¿Ya no hay conflicto armado en Colombia?

Unas reflexiones por Dick Emanuelsson

En Colombia reina hace meses un silencio total acerca el conflicto armado. Parecía que ya no hay enfrentamientos armados entre el estado y la insurgencia. Solo cuando explota una bomba en las afueras de la comandancia de la policía en Cali, sale el presidente Uribe acusando a las FARC de ser los autores cuando toda Cali hablan de que fueron los narcos o grupos del mismo ejercito en venganza a los procesos judiciales que esta por comenzar por varios masacres realizados por el ejercito contra la policía en varias partes del país.

El conflicto armado si se puede silenciar desde los escritorios de las salas de redacción en Bogota pero no se puede silenciar el grito del hambre y el grito de justicia del pueblo colombiano. Y es un régimen que cada día se hunde más en su propia corrupción, sus contradicciones y su nefasta política entreguista del país al Amo del Norte.

Es tan grande la desesperación de Uribe que ahora ordena hasta allanamientos en las oficinas en el congreso a los congresistas que se atreven a cuestionar la hoja de vida de la familia Uribe, una hoja de vida que todo el mundo sabe es manchada de coca, paramilitarismo y de la peor herencia de la mafia colombiana. Pero esa política enfrenta resistencia de diferentes índoles, incluso la armada.

En un parte de guerra que envía El Comando Conjunto de Occidente de las FARC se ve otra realidad. Mientras reina el silencio de ese conflicto en la gran prensa controlada por el vicepresidente Santos y su familia, entre ellos el ministro de defensa, Juan Manuel Santos, primo al vice, el parte de guerra de las Farc en esa parte de Colombia muestra otra visión totalmente diferente de la oficial.

No hay un día, en los tres primeros meses del año, donde no ha habido combates y acciones guerrilleras contra las fuerzas militares, que en Colombia incluye la Policía Nacional, una policía capacitada de enfrentar a la insurgencia muchas veces mejor que el propio ejercito. No hay prácticamente un solo día de estos 90 días donde no ha habido ataques a los reagrupados paramilitares, verdaderos escuadrones de la muerte. Por que mientras el Vice y su Patrón andan diciendo en el mundo que ahora todo esta "pacificado" en Colombia, los informes internacionales acerca el exterminio del movimiento sindical indica que las FF.MM. y sus paramilitares realizan los asesinatos casi por completo.

En un discurso [1] pronunciado ante una conferencia internacional sobre derechos humanos en Colombia, realizada en el Parlamento Europeo el 18 de abril, Janek Kuczkiewicz, Director del Departamento de Derechos Humanos y Sindicales de la CSI (que aglutina 180 millones de afiliados), hizo un llamamiento a la comunidad internacional para que ésta acentúe la presión sobre las autoridades colombianas a fin de que éstas investiguen adecuadamente los más de 2.000 asesinatos de sindicalistas cometidos entre 1991 y 2006, más de la quinta parte de los cuales eran dirigentes sindicales. Y tira la bomba contra Uribe:

"Contrariamente a lo que el Gobierno aduce, estas muertes no fueron víctimas casuales del conflicto armado interno. Sus nombres forman parte de los 2.245 trabajadores y trabajadoras asesinados en Colombia entre 1991 y 2006, de los cuales un 97 % fue asesinado por actores militares o paramilitares, con un 3% por la guerrilla u otros actores".

El espacio de maniobra se reduce cada día más para Uribe. Se puede hacer muchas cosas con bayonetas, pero es difícil quedarse sentado encima de ellas demasiado tiempo, me enseño un viejo amigo.

[1] Colombia: Nuevas y condenatorias evidencias de la connivencia entre los servicios de seguridad y los escuadrones de la muerte para asesinar a sindicalistas. http://www.ituc-csi.org/spip.php?article1063&lang=es

--------------

Uribe recluta paramilitares en Buenaventura

Denuncia el Comando conjunto de Occidente de las FARC en mensaje oficial remitido a la redacción de ANNCOL. Igualmente detalla las diferentes acciones de sus unidades del centro y sur occidente colombiano en los tres primeros meses del año en curso. Contradicen las informaciones del régimen de Uribe Vélez de que Colombia es 'un remanso de paz'.

[ANNCOL]

Para conocimiento de nuestros lectores, damos a conocer partes del 2007.

***

UNIDADES DEL CENTRO Y SUR OCCIDENTE:

1. Bloque Móvil Arturo Ruiz
2. Comando Conjunto Adán Izquierdo
3. Comando Conjunto de Occidente y
4. Columna Móvil Jacobo Arenas,FARC-EP.

Comando Conjunto de Occidente:
Enero 14, hostigada patrulla del ejército en veredas Venadillo y Pedregal de Caloto, Cauca. R: 2 soldados heridos.

Enero 21, hostigada con artillería patrulla del ejército en El Tierrero, de Caloto, Cauca.

Enero 23, hostigada patrulla de ejército en El Trapiche, de Toribío. R: 1 soldado muerto, 1 herido. El mismo día se hostigó al ejército con artillería en Toribío.

Enero 25, hostigada con francotiradores patrulla del ejército en El Credo, Caloto. R: 1 soldado muerto. Propios: un guerrilleros herido

Enero 26, combates con ejército en La Esperanza, en Ricaurte-Nariño.

Enero 27, combates con ejército en Bogotá Chiquito, vereda de Ricaurte. R: 1 soldado muerto y 1 herido. El mismo día, detonado minado a ejército en vereda Palduví, de Ricaurte. El mismo día, francotiradores dieron de baja a dos soldados en Palduví.

Enero de 2007 en el Puerto de Buenaventura: patrullajes diurnos y nocturnos en los barrios marginados y distribución de propaganda. En diferentes enfrentamientos murieron 6 paramilitares, 2 policías y 2 infantes de marina. La reacción de Álvaro Uribe ha sido embaucar a decenas de jóvenes que recogen en busetas y trabajen obligados con los paramilitares de la región. En barrio La Independencia, activadas dos bombas al paso de camión de policía. R: dados de baja 15 policías.

Febrero 2, combates con flotilla de 8 helicópteros en vereda Vallenato, municipio de Tumaco, Nariño. R: un helicóptero derribado. Cayó en la vereda El Candil.

Febrero 6, averiadas 2 avionetas policiales en la vereda el Playón, Tumaco. Hostigada con francotiradores y artillería patrulla del ejército, en El Trapiche, Toribío. Emboscada patrulla de policía en Buenaventura. R: un policía muerto, 5 heridos.

Febrero 7, hostigado ejército en El Damián, Toribío. Hostigada policía contraguerrilla en el barrio Sequia Honda, de Buenaventura. Una hora después se detonó bomba al paso de una patrulla. R: 2 policías muertos, 6 heridos.

Febrero 8, activado campo minado a convoy del ejército en El Pedregal, Caloto. R: un carro del convoy averiado y número de bajas sin determinar. Hostigada con ramplas base del EMCAR en Altaquer, municipio de Ricaurte. El mismo día, se combatió con ejército en el puente La Ensillada, municipio de Ricaurte.

Febrero 11, enfrentamientos con patrulla de infantería de marina que reacciona escondiéndose en las casas civiles. R: 3 infantes de marina heridos.

Febrero 12, enfrentamientos en el barrio Juan XXIII, entrada de Buenaventura, con patrulla de infantería de marina por una hora. R: 2 infantes de marina heridos. Activado explosivo a ejército en La Virgen, Altaquer, municipio de Barbacoas, Nariño. R: 2 soldados muertos, 4 heridos.

Febrero 13, detonado minado a patrulla del EMCAR en el sitio La Armada, sobre la vía Pasto - Tumaco. R: 1 patrulla destruida, 5 policías muertos entre ellos un mayor, 4 heridos.

Febrero 14, activado minado en el sitio la Invasión de Altaquer- Barbacoas.

Febrero 17 , luego de 1 hora y media de combates se tomó por asalto campamento paramilitar en Belén de Upangadó, municipio de Pizarro Chocó. R: 3 paramilitares muertos, número indeterminado de heridos. Recuperado: 1 ametralladora M-60, 4 fusiles AK - 47, dos M-79 con 5 granadas, 2.500 cartuchos de diferente calibre, 6 proveedores, 2 granadas de fragmentación, 5 radios y material de intendencia. De las 17 hasta las 18:30 se combatió con los paramilitares en Gijua, Chocó.
Febrero 24, combates con paramilitares en sitio El Cocal, corregimiento de Sánchez. R: 1 paramilitar muerto, dos heridos.

Febrero 25, hostigado con artillería puesto de policía de Toribío, Cauca por 2 horas. R: 1 policía muerto, 1 herido.

Febrero 26, hostigada patrulla del ejército en el Cementerio de Toribío. R: un soldado muerto.

Febrero 28 , combates por dos horas con flotilla de 6 helicópteros en vereda Las Mercedes, Tumaco. Hostigada patrulla de policía en Caña Brava, en Satinga Nariño. Mismo día, se hostigó patrulla del ejército en el municipio de Satinga.

Marzo 1, combates en tres lugares diferentes sobre la vía Tumaco - Pasto. R: 3 militares muertos, dos heridos. Destruida una tanqueta y averiadas dos más. Propios: un guerrillero herido. Mismo día, se combatió con lanchas de la armada en vereda Chimbuza, municipio de San José, Roberto Payán, Nariño. R: dos militares muertos. Mismo día, se hostigó con mortero base del ejército en Guantal, kilómetro 54 vía Tumaco - Pasto. Se detonó carga explosiva a puesto de policía del municipio de Barbacoas, Nariño. R: 2 policías heridos. Mismo día, se detonó carga explosiva a puesto de policía de Magüí Payán. R: 2 policías muertos, 3 heridos. Mismo día, se combatió contra desembarcos en el Rosario, municipio de Satinga.

Marzo 2, combates con tropas helicoportadas en vereda Pulvusa, municipio del Charco, Nariño. R: 1 avioneta averiada.

Marzo 2 y 3, combates en Chimbuza - San José Roberto Payán con infantería de marina. R: 4 militares muertos.

Marzo 3, activado minado a convoy militar en sitio Chambú, en Ricaurte, Nariño. R: 1 tanqueta averiada, dos soldados muertos. Mismo día, combates con policías en sitio Ospina Pérez, de Ricaurte. R: 1 policía muerto, 1 herido.

Marzo 3, se hostigaron paramilitares en El Cocal. El día 5, cayeron en minado. R: 4 paramilitares muertos, 1 herido. También se combatió con tropas helicoportadas en el sitio Doradillo, margen del Río Patía, municipio de Magüí. R: 1 helicóptero averiado.

Marzo 7, se hostigó patrulla militar en sitio Punta de Barco margen del río Patía.

Marzo 8, atacados dos camiones del ejército con explosivos en Argelia, Cauca. R: 5 militares muertos, 15 heridos, un camión destruido y otro semidestruido.

Marzo 9, se instaló retén en la vía Pasto - Tumaco, sitio Cuesbí. Simultáneamente se hostigó base del EMCAR en el sitio Ospina Pérez, de Ricaurte. Mismo día, se combatió con la policía sobre la misma vía. R: 1 policía muerto. Mismo día, hostigado retén en la misma vía, sitio la Carbonera, municipio de Barbacoas, Nariño. Mismo día, combates con ejército en sitio Palpis sobre misma vía. R: 1 tanqueta y dos carros de transporte de ejército averiados, 1 soldado muerto, 5 heridos. La vía estuvo paralizada durante todo el día.

Marzo 9, activado minado al paso de patrulla del ejército en la vía Argelia - Balboa- vereda la Floresta. R: 5 soldados muertos entre ellos un oficial, 3 soldado heridos, 3 camiones semidestruidos,

Marzo 10, combates con paramilitares en vereda Taitán y Sidón municipio de Cumbitara, desde las 08:00 hasta las 17:00. R: 6 paramilitares muertos, 8 heridos. Mismo día, combates con infantería de marina en El Aserrío, municipio de La Tola. R: 4 soldados muertos, dos heridos. Mismo día, se hostigó con ramplas base militar del municipio del Charco. R: 1 soldado muerto, 1 herido.

Marzo 11 , a las 06:00 horas en el barrio la Inmaculada de Buenaventura, se activó bomba y destruyó robot antiexplosivos. Mismo día, en el corregimiento de Montebello, en Cali, se atacó patrulla motorizada de la policía. R: 4 policías muertos, 3 heridos entre ellos un mayor. Propios: dos heridos leves.

Marzo 16, combates con ejército durante 4 horas en el sitio la Varazón, municipio de Samaniego, Nariño. Se combatió con la aviación por 2 horas en el mismo sitio. R: 4 soldados muertos, 5 heridos. Propios: dos guerrilleros heridos.

Marzo 17, combates con paramilitares durante 5 horas en el sitio Bocas de Iscuandecito, Nariño. Se desconocen bajas. Propios un herido.

Marzo 20, combates con ejército en vereda Tallanví, municipio de Cumbal, Nariño. Mismo día, se detonó minado en el mismo sitio. R: 2 soldados muertos, 3 heridos.

Marzo 21, francotiradores dieron de baja a soldado en La Planada, de Samaniego.

Marzo 22, combates con infantes de marina en sitio Taija, municipio del Charco. Mismo día, se combatió durante 4 horas en Taija.

Marzo 23, combates en Taija. R: 2 infantes muertos.

Marzo 24, activado minado a patrulla del ejército en la Carbonera, de Barbacoas, Nariño. R: 3 militares muertos, 2 heridos.

Marzo 25, hostigados por dos ocasiones infantes de marina en El Rosario, municipio del Charco. R: 3 infantes de marina muertos. El mismo día, hostigados los paramilitares en Taitan, en Cumbitara. Marzo 26 y 27 hostigado ejército en sitio Bolívar, municipio de Satinga. El mismo día combates con infantes de marina en San Pedro, municipio de La Tola. Resultados: 2 infantes muertos. Recuperados 2 fusiles Galil 2.23 con 6 proveedores y 200 tiros para los mismos. Mismo día, combates por dos horas con infantes de marina en sitio el Salto del Magdalena, municipio de la Tola. R: un capitán de la infantería de marina y dos infantes muertos.

Marzo 29, combates con el ejército en sitio La Varazón, municipio de Samaniego Nariño. SDR. Se le detonó un minado. SDR. Hostigada patrulla de infantes de marina, en sitio Polita, municipio del Charco Nariño, de las 13:00 hasta las 13:30 y de las 15:00 hasta las 15:40 horas. SDR. PTSN.

Marzo 30, de las 14:00 hasta las 16:00 horas se hostigó patrulla de infantes de marina, sitio Taija – Pulvusa, del Charco - Nariño. SDR. PTSN. De las 16:00 hasta 17:00 hostigados paramilitares en sitio Taitan, de Cumbitara - Nariño. Se desconocen bajas enemigas PTSN.

Marzo 31 , a las 13:00 horas hostigada patrulla del ejército en sitio Las Lajas, en Satinga – Nariño, por espacio de 15 minutos. SDR. PTSN. De las 17:00 hasta las 20:00 horas se combatió con paramilitares y ejército del batallón Boyacá, en sitio La Roncadora, de Cumbitara - Nariño. SDR. Propios 2 heridos.

Abril 1 , a las 08:00 horas un comando del 29 frente hostigó patrulla militar en la vereda Bolívar, de Satinga, por espacio de 10 minutos. Se desconocen bajas enemigas PTSN. A las 14:00 hasta las 15:00 se combatió con paramilitares y ejercito en el sitio Nulpí, municipio de Cumbitara. Se desconocen bajas enemigas PTSN. A las 17:00 hasta las 18:00 se combatió con infantes de marina vereda Pulvusa. Resultados: 3 infantes de marina muertos PTSN.

Abril 2, de las 16:00 hasta las 18:00 se combatió con infantes de marina, sitio Pulvusa. SDR. PTSN.

Abril 3, de las 06:00 hasta las 06:30 horas, hostigada patrulla de infantes de marina en vereda Triviño, El Charco - Nariño. Resultados: 2 infantes de marina muertos PTSN.


Guerrilleros del Bloque Móvil
Enero 4, patrulla del ejército entró en campo minado en el páramo de Los Alpes de Florida - Valle. R: 2 soldados muertos. Enero 5, combates con ejército y paramilitares en las bocas del río Garrapatas. R: 3 soldados muertos, 1 herido.

Enero 14, instaló retén en sitio Villa Hermosa (Valle) y quemaron 5 tractomulas.

Enero 17, se emboscó y activó explosivo a camión que transportaba ejército en el Llanito, vía Florida - Miranda, Valle. R: bajas militares sin determinar. Más tarde, murieron expertos anti explosivos, que desactivaban otro minado.

Enero 18 , se hostigó patrulla del ejército en El Horno, corregimiento de Monteredondo, en Miranda - Cauca. El mismo día cayeron en dos minas: R: 2 muertos y 2 heridos. El mismo día comando chocó con patrulla del ejército en Las Brisas, Florida - Valle.

Enero 20, comando penetró y hostigó a patrulla del ejército en Las Brisas, municipio de Florida, Valle. La misma patrulla dio muerte a dos civiles de Vallecito, corregimiento de Santo Domingo y luego los presentó como guerrilleros muertos en combate.

Enero 22, tropas cayeron en minado en Las Brisas. R: un soldado muerto y un herido. Y en otro minado en el páramo de los Alpes, de Florida Valle. R: 2 heridos.

Enero 24, soldados del ejército cayeron en minado sitio Los Alpes de Florida. R: un soldado muerto, un herido. Combates con paramilitares en bocas del río Garrapatas. R: 6 paramilitares muertos, 6 heridos. Recuperado motor 40.

Febrero 2, comando chocó con ejército en Monte Loro, Valle.

Febrero 4, combates con ejército en sitio López. R: un helicóptero averiado.

Febrero 8, combates desde las 16:00 hasta las 17:30 horas con paramilitares en sitio Santa Rosa, río Garrapatas. R: 4 paramilitares muertos, 6 heridos. Recuperadas 3 cananas para PKM y una granada 60 mm.

Febrero 7 y 12 patrulla del ejército cayó en minados en el páramo de los Alpes, en Florida Valle.

Febrero 9, golpe de mano contra 3 soldados en el corregimiento de La Marina, de Tulúa. Recuperados: 1 ametralladora M-60 con una canana, dos fusiles Galil 556 con toda la dotación y 4 granadas.

Febrero 15, choques con ejército en los Alpes de Florida.

Febrero 17, se hostigó ejército en Pueblo Nuevo, Florida Valle.

Febrero 20, emboscada patrulla del ejército en Tairona, entrada al municipio de Florida. R: 4 soldados muertos, 11 heridos.

Febrero 22, activado campo minado a ejército en La Roblera, municipio de Buga. R: 2 suboficiales y 3 soldados muertos y 6 heridos.

Marzo 2, se hostigó patrulla del ejército, en Miranda, Cauca.

Marzo 4, tropas del ejército cayeron en minado en vereda Miravalle, municipio de Florida. R: 1 soldado muerto, 1 herido. También fue hostigada patrulla en la misma vereda. Resultados: un soldado muerto.

Marzo 10, se hostigó patrulla la infantería de marina en sitio Los Tanques, sobre el kilómetro 18 vía al mar. R: 1 militar muerto, 2 heridos. El mismo día, hostigada patrulla del ejército en el sitio Gallinero, sobre la vía Cabal Pombo.

Marzo 15, se hostigó patrulla del ejército en sitio La Altamira de Florida Valle. R: 2 soldados heridos. También cayeron en dos minas. R: 2 soldados muertos, 2 heridos.

Marzo 16, se activó minado al paso del ejército en el Retiro, de Pradera Valle. R: 1 cabo y 2 soldados muertos, 2 heridos. También se activó minado al paso de patrulla de policía en la cabecera municipal de Florida, R: 3 policías heridos, el carro averiado.



Guerrilleros de la Columna Jacobo Arenas
Febrero 17 y 19, hostigamientos a ejército en Jambaló. R: 1 soldado herido.

Febrero 25, combates con ejército durante de 2 horas en vereda Santa Rita, de Toribío Cauca. Nota: estas tropas son las que se hacen pasar por las llamadas Águilas Negras que han torturado y asesinado a varios indígenas. R: un soldado muerto, 2 heridos. Propios: un guerrillero muerto. Detonado minado a patrulla de la policía en la vía Caloto Corinto, vereda Bodega. R: un policía muerto, 4 heridos, una camioneta semi destruida.

Febrero 27, instalado retén por dos horas en La Panamericana, sitio El Descanso.

Marzo 1, hostigado puesto de policía de Siberia, en Caldono Cauca. R: un policía muerto. Hostigado ejército en la vereda 20 de Julio, municipio de Caldono, con artillería y fusilería. R: 2 soldados heridos.

Marzo 7, instalado retén por 8 horas en la vía Panamericana, sitio El Descanso, de Caldono. Se combatió con el ejército.

Marzo 8, hostigado puesto de policía de Siberia municipio de Caldono. R: 1 policía herido. Mismo día, se hostiga por tres ocasiones, con fusilería y artillería al ejército ubicado en la vereda el 20, municipio de Caldono y también hostigado en la vereda El Azul, de Caldono.

Marzo 12, hostigado ejército con artillería y fusilería en la vereda el Belén de Caldono. R: 2 soldados muertos, 2 soldados heridos.

Marzo 9, dados de baja dos policías en El Pital, corregimiento de Mondomo.

Marzo 10, instalado retén en El Pital y otro en La Agustina de Santander de Quilichao.

Marzo 11 , combates con ejército en La Agustina. R: 1 soldado muerto. Mismo día, combates con ejército en El Crucero de San Pedro, Santander. Al mismo tiempo se instaló retén en la vía Panamericana. Se hostigó con artillería al ejército en la hacienda El Japio, municipio de Caloto y se paralizó el tráfico una hora entre Caloto y Santander de Quilichao. Se hostigó en dos ocasiones con artillería al ejército en la vereda El Rosal. Marzo 16, combates con ejército en la vereda Vilachí, de Caldono. Marzo 17, choques con ejército en la vereda El Turco, de Santander de Quilichao. R: 2 soldados muertos, uno herido. Propios: un guerrillero muerto.

Marzo 18, hostigado ejército en Vilachí.

Marzo 19, hostigado ejército en la vereda Plan de Zúñiga, de Caldono. Marzo 22, golpe de mano a tropas del batallón José Hilario López en la Esmeralda, sitio las Torres de Caldono. R: 2 soldados muertos. Recuperados 2 fusiles Galil 2.23 con 2 proveedores y 70 cartuchos para el mismo.

Marzo 23, atacado grupo paramilitar en Santander de Quilichao – Cauca. Un paraco y un soldado muertos. PSN.

Abril 2, emboscada patrulla de la policía, a las 16:00 horas en el municipio de Silvia, Cauca. Resultados: 4 policías heridos. 1 teniente y 1 subintendente muertos. Se combatió con. SDR. PTSN.



Comando Conjunto Adán Izquierdo:
Enero 1, entró patrulla de ejército a campo minado entre Santa Bárbara y San Jorge, Tolima. R: dados de baja 10 militares. En San Luis – Huila, ejército cayó en minado. SDR.

Enero 4, hostigado ejército en La Gallera, Rioblanco por 20 minutos. SDR.

Enero 8, hostigado ejército entre La Laguna y El Moral. SDR.

Enero 10, se combatió con ejército en El Davis, Tolima, por una hora. R: 2 soldados muertos.

Enero 12 y 13, activadas tres minas contra el ejército en el filo del Diablo, La Hacienda en Gaitania. SDR.

Enero 16, combates en el río Guayabo, en Marquetalia. 2 soldados muertos. 2 guerrilleros muertos.

Enero 19, comando chocó con patrulla de ejército en finca La Linda, corregimiento de las Hermosas, Tolima. SDR.

Enero 20, hostigado ejército en San José de las Hermosas por 2 horas y media.

Enero 21, ejército entró a campo minado entre San José y El Cairo, Cañón de las Hermosas. R: bajas militares sin determinar.

Enero 26, hostigado ejército en Santa Isabel, Tolima, finca Berlín. Enero 27, hostigada patrulla en Junín, de Venadillo Tolima. R: 2 soldados heridos.

Enero 29, patrulla del ejército entró en campo minado en El Cairo cañón de las Hermosas. R: 2 militares heridos.

Enero 31, Entró patrulla de contraguerrilla a campo minado. R: 5 militares dados de baja.

Febrero 2. Combates con el ejército en San Miguel, Gaitania, durante 2 horas. 5 chulos muertos, 3 heridos. PSN.

Febrero 23, emboscada patrulla del ejército entre Cerro Leticia y La Carabina, en Ortega Tolima. R: 4 militares muertos, 3 heridos. Recuperados 3 fusiles, un mortero 60 mm tipo comando.

Febrero 24, hostigado ejército en Junín, Tolima. Mismo día se instaló retén durante 6 horas en la vía Santa Isabel Venadillo y se distribuyó propaganda. Mismo día, hostigada patrulla del Batallón Rook en Anzoátegui, Tolima. Bombardeos de los kafires y los helicópteros en La Hacienda, Gaitania. Averiado un helicóptero. PSN.

Marzo 1, hostigada policía en Junín. Mismo día, combates con ejército en vereda Guaimaral de Santa Isabel. Mismo día, emboscada patrulla de ejército en La Aguada, corregimiento de Junín, Venadillo. R: 5 soldados muertos, 16 heridos. Recuperados 2 fusiles 556, 11 proveedores y 530 tiros, 2 chalecos, 4 granadas, 2 cananas para M-60, 2 radios de comunicación y 5 equipos con su dotación. Propios: un guerrillero muerto.

Marzo 9. Combates durante todo el día en La Hacienda, Gaitania. SDR. PSN.

Marzo 13. Hostigamientos al ejército con artillería en La Hacienda, Gaitania.

Marzo 18, choque con el ejército a las 17:30 horas por espacio de media hora, en el filo de Juan Eslava, en La Hacienda. SDR.

Marzo 28, se hostigó al ejército en la vereda San Isidro (Planadas), desde las 16:00 hasta las 17:30 horas SDR.

Marzo 29. Combate con ejército en La Hacienda, Gaitania. 1 soldado muerto. 1 guerrillero herido.

Marzo 30, se peleó con el ejército en la vereda El Mirador (Planadas), desde las 16:00 hasta las 17:30 horas. SDR.

Abril 1, combates con el ejército en La Hacienda, Gaitania – Tolima, de las 13:00 a las 15:00 horas. SDR.



Acciones conjuntas del Bloque Móvil con la columna Jacobo Arenas o con unidades de los Comandos Conjuntos

Enero 27, combates durante 4 horas con ejército en La Mesa Río Loro, Valle. A las 11:00 horas el ejército entró a emboscada en sitio El Rumor. R: un teniente y dos soldados muertos y 3 militares heridos. A las 13:00 horas, nuevos combates. Muerto un soldado.

Enero 28, francotiradores dieron de baja un soldado en el corregimiento de Barragán, Valle.

Febrero 20, hostigado con artillería ejército en Robles, jurisdicción de Buenos Aires, Cauca.

Febrero 21, francotiradores dieron de baja a dos soldados, en la Explanación, jurisdicción de Buenos, Aires Cauca.

Febrero 23, combates con ejército en El Plateado. El mismo día, combates con ejército en Nayita, jurisdicción de López de Micay, Cauca. R: 4 soldados muertos, varios heridos. Propios: un herido.

Marzo 4, combates con ejército en sitio El Hoyo, corregimiento de Santa Lucía, Tuluá. Desde las 09 hasta las 16 horas.

Marzo 10, hostigada con artillería base militar de La Salvajina, en Suárez Cauca.

Säkerhetschef på gruvjätten Drummond (USA) anklagas för mordplan mot senator Petro

3240 tecken
TEGUCIGALPA / 070425 / ”Justitiekanslern har den senaste månaden offentligt sagt att mordplanerna mot senator Gustavo Petro blir allt konkretare och har krävt att hans personliga livvaktsskydd måste förstärkas. Petro själv påstår att en pensionerad arméöverste är den som i sällskap av en grupp professionella mördare har utarbetat de konkreta mordplanerna mot senatorn. Att dessa mordplaner nu dessutom kombineras med en polisiär razzia på Petros arbetsrum i kongressen, måste ses som en allvarlig väckarklocka, både för Petro som för tillståndet i den colombianska nationen”.

Skrev jag igår, den 24 april.

I dag, den 25:e april 2007, framkommer det att den “pensionerade arméöversten” Julián Villate, som han heter, också är det amerikanska gruvföretaget Drummonds säkerhetschef.

Drummondledningen i Colombia säger enligt ett pressmeddelande att “Drummond tar avstånd från alla anklagelser som syftar till att drar in företaget med brottsliga aktioner eller med illegala grupper och framhåller sin vilja att samarbeta med myndigheterna när som helst”, enligt dagstidningen El Tiempo.

Petro uppger att hans situation för varje dag blir allt mer ansträngd. Igår framkom det att hans mor, Clara Urrego och hans syskon, har mordhotas skriftligt och per telefon.

Mördade gruvarbetarledare

Drummond kommer att rannsakas i USA för anklagelser som handlar om inblandning i morden på tre fackföreningsledare på Drummond som ägde rum 2001.

Den kvinnliga domaren Karon Bowdre ansåg, för sitt beslut, att det colombianska gruvfacket Sintramienergetica hade tillfört tillräcklig dokumentation för att öppna rättsprocessen i USA.

Valmore Locarno Rodriguez, Victor Hugo Orcasita Amaya och Gustavo Soler Mora, två ordförande och en vice ordförande i det lokala gruvfacket, mördades vid olika tidpunkter 2001 framför sina arbetskamrater när de transporterades av företagets egna bussar. Fackföreningsledarna som kände till mordplanerna vädjade till företagsledningen att ge dem tillstånd till att övernatta inne på företagets anläggning, vilket vägrades. Utanför gruvportarna väntade de paramilitära bödlarna på att verkställa morden vilket också skedde.

Enligt Rafael Garcia, DAS’ förre chef för Informations- och säkerhetspolisens databas, betalade Drummond de paramilitära dödsskvadronerna 217.000 dollar för att utföra mordet på de tre stridbara gruvarbetarledarna, en anklagelse som företaget konsekvent har förnekat.

Men efter domare Bowdres sensationella beslut sa Derek Baxter, advokat i den fackliga advokatpoolen Internacional Labor Rights Fund, som stöder det colombianska facket:

– Jag hoppas att beslutet är en varning för de multinationella bolagen som till exempel Drummond och de som opererar i Colombia att de begriper att de står inte över lagen, att de inser att vi kommer att ställa dem inför rätta om de bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Förra året mördades 70 fackligt aktiva i Colombia. Nyligen fängslades (men släpptes senare) Jorge Noguera, landets högste chef för presidentens politiska säkerhetspolis DAS, anklagad för att ha överlämnat namnlistor till paramilitärerna på 23 fackliga ledare varav sju senare avrättades av paramilitärerna.

Dick Emanuelsson

USA-bolag stäms för mordvåg i Colombia

Den mördade fackordförandens änka är mordhotad och väntar i El Salvador på asyl i Sverige.

(BOGOTA 2002-03-23 ) USA-företaget Drummond anmäls nu inför amerikansk domstol i delstaten Alabama. Anklagelsepunkten är att ha anlitat paramilitära dödsskvadroner i Colombia mot den fackliga organisationen. Under 2001 mördades inte mindre än sex fackföreningsledare, däribland två ordförande och en vice. Det colombianska gruvarbetarförbundet får stöd av både Stål- och Gruvarbetarförbunden i USA.

* * *

– På grund av den miserabla behandling av arbetsledningen och det våld som arbetarna utsattes för av paramilitärerna, insåg vi behovet av att organisera oss. Därför bildade vi en lokal fackklubb 1996.

Det säger Francisco Jaramillo, ordförande för Sintramienergética, Energi- och Gruvarbetarförbundet i Colombia. Hans berättelse är skakande och handlar inte bara om mordhot, mord eller försvinnanden, utan också en ren kolonial behandling av arbetarna.

Slog hjälmen i huvudet

En av de fackliga ledarna från området, men som inte vågar uppge sitt namn, hävdar att nordamerikanerna som är verksamma som arbetsbefäl på Drummond i Colombia, har ett förflutet i USA:s väpnade styrkor som stamanställda. Deras erfarenhet av umgänge med människor är av ett helt annat slag än vad en ordinär förman har.

Jaramillo bekräftar denna bild:

– När ’Los Gringos’, arbetsledarna, inte gillade en arbetare, bestraffades denne genom att arbetsledaren tog arbetarens hjälm och slog honom med den i huvudet. Förmannen beordrade armébataljonen, som finns inne på företaget, att kasta ut arbetaren på landsvägen utanför anläggningen. Denna väg utgör en ständig fara ty där frekventerar paramilitärerna hela tiden. Ser de en arbetare där, likvideras han.

Arbetarna utsattes inte bara för de rent fysiska hoten och förföljelserna på Drummond. USA-företaget ville också att USA-lagar skulle råda. Drummond betalade övertid enligt USA-lagar och inte colombianska. Men facket satte sig emot och anmälde företaget till arbetsmarknadsministeriet i Bogota. Men fortfarande betalar företaget inte enligt lagen.

Underjordiska möten

När facket bildades 1996 blev företaget rasande. Aggressioner och fördöljelse inleddes mot både fackledarna som de fackligt anslutna. De sistnämnda avskedades medan de oorganiserade stimulerades.

I USA är det mycket vanligt att företaget föreslår den enskilde arbetaren en så kallad kollektivpakt. Den innebär att löner och andra sociala och ekonomiska villkor fastställs individuellt. Denna pakt existerade också på Drummond men konkurrerades ut när facket trädde in på arenan och krävde kollektivavtal.

– Det var hårda tider. Vi var bara 36 kamrater som var anslutna till den nya fackklubben. Vi kunde inte verka öppet utan tvingades att hålla våra möten i djungeln eller i bergen. Så hård var förföljelsen. Trots att vi var i kraftig minoritet gentemot de oorganiserade, hotade vi med strejk för rätten att sluta kollektivavtal. Dessa modiga 36 kamrater förde fram sina avtalsförslag och lyckades erövra ett kollektivavtal i slutet av detta år.

Blodprov och lögndetektor (!)

Företaget från ”Världens största demokrati”, som den förre folkpartiledaren Gunnar Helén beskrev USA för 20 år sedan, använde sig av lögndetektorer för att fråga om arbetaren hade stulit, om arbetaren hade kännedom om den lokala vänstergerillan och hans inställning till företaget. Francisco Jaramillo berättar att även dessa förnedrande brott mot ILO-rekommendationer anmäldes inför ministeriet i Bogota.

– Om en arbetare inte vill genomföra en arbetsuppgift som han inte fått utbildning på, skickas han till företagsläkaren som tar blodprov för att kontrollera om arbetaren har druckit dagen innan. Skulle de finna spår av alkohol i blodet avskedas han omedelbart.

– Fackets modiga strid har de samtidigt förvandlat det till militärt mål för de paramilitära grupperna. Från och med 1999 riktades mordhoten direkt mot fackföreningsledarna. År 2000 informerade vi åklagar- och alla berörda myndigheter och krävde beskydd för fackets ordförande Valmore Locarno.

Mordvågen

Den 12 mars 2001 mördades Locarno. Men även hans ersättare skulle gå samma öde till mötes i mitten av oktober.

Den 38-årige tvåbarnspappan Gustavo Soler Mora tog över ordförandeklubban efter Locarno. Tillsammans med vice ordföranden Victor Orcasita tog de en av många bussar med arbetare från gruvan den ödesdigra lördagen när just deras buss stoppades av tungt beväpnade paramilitärer. De förde bort gruvarbetarledarna som senare påträffades döda, skjutna i huvudet och med spår av brutal tortyr. Soler och Orcasita mördades just när de och gruvfacket hade överlämnat fackets avtalskrav till USA-bolaget.

Omedelbart utlystes strejk i gruvorna i La Loma och Ciénaga i protest mot morden. Strejken blev total och höll på i tio dagar.

Misstankar började att gro bland facket och arbetarna om var mördarna kunde spåras. Den ansvarige för matsalen, Jaime Blanco, befann sig ständigt omgiven av en grupp beväpnade personer. Enligt fackets ordförande tillhör Blanco ledningen för de paramilitära grupperna i området. Men ingen vågade vittna inför myndigheterna.

– Många arbetare avstod hellre från att äta än att ta emot maten när tungt beväpnade personer fanns vid utspisningen. Detta anmäldes av facket. Svaret kom snabbt: Fackets ledning utpekades öppet av Jaime Blanco som ”medhjälpare till gerillan”. Bulletiner spreds där fackledningen utpekades som ”subversiva”.

Vänder sig till USA

Inför detta makabra panorama, där anställda och deras fackliga representanter mördas, hotas och förföljs av de paramilitära grupperna, har företaget inte gjort några uttalanden eller krävt en grundlig polisundersökning. Därför har facket nu vänt sig till USA och delstaten Alabama, där företagets huvudkontor är beläget och fått fullt stöd av Gruv- och Stålarbetarförbundet.

– Vi har vänt oss till inrikesministeriet, justitieministeriet, till riksåklagaren och till självaste presidenten i Colombia för att få beskydd. Men inget har hjälpt. Därför har vi vänt oss till våra kamrater i USA med en vädjan om hjälp och stöd. Vi har informerat dem ingående, att där vi arbetar och agerar fackligt, så gör vi i det i skuggan av paramilitär närvaro.

– Inför företagsledningen har vi under flera år krävt att de mordhotade arbetarledarna ska få övernatta på arbetsplatsen för att undvika att resa hem på kvällen. Men företagsledningen har vägrat gå med på detta krav. Gustavo Soler, strax innan han mördades, förde fram detta i ett brev till företaget. Men företaget svarade kallsinnigt nej, medveten om riskerna att lämna gruvan efter varje kvällsskift. Utanför väntar i natten dödsskvadronerna. . .

Paramilitär skatt

Jaramillo säger att fackets bevis för anklagelseakten är de faktiska händelserna. Och som om terrorn inte skulle vara nog, har paramilitärerna också börjat att beskatta arbetarna.

– Vi rapporterade till företaget om att paramilitärerna nu tvingar arbetarna att betala en skatt var 14:e dag då 14-dagarslönen betalas ut. Skatten uppgår till 50.000 pesos (ca 240 kr, reds anm). Så agerar paramilitärerna i gruvzonen men företaget säger inte ett knyst.

Inte bara i gruvområdena tar paramilitärerna ut denna skatt. I stora städer som Valledupar, länshuvudstad i länet Cesar, betalar skoputsare, kaffeförsäljare och alla andra små affärsidkare skatt till paramilitärerna. När inte myndigheterna ville agera, tog gruvfacket initiativ till en Frente Comun, en gemensam front mot denna makabra beskattning. Men nästan dagligen mördas människor som sätter sig upp mot det paramilitära barbariet.

Företagsledare & paramilitärer

När den förre ordföranden för gruvfacket mördades i oktober 2001, deltog arbetsmarknadsministern Angelino Garzon i ett möte med den högsta ledningen för USA-företaget. Arbetarna och fackets ledning namngav de starkt misstänkta mördarna, vilket Garzon är vittne på. De namngav också personer ur företagsledningen som de påstår har direkta förbindelser med de paramilitära dödsskvadronerna.

– Företagsledningen lovade att genomföra en grundlig undersökning av uppgifterna för det var konkreta namnuppgifter på företagsledare som beordrade mordet via paramilitärerna på Gustavo Soler. Arbetsmarknadsministern är vittne på dessa uppgifter som inte kom från oss utan från arbetarna.

Alla känner mördarna

I gruvbyn La Loma känner alla till vilka som är paramilitärerna, berättar fackledarna. Myndigheterna, polis och militär vet vilka de är för de samarbetar med paramilitärerna. De internationella människorättsorganisationerna har många gånger anklagat militär och polis för dessa intima kontakter med paramilitärerna. Men i Colombia gör de ansvariga ingenting! säger en förtvivlad Jaramillo

– Med anledning av mötet med ministern, informerades han om existensen av en militär bas vid ingången till gruvan. Till denna bas anländer paramilitärerna och samtalar med militärerna. De äter och ibland övernattar de också på basen. Företaget bryr sig inte om kritiken, trots att även inrikesministern deltog på mötet.

Det säger Joaquin Romero, ordförande för Funtraenergética som samlar fackföreningarna inom hela energisektorn, gruvor, olja och energi, också Sintramienergética.

– Detta företag, som bryter mot de grundlagsfästa fackliga fri- och rättigheterna, vad myndigheterna gör är att belöna det. När en militär bryter mot de mänskliga rättigheterna så befordras han. På samma sätt fungerar de nya lagarna inom gruvsektorn som ger företagen, som till exempel Drummond, lägre skatter. Det är makabert! säger Romero.

Övernattar inte på samma plats

Polisens ignorans är total, menar Jaramillo, som ger exempel på hur människor har mördats 3-4 meter från en polis som inte rör ett finger. Detta laglösa tillstånd har försatt denna del av Colombia i skräck. Den sönderslagna arbetsrätten och de nyliberala arbetsmarknadslagarna har försvagat facket och delat in arbetarna och de anställda mellan organiserade och oorganiserade, mellan de som vågar kräva sin rätt med risk för livet och de som ber till Gud att ”Patron” inte ska avskeda honom i morgon.

Gruvarbetarförbundets ordförande är själv ett offer för det oförsonliga kriget mot facket i Colombia. Sedan 1997 övernattar han inte två nätter på samma plats. Kamraterna i fackklubbarna han besöker sörjer för hans uppehälle, mat och resekostnader, som sker i all hemlighet. I annat fall skulle han lätt bli en ”Dödens lammunge”.

– Bekämpar man inte de paramilitära grupperna och samtidigt rensar upp i de militära och polisiära styrkorna, så spelar det ingen roll hur mycket pengar man anslår till beskydd för de mordhotade fackledarna, säger Joaquin Romero. Förr eller senare mördas vi. ILO:s rekommendationer har ratificerats av Colombia men de följs inte, det är sanningen.

Polisens inblandning tydlig, menar Jaramillo, som ger exempel på hur människor har mördats 3-4 meter från en polis som inte rör ett finger. Detta laglösa tillstånd har försatt denna del av Colombia i skräck.

Gruvarbetarförbundets ordförande är själv ett offer för det oförsonliga kriget mot facket i Colombia. Sedan 1997 övernattar han inte två nätter på samma plats. Kamraterna i fackklubbarna han besöker sörjer för hans uppehälle, mat och resekostnader, som sker i all hemlighet. I annat fall skulle han lätt bli en ”dödens lammunge”.

Även Coca Cola i Colombia har anmälts av facket av samma motiv. I maj kommer domaren i en domstol i Florida att fatta beslut om han ska inleda en rättslig process mot USA-giganten eller inte. Även här har Stålarbetarförbundet gått in med stöd och juridisk assistens. Samma advokat i USA som är ombud för facket på Coca Cola, har nu också ansvaret för stämningen mot Drummond i delstaten Alabama.

Han företräder facket och de anhöriga, med Janeth Boloco, änka till den mördade Valmore Locarno, i spetsen. För även de anhöriga är målsägare i stämningen mot Drummond.

– Janeth befinner sig i El Salvador tillsammans med sina två barn och väntar på besked från svenska ambassaden i Bogota om politisk asyl i Sverige. Hon är starkt mordhotad av paramilitärerna. Som om ångesten och sorgen över sina mördade inte skulle vara nog, fängslades hon dessutom när hon anlände till El Salvador. Som colombian är man stigmatiserad i hela världen och utpekad som knarkhandlare.

Stämningen mot Drummond lämnades in den 14 mars i Alabama och facket väntar på domarens beslut om han ska öppna en rättslig process eller inte mot det mäktiga Drummond.

Dick Emanuelsson

------------------

USA-solidaritet från fackförbund

Morden har starkt fördömts av Internationella Energiinternationalens (ICEM) generalsekreterare Fred Higgs.

– Vi kräver av den colombianska regeringen att den ställer de ansvariga för morden inför rätta. Fram tills att myndigheterna inte har genomfört en grundlig undersökning av dessa mord, är misstankarna att mördarna inte agerade ensamma, sa Higgs efter morden i slutet av förra året.

Morden på gruvarbetarledarna rönte också stor uppmärksammat bland USA:s Gruvarbetarförbund, UMWA, United Mine Workers of America som fördömde morden.

– Vi fördömer å det bestämdaste morden på våra fackföreningsbröder, sa Jerry Jones, vice ordförande i det amerikanska gruvfacket som också är anslutet till ICEM.

De bägge mäktiga USA-förbunden ställer nu upp med allt tänkbart stöd till ett fackförbund som riskerar att fysiskt likvideras.

Dick Emanuelsson
--------------------------------

FAKTA: Kolreserver i världen
Europa
15,2%
Nordamerika
24,2%
F.d. Sovjetunionen
23,4%
Kina
11,1%
Australien
8,8%
Afrika och Mellanöstern
6%
Syd- och Centralamerika
1,0%
Asien och övriga
10,3%
Källa: Drummonds Ltd. Sociala verksamhetsrapport för 1995-2000.

-------------------

Exportländer för gruvbolaget Drummond
Länder:
miljoner ton:
Storbritannien
1,020,914
USA
1,438,819
Nederländerna
1,120,038
Israel
697,231
Tyskland
4,554,996
Danmark
286,177
Italien
146,180
Kanada
127,263
Frankrike
292,396
Portugal
436,579
Övriga
1,188,802
TOTALT:
6,754,399 *
* Utgör 23 % av den totala världsexporten.

Paramilitär och militär skyldiga till nästan alla mord på fackligt aktiva i Colombia

3990 tecken

INTERNATIONELL FACKLIG RAPPORT OM COLOMBIA:

TEGUCIGALPA / 070425 / Enligt en studie utförd av Internationella Fackföreningskonfederationen, IFK *, över 15 års terror mot facket i Colombia, konstaterar IFK att det är de paramilitära grupperna och de väpnade styrkorna som utför nästan alla mord och brott mot den colombianska fackföreningsrörelsen.

– I motsats till vad regeringen anför, är dessa mord inte offer orsakade av den interna väpnade konflikten. Dess namn (offren, reds anm.) utgör en del av de 2.245 arbetare som mördats i Colombia mellan 1991-2006, av vilka 97 procent mördades av militär eller paramilitär medan gerillan eller andra aktörer är ansvariga för tre (3) procent.

Det sa Janek Kuczkiewicz, chef för IFK:s människorättsenhet, under en internationell konferens om Colombia som arrangerades i EU-parlamentet den 19 april i år.

På 16 sidor gick den internationelle fackföreningsledaren i genom hur det colombianska facket med mord, tortyr, våld, hot och förföljelse systematiskt har förpassats utanför landets arbetsplatser. Av de mördade var 22 procent fackliga ledare.

Den nuvarande Uriberegimen och hans vicepresident, Francisco Santos, hävdar ständigt att de har lyckats få ned siffrorna på antalet mördade av fackligt aktiva i Colombia. Kuczkiewicz underströk att 2005 mördades 70 personer och 2006 75 fackliga aktiva colombianer. År 2005 mördades i hela världen 115 personer, i dessa siffror reflekteras proportionerna för våldet mot facket i Colombia.

Inga fackliga rättigheter

– Detta våld stoppar inte! varnade Kuczkiewicz. Men vid sidan av det fysiska våldet existerar det också en systematisk kampanj från arbetsgivare och regering mot de fackliga fri och rättigheterna, mot rätten till kollektivavtalsförhandlingar och denna offensiv slår mot fackföreningsrörelsens innersta väsen.

– Exemplen är otaliga men låt oss ta framförhandlade kollektivavtal. Fram till 1998 registrerades i genomsnitt 800 nya kollektivavtal som varje år gynnade 200.000 arbetare. Förra året (2006) slöts enligt Arbetsmarknadsdepartementet (i Colombia kallat Ministeriet för Socialt Skydd) 89 avtal som omfattade 38 000 anställda och det för en yrkesaktiv befolkning på 18 miljoner colombianer.

Som om spiken i kistan för hur facket i Colombia systematiskt har exkluderats från den grundlagsenliga rätten att fritt välja eller organisera sin fackförening, nämnde Kuczkiewicz att år 2005 avvisades 71 ansökningar om att bilda fackföreningar i landet. Även strejkrätten är en schimär. Regeringen avvisar nästan konsekvent alla varsel om strejk, utlysta av facken.

Säkerhetspolisens dödslista

Kuczkiewicz citerade också den förre informations- och databaschefen Rafael Garcia hos säkerhetspolisen DAS. Denne anklagade sin egen institution för att vara ansvarig för mordet på minst sju fackliga ledare. Av en lista på 23 fackföreningsaktiva som Garcia överlämnade till den förre DAS-chefen Jorge Noguera, mördades minst sju av dessa.

DAS är Colombias hemliga politiska polis, ett säkerhetsorgan som lyder direkt under president Alvaro Uribe. Garcia är dömd till 18 års fängelse för att ha raderat ut datafiler och personakter hos DAS över erkända paramilitära och narkotikaledare i Colombia.

Jorge Noguera avskedades av folktrycket förra året och har fängslats men släppts men kommer, enligt riksåklagare Mario Iguarán, att ställas inför rätta av åklagarämbetet.

Enligt Garcia inrättade Noguera en hemlig avdelning inom DAS för de paramilitära grupperna (AUC). Listan på fackföreningsaktiva överlämnades till AUC som verkställde minst sju avrättningar.

Det är samma grupper som Chiquita Brands International betalade 1,7 miljoner dollar till, cirka 13 miljoner svenska kronor, mellan 1997-2004, i ”omsorg för de anställdas säkerhet”, som företaget hävdade.

Under samma period mördades över 500 bananarbetare av i första hand just den grupp som Chiquita betalade till och som skulle beskydda företagets anställda.

Dick Emanuelsson

* F.d. FFI och CWT, nu sammanslagna med 180 miljoner medlemmar.

Källa: Colombia: Nuevas y condenatorias evidencias de la connivencia entre los servicios de seguridad y los escuadrones de la muerte para asesinar a sindicalistas. http://www.ituc-csi.org/spip.php?article1063&lang=es.

Uribes hårdaste kritiker i kongressen utsatt för polisrazzia

7592 tecken
Några steg kvar till fascism i Colombia

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 070424 /Inte ens vecka har gått sedan senator Gustavo Petro anklagade det politiska etablissemanget i Colombia för att ligga bakom det paramilitära monstret i länet Antioquia och i dag, tisdag eftermiddag, utsattes senatorn för en razzia i sitt kontor i självaste kongressbyggnaden, i det som utgör den lagstiftande församlingens oantastliga högborg i Colombia.

Just nu pågår en febril aktivitet i Colombia och oppositionen är skakad, även om den kanske inte är överraskad av händelseutvecklingen. Carlos Gaviria, ordförande och presidentkandidat för det breda vänsterpartiet Polo Democratico Alternativo (PDA) säger i ett uttalande att han kommer kräva av la Procuraduria, landets motsvarighet till Justitiekanslern, att denne utreder om landets DAS-chef, Andrés Peñate, den hemliga politiska polisen som är direkt underställd president Alvaro Uribe, har utfört spionage mot oppositionens kongressledamöter.

Bakgrunden är ett uttalande av Uribe i torsdags förra veckan där han hävdade att han förfogade över hemliga underrättelseuppgifter om att oppositionen ska ha agerat mot nationens intresse när vissa kongressledamöter haft samtal med olika representanter från USA i teman som frihandelsavtalet TLC.

Familjen Uribe paramilitarism

Senator Petro gick under tre timmars föredragning förra tisdagen detaljerat igenom anklagelser om att familjen Uribe, och framför allt presidentens bror Santiago Uribe, skulle vara inblandad i paramilitära aktiviteter och till och med mord på sina gårdar i länet Antioquia. Offer skulle vara såväl bönder som gerillamän. Föredragningen skakade Uriberegimen som hade förberett sig politiskt under en hel månad, enligt dagstidningen El Tiempo, för att slå tillbaka mot Petro.

Men det var en politisk missräkning av stora mått. Mitt under den chilenske presidenten Michel Bachelets statsbesök i Colombia förra veckan tvingades Uribe ut på arenan för att försvara sig. Men det blev en halvhjärtad insats i den presskonferens där reportrarna hade valts ut selektivt av presidentpalatsets presschef.

Al Gore skyr Uribe som pesten

Uribe har under den senaste veckan fortsatt att drabbas av motgångar. Demokraternas förre presidentkandidat i valet 2000, Al Gore, var kanske den största chocken. Han vägrade till och med att sitta i samma lokal som Uribe när näringslivstidskriften PODER (Colombia) arrangerade en miljökonferens i fredags i Miami. Gore tackade nej att medverka, vilket chockade den colombianska proamerikanska oligarkin i Bogota.

För Uribe är all opposition ”civilklädda gerillasoldater”. Den som inte är med mig är emot mig, den klassiska tesen för radarparet Bush&Uribe. Uribe insinuerade att han har fyra miljoner ”informatörer” som ingår i ett jättelikt nätverk av colombianer direkt underställda armén eller den lokala polisen. Vad vi åser i landet är en militarisering av en polisstat med fascistiska tendenser. Nätverket, ”Red de Cooperantes e informantes” hade, när Uribe tillträdde som president 2002, som målsättning att rekrytera en miljon ”Sapos”, tjallare, som de också kallas av folk i gemen.

Och när nu den politiska oppositionens främste kritiker av Uribes “demokratiska säkerhetspolitik”, liktydigt med fullt krig mot FARC-gerillan och en intern militarisering av det colombianska samhället, Gustavo Petros kontor mitt i kongressbyggnaden utsätts för en razzia av en poliskapten, är det många som drar efter andan och menar att det bara återstår några steg kvar till fascism i Colombia.

Motivet till razzian

’Dagstidningen El Tiempo, ägd av vicepresidentens Santos’ familj, uppgav på tisdagseftermiddagen, att enligt Petro, hade den kvinnliga åklagaren Claudia Maritza Vega Merchán gett order om razzian i kongressen. I Petros kontor återfinns ett jättelikt utredningsmaterial som sammanfattningsvis omfattar två tusen (2000) personer enbart i länet Antioquia som är inblandade på ett eller annat sätt i paramilitära aktiviteter. Och det handlar om personer i de högsta samhällsklasserna.

Men på Petros kontor finns det med all sannolikhet också anteckningar, kartotek över viktiga vittnen som, för att inte mördas, vill vara anonyma. Många misstänker att razzian var ute efter detta kartotek av Petros ”informatörer”. Razzian kan också ses som en varning till dem som tänkt att tipsa den orädde senatorn om uppgifter som kan leda till att personer inom den colombianska politiska eller ekonomiska eliten granskas närmare för sina paramilitära aktiviteter.

Inrikesminister Carlos Holguin hävdade för sin del att det handlade om ett ”övergrepp” men att det är riksåklagarens sak att förklara den anmärkningsvärda händelsen. Men Holguin uppgav också att ”polisbesöket” var en ”juridisk inspektion” och att det handlade om att söka efter kopior av dokument som senator Petro förfogade över sedan tre år.

Riksåklagaren Mario Iguarán sa å sin sida att han inte hade gett order om någon ”juridisk inspektion” eller husrannsakan-razzia av Petros kontor och var lika överraskad som den allmänna opinionen.

– Om den där åklagaren ville ha dessa dokument, varför bad hon mig inte personligen? Jag är inte alls övertygad om den förklaringen, sa Petro i en kommentar.

Före detta gerillasoldat

Gustavo Petro är en kompromisslös kritiker av Uribes ”demokratiska säkerhetspolitik” och även den statliga terrorismen som utövats sedan decennier i Colombia. Petro tillhörde M19-gerillan men säger att han var en mycket dålig skytt. M19 lade ner vapnen och omvandlades till en politisk rörelse 1990-91 och fick stort inflytande över utarbetandet av den nya grundlagen som antogs 1992 av de ledamöter som valts till den konstituerande församlingen den 9 december 1990.

Samma dag attackerade mirageplan och tusentals infanterisoldater FARC-gerillans centrala bas i bergen söder om Bogota. Attacken bröt det fredsavtal som existerat sedan maj 1984 då ”Avtal om Eldupphör i La Uribe” som ingicks mellan FARC och den konservativa president Belisario Betancourts regering. Den liberale presidenten Cesar Gaviria, som valts 1990 till president, gav order om att bryta fredsavtalet och attackera FARC-gerillan och trodde att det skulle bli en promenadseger för armén. Men striderna pågick i tre månader och blev inledningen till ytterligare tio års krig som skördade över 100.000 offer på bägge sidor. FARC-gerillan som 1990 förfogade över uppskattningsvis 40 militära fronter, hade, när fredsamtal med Pastranaregeringen inleddes 1999, över 60 fronter och cirka 20 000 väl beväpnade gerillasoldater.

Mordhotad

Gustavo Petros kritik är inte ofarlig eftersom han drar upp bakgrunden till den paramilitära maffiastaten som vuxit fram det senaste decenniet i Colombia. Länsguvernörer, kongresspolitiker och ett hundratal av Uribes närmaste män sitter antingen fängslade eller så står de på tur att förhöras av åklagarämbetet eller den Högsta domstolen som till Uribes förvåning och besvikelse har tagit på sig flera uppgifter som det paramilitärt infiltrerade åklagarämbetet egentligen skulle ha utfört.

Justitiekanslern har den senaste månaden offentligt sagt att mordplanerna mot senator Petro blir allt konkretare och har krävt att hans personliga livvaktsskydd måste förstärkas. Petro själv påstår att en pensionerad arméöverste är den som i sällskap av en grupp professionella mördare har utarbetat de konkreta mordplanerna mot senatorn.

Att dessa mordplaner nu dessutom kombineras med en polisiär razzia på Petros arbetsrum i kongressen, måste ses som en allvarlig väckarklocka, både för Petro som för tillståndet i den colombianska nationen.

Chiquita dömdes för mutor till tulltjänstemän inblandade i vapensmuggling till paramilitärerna i Colombia

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2007-0424 / I oktober 2001 bötfälldes Chiquita med 100 000 dollar av USA-myndigheterna. Brottet var mutor till höga tulltjänstemän i Colombia. Målet var att förlänga kontrollen och licensen av hamnen i staden Turbo, där paramilitärernas vapen lossades på Chiquitas hamnanläggning.

Företagets lokale vd hade fyra år innan, 1997, sammanstrålat med paramilitärernas (AUC) ledare Carlos Castaño. Från det året inleddes Chiquitas finansiering av AUC, skriver det ansedda veckomagasinet Semana.

Colombias riksåklagare kommer nu att ta upp fallet med vapenlasten till ny rättslig prövning och begär Chiquitas ansvariga direktörer i USA utlämnade till Colombia.

Under rubriken “Chiquita Brands brott i Colombia” [1] redogör Edgar Páez M. nationell ledare för Coca Colaarbetarnas fackförbund Sintrainal om hur 3.000 strejkande bananarbetare hos United Fruit Co 1928 massakrerades av den colombianska armén. I dag heter samma företag Chiquita Brands International och spelar samma oskuld i sin verksamhet som 1928 då general Carlos Cortés Vargas slaktade tusentals män, kvinnor och barn för att kväsa generalstrejken på Cienagas bananplantager.

Páez refererar till Chiquitas finansiering av de paramilitära grupperna i AUC med 1,7 miljoner dollar. Han går tillbaka i tiden fram till oktober 2001, bara nio månader efter att fackföreningsledaren för bananarbetarna i Ciénaga, den 24 januari 2001, hade mördats mitt under avtalsförhandlingar med Chiquita och andra plantageägare i Ciénaga.

”I oktober 2001 bötfälldes Chiquita Brands av USA-myndigheterna med 100.000 dollar för att ha mutat anställda på DIAN (Colombias Nationella Enhet för Skatt och Tull). Motivet var att få licens för att driva tull och hamnverksamheten i staden Turbo i regionen Urabá. I Colombia lades fallet till handlingarna”, relaterade Páez och tillade:

”Impunidad Total”, total straffrihet.

Tribunal mot Chiquita

Ledaren för det fackförbund som har begravt tio fackligt aktiva och ledare, offer för ett antifackligt multinationellt företag, fortsätter sin uppgörelse med Chiquita och uppger att ”Folkens Permanenta Tribunal”, en organisation bestående av ett stort antal internationella jurister från hela världen i samarbete med det ”Sociala observatoriet för transnationella företag, megaprojekt och mänskliga rätigheter i Colombia”, inledde en rannsakningsprocess av Chiquita Brands för ”brottet att finansiera terroristgrupper och vapenhandel med de paramilitära grupperna i Colombia som mål. Tribunalens dom slår fast följande:

“I fallet med det transnationella Chiquita Brands är förhållandet mellan företaget och paramilitarismen mer än uppenbar eftersom bevis presenterades som visar att nämnda företag har bidragit med ansedda finansiella bidrag till de paramilitära grupperna. Företaget transporterade också år 2001 3000 gevär AK47:or och fem miljoner projektiler med de paramilitära grupperna i Cordoba och Urabá som mål, grupper som är ansvariga för tusentals fruktansvärda brott i nämnda regioner. Enligt anklagelserna har ingen brottsprocess utförd av myndigheterna gett något resultat, varvid dessa brott har förpassats till en total straffrihet. I stället förhåller det sig tvärtom; den som uppmärksammar dessa brott ställs i stället inför rätta, förvandlad från anklagande till anklagad. I sammanfattning; arbetsterrorn, med tvång införd i Colombia av staten och de multinationella bolagen, kombinerar, för att nå sina mål, legala och illegala strategier”.

Möte Chiquita-paramilitärer

I en redaktionell text [2] i det ansedda veckomagasinet Semana (kan jämföras med Veckans Affärer) den 17 mars 2007 och under rubriken ”Banana ‘para-republic’”, skriver författarna att ”förbindelserna mellan Chiquita och de paramilitära dödsskvadronerna gick mycket längre än att betala en beskyddaravgift”.

Semana nämner att AUC-ledaren Carlos Castaño sammanstrålade redan 1997 med direktören för Banadex, Chiquitas dotterbolag i Colombia. Från den dagen 1997 och fram till februari 2004, utfärdade Chiquita Brands över ett hundra checker till ett sammanlagt belopp av 1,7 miljoner dollar till AUC.

”Den 7 november 2001 blev Banadex ansvarig för att ha lossat och under fyra dagar ha lagrat 3.400 AK-47:or och fyra miljoner kulor kaliber 7,65”.

Enligt Semana var den blodbesudlade paramilitäre ledaren euforisk och han säger själv att han gjorde ett ”praktmål”. Vapenlasten utgjorde en avgörande händelse rent militärt för paramilitärerna.

Chiquitas mutor

”Dessa händelser ägde rum i den specialtullzon som under åratal låg under kontroll av Banadex och som den kontrollerade tack vare de mutor det (företaget, reds anm.) hade betalat till DIAN”, skriver Semana som tillägger att dessa händelser bekräftats tack vare den process som inleddes på USA:s justitieministerium. Även USA-journalisten Mike Gallhager och den colombianske reportern Ignacio Gomez har bidragit till avslöjandena om Chiquitas inblandning i vapenhandeln.

Chiquita hävdar att företaget samarbetade med de colombianska myndigheterna och att fallet arkiverades och ingen från företaget dömdes för vapenhandeln. Men i ett dokument från OEA (Amerikanska Staternas Organisation), som Semana citerar, beskrivs Turbos hamn som ett mysterium:

”Lossningen av vapen och ammunition utfördes av ett transportföretag kallat Banadex S.A.”.

Semana tillägger: ”I en annan del (av dokumentet) pekar de på att vad som skedde i Turbo var ett mysterium. Journalistiska undersökningar som baserats på rapporter från DIAN framgår hur Banadex använde specialkranar och lastningsverktyg med hög lastkapacitet som inte hade varit nödvändiga om lasten bara skulle ha varit plastbollar. Det berättas också hur de nio containrarna med vapen och ammunition stod fyra dagar på kajen och väntade på lastbilarna som skulle föra dem till Carlos Castaño”.

Semana kontaktade Chiquita Brands i Cincinnati för kommentarer men fick bara ett allmänt pressmeddelande som svar.

Varför AUC och inte militären?

”Men det finns tillräckligt med bevis som visar att detta företag gick mycket längre i sitt förhållande till paramilitärerna (…) Till exempel, i landet har många företag med stor finansiell kapacitet avsatt mark för att på denna sätta upp en polisstation eller militär garnison. Med andra ord; Chiquita hade andra alternativ än att alliera sig med brottslingar. Men det gjorde det inte”.

Det är samma påstående som Colombias förre riksåklagare Alfonso Gómez Méndez som sa: "Frågan är varför företaget inte överlämnade dessa pengar (1,7 miljoner dollar) till de colombianska väpnade styrkorna i stället för de irreguljära grupperna".

Och vi fortsätter med Semanas omfattande reportage den 17 mars:

”Under perioden som Chiquita finansierade AUC, utförde denna grupp tusentals mord i området (Urabá och Ciénaga) och många av deras offer var de bananarbetare som det multinationella bolaget påstådde sig försvara.”

Och som ett dråpslag mot den “colombianska rättstaten avslutar Semana sitt reportage med orden:

”Man kan inte bli annat än besviken för i detta fall har rättvisan agerat från utlandet. Här finns bara våld och korruption kvar”.

Chiquitas vd:ar begärs utlämnade

Colombias riksåklagare Mario Iguarán uppgav efter avslöjandena att Chiquita hade finansierat AUC att han kommer begära de ansvariga inom Chiquita i USA utlämnade till Colombia.

– De bör rannsakas i Colombia, inte bara för betalningen av en utpressning utan för transporter och lagring av en vapenlast av tre tusen AK47-gevär och miljoner kulor kaliber 7,65 som överlämnades till Carlos Castaño, uppgav Iguarán [3] till radiostationen RCN i Bogota.

Riksåklagaren förklarade att fallet med vapenlasten redan har undersökts och tre tulltjänstemän dömdes för att ha underlättat smugglingen. Men det nya är att nu, när Chiquita har avslöjats, kommer fallet i en annan dager.

[1] http://www.sinaltrainal.org/Textos/chiquitabrands.htm
[2] http://www.semana.com/wf_InfoArticulo.aspx?idArt=101602
[3] Colombia pedirá extradición de funcionarios de Chiquita
, 21/03/2007, av Terra/AP
http://www.terra.com/noticias/articulo/html/act775072.htm

EU inför nya importregler för bananer

(BOGOTA 2000-12-20) EU beslutade i tisdags att införa nya importregler som ska gälla tillfälligt fr.o.m. 1 april 2001–2006. De nya reglerna har kritiserats starkt av Latinamerika, med undantag för Ecuador, som drabbas hårt av reglerna. De som favoriseras är EU-ländernas forna kolonier i Afrika, Karibien och Oceanien, ACP. Endast Storbritannien röstade emot i Ministerrådet.

ACP-länderna slipper betala en avgift på 300 euros (270 dollar) per ton bananer för en första importkvot på 850.000 ton. Denna kvot är öppen för alla producenter, tidigare gällde den bara för ACP-länderna vilka nu favoriseras.

Ministerrådet beslutade även att tillföra två importkontigenter till som uppgår till 2,2 miljoner ton samt 350.000 ton bananer. Här betalar producenterna 75 euros (68 dollar) per ton.

Latinamerika förlorar

Enligt latinamerikanska ekonomer kommer de nya importreglerna att betyda ekonomiska förluster i storleksordningen 500 miljoner dollar per år och en ökning av arbetslösheten i regioner med stor produktion av bananer. I Colombias fall kommer framför allt Magdalenalänet att drabbas hårt eftersom produktiviteten inte är lika hög som i bananregionen Urabá.

Däremot är de ecuadorianska producenterna nöjda. Enligt Enrique Gómez, det Nationella Bananrådets ordförande, stöder Ecuador beslutet under villkor att det är en tillfällig övergångslösning.

– Det gamla kvotsystemet drabbade den ecuadorianska produkten hårt eftersom den bara tillät en export till EU-området på 26 procent av den totala importen, sa Enrique Gómez till dagstidningen El Tiempo, Bogota. Samtidigt hade han förståelse för att länder som Costa Rica, Colombia, Panama, Honduras, El Salvador och de transnationella bananbolagen inte är tillfredsställda med beslutet.
–
DOLE säger upp kontrakt

I Colombia, där de senaste arbetslöshetssiffrorna på 20 procent bekräftar den ekonomiska krisen, är oron stor bland bananproducenterna. Enligt den kvinnliga ministern för utrikeshandeln, Marta Lucía Ramírez, kommer omkring 100.000 arbetstillfällen att direkt eller indirekt att drabbas av de nya reglerna. Colombia producerar bananer på 40.000 hektar.

Enligt Eduardo Díaz Granados, ordföranden för bananproducenterna i länet Magdalena, kommer det nya systemet att slå hårt mot utvecklingen i länet. Storbolag som det USA-ägda DOLE beslutade nyligen att säga upp årslånga kontrakt och ersätta dem med tremånaders kontrakt.

Den sociala situationen i Magdalena är kritisk. Tusentals bananarbetare är redan i dag arbetslösa. Den väpnade konflikten har intensifierats mellan gerillan och armén. De paramilitära dödsskvadronerna härjar i bananregionerna. Nyligen mördades ett 60-tal fiskare i en av de värsta massakrerna under det senaste decenniet. Hundratals bananarbetare har under 1990-talet mördats i blodiga massakrer.

De nya reglerna underlättar därför inte situationen i dessa delar av Colombia.

Dick Emanuelsson

FAKTA (2000): Dessa länder exporterar bananer

Bananen kommer ursprungligen från Indien men produceras i dag över en stor del av den tropiska världen. Denna välgörande och nyttiga frukt toppar också listan över de mest sålda tropiska frukterna på den internationella marknaden.

Men bananen som är en exportvara är framför allt ett komplement till de olika ländernas egna livsmedel. Så sker t.ex. i den största bananproducenten i världen, Brasilien och den näst största, Indien.

Enligt FN:s kommission för jordbruk och livsmedel producerades 1990 i världen 70 miljoner ton bananer varav endast tio miljoner exporterades. Dessa siffror ger en fingervisning mellan förhållandet av den interna konsumtionen och exportmarknaden.

De exporterade länderna är följande:

Amerikanska kontinenten:

Ecuador, Costa Rica, Panamá, Honduras, Colombia, Guatemala, och i mindre skala Nicaragua och Mexiko.

Med undantag för Ecuador och Mexiko ingår de resterande länderna i producentländernas förening ”Union de Países Exportadores de Banano”, UPEB. Dess produktion är i Latinamerika karaktäriseras av de transnationella bolagens kapital som investerats i dessa länder. Därav uttrycket i folkmun ”Banandollarns område”.

Afrika, Karibien och Stilla Havet:

Elfenbenskusten, Kamerun, Somalia, Jamaica, Santa Lucia, San Vicente och Dominica. Dessa länders produktion är helt och hållet inriktade på Europa som också skyddas av den gamla kolonialkontinenten genom avtalen i Lome och Rom. Dessa avtal reglerar ansvaret mellan de gamla kolonialmakterna och de forna kolonierna när dessa frigör sig från de gamla herrarna.

Bananproducerande länder inom och utom EG:

Frankrike: Martinica, Guadalope. Spanien: Kanarieöarna. Portugal: Madeira. Grekland: Kreta.

Eftersom dessa länder betraktas som territorium till medlemsstater inom EG betraktas också produktionen av bananer som EG-produktion och har företräde och är befriade från tullavgifter.

De viktigaste importörerna av bananer i världen utgörs av Canada, USA, Europa och Japan.

Dick Emanuelsson

Bananfacket möter våld och luriga arbetsgivare i Colombia

Chiquita smickrar facket men inför individuell kollektivpakt för att neutralisera det.

(CIENAGA 2000-11-20) – De behandlar oss som boskap.
Blicken från trebarnsmamman Filomena Montesino blir för ett ögonblick mer eller mindre stålhård. Hon beskriver hur de 74 bananarbetarna transporteras klockan 6 varje morgon när de transporteras från staden Ciénaga de tio kilometrarna till bananplantagen på ett jättesläp.

”De” är det multinationella bananbolaget Chiquita. I staden Ciénaga har det en särskilt dålig klang. 1928 hette det United Fruít Co och var lika mäktigt som den forna spanska koloniala guvernören.

Det året öppnade den konservativa armen eld mot obeväpnade bananarbetare och deras familjer. Mer än tre tusen män, kvinnor och barn dukade under. Deras brott? Bildat en fackförening och med bibeln i hand krävt några pesos mer i lön.

Man skulle kunna säga att det varit åtminstone sextio år av facklig tystnad sedan blodbadet 1928 i Ciénaga. Ty facket har under alla dessa år blivit massakrerat av de reaktionära plantageägarna. Facket för dem har varit liktydigt med gerillan som opererar från två fronter i Sierra Nevada.

Händelserna detta år gav upphov till den världsberömda boken ”Hundra år av ensamhet” och gav nobelpriset i litteratur till Gabriel Garcia Marquez 1972.

Man skulle kunna säga att det varit åtminstone sextio år av facklig tystnad sedan blodbadet 1928 i Ciénaga. Ty facket har under alla dessa år varit bannlyst och avskytt av de reaktionära plantageägarna. Facket för dem har varit liktydigt med gerillan som opererar från två fronter i Andernas Sierra Nevada.

Pesticider över frukosten

När jag träffar Filomena har temperaturen nått nära 40 grader. Massor av otroligt färgrika fjärilar är som galna när de flyger från den ena blomman till den andra. Halmeterlånga leguaner kilar snabbt över grusvägen. Kolobrier surrar likt stora getingar. Idyllen är ett faktum. Solen står i zenit och jag har svårt att föreställa mig hur det är möjligt att arbeta i denna bokstavliga men vackra bastu.

– Fjärilarna finns inte ute på plantagen utan söker sig till paketeringen där bolaget inte besprutar med pesticider, fortsätter Filomena. Ute bland bananerna ör de och de andra djuren och ogräset.

Chiquita har som regel att stoppa allt arbete under 24 timmar efter man besprutat plantagen. Men eftersom Chiquita i de flesta fall arrenderar ut plantagen till någon colombian, upphör också företagets ansvar, vilket Filomena och hennes arbetskamrat Amarylis Cera bekräftar.

– Här arbetade vi tidigare två timmar efter besprutningen. Men vi gjorde en petition till företaget och facket där vi krävde att allt arbete skulle upphöra samma dag som besprutningen ägde rum. Och så blev det, uppger Amarylis.

Kvinnorna börjar sedan berätta om hur barn fötts med jätteskallar, hur andra fötts utan ögon, fingrar eller deformerade kroppar. Det florerar också historier om hur läkarna på sjukhuset i Ciénaga stängde av kuvöserna för åtta nyfödda barn med deformeringar när strömmen gick nyligen, allt för att dölja de obeskrivliga konsekvenserna av pesticiderna.

– Förut kunde vi sitta och äta frukost när flygplanet plötsligt dök upp och sprutade ut sina gifter över oss. De tog ingen som helst notis om oss arbetare, berättar Filomena.

Maktlösa och arbetsskadade

Men hon och hennes kamrater menar att det mesta trots allt har förbättrats. Men de är inte nöjda med facket, som de menar är för njugga mot plantageägarna. Amarylis och Julio har bägge skadats i arbetet men trots flera års tvister finns ingen lösning i sikte.

Amarylis är ett typiskt offer för de arbetsskadade. I paketeringen arbetar de flesta kvinnorna medan männen befinner sig ute på plantagen och hugger ner bananstockarna eller sätter plastpåsar på dem som skydd. Att skjuta på de 20 kilo tunga bananlådorna dag efter dag kostar på handlederna. Därför opererades hon för ett år sedan. Men efter att läkaren tagit bort gipset beordrade han henne att börja arbeta samma dag, med ett fatalt resultat.

– Nu, säger hon visar upp ärren efter operationen, påstår de att det inte längre handlar om en arbetsskada.

Hennes arbetskamrat Julio Martinez berättar om samma sak. För sex är sedan lyfte han en 50-kilossäck snett och fick skador på flera kotor i ryggen

– Jag kan inte ens lyfta en 10-kilossäck i dag. De vill operera mig men då kommer jag att hamna i rullstol resten av livet.

Läkaren föreslog att han skulle omplaceras som väktare eller något liknande. Men plantageägaren vägrade. Den lokala försäkringskassan vägrar att betrakta ryggskadan som en arbetsskada, trots att det skedde i arbetet och trots att Julio betalat sin socialförsäkring under 27 års arbete.

Massaker efter massaker

Tillsammans med fackets ordförande och kassör, Jose Guette och Robinson Olivero åker jag till nästa bananplantage. På vägen passerar vi förbi plantagen La Varela. För en månad sedan mördades fyra medlemmar i facket på plantagen. 1996, då jag gjorde ett reportage för en fackförbundstidning intervjuade jag flera av dem. De 42 arbetarna hade en dag plötsligt stått utan arbete när ägaren tog ut pengarna från banken och begav sig till Bogota. 200 människor beslutade sig ör att med fackets hjälp bilda ett kooperativ där de själva bestämde om framtiden. För de paramilitära dödspatrullerna som opererar på vissa bananägares uppdrag, blev det för mycket. Kooperativet skulle kvävas i sin linda och därför mördades de fyra.

Våldet tillhör vardagen i Ciénaga. Innan jag flög från Bogota till Santa Marta tog jag kontakt med kontakterna i huvudstaden som rådde mig att inte genomföra reportaget. ”Inte ens vi vågar bege oss till Ciénaga”, sa en av fackledarna.

Tre dagar innan jag flög upp mördades ytterligare fem personer i Ciénaga på en av plantagerna. Men inte ens stadskärnan i Ciénaga, med sina 74.000 invånare, skonas från väldet. Närmare 150 tungt beväpnade paramilitärer trängde i augusti in och med en namnlista i handen plockades en efter en av tio personer ut ur sina hem under två timmars terror och sköts ihjäl av förövarna. Den natten blev ett 50-tal barn faderlösa. Varken polis eller militär dök upp.

– Den 13 december föra året mördades Sintrainagros generalsekreterare Cesar Herrera. han hade flytt från Urabaregionen där han hade mordhotats under hela 1990-talet. Han trodde att han skulle vara säkrare här, men mördarna finns också här, säger Jose Guette samtidigt som han tittar oroligt ut genom bilrutan.

Smutsigt krig

Vilka är då de som vill åt facket? frågar jag.

Bananarbetarnas ordförande tittar ner och vet att svaret på frågan kan betyda livet för honom. fackets profil har därför tonats ner kraftigt den senaste tiden.

– Här opererar både gerilla och paramilitärer. Det finns krafter som anklagar facket för att vara styrt av gerillan. Men det helt absurt eftersom vi är en helt legal organisation som valt att arbeta öppet i försvar av bananarbetarna. Inget annat, Anklagelsen är fatal för den innebär att vi blir utpekade som legitima militära mål.

Färden fortsätter under spänd tystnad tills vi anländer till Chiquitas högkvarter, en av de 13 plantager som det gigantiska bolaget har köpt upp under det senaste decenniet. Porten är låst och under tio sekunder verkar det som om vakten har gått på lunch. Men plötsligt kommer en svart kraftig väktare fram med geväret färdigt att användas. Jose berättar att vi är väntade men vakten är hypernervös och vill inte släppa in oss. ”Det är de order jag fått”, säger han nervöst och jag ser att jag inte är ensam om att svettas floder. Men i väktarens fall är det hans nerver som spökar.

Utser ”bästa arbetare”

Efter tio minuter släpps vi dock in. På plantagen ska Chiquitas bästa arbetare utses av de 13 plantager Chiquita äger i Ciénaga. Därefter ska de tävla i Urabaregionen där den bäste bananarbetaren med sin familj får en resa gratis under en vecka till den karibiska paradisön San Andres. Den förkrossande majoriteten av arbetarna har inte ens besökt staden Medellin.

”Bananolympiaden” ingår som en del i Chiquitas nya lansering som ett mönsterföretag.

– Under de åtta år jag arbetat i företaget utgör de två senaste åren en enorm förändring, säger Gustavo Gomez, personalansvarig för de 13 plantagerna, samtidigt som han själv servererar lunchen till oss. Grillat kött med den rotliknande frukten Yuca och ris smakar mycket bra. Under taket med korrigerad plåt ger skuggan och den lätta brisen oss en andhämtningspaus. Gomez utgör ett illustrativt exempel på Chiquitas nya profil; förstående och generositet mot de anställda som nu betraktas, som om det vore en Saf-manul, som Chiquitas medarbetare.

På Gomez luftkonditionerade kontor visar han företagets manual som arbetar efter fyra huvudregler:

1. Integritet; öppenhet, ärlighet och verksamhet enligt lagen.
2. Respekt; vi behandlar alla som lika.
3. Möjligheter; Vi erkänner de anställda efter deras bidrag för företagets framgångar.
4. Ansvar; Vi känner stolthet inför vårt arbete, produkter och vår kapacitet att tillfredställa våra klienter. Vi är ansvarsfulla inför de resurser de ställt till vårt förfogande för att på ett lämpligt sätt tillfredställa våra aktieägare.

Chiquitas imperium växer

Efter lunchen beger vi oss till paketeringen. Där betygsätts paketeringen och dess innehåll, 20 kilo bananer. De bananer som har fläckar drar ner betyget. När arbetarna slutligen samlas vid den öppna matsalen tar produktionschefen ordet och hälsar alla, inklusive Sintrainagos inbjudna, välkomna. Diplom för de bästa arbetarna delas ut med namnet inskrivet bredvid Chiquitas logotype i fyrfärg. Chefen talar ledigt och samtalstonen är ”vi i företaget”. Ceremonin avslutas med nationalsången.

Chiquita har i Ciénaga lagt under sig 80 procent av den bästa marken. I den andra betydelsefulla regionen för bananodling, Uraba, äger Chiquita 200 av de cirka 700 plantagerna.

Men företagets policy är inte i första hand att själv producera bananerna utan arrendera plantagerna till colombianer som dock tvingas sälja bananerna till Chiquita och det pris företaget sätter. Denna smått feodala struktur har redan mött motstånd av producenterna som tvingats skuldsätta sig och i många fall tvingats gå från plantagen när de inte längre kunnat betala skulderna till banken.

Chiquita kontrollerar även nästa led, distributionsnätet. Så även om de nationella och lokala producenterna skulle kunna saluföra sina bananer, är Chiquitas, Doles och de andra giganternas distributionsnät effektiva hinder för en egen distribution.

Chiquita och Carlos Gomez säger att de absolut inte har något emot bananfacket Sintrainagro. Gomez hävdar att han till och med föredrar att arbetarna är organiserade i facket för då är det lättare att förhandla. ”Fackets representanter kan både lagarna och de normer som gäller på arbetsmarknaden”, säger Gomez i en kommentar. De bägge fackledarna säger inget utan lyssnar bara på personalchefens ord.

Individuell kollektivpakt

Chiquitas inriktning är annars att arbetarnas på plantagerna ska ansluta sig till en ”kollektivpakt”. Men den är knappast kollektiv utan i högsta grad individuell.

– Arbetarna förhandlar individuellt med den lokala företagsledningen på plantagen. Hans lön bestäms av de kriterier som Chiquita har upprättat och som återfinns i instruktionerna. Men jag kan försäkra, att det inte finns en enda plantage i Ciénaga som har lika bra löne- och sociala förmåner som hos Chiquita, hävdar Gomez. Fackledarna från Sintrainagro protesterar inte men bekräftar å andra sidan heller inte.

Men när Chiquita inte längre har några fackföreningar mer att förhandla emot, är det då inte en smal sak att själv bestämma de villkor som företaget vill? undrar jag.

Men Gomez tror inte att så blir fallet.

Carlos Mendoza är ordförande för facket på en av de tre av 13 av Chiquitas plantager där Sintrainagro har lyckats organisera bananarbetarna.

– Nej, det råder inga större skillnader i lön eller sociala förmåner mellan de organiserade och de som ingår i Chiquitas Pacto Colectivo. Men, det finns naturligtvis en stor oro för den dag när företaget kanske stänger plantagen och lämnar Ciénaga, säger Mendoza.

Carlos Gomez är ändå förhoppningsfull för Cienagas framtid.

Både produktiviteten och vinsterna har ökat på alla våra plantager det senaste året trots handelskriget med bananer på den internationella arenan. Produktionskostnaderna har också minskat, berättar Gomez.

Och det kanske är där som Chiquita ser möjligheterna att flytta fram sina positioner till aktieägarnas fördel. Med kollektivpakten riskerar facket att neutraliseras och försvinna, befarar Guette och Oliveros. Till sin outtalade hjälp finns de paramilitära dödspatrullerna som håller facket stången om det skulle börja med strejker eller liknande aktioner.

Därför är framtidsutsikterna förr Cienagas bananarbetare dystra, säger fackledarna. Men de försäkrar att de 60 år av tystnad inte ska återupprepas.

Två dagar efter jag återvände till Bogota, mördade en paramilitär grupp 56 fiskare och kidnappade fyra andra i Cienaga, endast några kilometrar från bananplantagerna LO-tidningen besökte. Fiskarna anklagades i vanlig ordning för att stödja gerillan.

Den utsände reser tillbaka till den relativa ”säkerheten” i Bogota, men arbetarna blir kvar i hettan och ovisshetens helvete i Cienaga.

Dick Emanuelsson

Bananfacket - en bakgrund

(BOGOTA 2000-11-20) Sintrainagro bildades 1989 genom att två rivaliserande fackförbund gick samman, Sintrabanano och Sintagro. Fusionen innebar ett jättelyft för den fackliga kampen som i bananregionen Uraba bemöttes av såväl militär som paramilitära dödspatruller under ledning av de fruktade godsägarsönerna Fidel och Carlos Castaño. Trots massakrer varje vecka stod bananfacket emot, trots den fysiska likvideringen.

I Uraba är i stort sett alla ”fincor”, bananplantager organiserade. Men i Ciénaga, med sin blodiga historia från massakern 1928, har plantageägarna gjort allt för att slå ned alla försök från arbetarnas sida att bygga upp sin fackförening. Försök gjordes 1988 men den fackliga ledning som hade valts mer eller mindre underjordiskt ute på plantagerna, mördades.

Men 1991 blev trycket från arbetarna för starkt och embryot till dagens bananfack i Ciénaga byggdes tålmodigt upp.

1996 hade antalet gått upp till 2.300 fackligt organiserade arbetare. Men återigen slog fackets fiender till och mördade en efter en av de fackliga ledarna. I dag är 900 arbetare med i facket. Fackets profil har tonats ner och kontakterna med plantageägarna och framför allt Chiquita hålls på en allt mer försonlig ton.

· Medlemmarna betalar två procent i fackavgift. Vid sjukdom ersätter försäkringskassan arbetarna med grundbeloppet, 6.800 pesos eller cirka tre dollar per dag. Vid olycka i arbetet ersätter företaget arbetaren med full lön. Men det uppstår nästan alltid en konflikt med företaget för att få ut dessa pengar.

Semesterersättning utgår efter ett års arbete med 16 dagar per år.

Företaget ger arbetarnas barn leksaker till jul, en fest och några julklappar till familjen.

Lönen är 380.000-450.000 pesos, cirka 180-220 dollar per månad.

Endast ett litet fåtal arbetare har en normal anställningstrygghet. I allt större antal har bananföretagen börjat att korttidsanställda arbetare. Vissa tillfällighetsarbetare har dock samma sociala förmåner som de fast anställda.

Dick Emanuelsson

Latinamerikas bananer och EG-protektionism

SANTA MARTA / 2000-1112 / Amerikanska bolags monopol på bananhandeln i Latinamerika har sedan ett sekel varit grundmurad. Bolag som Chiquita gör allt för att behålla kontrollen.

Tre stora USA-bolag kontrollerar i dag ca 75 procent av bananhandeln och oroas nu för de europeiska bolagens försök att ta åt sig en stor del av den lukrativa handeln. De tre bolagen är Chiquita Brands, Bandeco och Standart.

De senaste åren har även ett antal mindre colombianska bolag blandat sig i leken. De är Uniban och Banacol som har kapat åt sig 25 procent av försäljningen, eller i dollar, 500 miljoner av de två miljarder dollar som omsätts per år.

Transnationella europeiska bolag som det engelska Geest Caribbean Americas och Africanich har sedan en tid köpt en del av produktionen. Men de har inte nöjt sig med detta, utan även börjat förvärva egendomar i Latinamerika för egen bananproduktion.

Kontinenten kan årligen erbjuda sju miljoner ton bananer, den banan som samtidigt uppvisar den bästa kvalitén i världen. Av utbudet inom EG-området utgör den latinamerikanska bananen 68 procent av konsumtionen.

I december 1992 beslutade EG att endast två miljoner ton latinamerikanska bananer får importeras med en 20-procentig tullavgift. Importer över denna kvot påläggs en skatt på 170 procent.

Roberto Castro, en costarikansk företagare uttryckte sig så här till den internationella nyhetsbyrån IPS i en kommentar:

– De europeiska företagen gynnas av beslutet eftersom de är de enda som har importlicenser. De har ett inre monopol och kan därmed bestämma både priser och vinster till priset av de latinamerikanska producenterna.

Dick Emanuelsson

Kvinna i facket är inte det lättaste i Colombia

4199 tecken

(CIENAGA, COLOMBIA, 2000-11-21) Hon är liten och knubbig och hennes manliga arbetskamrater kallar henne för ”Gorda”, lilla tjockis. Men hon har lärt sig att ”ta för sig” i det kanske mest mansdominerade facket i Colombia, banarbetarnas fack.

Men bananarbetarna är inte ”mansgrisar” bara för att de är bananarbetare utan framför allt för att de i första hand är kustbor, ”Costeños. I Colombia har detta en alldeles speciell klang och de betraktas som verkliga machos som inte hyser någon oro inför framtiden. På kusten har man minst fem barn och det med flera kvinnor. Då fyller man alla kriterier för en verklig ”Costeño”.

– Självklart, säger José Guette, ordförande för bananfacket i Cienega, med ett gapskratt. Han har sju barn med tre olika kvinnor. Exakt samma bakgrund och antal barn/kvinnor har även fackets kassör, Robinson Oliveros. ”Naturligtvis är det med flera kvinnor”, säger han och besvarar ordförandens skrattsalva.

För Rosa Amador, gift 31-årig trebarnsmamma, har det inte varit en lätt väg att bli generalsekreterare, d.v.s. ”andreman” i fackets ledning. I början möttes hon av isolering eller ironiska kommentarer när hon yttrade sig på fackets möten. Sveriges jämställdhetsombudsman hade förmodligen kastat in handduken inför de ojämna oddsen. Men det var inget för Rosa som successivt började erövra allt mer stöd och inflytande bland sina arbetskamrater. Till sin hjälp hade hon faktiskt också sin man. ”Annars hade varit en omöjligt uppgift”, bekänner hon.

– Jag valdes till generalsekreterare i facket på ett stormöte och senare också till förbundsstyrelsen i Sintrainagro. Men det var tufft. Om du visste hur kommentarerna gick. Det gällde att bita ihop, svälja skiten och ge tillbaka. Men samtidigt måste man ge svar på de många frågor och problem som alla, inklusive männen, har. Först då vinner man respekt här på kusten.

Tunga uppgifter

Nu ansvarar hon för de kanske mest komplicerade arbetsuppgifterna i facket, de sociala och ekonomiska samt försäkringsfrågorna. I dessa ingår till exempel kontakten med lokalkontoret för riksförsäkringsverket, säger Rosa och berättar att det är en byråkrati där man måste vara utrustad med ett ”revolutionärt tålamod” för att orka hålla ut.

Hon pekar på en gammal bananarbetare som måste opereras men är osäker om kassan verkligen kommer att stå för kostnaderna.

– Facket och Rosa är ett viktigt stöd, säger den gamle och ger Rosa en öm kram.

Men även Rosa har fött utstå hoten från fackets fiender. Mordhoten skrämmer henne dock inte från att fortsätta arbetet i facket.

– Nej, det vore att ge upp för lätt och svika de kamrater som gav sina liv för bananarbetarna i Ciénaga, menar hon. Hon gör en gest mot en tavla som föreställer Reynaldo Maiguel, generalsekreterare i Cienaga från1990 till den 14 februari 1994 klockan halv 4 på morgonen.

Då sparkades hans tunna dörr ner av stövlarna från en paramilitär dödsskvadron. Han släpades ut ur huset och framför sin fru och två små döttrar sköts han ihjäl med åtta skott i huvudet och bröstet. Även två av hans efterträdare på posten gick samma öde till mötes 1997 och 1999.

– Dessutom har jag ett jätteansvar inför alla arbetarkvinnor här uppe på kusten eftersom jag är den enda kvinnliga fackledaren. Kan du tänka dig det!? säger hon med en indignerad röst. Det finns inte en enda kvinna som innehar en facklig post bland miljoner arbetare och tjänstemän!

Dubbel uppgift

Orden smattrar nu ur hennes mun som en kulspruta och det är svårt att skjuta in någon fråga. Hon berättar hur hon försökt bilda en ”Kommitté för arbetarkvinnor men endast lyckats få ihop fyra kvinnor som haft modet att ställa upp.

– Männen tillåter dem inte att delta. De vill att kvinnorna ska vara hemma och sköta alla hushållssysslor. Därför har vi en dubbel ideologisk uppgift, att medvetengöra inte bara alla medlemmar i facket utan även män och kvinnor om behovet att också kvinnorna ges möjligheter att bygga upp och utveckla vår fackliga organisation. Men det är oerhört komplicerat och svårt. Men vi är på väg. Var så säker, säger Rosa med ett bestämt ansiktsuttryck.

Och vem vågar ifrågasätta en kvinna som lyckats stå emot och erövra mansgrisarnas hjärta?

Dick Emanuelsson

USA friger mot borgen CIA-terroristen Luis Posada Carriles ”alla terroristers fader”

3315 tecken

Terrorist ”Made in USA” frisläppt

TEGUCIGALPA / 070423 / Den som härbärgerar en terrorist är också en terrorist, varnade USA:s president Bush när han inledde sin påstådda ”internationella kamp mot terrorismen” efter händelserna 11 september 2001.

Efter avslöjandena i koncentrationslägret i Guantanamo, de hemliga CIA-flygningarna med fångar över Europa eller tortyr i irakiska fängelser är det i dag få som tar hans ord på allvar, i synnerhet efter att han förra veckan låtit en federal domare frige CIA-agenten Luis Posada Carriles.

“Varför friges han när självaste domaren Kathleen Cardone i sin diktamen den 6 april som tillkännagav att frige Posada Carriles mot 350.000 dollar i borgen, medger att terroristen anklagas ’för att ha varit inblandad i eller varit ansvarig för några av de mest avskyvärda dåd under det 20:e seklet’?”, undrade den kubanska regeringen i ett fördömande uttalande mot frigivningen.

En av dessa tusentals terroristaktioner är sprängningen den 6 oktober 1976 av det kubanska passagerarplanet ”Flight CA 455”. Det hade tio minuter tidigare lyft från Barbados med 73 passagerare ombord som dödades [1].

”För Kuba är svaret uppenbart: Frigivningen av Posada Carriles är Vita husets belöning för att denne inte offentliggör vad han vet, för att han inte ska berätta om oräkneliga hemligheter som han bevarar som agent för de nordamerikanska specialstyrkorna som opererade i ’Operation Condor’ och i kriget mot Kuba, Nicaragua och andra folk i världen”, sammanfattade den kubanska regeringen motivet bakom frigivningen.

Hundratals, kanske tusentals venezuelaner och latinamerikaner har torterats och mördats av Posada Carriles under sin verksamhet hos ett tiotal central- och latinamerikanska länders säkerhetstjänster, bland dem Pinochets DINA. Venezuelanen Jesus Marreo var ett av Posadas offer.

– Vi torterades nästan alla nätter med elektricitet. De placerade oss i en tank av metall där de gav oss slag över hela kroppen. Vi spändes fast vid en järnsäng utan madrass där de slog oss med påkar över öronen som nästan sprängdes.

Posada Carriles lämnade Kuba 1960 men återvände med en CIA-ledd invasionsstyrka den 16 april 1961 vid Grisbukten. Men den framtida CIA-agenten hade tur och hann inte ens att landsättas av de amerikanska transportfartygen förrän de kubanska styrkorna under Fidel Castros befäl har krossat det CIA-ledda invasionsförsöket, USA:s första militära nederlag på den amerikanska kontinenten.

Vid återkomsten till USA rekryterades Posada Carriles av CIA och inledde tillsammans med en annan kontrarevolutionär kuban, Orlando Bosch, 50 års terror mot regeringen i Havanna.

Posada Carriles står anklagad för att tagit sig in illegalt i USA, en anklagelse som alla ser som en dålig förevändning för att Bushadministrationen inte ska utelämna honom till Venezuela, varifrån Posada Carriles köpte sig ut under sitt fängelsestraff för terroristaktionen mot det kubanska flygplanet. I söndags avlossade Chavez därför en bredsida mot Bush:

– Jag anklagar USA:s president för att beskydda den internationella terrorismen. De frigav Alla terroristers Fader: Luis Posada Carriles som torterade och mördade människor i Venezuela när han var chef för Disip (politiska polisen under första hälften av 1970-talet), dundrade Chavez som försäkrade Bush att han ska föra upp fallet Posada Carriles till FN-nivå.

Dick Emanuelsson


[1] Planet var ett militärt mål

Posada Carriles och hans medkumpan Orlando Bosch hade planlagt dådet. I en intervju den 17 augusti 2006 med Bosch i den spanska dagstidningen La Vanguardia, frågade reportern Andy Robison:

* Och det kubanska planet med 73 passagerare, var det också ett legitimt militärt mål?

– Idrottsmännen hade tagit fem guld i fäktning (centralamerikanska och karibiska mästerskapen i Caracas, reds anm). Men det var en hyllning till Fidel. Vi hade beslutat i Santo Domingo (där den kontrarevolutionära Samordningen CORU hade bildats tidigare detta år av terrorister från fem länder), att allt som kom från Kuba som en hyllning till Fidel skulle löpa samma risk som vi som bekämpade tyrannin”, sa Bosch till en skakad reporter.