jueves, 22 de marzo de 2007

“Me enorgullezco de ser marxista”, dice el Padre Camilo, cura en las FARC-EP

Dando misa en uno de los frentes de la guerrilla de las FARC-EP.




“Yo como sacerdote no sé disparar”

El padre Camilo de las FARC-EP detenido en Brasil fue capturado bajo acusaciones contradictorias y falsas, fabricadas en el ministerio de defensa en Bogota.

POR DICK EMANUELSSON

BOGOTA / 2005-08-30 / Uribe sigue la persecución en el exterior de supuestos integrantes de las FARC-EP y colombianos opositores. En Brasil fue detenido el Padre Camilo López, integrante de la Comisión Internacional (CI) de las FARC-EP que, según una jefa de la policía política del estado colombiano, DAS, el padre Camilo es acusado y buscado en Colombia por “homicidio y rebelión”.

Lo que el presidente no puede hacer en su territorio nacional, es decir, capturar jefes o mandos medios de la guerrilla, lo intenta de hacer con la ayuda de los policías de los países vecinos. Por eso suena un poco chistoso cuando Uribe el 24 de agosto expresó a Jorge Castro, general y jefe de la policía nacional colombiana; “General lo felicitamos esa es una muy buena noticia para el país, pero capturemos a todos mi General, mi General haga cosecha”.

Según la directora del Departamento Administrativo de Seguridad (DAS), Luz Marina Rodríguez, ‘El Padre Camilo’ fue capturado en Sao Paulo, Brasil (donde reside desde diez años), provisionalmente y las autoridades colombianas ya lo pidieron en extradición.

Dice Rodríguez que el padre Camilo ejerció como secretario de Manuel Marulanda Vélez, alias ‘Tirofijo’. Según la funcionaria, citada en el diario de El Tiempo el 24 de agosto, el DAS había emitido la circular roja para que fuera capturado por la Interpol, pues en Colombia la Fiscalía requiere al guerrillero por los delitos de rebelión y homicidio.

Son antecedentes falsos, lo que el lector puede leer en la entrevista aquí abajo, realizada en la zona guerrillera en marzo del 1998, es decir, unos nueve meses antes que comenzó el proceso de paz con el presidente Andrés Pastrana.

Primeramente Camilo López no fue “secretario de Manuel Marulanda” sino secretario personal de Jacobo Arenas, cofundador de las FARC.

Segundo, acerca de la acusación de homicidio, esto sería imposible ya que el religioso nunca anda armado, ni en Brasil ni en territorio guerrillero y la orden de Arenas y el Secretariado era preciso.

Decía el prelado 1998 en la entrevista:

D.E: Y hay también combates con el enemigo. ¿Usted participa?

P.C: Yo recibí una orden directa del camarada (Jacobo Arenas, nota del redactor) de no participar en combates directos con el enemigo. Porque él me decía que no era mi puesto. Porque en un Ejército revolucionario en un movimiento revolucionario, se procura que las personas trabajen, según sus capacidades, y sus posibilidades y sus destrezas. Yo como sacerdote no sé disparar. Pero si en casos extremos es necesario entonces hay que prepararse.

D.E: ¿Y en caso de una emboscada, si son sorprendidos?

P.C: Es uno de los casos en que dijo el Comandante que podría actuar si fuese sorprendido. “De lo contrario, Usted no debe participar directamente en la línea de fuego. Puede ayudar a trasladar enfermos, ayudar a curar heridos, a buscar alguno que se perdió, irlo a buscar, llevar comida a asistir. Porque es que no sólo pelea él que tiene el fusil en la línea de fuego. El combate es el desarrollo de un conjunto de acontecimientos políticos-militares que se suceden en el tiempo y en el espacio, en función de la revolución, como en el ataque a Casa Verde (realizado por el ex presidente Cesar Gaviria el 9 de diciembre del 1990).”

El Tiempo participa en la guerra psicológica

No solamente son incorrectas e imprecisas las acusaciones estatales colombianas sino se basa, como el artículo del periodista de El Tiempo, en adivinaciones y especulaciones sensacionalistas como la nota de la revista Vega de la derecha brasilera. Ella sostiene, sin nada de pruebas, ni siquiera indicios, de que el padre Camilo habría entregado cinco millones de dólares a la campaña electoral de ´Lula´.

Como era fácil de rechazar esa “fuente” de la inteligencia militar brasilera con fines políticos, no solamente contra las FARC sino también contra al gobierno del ex obrero metalúrgico, el diario El Tiempo del vicepresidente colombiano reformula su versión del 25 de agosto diciendo que el padre Camilo “fue el encargado (del Secretariado de las FARC) de ofrecer cinco millones de dólares a miembros del Partido de los Trabajadores (al que pertenece el presidente de Brasil Luis Ignácio Lula) para las campañas políticas en el 2002.”

Esa denuncia que apareció en el mes de abril justo cuando me encontraba en el campamento de Raúl Reyes, integrante del órgano máximo de las FARC, el Secretariado, fue un tema de la entrevista con el jefe guerrillero. Reyes lo rechazó rotundamente pero El Tiempo, conociendo la declaración de Reyes publicada en varios medios colombianos e internacionales, ignora la posición guerrillera, cosa insólita para un periodista.

El padre Camilo que se encuentra como representante de las FARC en Brasil desde diez años se ha movido abiertamente como cualquier extranjero con residencia permanente. Nunca ha sido acusado por haber cometido delitos sino ha sido una persona de la oposición política colombiana que Uribe ha intentado de acallar durante sus tres años en el poder. Una vez fue detenido por las autoridades en Foz de Iguazú pero casi inmediatamente liberado.

Padre Camilo López no ha sido extraditado a Colombia y sería sumamente grave si el gobierno de ´Lula´ se rindiera ante las pretensiones de Uribe, acusado de legalizar a los escuadrones de la muerte en Colombia a través la “Ley de Justicia y Paz”, que no es la primera ni la segunda sino “Ley de Impunidad”, como caracterizó Amnistía Internacional, una ley que ha sido duramente criticada por todos los organismos internacionales y colombianos, menos los Uribistas en el congreso.

Espionaje desde la embajada colombiana en Estocolmo

El gobierno de Uribe sigue sus intentos de apagar la oposición política en el exterior. A final del mes de julio ancló el buque colombiano Gloria en el puerto de Estocolmo, donde fue recibido por un grupo de manifestantes y exiliados colombianos que llamaron a la tripulación de desertar de la Armada Nacional y no prestar servicio a una institución en donde altos oficiales han sido condenados por la Procuraduría de crímenes y violaciones de los derechos humanos en alianza con los grupos paramilitares.

Desde el buque los manifestantes fueron documentados por el segundo secretario de la embajada colombiana en Estocolmo que sacó fotos a los manifestantes. Pero el ex militar fue “pillado” y él mismo fue fotografiado cuando estaba cometiendo una violación al derecho internacional humanitario en protección a refugiados políticos en el exterior. La asociación Jaime Pardo Leal en Suecia ahora va a iniciar un proceso judicial contra el “diplomático” que nos hace recordar el espionaje de la embajada chilena en Estocolmo durante la dictadura militar contra los exiliados chilenos en Suecia.

En el vespertino Aftonbladet, el diario más grande de Suecia con un tiraje de medio millón de ejemplares diariamente, fue publicado una foto del segundo secretario del embajador Carlos Holmes Trujillo cuando este registraba con su camera a los asilados políticos colombianos en Suecia.

Brasilien ger gerillaprästen “Camilo” flyktingstatus och vägrar lämna ut honom till Colombia

<3238>

Ett stort politisk nederlag för Uribe

TEGUCIGALPA / 070322 / “ El Cura Camilo”, eller 'Oliverio Medina' som han kallades i Brasilien de senaste tio åren, kommer inte att utlämnas till Colombia beslutade Högsta domstolen i Brasilien igår onsdag.

Den 60-årige katolske prästen greps i augusti 2005 på begäran av Colombias president Alvaro Uribe. Denne ville se Camilo utlämnad och ställd inför rätta, anklagad för att ha lett en gerillaattack 1991 mot en militärförläggning som åsamkade armén stora förluster.

Anklagelsen var absurd eftersom prästen bara hade politiska uppgifter inom gerillan och inte ens var beväpnad, en uppgift han berättade för mig när jag intervjuade honom 1998 i djungeln i södra Colombia.

Camilo tillhör FARC-gerillans internationella kommission och som medlem av denna representerade han FARC i Brasilien där han ofta föreläste på universitet och hos folkrörelsen, med den speciella skärpa och ideologiska klarhet han representerar.

Efter terroristhändelserna 11 september, 2001 i USA gick USA på offensiv för att terroristförklara allt progressivt i världen. Men FARC blev redan 1996 terroristförklarat av USA-administrationen men Bogota utövade starka påtryckningar med hjälp av USA för att även EU skulle införliva FARC-gerillan som en terroristorganisation.

Men inte bara EU. När Uribe valdes till president blev en av hans uppgifter att isolera den colombianska vänstergerillan i världen. Grannländerna utsattes för ständiga påtryckningar för att de skulle stänga alla informationskontor och utlämna eventuella gerillarepresentanter.

Ecuador, Brasilien och Venezuela stod särskilt i fokus för Uribe med tanke på deras långa gränser mot Colombia. Vid sidan av kravet på att gripa och utlämna gerillarepresentanter krävde Uribe att grannländerna skulle militarisera sin gränser och operera tillsammans med den colombianska militären mot gerillan, ett krav som skulle innebär att inbördeskriget i Colombia expanderade ut över landets gränser, ett strategiskt mål för Pentagon som då skulle få ett mycket större operationsområde i Latinamerikas mest naturresursrika område, AMAZONAS.

Men inget av länderna gick med på Bogotas krav, även om mer trupper har placerats ut vid gränserna, mest för att förhindra narkotikakartellerna att föra ut sina laster via granländerna. FARC-gerillan underströk också sin gamla princip om att kriget i Colombia bara kan lösas av colombianerna och att gerillan inte är i krig med grannländerna på deras territorium.

När Lula-administrationen trots dessa deklarationer grep El Cura Camilo vid en busstation i Sao Paulo i augusti 2005 startade omedelbart i Brasilien, Latinamerika och även i stora delar av världen en stor internationell kampanj för att de brasilianska myndigheter skulle frige den revolutionäre prästen och ge honom flyktingstatus, ett mål som uppnåddes på onsdagen.

– Med beslutet att ge de colombianske prästen flyktingstatus utfärdade domstolen också order om att han ska friges (från husarresten), uppgav den Högsta Federala Domstolen i ett uttalande.

El Cura Camilo är nu den ende offentlige FARC-representanten i världen, alla övriga har återvänt till Colombia och den politiska-militära kampen mot Uriberegimen.

Dick Emanuelsson

Colombiansk präst arresterad i Brasilien för att tillhöra FARC-gerillan

8725 tecken

”Det är inte tid för att sätta sig på ett kafé för att tala om den Heliga Jungfrun. Det är tid att resa sig för att börja kämpa”!

BOGOTA / 050902 / Den colombianske prästen ”Padre Camilo Lopez”, eller hans riktiga namn, Francisco Antonio Cadena Collazos, greps i slutet av augusti i Sao Paulo, Brasilien. Lopez är sedan tio år FARC-gerillans politiska representant i Brasilien där han ofta har föreläst på universitet och hos folkrörelseorganisationer. Colombias regering har krävt honom utlämnad till Colombia anklagad för uppror och mord.

Padre Camilo lärde jag känna i mars 1998 när vi befann oss i samma gerillaläger i södra Colombia. Vid 13 års ålder började bondsonen att studera på prästseminariet i Colombia. Få personer som jag under 30 års tid har intervjuat har gjort ett så stort intryck på mig som denne prelat med den starka agitatoriska rösten.

I likhet med tusentals präster på basnivå inspirerades Camilo Lopez av Camilo Torres, den folkkäre prästen som 1966 anslöt sig till den nybildade ELN-gerillan i Colombia. I sin första strid stupade Torres men lever vidare i miljoner colombianers tänkande.

Från hela världen strömmar nu telegram in som kräver att regeringen Lula omedelbart släpper Camilo Lopez fri och respekterar den internationella asylrätten. Till denna skara har ”Mödrarna på Plaza de Mayo” anslutit sig. Att skicka Lopez till Colombia betyder att hans liv inte bara kommer i fara utan att man faller till föga för en regim som anklagas för intima förbindelser med de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia, anklagad för massarresteringar av civilbefolkningen och förföljelser av fackligt och politiska oppositionella.

”Som präst vet jag inte hur man använder vapen”

Men vad är det då som gör att regimen i Bogota räds denne prelat som aldrig har varit beväpnad, varken på gerillaområden och än mindre i Brasilien? Några utdrag från intervjun 1998 kan ge en bild av en man som med ord kämpar för att skapa fred och social rättvisa i Colombia.

För det första har den politiska polisen DAS i Colombia, som skäl för sitt krav på utlämning av Lopez till Colombia, anfört att denne skulle vara ansvarig för mord. Så här sa Lopez 1998:

Dick Emanuelsson: Deltar Ni när det är strider med fienden?

Camilo Lopez: – Jag fick order av kamrat Jacobo Arenas (grundare och befälhavare för FARC som Camilo Lopez var personlig sekreterare för) att INTE delta i strider med fienden, för, som han sa, ”det är inte din plats”. Jag som präst vet inte hur man använder vapen eller hur man skjuter. Men i extrema fall kan det vara nödvändigt att vara beredd.

Dick Emanuelsson: Som vid ett armébakhåll?

Camilo Lopez: – Precis, det är ett exempel. ”Men du ska inte delta i den direkta skottlinjen. Du kan hjälpa till att flytta sårade, vårda skadade, hämta mat till de stridande”, sa Arenas. För i striden handlar det inte bara om att skjuta utan striden utgör en serie av politiska-militära händelser som äger rum i samma tidpunkt.

Fem miljoner dollar till ’Lula’

Sa Camilo Lopez 1998, uppgifter som naturligtvis den militära underrättelsetjänsten känner till men håller tyst om.

För att ge ytterligare bränsle på kravet om utlämning och att stänga den politiska-diplomatiska representationen för den colombianska gerillan i Brasilien, har colombianska media spridit uppgiften om att Camilo Lopez ska ha överlämnat fem miljoner dollar till ’Lulas’ presidentvalskampanj 2002, en uppgift som inte bara är absurd eftersom varje gerillarörelse för en ojämn kamp för att skapa inkomster för sina politiska och militära operationer. Det brasilianska arbetarpartiet PT förnekade denna uppgift omedelbart när den presenterades i mars i år av högertidskriften Vega. Men uppgiften syftar till att pressa regeringen Lula att utlämna Camilo Lopez till Bogota.

I den colombianska säkerhetspolisens underlag för utlämnade påstår den att Camilo Lopez anslöt sig till FARC 1973. I intervjun 1998 säger han att året var 1983. Vid den tidpunkten, precis som nu, slaktades tusentals colombianer av militären och de paramilitära grupper som Human Rights Watch betraktar som ”Den 6:e Divisionen”. Militären har fem divisioner och den 6:e är den som gör det ”smutsiga arbetet”, likvidera den politiska legala oppositionen. Det var därför som Camilo Lopez inte hade annat alternativ än att ansluta sig till gerillan eftersom han utsatts för många mordattentat efter sina ”uppriktiga” predikningar.

Camilo Torres’ betydelse

D.E: Hur var den politiska situationen vid den tidpunkten när du studerade på prästseminariet?

P.C: Det var 1970-tal. Alla talade om Camilo Torres, ”Deklarationen i Medellin”, men vi studenter fick varken lyssna eller se på nyheter eller läsa om Camilo Torres. Togs vi på bar gärning så bestraffades vi, vilket kunde bli relegering. I Colombia har vi alltid haft en av de mest konservativa kyrkorna i världen. Men för oss präststuderande var Camilo Torres den verklige prototypen av en präst och människa.

– För mig betydde Camilo Torres oerhört mycket. För han var summan av en enorm mänsklig potential. Han var ett föregångsexempel och på den vägen var det. Vi socialt intresserade präster gick samma väg som Camilo, arbeta med bönderna, med ungdomarna, med de fattiga. Därför var det mycket lättare att förstå Camilos politiska budskap. Därför har Camilo inte dött för oss.

Men på prästseminariet framställdes Camilo Torres och den nystartade gerillarörelsen som “Djävulen med svans” som man absolut inte borde studera. För Camilo Lopez började marken också att brännas. Hans predikningar i länen Huila och Tolima uppfattades allt mer som ”subversiva” när han talade om hur storgodsägarna koncentrerade allt mer mark i sin ägo på bekostnad av fattiga småbönder som sköts. Men han ville heller inte bli en martyr som Camilo Torres utan fortsatte sin politiska strid, men nu inom gerillarörelsen FARC, som han anslöt sig till 1983 under mottot: ”Det spelar ingen roll var du kämpar, det viktiga är att du kämpar och lever”!

Knappt plats för att begrava de döda

När jag intervjuar honom 1998 har den politiska vänsteralliansen Union Patriotica (UP) begravt närmare tre tusen av sina främsta medlemmar. Landsorganisationen CUT har begravt över 2500 och den sociala och folkliga rörelsen i Colombia var och är utsatt för en grym förföljelse i det ”smutsiga kriget”, så typiskt terrorn under militärdiktaturerna i Argentina, Chile eller Uruguay.

– I Colombia finns det knappt plats längre för att begrava de döda. Vi har inte plats att förvara så mycket sorg och smärta. Blodet kokar av vrede när vi ser de enorma uppoffringar som har gjorts för att med fredliga och lagliga medel förändra Colombia, sa Lopez med djup bitterhet i sin klara röst och fortsatte med att citera Camilo Torres: ”Det är inte tid för att sätta sig i ett kafé för att tala om den Heliga Jungfrun utan det är tid att resa sig för att börja kämpa”!

Påven omgiven av politiska giftormar i Vatikanen

Vid tidpunkten för intervjun 1998 var påven på väg till Kuba, en enorm tilldragelse i Latinamerika. Camilo Lopez respekterade och högaktade påven men som han sa var ”omgiven av politiska giftormar i Vatikanen”.

– Påven utgör en del av en monolitisk institution och som sådan är han fången i denna institution. Han kan inte säga att det inom socialismen finns bra saker som det i kapitalismen finns dåliga, för han är också fången av det kapitalistiska systemet.

Camilo Lopez anser sig vara en anhängare av Befrielseteologin och brasilianaren Leonardo Boffs lära, som han ofta återkom under intervjun till.

– När människorna i basförsamlingarna begriper att hungern löser man inte enbart via bönen, att avloppssystemet fixar man inte genom att deklamera ”Ära vare Jehova”, att polikliniken inte kommer rullande till det fattiga bostadsområdet via bönerna på en gudstjänst utan vad det handlar om här är att måste vi fylla på en ingrediens och den heter ”politisk kamp”!

– Och även denna politiska kamp måste omfatta kyrkan som institution. Ser du inte att biskoparna lever i högsta välmåga, äter gott och har stora tjusiga hus? De utgör en makt vid sidan av den härskande politiska makten. Här handlar det om kamp mellan de sociala klasserna för i Latinamerika dör det varje år en miljon barn under fem år på grund av hunger och undernäring.

Ideal i kampen

Min sista fråga till padre Camilo Lopez denna varma fuktiga eftermiddag i den colombianska djungeln var vilket budskap han skulle vilja överlämna till de kristna i Sverige och i världen om situationen i Colombia.

– Så länge fienden är blodtörstiga och förfogar över kulor, så länge kommer vi inte att slå oss till ro. Hos gerillan finns det varken rädsla eller uppgivenhet utan ett ideal i kampen för ett nytt och rättvist Colombia.

Dick Emanuelsson

Spansk präst i Colombia arresterad anklagad för hjälpa gerillan

– Det enda jag gjorde var att ta avstånd från Uribes massarresteringar av civilbefolkningen

BOGOTA / 050902 / Ricardo Lorenzo Cantalapiedra (betyder sjunger till stenarna), spansk präst och verksam i Colombia sedan 28 år sitter just nu i husarrest i huvudstaden Bogota, anklagad för att vara en kurir och anhängare till den colombianska FARC-gerillan.

Han säger att det enda ”brott” han har gjort är att ha uppmärksammat och kritiserat de massiva arresteringar av bönder i den lilla staden Uribe (samma namn som president Alvaro Uribe) i länet Meta.

Det är ett län med historiska rötter och inflytande av den colombianska vänstergerillan FARC. Gerillan har sedan slutet av 1960-talet praktiskt varit statsbärande i denna del av Colombia och bönderna har i gerillan haft en ”livförsäkring” mot arméns härjningar och de paramilitära dödsskvadronernas massakrer.

Cantalapiedra, som tillhör den katolska Salesianosorden anlände till Uribe för två år sedan och blev genast omtyckt av civilbefolkningen. Samtidigt med hans ankomst inleddes kraftiga bombningar av gerillakoncentrationer och gerillan drog sig tillbaka från staden men håller den sedan dess omringad efter att armén och flyget landsatt elitsoldater som sedan dess kontrollerar stadskärnan. I en intervju i Colombias enda heltäckande dagstidning, El Tiempo, säger en av dessa elitsoldater att ”om det inte vore för flygets permanenta bombningar av gerillan så hade vi varit en lätt munsbit för dem”.

Det är alltså en spänd situation och det råder ingen tvekan om var de politiska sympatierna finns. Därför har åklagarämbetet och säkerhetspolisen genomfört massarresteringar av civila som anklagats för att tillhöra gerillans civila milis, de så kallade Las Milicias Populares, aktivister som verkar inom den colombianska folkrörelsen.

I en intervju som den spanska reportern Gloria Helena Rey, från tidningen El Periódico de Extremadura, gjorde för några dagar sedan med sin landsman, förnekar han och avvisar alla anklagelser från regimens sida om gerillaanknytning. Prästen, en smal man med blekt ansikte och en blygsam utstrålning, en mjuk röst och till synes tunna känsliga händer kontrasterar mot anklagelserna om att vara en gerillasoldat.

Han anklagas inte bara för att vara gerillasoldat utan även för att vara ”bulvan” för gerillan genom att figurera med sitt namn som markägare på uppdrag av FARC. ”Absurt”, säger han.

– Jag har aldrig i mitt liv tagit i ett vapen. Men som mitt fall finns det många, det vill säga som blivit godtyckligt och oskyldigt arresterade i Colombia.

Enligt människorättsorganisationerna är det tiotusentals colombianer som blivit offer när armén och polisen genomför massarresteringar mot civilbefolkningen, anklagade för att tillhöra gerillan. De placeras framför den hemliga politiska polisen DAS’ vapensköld och förses av TV-kanalerna med texten ”TERRORIST GRIPEN”. Deras personliga heder blir för resten av livet förstört, även om 98 procent av de arresterade släpps efter 4-8 månader i ”brist på bevis”. Deras heder men också ekonomiska tillvaro är förstört och många personliga och familjetragedier följer i spåren på denna ”demokratiska säkerhetspolitik”, som president Uribe kallar den massiva förföljelsen.

I staden Uribe

Hur är det då möjligt att Prats grips i Colombia?

– Det är anklagelser som en gerilladesertör lämnat till åklagaren där han påstår att jag är knuten till denna gerillagrupp. Han anklagade även borgmästaren och ytterligare hundra personer till i staden för att ha samma förbindelser.
– Det är grundlösa anklagelser men som stöds av två kommunalråd som är paramilitärer. De anklagade mig för att vara tillhöra gerillan eftersom jag inte gav dem mitt stöd. De sa att varje gång jag kom till Uribe så besökte jag gerillans läger samt att jag överlämnade kläder och livsmedel. Bara lögner.

– De enda gånger jag har besökt ett gerillaläger var på uppdrag av några anhöriga till personer som kidnappats av gerillan. Där medlade jag och försökte få dem frisläppta. Mitt besök var alltså endast av en humanitär karaktär, inget annat.
Cantalapiedra greps den 3 juli när samtidigt 18 personer i Uribe arresterades. Den 64-årige spanske prästen gick till åklagaren som utfärdat arresteringsorderna och sa att det var ett övergrepp mot civilbefolkningen.

– Då sa åklagaren att hon hade även mig på listan över personer som skulle arresteras, men att de inte hade arresterat mig eftersom jag var mycket känd. Trots det krävde hon att jag skulle förhöras.

Den 22 juli förhördes Cantalapiedra där anklagelserna handlade om att denne hade besökt gerillalägren, men inget mer. I botten handlar det om prelatens kritiska uppfattning om den colombianske presidentens säkerhetspolitik och massarresteringar.

– Det är nästan alltid oskyldiga fatiga människor från enkla hem som blir offer för president Uribes säkerhetspolitik. Jag sa till åklagaren att hon kan kalla in alla de anklagade för förhör och att de med all säkerhet skulle inställa sig. För de borde respekteras i stället för att utsättas för ett så bedrövligt och horribelt spektakel som när de grips kedjas fast (till fötter och händer som svarta afrikanska slavar) utan några som helst möjligheter till att försvara sig.

Men Cantalapiedra har även anklagats för att vara en bulvan för gerillan, en anklagelse som han anser vara ännu mer absurd.

– Mitt namn finns på ett papper från biskopsämbetet som undertecknades för tio år sedan. Det handlar om en liten jordlott som såldes för tio år sedan. Jag överlämnade papperna på markförsäljningen till åklagaren som helt klargjorde situationen men denna tog inte detta i beaktande när arresteringsordern utfärdades.
Femton dagar senare greps Cantalapiedra. Han hade rest till huvudstaden Bogota på uppmaning av hans överordnade i Salesianosorden. Nu befinner han sig i husarrest i kyrkans provinshus i väntan på att rättvisan till slut ska infinna sig.

Vill han då återvända till staden Uribe för att fortsätta sin apostelgärning?

– Självklart, jag är inte rädd. Detta är mitt arbete och mission.

Dick Emanuelsson

“FRIGE FADER CANTALAPIEDRA”

Starkt uttalande från Comision Intereclesial de Justicia y Paz

I ett starkt uttalande från den katolska människorättsorganisationen ” Comision Intereclesial de Justicia y Paz”, som leds av prästen Javier Giraldo, kräver denna att den spanske prästen och de övriga 15 invånarna i staden Uribe sätts på fri fot omedelbart.

”Tjugoåtta år av livet kan verka kort mot två veckor av godtycklig olaglig fångenskap av en trosförkunnare och en försvarare av rättigheterna för Metalänets invånare mitt i den väpnade konflikten”, skriver Justicia y Paz i sitt fördömande av arresteringen av den 64-årige spanske prästen.

”Hans fall är ett av många som landsbygdsbefolkningen upplever, de som förvägras sina grundläggande rättigheter, sin personliga frihet och sin frihet att tänka eller bara för att de lever i konfliktområden där de uppfattas som deltagare i kriget.”

”Fader Cantalapiedras och de övriga 15 invånarna i Uribe, är ytterligare ett uttryck för den bristfälliga kännedomen om den väpnade konflikten, militariseringen av samhället och de massiva godtyckliga arresteringarna av invånarna”.

“Vi har tagit del av Biskopen i Granadas (stad i länet Meta), ett vittnesmål över fader Cantalapiedra, hans uppriktighet och tro att följa Jesus mitt i den väpnade konflikten.”

Den katolska människorättsorganisationen uppmanar alla troende och icke troende att vända sig till Colombias riksåklagare och justitiekansler att protestera mot arresteringen och kräva fader Cantalapiedras omedelbara frisläppande.

Dick Emanuelsson

Spanska gerillapräster i Colombia

BOGOTA / 051003 / Anklagelsen mot fader Ricardo Lorenzo Cantalapiedra för att tillhöra vänstergerillan i Colombia bygger också på en historisk bakgrund, även om säkerhetspolisen och president Uribe i sin paranoida inställning ser gerillamän och kvinnor i alla gathörn.

Det är ett obestridligt faktum att spanska präster tidigare har deltagit i den colombianska konflikten som gerillasoldater. De mesta kända är Manuel Pérez, Domingo Laín och José Antonio Jiménez, tre unga utexaminerade präster som ansökte om att resa till Colombia och bygga sina församlingar bland Cartagenas och Barranquillas mest fattiga invånare där deras predikan i lika hög grad var politiska rannsakelser och uppgörelser med en korrumperad och militaristisk regim. Med sina liv som insats ville de senare förändra en av Latinamerikas mest intoleranta stater, Colombia.

De tre anslöt sig i början av 1970-talet till gerillarörelsen ELN, Ejercito de Liberacion Nacional, Nationella befrielsearmén. Till denna gerilla som bildats några månader efter FARC (maj 1964) anslöt sig 1966 den mer kände prästen Manuel Torres.

Han ansåg, efter att i flera år verkat politiskt på regimens villkor, att alla legala möjligheter och metoder att förändra Colombia var uttömda och endast den väpnade kampen med alla dess oerhörda personliga uppoffringar var den enda vägen att befria sitt land. Torres stupade dock i den första striden med armén men även om han fysiskt försvann har gator, skolor och andra offentliga platser uppkallats efter en man som varje år i oktober högtidlighålls av folket.

Manuel Pérez, Domingo Laín och José Antonio Jiménez anslöt sig några efter Torres död också de till ELN. De två sistnämnda gick samma öde till mötes som Torres efter flera års strider i de colombianska bergen och djungler medan Manuel Perez blev ELN:s befälhavare. När jag i februari 1998 befann mig i södra Colombia i ett av FARC-gerillans läger kom nyheten om att Perez hade avlidit efter en tids sjukdom i gulsot.

Dessa spanska präster överlämnade sig helt till den gigantiska uppgiften att bygga ett nytt Colombia baserat på social rättvisa.

Dick Emanuelsson