4245 tecken
Fackets hade precis fastställt avtalskraven mot plantageägarna.
Av Dick Emanuelsson
(BOGOTA 2001-01-28) Bananarbetarnas ordförande i regionen Ciénaga i norra Colombia, José Luis Guette Montero, sköts förra torsdagen ihjäl med fyra skott när han lämnade fackexpeditionen. Fackets ledning hade precis avlutat ett möte där avtalskraven inför plantageägarna hade fastställts. Guette intervjuades i LO-tidningen i ett omfattande reportage som publicerades den 12 januari.
Guette var i sällskap med bananfackets kassör Robinson Olivero när två personer på en motorcykel dök upp och avlossade de dödande skotten mot fackets ordförande. Omedelbart avstannade arbetet på de bananplantager som framför allt USA-företaget Chiquita äger eller arrenderar ut. 1.500 arbetare lämnade plantagerna för att ta ett sista farväl av Guette vars kvarlevor fanns på fackexpeditionen.
Personligen känns det smärtsamt varje gång man nås av budet om ett nytt mord på någon fackföreningsledare eller annan folkledare som man har intervjuat. Jag anlände första gången till Ciénaga 1991. Det är samma plats där mer än 3.000 bananarbetare med sina familjer mördades på order av United Fruit Co, dagens Chiquita Brands 1928, en händelse som gav upphov till den nobelprisade boken ”Hundra ¨år av ensamhet”, av Gabriel Garcia Marquez.
Bananfacket hade 1991 för första gången lyckats att ”grabba sig fast” och byggt upp en regional avdelning för Sintrainagro, Colombias bananarbetarfack. Redan 1988 gjordes ett försök, lett av bananarbetaren Emiliano Cayetano. Men i likhet med sina föregångare mördades han och fyra andra i den första fackstyrelsen.
1996 återkom jag och imponerades av att facket hade vunnit 2.600 medlemmar, mitt under ett ”smutsigt krig” som hade kostat livet på flera av dem jag hade intervjuat 1991, bland dem generalsekreteraren för facket, Reynaldo Maiguel.
Dubbel krigföring
Fackets hade precis fastställt avtalskraven mot plantageägarna.
Av Dick Emanuelsson
(BOGOTA 2001-01-28) Bananarbetarnas ordförande i regionen Ciénaga i norra Colombia, José Luis Guette Montero, sköts förra torsdagen ihjäl med fyra skott när han lämnade fackexpeditionen. Fackets ledning hade precis avlutat ett möte där avtalskraven inför plantageägarna hade fastställts. Guette intervjuades i LO-tidningen i ett omfattande reportage som publicerades den 12 januari.
Guette var i sällskap med bananfackets kassör Robinson Olivero när två personer på en motorcykel dök upp och avlossade de dödande skotten mot fackets ordförande. Omedelbart avstannade arbetet på de bananplantager som framför allt USA-företaget Chiquita äger eller arrenderar ut. 1.500 arbetare lämnade plantagerna för att ta ett sista farväl av Guette vars kvarlevor fanns på fackexpeditionen.
Personligen känns det smärtsamt varje gång man nås av budet om ett nytt mord på någon fackföreningsledare eller annan folkledare som man har intervjuat. Jag anlände första gången till Ciénaga 1991. Det är samma plats där mer än 3.000 bananarbetare med sina familjer mördades på order av United Fruit Co, dagens Chiquita Brands 1928, en händelse som gav upphov till den nobelprisade boken ”Hundra ¨år av ensamhet”, av Gabriel Garcia Marquez.
Bananfacket hade 1991 för första gången lyckats att ”grabba sig fast” och byggt upp en regional avdelning för Sintrainagro, Colombias bananarbetarfack. Redan 1988 gjordes ett försök, lett av bananarbetaren Emiliano Cayetano. Men i likhet med sina föregångare mördades han och fyra andra i den första fackstyrelsen.
1996 återkom jag och imponerades av att facket hade vunnit 2.600 medlemmar, mitt under ett ”smutsigt krig” som hade kostat livet på flera av dem jag hade intervjuat 1991, bland dem generalsekreteraren för facket, Reynaldo Maiguel.
Dubbel krigföring
När jag nu återkom för tredje gången i slutet av november förra året var det däremot en lågmäld ny generation av fackledare som tog emot. Antalet medlemmar i facket hade minskat från 2.600 till 900. Orsaken var det smutsiga kriget samt Chiquitas sofistikerade erbjudanden om ”kollektivpakt”, som dock var helt och hållet individuell; varje arbetare gör upp sina avtals- eller sociala krav personligt med förmannen på plantagen.
Under de tre dagar som jag tillbringade med José Guette kunde jag notera en malande oro för fackets framtid. ”Vi befinner oss i ett helvetes dilemma, å ena sidan paramilitärerna som skjuter på fackets ledning. Å andra sidan Chiquita som försöker neutralisera oss genom ”kollektivpakten”, sa han utanför protokollet..
Sju barn förlorar sin far
Hans sju barn blir nu faderlösa. Det var i riktning mot dem och sitt hem han var på väg förra torsdagen när han mötte döden alltför tidigt, endast 35 år gammal.
Det mänskliga sinnet att känna rädsla, oro och ångest upplevs av alltför många anhöriga till de tusentals hotade fackledarna i Colombia. Det är ingen skam att vädja till sin make, hustru eller son att lämna facket. Det gjorde även José Guettes anhöriga.
– Vi hade mottagit många mordhot via telefonen, vi visste att han var i fara. Alla i familjen bad honom att lämna facket men han avvisade det alltid, säger hans bror, Samuel Guette Montero i en kommentar.
När vi besökte Chiquitas plantager gjorde kassören i facket, Robinson Oliveros, oss sällskap. Till dagstidningen El Tiempo sa Oliveros: ”Dom mördade José men vi tar över fanan med Josés ideal och fortsätter att kämpa för bananarbetarnas sak, vi kommer inte att sänka garden”!
Polisen, uppenbart oroad över all den uppmärksamhet, bl.a. via LO-tidningens omfattande reportage den 12 januari som mordet fått, grep dagen efter mordet den 24-årige Harold Blanco Gómez. Denne utpekades av flera vittnen som ansvarig för mordet. Blanco anklagas också för att vara delaktig i en paramilitär massaker i augusti förra året i Ciénaga då tio bananarbetare mördades av dödsskvadronen.
Men frågan som är på allas läppar i Ciénaga men som ingen offentligt vågar uttala är:
På vems order mördades José Guette Moreno? Var det en tillfällighet att mordet ägde rum just när facket fastställt sina avtalskrav mot Chiquita och andra plantageägare?
Går historien igen från 1928. . . .?
Det mänskliga sinnet att känna rädsla, oro och ångest upplevs av alltför många anhöriga till de tusentals hotade fackledarna i Colombia. Det är ingen skam att vädja till sin make, hustru eller son att lämna facket. Det gjorde även José Guettes anhöriga.
– Vi hade mottagit många mordhot via telefonen, vi visste att han var i fara. Alla i familjen bad honom att lämna facket men han avvisade det alltid, säger hans bror, Samuel Guette Montero i en kommentar.
När vi besökte Chiquitas plantager gjorde kassören i facket, Robinson Oliveros, oss sällskap. Till dagstidningen El Tiempo sa Oliveros: ”Dom mördade José men vi tar över fanan med Josés ideal och fortsätter att kämpa för bananarbetarnas sak, vi kommer inte att sänka garden”!
Polisen, uppenbart oroad över all den uppmärksamhet, bl.a. via LO-tidningens omfattande reportage den 12 januari som mordet fått, grep dagen efter mordet den 24-årige Harold Blanco Gómez. Denne utpekades av flera vittnen som ansvarig för mordet. Blanco anklagas också för att vara delaktig i en paramilitär massaker i augusti förra året i Ciénaga då tio bananarbetare mördades av dödsskvadronen.
Men frågan som är på allas läppar i Ciénaga men som ingen offentligt vågar uttala är:
På vems order mördades José Guette Moreno? Var det en tillfällighet att mordet ägde rum just när facket fastställt sina avtalskrav mot Chiquita och andra plantageägare?
Går historien igen från 1928. . . .?
