4199 tecken (CIENAGA, COLOMBIA, 2000-11-21) Hon är liten och knubbig och hennes manliga arbetskamrater kallar henne för ”Gorda”, lilla tjockis. Men hon har lärt sig att ”ta för sig” i det kanske mest mansdominerade facket i Colombia, banarbetarnas fack.
Men bananarbetarna är inte ”mansgrisar” bara för att de är bananarbetare utan framför allt för att de i första hand är kustbor, ”Costeños. I Colombia har detta en alldeles speciell klang och de betraktas som verkliga machos som inte hyser någon oro inför framtiden. På kusten har man minst fem barn och det med flera kvinnor. Då fyller man alla kriterier för en verklig ”Costeño”.
– Självklart, säger José Guette, ordförande för bananfacket i Cienega, med ett gapskratt. Han har sju barn med tre olika kvinnor. Exakt samma bakgrund och antal barn/kvinnor har även fackets kassör, Robinson Oliveros. ”Naturligtvis är det med flera kvinnor”, säger han och besvarar ordförandens skrattsalva.
För Rosa Amador, gift 31-årig trebarnsmamma, har det inte varit en lätt väg att bli generalsekreterare, d.v.s. ”andreman” i fackets ledning. I början möttes hon av isolering eller ironiska kommentarer när hon yttrade sig på fackets möten. Sveriges jämställdhetsombudsman hade förmodligen kastat in handduken inför de ojämna oddsen. Men det var inget för Rosa som successivt började erövra allt mer stöd och inflytande bland sina arbetskamrater. Till sin hjälp hade hon faktiskt också sin man. ”Annars hade varit en omöjligt uppgift”, bekänner hon.
– Jag valdes till generalsekreterare i facket på ett stormöte och senare också till förbundsstyrelsen i Sintrainagro. Men det var tufft. Om du visste hur kommentarerna gick. Det gällde att bita ihop, svälja skiten och ge tillbaka. Men samtidigt måste man ge svar på de många frågor och problem som alla, inklusive männen, har. Först då vinner man respekt här på kusten.
Tunga uppgifter
Nu ansvarar hon för de kanske mest komplicerade arbetsuppgifterna i facket, de sociala och ekonomiska samt försäkringsfrågorna. I dessa ingår till exempel kontakten med lokalkontoret för riksförsäkringsverket, säger Rosa och berättar att det är en byråkrati där man måste vara utrustad med ett ”revolutionärt tålamod” för att orka hålla ut.
Hon pekar på en gammal bananarbetare som måste opereras men är osäker om kassan verkligen kommer att stå för kostnaderna.
– Facket och Rosa är ett viktigt stöd, säger den gamle och ger Rosa en öm kram.
Men även Rosa har fött utstå hoten från fackets fiender. Mordhoten skrämmer henne dock inte från att fortsätta arbetet i facket.
– Nej, det vore att ge upp för lätt och svika de kamrater som gav sina liv för bananarbetarna i Ciénaga, menar hon. Hon gör en gest mot en tavla som föreställer Reynaldo Maiguel, generalsekreterare i Cienaga från1990 till den 14 februari 1994 klockan halv 4 på morgonen.
Då sparkades hans tunna dörr ner av stövlarna från en paramilitär dödsskvadron. Han släpades ut ur huset och framför sin fru och två små döttrar sköts han ihjäl med åtta skott i huvudet och bröstet. Även två av hans efterträdare på posten gick samma öde till mötes 1997 och 1999.
– Dessutom har jag ett jätteansvar inför alla arbetarkvinnor här uppe på kusten eftersom jag är den enda kvinnliga fackledaren. Kan du tänka dig det!? säger hon med en indignerad röst. Det finns inte en enda kvinna som innehar en facklig post bland miljoner arbetare och tjänstemän!
Dubbel uppgift
Orden smattrar nu ur hennes mun som en kulspruta och det är svårt att skjuta in någon fråga. Hon berättar hur hon försökt bilda en ”Kommitté för arbetarkvinnor men endast lyckats få ihop fyra kvinnor som haft modet att ställa upp.
– Männen tillåter dem inte att delta. De vill att kvinnorna ska vara hemma och sköta alla hushållssysslor. Därför har vi en dubbel ideologisk uppgift, att medvetengöra inte bara alla medlemmar i facket utan även män och kvinnor om behovet att också kvinnorna ges möjligheter att bygga upp och utveckla vår fackliga organisation. Men det är oerhört komplicerat och svårt. Men vi är på väg. Var så säker, säger Rosa med ett bestämt ansiktsuttryck.
Och vem vågar ifrågasätta en kvinna som lyckats stå emot och erövra mansgrisarnas hjärta?
Dick Emanuelsson
Men bananarbetarna är inte ”mansgrisar” bara för att de är bananarbetare utan framför allt för att de i första hand är kustbor, ”Costeños. I Colombia har detta en alldeles speciell klang och de betraktas som verkliga machos som inte hyser någon oro inför framtiden. På kusten har man minst fem barn och det med flera kvinnor. Då fyller man alla kriterier för en verklig ”Costeño”.
– Självklart, säger José Guette, ordförande för bananfacket i Cienega, med ett gapskratt. Han har sju barn med tre olika kvinnor. Exakt samma bakgrund och antal barn/kvinnor har även fackets kassör, Robinson Oliveros. ”Naturligtvis är det med flera kvinnor”, säger han och besvarar ordförandens skrattsalva.
För Rosa Amador, gift 31-årig trebarnsmamma, har det inte varit en lätt väg att bli generalsekreterare, d.v.s. ”andreman” i fackets ledning. I början möttes hon av isolering eller ironiska kommentarer när hon yttrade sig på fackets möten. Sveriges jämställdhetsombudsman hade förmodligen kastat in handduken inför de ojämna oddsen. Men det var inget för Rosa som successivt började erövra allt mer stöd och inflytande bland sina arbetskamrater. Till sin hjälp hade hon faktiskt också sin man. ”Annars hade varit en omöjligt uppgift”, bekänner hon.
– Jag valdes till generalsekreterare i facket på ett stormöte och senare också till förbundsstyrelsen i Sintrainagro. Men det var tufft. Om du visste hur kommentarerna gick. Det gällde att bita ihop, svälja skiten och ge tillbaka. Men samtidigt måste man ge svar på de många frågor och problem som alla, inklusive männen, har. Först då vinner man respekt här på kusten.
Tunga uppgifter
Nu ansvarar hon för de kanske mest komplicerade arbetsuppgifterna i facket, de sociala och ekonomiska samt försäkringsfrågorna. I dessa ingår till exempel kontakten med lokalkontoret för riksförsäkringsverket, säger Rosa och berättar att det är en byråkrati där man måste vara utrustad med ett ”revolutionärt tålamod” för att orka hålla ut.
Hon pekar på en gammal bananarbetare som måste opereras men är osäker om kassan verkligen kommer att stå för kostnaderna.
– Facket och Rosa är ett viktigt stöd, säger den gamle och ger Rosa en öm kram.
Men även Rosa har fött utstå hoten från fackets fiender. Mordhoten skrämmer henne dock inte från att fortsätta arbetet i facket.
– Nej, det vore att ge upp för lätt och svika de kamrater som gav sina liv för bananarbetarna i Ciénaga, menar hon. Hon gör en gest mot en tavla som föreställer Reynaldo Maiguel, generalsekreterare i Cienaga från1990 till den 14 februari 1994 klockan halv 4 på morgonen.
Då sparkades hans tunna dörr ner av stövlarna från en paramilitär dödsskvadron. Han släpades ut ur huset och framför sin fru och två små döttrar sköts han ihjäl med åtta skott i huvudet och bröstet. Även två av hans efterträdare på posten gick samma öde till mötes 1997 och 1999.
– Dessutom har jag ett jätteansvar inför alla arbetarkvinnor här uppe på kusten eftersom jag är den enda kvinnliga fackledaren. Kan du tänka dig det!? säger hon med en indignerad röst. Det finns inte en enda kvinna som innehar en facklig post bland miljoner arbetare och tjänstemän!
Dubbel uppgift
Orden smattrar nu ur hennes mun som en kulspruta och det är svårt att skjuta in någon fråga. Hon berättar hur hon försökt bilda en ”Kommitté för arbetarkvinnor men endast lyckats få ihop fyra kvinnor som haft modet att ställa upp.
– Männen tillåter dem inte att delta. De vill att kvinnorna ska vara hemma och sköta alla hushållssysslor. Därför har vi en dubbel ideologisk uppgift, att medvetengöra inte bara alla medlemmar i facket utan även män och kvinnor om behovet att också kvinnorna ges möjligheter att bygga upp och utveckla vår fackliga organisation. Men det är oerhört komplicerat och svårt. Men vi är på väg. Var så säker, säger Rosa med ett bestämt ansiktsuttryck.
Och vem vågar ifrågasätta en kvinna som lyckats stå emot och erövra mansgrisarnas hjärta?
Dick Emanuelsson
