regeringen men även från en rad präster på basnivå.
“Välj Gud, Rösta Nej”
– De ber för ett NEJ i kyrkorna. De anklagar dem som försvarar JA-sidan för att vara ateister och demoner. De skriker om att tron är i fara om förslaget till ny konstitution antas. Varje argument tas fram för att motsätta sig förändringar. Men det är inget nytt. Så gjorde de 1952 i Bolivia och ropade på ”Kung Kristus” på La Paz’ gator för att fördöma den Nationella Revolutionen. Så gjorde i Chile mot president Salvador Allende. Även i Nicaragua, där de attackerade Sandinisterna, sa Antonio Peredo innan folkomröstningen och avvisade talet om att den nya författningen skulle stå i motsättning till religionsfriheten.
Och det är uppenbart att den reaktionära katolska kyrkans ledning, som historiskt sett alltid har uppträtt på oligarkins sida, har gjort en missbedömning för kritiken har rasat mot ”bönekampanjen” för ett NO. Biskopsrådets generalsekreterare, kardinal Jesus Juarez, tvingades gå ut och förklara att kyrkan som institution inte hade något med bönekampanjen att göra, även om han försvarade den:
– Bönekampanjen var inte programmerad eller understödd av katolska kyrkan. Det handlade bara om en bön för landets enhet, för dess myndigheter och Bolivias folk, sa Juarez som omedelbart angreps av Gustavo Torrico, parlamentsledamot för MAS som menade att katolska kyrkan har förlorat sitt anseende och i stället för att bedriva politik, borde den ägna sig åt det den är till för:
– Prästerna tillåter att man utnyttjar Gudaikonen via en slogan i TV i vilken det påstås: “Välj Gud, Rösta Nej”! Jag anser att kyrkan agerar på ett irrationellt sätt.
Kraftig majoritet för JA
Det var med den bakgrunden som bolivianerna gick till valurnorna i söndags för att ta ställning till om de skulle ersätta den nuvarande grundlagen, som har varit en garanti för överklassens maktställning. Eller om Bolivia, som president Evo Morales och MAS hävdar, skulle ta det första steget mot att bryta de koloniala bojor som binder Bolivia till en utlevad politisk och ekonomisk modell och i stället införa en författning som stimulerar landets utveckling och skapar grundläggande politiska, ekonomiska och sociala rättigheter för ett folk som misshandlats under sekel.
Och bolivianerna röstade för den nya författningen. Från balkongen på presidentpalatset vände sig president Evo Morales till de tusentals jublande bolivianerna som samlats för att invänta valresultatet:
– Jag vill säga följande: Från och med nu upphör den interna och externa kolonialismen, Bolivia ska grundas på nytt!
Den Centrala Valkommissionen fick utstå både spott och spe under valkampanjen från oppositionen som gjort allt möjligt för att förhala eller stoppa folkomröstningen som de vet innebär att de som i dag äger Bolivia är de som inte kan basera sin makt längre på den nya författningen.
– Vatten, energi och telekommunikationer kommer nu att garanteras juridiskt vara i det allmännas ägo. Men för att det ska lyckas måste folket stärkas och organisera sig bättre frö att möta framtiden, sa den bolivianske presidenten och avslutade sitt tal:
– PATRIA O MUERTE, VENCEREMOS! Ett fritt Fosterland eller döden, vi ska segra!
Kampen om makten
Även om bolivianerna nu också har en grundlag på sin sida, stadsfäst i en folkomröstning, kommer kongressen slutgiltigt att fatta beslut i cirka 100 lagar som måste ratificeras. Och flera av den politiska högerns senatorer, som har en liten majoritet i senaten, har offentligt uttryckt att de inte kommer att infinna sig eller att rösta nej till lagarna. Morales har därför hotat med att använda sin grundlagsrätt att genomföra lagarna via presidentdekret.
Folkregeringen Evo Morales har vunnit viktiga val, men än har den inte den politiska eller ekonomiska makten i Bolivia. Den har också en lång väg att gå för att ta definitiv kontroll över statsapparaten. Rättssystemet i Bolivia, bland dem den Högsta domstolen, befinner sig i händerna på den ekonomiska politiska klass som styrt landet sedan de spanska kolonisatörerna innehade makten i landet. Därför har stora delar av Evo Morales eget parti, landets stridbara gruvarbetare och indianer och bondeklass uppmanat regeringen att fatta nya beslut som accelererar kampen mot den bolivianska oligarkin.
Evos 10 budord för att rädda jorden, livet och mänskligheten
Inför FN:s Permanenta konferens för Ursprungsbefolkningarna den 21 april förra året, lade Bolivias president Evo Morales fram sina ” 10 budord för att rädda jorden, livet och mänskligheten” som han sammanfattade med orden: ”Om vi inte gör slut på det kapitalistiska systemet så är det omöjligt att rädda jorden.” Ayamaraindianen som drog ned applådåskor för sitt tal drar slutsatsen att kapitalismen är den utlösande faktorn för krig och elände som dragit fram över världen.
– Det är Imperierna, inte folken, som vinner på krig. Det är de transnationella bolagen, inte nationerna, som vinner på krig. Vi strävar mot verkliga demokratier, inte ett system som underordnar oss Imperiet.
– Det får inte vara möjligt att kapitalismen förvandlar jorden till en handelsvara (…) Om vi inte upphör med det kapitalistiska systemet blir det omöjlig att rädda världen. (…) Låt länderna i Norr betala miljöskulden i stället för att de fattiga länderna ska tvingas betala utlandsskulderna, sa Morales med hänvisning till den globala nedsmutsningen som Nord är ansvarig för.
Bolivias president sammanfattade sin regerings och Latinamerikas ursprungsbefolkningar ståndpunkt i de 10 Budorden:
1. Upphöra med det kapitalistiska systemet.
2. Upphöra med krigen.
3. En värld utan imperialism och kolonialism.
4. Rätt till vatten.
5. Rätt till ren energi (med anspelning på ”bioenergi” som majs som förvandlas till etanol).
6. Respekt för Moder Jord.
7. Grundläggande mänskliga rättigheter.
8. Bekämpa ojämlikheter.
9. Utöva ekonomisk och kulturell mångfald.
10. Leva väl men inte på bekostnad av din medmänniska.
Dick Emanuelsson
– Det är Imperierna, inte folken, som vinner på krig. Det är de transnationella bolagen, inte nationerna, som vinner på krig. Vi strävar mot verkliga demokratier, inte ett system som underordnar oss Imperiet.
– Det får inte vara möjligt att kapitalismen förvandlar jorden till en handelsvara (…) Om vi inte upphör med det kapitalistiska systemet blir det omöjlig att rädda världen. (…) Låt länderna i Norr betala miljöskulden i stället för att de fattiga länderna ska tvingas betala utlandsskulderna, sa Morales med hänvisning till den globala nedsmutsningen som Nord är ansvarig för.
Bolivias president sammanfattade sin regerings och Latinamerikas ursprungsbefolkningar ståndpunkt i de 10 Budorden:
1. Upphöra med det kapitalistiska systemet.
2. Upphöra med krigen.
3. En värld utan imperialism och kolonialism.
4. Rätt till vatten.
5. Rätt till ren energi (med anspelning på ”bioenergi” som majs som förvandlas till etanol).
6. Respekt för Moder Jord.
7. Grundläggande mänskliga rättigheter.
8. Bekämpa ojämlikheter.
9. Utöva ekonomisk och kulturell mångfald.
10. Leva väl men inte på bekostnad av din medmänniska.
Dick Emanuelsson
BOLIVIA: TVÅ ÅRS ARBETE FÖR EN NY GRUNDLAG
<1441 tecken>
• Den konstituerande församlingen inledde sitt arbete den 6 augusti 2006 i staden Sucre och avslutade det den 14 december 2007 i en militärgarnison, beskyddad av dynamitbeväpnade gruvarbetare i staden och gruvcentret Oruro.
• Mellan maj-juni 2008 genomförde de separatistiska länsprefekterna i Santa Cruz, Pando, Beni, Tajira, Chuiqisaca regionala folkomröstningar om en egen regional författning som fick majoritet och som ställde den utarbetade politiska konstitutionen för staten Bolivia åt sidan.
• Den 10 augusti 2008 genomfördes en folkomröstning som tog ställning till om presidenten, vicepresidenten samt länsprefekternas mandat skulle fortsätta eller avbrytas och i konsekvens med detta utlysa nyval på dessa poster. Evo Morales fick 67 procent av rösterna för förnyat förtroende.
• I september 2008 inledde länsprefekterna och de högerextrema “civilkommittéerna” i dessa län omfattande och våldsamma protester som bland annat innebar ockupation och förstörelse av offentliga statliga myndigheter och en massaker på ett 30-tal bönder i länet Pando i protest mot regeringens beslut om att utlysa en folkomröstning om den nya författningen.
• Den 21 oktober, klockan 03.00 ratificerade president Evo Morales inför 100.000 bolivianer, den bolivianska kongressens beslut om att utlysa en folkomröstning den 25 januari där folket får ta ställning för eller emot det utarbetade grundlagsförslaget.
• Den 25 januari 2009 röstade 60 procent (vid denna pressläggning, 25 januari 2009) JA till den nya författningen. Det var den första folkomröstningen någonsin i Bolivia om en grundlag.
• I december 2009 utlyses val till president, vicepresident och kongressen.
Dick Emanuelsson
• Den konstituerande församlingen inledde sitt arbete den 6 augusti 2006 i staden Sucre och avslutade det den 14 december 2007 i en militärgarnison, beskyddad av dynamitbeväpnade gruvarbetare i staden och gruvcentret Oruro.
• Mellan maj-juni 2008 genomförde de separatistiska länsprefekterna i Santa Cruz, Pando, Beni, Tajira, Chuiqisaca regionala folkomröstningar om en egen regional författning som fick majoritet och som ställde den utarbetade politiska konstitutionen för staten Bolivia åt sidan.
• Den 10 augusti 2008 genomfördes en folkomröstning som tog ställning till om presidenten, vicepresidenten samt länsprefekternas mandat skulle fortsätta eller avbrytas och i konsekvens med detta utlysa nyval på dessa poster. Evo Morales fick 67 procent av rösterna för förnyat förtroende.
• I september 2008 inledde länsprefekterna och de högerextrema “civilkommittéerna” i dessa län omfattande och våldsamma protester som bland annat innebar ockupation och förstörelse av offentliga statliga myndigheter och en massaker på ett 30-tal bönder i länet Pando i protest mot regeringens beslut om att utlysa en folkomröstning om den nya författningen.
• Den 21 oktober, klockan 03.00 ratificerade president Evo Morales inför 100.000 bolivianer, den bolivianska kongressens beslut om att utlysa en folkomröstning den 25 januari där folket får ta ställning för eller emot det utarbetade grundlagsförslaget.
• Den 25 januari 2009 röstade 60 procent (vid denna pressläggning, 25 januari 2009) JA till den nya författningen. Det var den första folkomröstningen någonsin i Bolivia om en grundlag.
• I december 2009 utlyses val till president, vicepresident och kongressen.
Dick Emanuelsson