 |
| Läkaren Olayda, sjuksystern Theresa, den svenske reportern och Zoila Martinez, chefsläkaren i december 2008 då Emanuelsson opererades tillsammans med ett 30-tal honduraner denna dag i Ojo de Agua, Honduras. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON. |
<18850 tecken="">
<18850 tecken="">
Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson opererades av kubanska läkare för starr i november och december. I nedanstående Essä berättar han om seklets mest hoppingivande sjukvårdsprojekt.
TEGUCIGALPA / 090305 / Från den lilla minibussen fönster kan jag nu se de autentiska färgerna, de exakta konturerna och detaljerna på de böljande fälten med vattenmeloner, majs och sockerrör. Jag njuter av åsynen. Så här måste en utsläppt fånge känna sig efter en längre tids i fängelse, tänker jag. Vi närmar oss ett av fyra sjukhus där de kubanska ögonläkarna har opererat 30.000 fattiga honduraner och en fattig svensk latinamerikareporter de senaste två åren.
Det hela hade börjat tre månader tidigare. Vi, min fru&fotograf och jag hade precis videofilmat den sista intervjun med den kubanska chefsläkaren Zoila Martinez för att sy ihop temat om ”Misión Milagro”, Uppdrag Mirakel. Efter den undrade jag om hon kunde göra en enkel synundersökning och skriva ut ett recept så jag kunde köpa ut det femte paret glasögon under loppet av 18 månader på ”Optica Popular”.
– Aj, aj, aj! Dåliga nyheter. Du har starr på bägge ögon och dessutom är ditt vänsteröga rejält slitet i ”La retina”, näthinnan, sa hon och tillade:
– Klockan 08.00 i morgon bitti, fastande mage inga vätskor eller annat! Du vet hur hela processen går till så jag behöver inte informera dig, Chico! sa hon korthugget, så typiskt för en kuban.
Jag protesterade och sa att jag hade massor av jobb och måste höra med Stockholm först. En massa tankar strömmade genom hjärnan men sa att jag behövde tio dagar för att göra mig av med de viktigaste uppgifterna. Det slog mig också att jag skulle bli kritiserad för att jag utnyttjade en plats som en fattig honduran annars skulle inta, men det slog Zoila bort med orden att ”här opererar vi tills sista patient”. Dessutom skulle jag tvingas bosätta mig igen och folkbokföra mig i Sverige trots att jag betalar skatt, sociala- och arbetsgivaravgifter och till och med moms till svenska staten. Jag beslutade mig för den platta kubanska organisationsmodellen utan svenska försäkringsbyråkrater.
Fyrtiofem dagar per öga, eller tre månader var den tid jag skulle behöva för att bli återställd, sa Zoila. De första tjugo dagarna efter operationen är de mest kritiska. Patienten får i praktiken knappt böja sig eller lyfta en stol. Tre månader på rygg men absolut ingen sex! Lyssna men inte själv sammanfatta nyheter, än mindre göra reportageresor.
Jag gnisslade tänder för tio dagar senare skulle nicaraguanerna välja borgmästare och kommunfullmäktige. Högern, USA och EU hade redan bestämt sig för att det skulle bli valfusk eftersom sandinisterna var segertippade. Hade högern haft samma perspektiv hade samma medeltidstänkare talat om ”demokratins korståg”. Den 23:e samma november skulle venezuelanerna genomföra samma val. Vilket Gudastraff för en reporter. Men å andra sidan var jag nöjd med beskedet för i den miserabla situation som min syn utgjorde innebar att jag var en allmän fara när jag körde bil på kvällen och gissade var jag hade vägkanten.
Det här var i slutet av oktober förra året. Den 26 maj hade kubanerna gett mig en ”fórmula”, en syndiagnos med mina värden som konstaterade en accelererande myopi, närsynthet. När jag stack från Colombia i december 2005 hade jag +2,0 men i maj 2008 hade de ökat till 3,25 respektive 3,75. I oktober hade myopin försämrats till 5,75 och 7,75. Starren hade accelererat min myopi dramatiskt.
DET VAR I NOVEMBER 1999 då Fidel Castro i sällskap med de Iberoamerikanska statscheferna invigde den Latinamerikanska Medicinska Högskolan (ELAM) i Havanna. Då hade Zoila redan opererat ögon i fyra år. Tre tusen femhundra elever från de fattigaste förhållandena runt om i Latinamerika och Karibien hade installerats redan i februari samma år och jublade när Fidel, mitt under den ekonomiska Specialperioden, den period som pågick i över tio år och bokstavligen gjorde kubanerna smalare, förkunnade, mot alla ekonomiska kalkyler, att ELAM skulle utexaminera över 100.000 läkare under en överskådlig tid. Statscheferna och Kung Juan Carlos från Spanien applåderade artigt men den unge nyvalde presidenten från Venezuela, Hugo Chavez Frias, inte bara applåderade, han hade andra planer som han ville smida med den kubanske revolutionsledaren. Medan de andra statscheferna reste hem till sina respektive länder stannade Chavez kvar i en vecka och jag såg och hörde honom när han talade på Havannas universitet inför jublande studenter och bekräftade alliansen Kuba-Venezuela.
I december 2004 invigdes kanske ett av de vackraste och mest humana sjukvårdsprogram som världen skådat; Misión Milagro, Uppdrag Mirakel. Först ut var Venezuela år 2005. För drygt två år sedan anlände de första ögonläkarna till Honduras och andra länder. Här var det relativt enkelt för kubanerna att etablera sig för här fanns redan en kubansk hälsovårdsbrigad med över 300 läkare och sjuksköterskor på plats som har arbetat sedan november 1998. Motivet för deras ankomst till ett land som inte ens hade diplomatiska förbindelser med Kuba och som hade lånat ut sig till både amerikanska invasioner av Guatemala (1954) och Kuba (1961) och som alla år hade röstat pliktskyldigt i OAS enligt de order som USA-ambassadören i Tegucigalpa hade gett president och utrikesminister, var den mänskliga katastrof som orkanen ’Mitch’ innebar 1997. Sedan dess har diplomatiska relationer upprättats, Honduras har gått med i både Petrocaribe och ALBA, det Bolivarianska Initiativet för Amerika. Den liberale presidenten Manuel Zelaya anklagas av den latinamerikanska högern och framför allt av den kubansk-amerikanska maffian i Miami för att vara ”en vasall för Chavez’ militärexpansionistiska intressen i Centralamerika”. Hundratals unga fattiga honduraner har återvänt från ELAM som läkare och arbetar nu under samma förhållanden som de kubanska läkarna i de mest otillgängliga trakter, i djungeln, i bergen eller i städernas fattigområden i Honduras.
ATT FÅ SYNEN KRAFTIGT nedsatt eller till och med att bli nästan blind utan att kunna göra något åt sin situation, det är en realitet för 600.000 latinamerikaner per år. En sak är att spegla det i reportage, en annan sak är att verkligen kunna sätta sig in i en sådan tragisk situation. Mirian, min fru och arbetskamrat och jag hade alltså avslutat den sista intervjun och planerade att redigera videon och börja skriva ihop vårt material. Jag skulle skriva klart ett samlande reportage på Uppdrag Mirakel till Vänster-Press som jag skulle leverera till chefredaktör Börje Graf de första dagarna i november. Och det var när jag satt framför dataskärmen som jag kände en lättnad. Nu begrep jag varför dataskärmen för varje vecka blev allt svårare att läsa. Det hjälpte inte mycket att förstora upp texten, det fanns något i vägen i ögat som gjorde att jag gick med brännande ögon och en ständig migrän. Dagar när kvicksilvret går upp till 35-40 grader i Tegucigalpa innebar en dubbel huvudvärk.
Kl. 08.00 TORSDAG DEN 8 november: Nu satt jag tillsammans med 28 patienter, 18 som hade starr och tio med pterygium. På enkel svenska kallas det Vinghinna, ett triangulärt veck av bindehinnan, som växer på hornhinnan. De 17 kubanerna anlände, 16 kvinnor och en man (!), anlände fem över åtta, typiskt latino, tänker jag. Men så hör jag något som jag aldrig varit med om under de 32 år jag har bevakat Latinamerika, personalen sjunger Kubas nationalsång innan de startar arbetet; ”A morir por la patria es vivir”, att dö för fosterlandet är att leva. Vi 28 tittar på varandra men ingen säger ett ord. För honduranen är en blyg enkel människa, otroligt tacksam över att dessa professionella yrkesarbetare som i Honduras, Centralamerika eller för att inte tala om i självaste USA, skulle tjäna storkovan om de ”hoppade av” och i stället startade en egen klinik, eller varför inte, tog anställning på ”Santa Lucia”, den främsta privatkliniken som ägs och leds av colombianer i Tegucigalpa. En månad senare träffar jag av en ren slump en anställd på kliniken som vittnar om slavliknande arbetsförhållanden för alla utom läkarna och löner som inte överstiger minimilönen, 150 dollar i månaden. En starroperation för ett (1) öga kostar 60.000 lempiras, cirka 27.000 svenska kronor. Det är nästan dubbelt så mycket som genomsnittshonduranen tjänar under ett år. Därför är tacksamheten mot dessa kubaner som sjunger nationalsången innan de börjar ta tag i patienterna svår att beskriva. Och med tanke på att dessa kubaner tjänar 200 dollar per månad för vilken de ska betala mat, ljus och övriga omkostnader är deras insats i Latinamerika ett bevis på en stark revolutionär medvetenhet där inte de gröna sedlarna besegrar insikten om deras humanitära insatser.
DEN FÖRKROSSANDE majoriteten av patienterna är extremt fattiga, de flesta är bönder som står under den heta centralamerikanska solen. Vindarna för med sig damm som i kombination med det starka skenet från solen orsakar pterygium som växer och till slut gör det omöjligt för personen att kunna se. Solen eller ljuset i natten från bilar är andra orsaker till varför starren utvecklas, särskilt för taxi- eller lastbilschaufförer. Naturligtvis är åldern en avgörande orsak i många fall, men jag känner mig vid 57 års ålder inte särskilt gammal, försvarar jag mig. Och när den praktiserande ögonläkaren Iliana, 27, börjar flirta med mig växer självkänslan, trots att Mirian svarar med svarta ögon. Min gamla kompis från Järfälla kommun, Gunnel Silva, bosatt i Uruguay de senaste 18 åren, och som också har starropererats säger att ”våra blåa nordiska ögon är inte skapta för dessa soliga latituder med hål i ozonskiktet, Dick”! Till det kanske man ska säga att i 25 år har jag suttit och blängt på en ”strålande dataskärm” på Flamman. Med fasa minns jag tillbaka på Philipsskärmarna med grön botten som gjorde att man kände som om man hade sand i ögonen på kvällen.
Det första som äger rum när en patient kommer är att han skrivs in, en journal upprättas och blodprover, blodtryck och hjärtverksamhet kontrolleras. Därefter passerar patienten på fyra ”stationer” där ögat ska skannas, undersökas av ultraljud och slutligen undersökas på vilken synnivå ögat befinner sig. Därefter släpper den svarta sjuksköterskan Fortuna (tur!) Cepeda en stark droppe som får pupillen i mitt vänsteröga, som skulle opererats först eftersom det var i uselt skick, att växa. Vi ska in på en sista kontroll i mikroskopet som görs av Zoila. Efter det förs vi in i det steriliserade iskalla väntrummet där vi får steriliserade operationskläder och skor.
JAG ÄR NUMMER 2, först är Guadalupe, en honduran som bott och levt de senaste femtio åren i Mexiko. Han har pengar och skulle kunna betala för sig på de bästa privatklinikerna i landet eller i grannlandet USA. Men bara kubanerna kan klara att operera bort 93-åringens starr, säger han och får kyssar av den undersköna svarta Odalys Acosta. Alejandro, 65, är en annan honduran som påstår att han är ”krigsveteran” och jag motfrågar ”i vilket krig då”? ”Fotbollskriget 1969 när El Salvador invaderade Honduras”, svarar han. ”Men det pågick ju bara i tre dagar, hur kan man bli veteran på ett krig under tre dagar”? Men den gamle knekten ser bara grinigt på mig.
Från ”El Paraiso”, paradiset, vid den nicaraguanska norra gränsen, har tio bönder kommit. De är starka men livrädda för dessa bestämda kubanskor. Deras chaffis kommenterar högljutt under brättet av sin Stetson att han smälter vid åsynen när han tittar på kubanskornas bakdelar att han ” gärna skulle vilja vara patient och överlämna sig i deras våld”. Tuff när han inte själv ska läggas på britsen, tänker jag.
Hur kommer honduranen i kontakt med det lilla sjukhuset mellan Tegucigalpa och Nicaragua? hade jag frågat när vi gjorde den första intervjun i början av 2008. Yodermis Díaz, samordnare för Misión Milagro och de fyra sjukhus som kubanerna arbetar på i landet:
– ”Fallet” inleds inte här på sjukhuset utan mycket nära den kommande patientens bostad. Kamraterna från Hälsovårdsbrigaden bearbetar område efter område i landet och det är där som patienten kommer i kontakt med oss och framför sitt önskemål om behandling. Därefter skickas han eller hon till oss. Men patienten kan även komma hit personligen. En tredje väg, vilket är allt vanligare, är att patienten har remitterats av honduranska läkare eller sjuksköteskor som är verksamma på Hälsovårdscentret i bostadsområdet (dit de fattiga söker vård).
ODALYS ÖPPNAR dörren och säger att det är dags. Samtidigt rullar Guadalupe ut i sin rullstol samtidigt som 93-åringen utdelar flygande kyssar till Zoila, Odalys, Lilian och Iliana. Luftkonditioneringen hörs lätt och det är högst 15 grader i den stora operationssalen som har det senaste i teknologisk utrustning. Zoila har dagen innan kommit tillbaka från La Esperanza, dominerat av 100.000 extremt fattiga bönder från Lenkasindianernas folk. Hon har opererat i kubanernas motsvarighet till FOX’ teveserie MASH, bara att kubanernas mobila sjukhus är verklighet. Kubanerna söker upp dessa människor som inte ens har råd att ta bussen in till det närmaste sjukhuset. Hälsovårdsbrigaden har förberett sitt arbete genom att först göra en slags folkbokföringsutredning där tillståndet ekonomiskt och socialt undersöks, hur många personer som finns i familjen, deras ekonomiska och sociala situation. När kubanerna har dessa uppgifter vet de också vilka hälsovårdsbehov det finns i området. ”Burr, säger Zoila vid minnet, temperaturen i dessa områden går ner till 4-5 grader på natten, en mardröm för en kuban.
– Är det bekvämt för huvudet, frågar Zoila och jag hinner knappt svara förrän hon gör rent ögonlocket och runtom ögat, spänner fast spännet som ska hålla ögat öppet under operationen, släpper ner ett par bedövningsdroppar och sätter igång och skär upp näthinnans övre del.
– Det kommer vara lite obekvämt några sekunder men det går snabbt över, säger hon och försvarar smärtan med att ”verklig smärta känner vi kvinnor när vi föder”! Mirian filmar operationen som är komplicerad på grund av det usla tillstånd som ögat befinner sig i.
Tio dagar tidigare filmade vi två starroperationer och det känns skönt när Zoila sköljer ögat med vad som känns som kallt vatten, spolar bort blod och med ett verktyg tvingar ut starren mellan näthinnan och pupillen. En grågrön geléklump ser jag sedan på videon är den massa som har omöjliggjort för mig att kunna leva och arbeta normalt det senaste året.
Nu ska den kinesiska interokulära linsen placeras på plats. Men det är enklare sagt än gjort. Det känns också när Zoila försöker centrera den exakt och tvingas ta ut den och klippa upp näthinnan ytterligare. Efter flera minuters arbete kommer den på plats och jag känner mig rejält utpumpad och yr när jag 15 minuter senare reser mig från bristen och leds ut av Odalys. Mirian ser lite blek ut. En månad senare, två dagar innan julafton, opererar Zoila mitt högeröga och det går som på en dans, fem minuter och starren, som var mycket mer avancerad än i vänsterögat, är ett minne blott. Vi tar minibussen till det lilla samhället Villa San Francisco, där vi övernattar på det lilla hotellet. Dagen efter är det återbesök och Teresita, en 55-årig kubanska som arbetade på ett sjukhus i Libyen samtidigt som Clinton bombade Khadaffis hem och som har sin make i Angola där han hjälper regeringen, tar försiktigt bort gasbindan för mitt högeröga. Hon spolar vatten för att öppna ögonlocket och först ser jag bara en vit hinna utan några som helst konturer. Men en timma senare ser jag med en syn som en falk.
DET ÄR SOM ATT komma tillbaka till livet, tänker jag. ALLT blir bättre, huvudvärken, migränen, det lättretliga humöret har försvunnit. Nu förstår jag Eddie, killen som vi intervjuade och som Zoila hade opererat i maj 2007, föddes med starr och levde med det i 25 år. Den djupt troende katoliken vägrade låta sig opereras av USA:s militärsjukhus som ibland gör ett besök på viktiga geostrategiska områden i Centralamerika eller på Santa Lucias klinik, trots att hans familj har både egendomar och ett stort lastbilsföretag. Nej, precis som Guadalupe, 93, var det bara kubanerna han hade förtroende för och som han lät sig opereras av.
– Jag föddes en gång till, sa han med tårfyllda ögon av tacksamhet och glädje när vi satt hemma hos honom och filmade hans vittnesmål om hur Miraklet som kubanerna drar fram med gav honom liv igen, men denna gång med kvalité. För första gången i sitt liv kunde han se hur hans föräldrar verkligen såg ut. Innan kunde han bara urskilja dem när de pratade.
– ”Jag tackar Gud och Fidel för att jag nu verkligen lever för kubanernas änglahänder gav mig liv”! sammanfattade Eddie som nu vill studera till ögonläkare på ELAM för att gottgöra det ovärderliga vad den kubanska revolutionen gav honom.
Och jag känner på något sätt samma känsla, att livet återigen ler mot mig. Att jag med full kraft återigen kan arbeta, även om Zoila, Teresita och Iliana med sina uppfordrande ansiktsuttryck har sagt att jag i början måste göra paus varannan timma, använda solglasögon utomhus när solen blir för stark, och inte arbeta till sent på kvällen och slita på ögonen.
ATT NÄMNA DEN kubanska revolutionens betydelse i Sverige får den liberala unghögern eller reaktionära sossar att se rött, kalla en för ”diktaturanhängare” med flera tillmälen. Jag skiter uppriktigt sagt i dessa förolämpningar för jag är ett autentiskt fysiskt exempel på revolutionens humana karaktär. Och jag är inte ensam, för i den seende armé som kubanerna har skapat i Latinamerika är vi snart två miljoner personer. Under en tioårsperiod ska över sex miljoner ha blivit opererade av Zoila och hennes kamrater. I Latinamerika sväljer inte ens den latinamerikanska högern de primitiva anklagelserna från dessa liberaler som har stannat kvar i kalla krigets epok som de använder som förevändning för att avleda uppmärksamheten från de verkliga politiska problemen och hur det ekonomiska system som de förfäktar har lidit totalt skeppsbrott, och det i det land som dessa liberaler ser som sitt eget Mecka.
Bush påstod under sina två mandatperioder att Misión Milagro och andra sjukvårdsinsatser ”destabiliserade regionen”. Eller att alfabetiseringsprogrammet ”Yo Si Puedo”, visst kan jag, ”indoktrinerar latinamerikanerna i Che Guevaras revolutionära lära”. Bushs plan för ”Övergång till demokrati” på Kuba hade och har ett hemligt kapitel som alla vet är den militära komponenten.
– Sju av tio kubaner, inklusive jag, föddes under blockaden och vi har lärt oss att leva med den och besegra den. Bush anklagar oss för att ”destabilisera Latinamerika” genom att operera och lära ut. Till Señor Bush skulle jag vilja säga att USA:s utrikespolitik sedan 1902 just har varit att destabilisera Kuba. Vad har USA gjort med alla länder i Karibien om inte destabilisera och lägga till ytterligare en stjärna i sin flagga? Vad har USA gjort med sin egen ursprungsbefolkning om inte marginaliserat och attackerat dem? Om de (Bush&Cia) har tagit sig dessa ”rättigheter” så har vi tagit oss rätten att utrota sjukdomarna som har gjort människorna blinda. Om detta innebär att ”destabilisera” regionen och nationerna så tar vi oss rätten att fortsätta för hela livet att destabilisera i världen. Förutom att blockaden har varit grym och kriminell så har det samtidigt varit en skola för oss. För den har lärt oss att hitta lösningar för att överleva, sa Yodermis och packade sina resväskor efter två år i Honduras och för att fortsätta sitt humanitära uppdrag i andra länder.
Dick Emanuelsson
Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson opererades av kubanska läkare för starr i november och december. I nedanstående Essä berättar han om seklets mest hoppingivande sjukvårdsprojekt.
TEGUCIGALPA / 090305 / Från den lilla minibussen fönster kan jag nu se de autentiska färgerna, de exakta konturerna och detaljerna på de böljande fälten med vattenmeloner, majs och sockerrör. Jag njuter av åsynen. Så här måste en utsläppt fånge känna sig efter en längre tids i fängelse, tänker jag. Vi närmar oss ett av fyra sjukhus där de kubanska ögonläkarna har opererat 30.000 fattiga honduraner och en fattig svensk latinamerikareporter de senaste två åren.
Det hela hade börjat tre månader tidigare. Vi, min fru&fotograf och jag hade precis videofilmat den sista intervjun med den kubanska chefsläkaren Zoila Martinez för att sy ihop temat om ”Misión Milagro”, Uppdrag Mirakel. Efter den undrade jag om hon kunde göra en enkel synundersökning och skriva ut ett recept så jag kunde köpa ut det femte paret glasögon under loppet av 18 månader på ”Optica Popular”.
– Aj, aj, aj! Dåliga nyheter. Du har starr på bägge ögon och dessutom är ditt vänsteröga rejält slitet i ”La retina”, näthinnan, sa hon och tillade:
– Klockan 08.00 i morgon bitti, fastande mage inga vätskor eller annat! Du vet hur hela processen går till så jag behöver inte informera dig, Chico! sa hon korthugget, så typiskt för en kuban.
Jag protesterade och sa att jag hade massor av jobb och måste höra med Stockholm först. En massa tankar strömmade genom hjärnan men sa att jag behövde tio dagar för att göra mig av med de viktigaste uppgifterna. Det slog mig också att jag skulle bli kritiserad för att jag utnyttjade en plats som en fattig honduran annars skulle inta, men det slog Zoila bort med orden att ”här opererar vi tills sista patient”. Dessutom skulle jag tvingas bosätta mig igen och folkbokföra mig i Sverige trots att jag betalar skatt, sociala- och arbetsgivaravgifter och till och med moms till svenska staten. Jag beslutade mig för den platta kubanska organisationsmodellen utan svenska försäkringsbyråkrater.
Fyrtiofem dagar per öga, eller tre månader var den tid jag skulle behöva för att bli återställd, sa Zoila. De första tjugo dagarna efter operationen är de mest kritiska. Patienten får i praktiken knappt böja sig eller lyfta en stol. Tre månader på rygg men absolut ingen sex! Lyssna men inte själv sammanfatta nyheter, än mindre göra reportageresor.
Jag gnisslade tänder för tio dagar senare skulle nicaraguanerna välja borgmästare och kommunfullmäktige. Högern, USA och EU hade redan bestämt sig för att det skulle bli valfusk eftersom sandinisterna var segertippade. Hade högern haft samma perspektiv hade samma medeltidstänkare talat om ”demokratins korståg”. Den 23:e samma november skulle venezuelanerna genomföra samma val. Vilket Gudastraff för en reporter. Men å andra sidan var jag nöjd med beskedet för i den miserabla situation som min syn utgjorde innebar att jag var en allmän fara när jag körde bil på kvällen och gissade var jag hade vägkanten.
Det här var i slutet av oktober förra året. Den 26 maj hade kubanerna gett mig en ”fórmula”, en syndiagnos med mina värden som konstaterade en accelererande myopi, närsynthet. När jag stack från Colombia i december 2005 hade jag +2,0 men i maj 2008 hade de ökat till 3,25 respektive 3,75. I oktober hade myopin försämrats till 5,75 och 7,75. Starren hade accelererat min myopi dramatiskt.
DET VAR I NOVEMBER 1999 då Fidel Castro i sällskap med de Iberoamerikanska statscheferna invigde den Latinamerikanska Medicinska Högskolan (ELAM) i Havanna. Då hade Zoila redan opererat ögon i fyra år. Tre tusen femhundra elever från de fattigaste förhållandena runt om i Latinamerika och Karibien hade installerats redan i februari samma år och jublade när Fidel, mitt under den ekonomiska Specialperioden, den period som pågick i över tio år och bokstavligen gjorde kubanerna smalare, förkunnade, mot alla ekonomiska kalkyler, att ELAM skulle utexaminera över 100.000 läkare under en överskådlig tid. Statscheferna och Kung Juan Carlos från Spanien applåderade artigt men den unge nyvalde presidenten från Venezuela, Hugo Chavez Frias, inte bara applåderade, han hade andra planer som han ville smida med den kubanske revolutionsledaren. Medan de andra statscheferna reste hem till sina respektive länder stannade Chavez kvar i en vecka och jag såg och hörde honom när han talade på Havannas universitet inför jublande studenter och bekräftade alliansen Kuba-Venezuela.
I december 2004 invigdes kanske ett av de vackraste och mest humana sjukvårdsprogram som världen skådat; Misión Milagro, Uppdrag Mirakel. Först ut var Venezuela år 2005. För drygt två år sedan anlände de första ögonläkarna till Honduras och andra länder. Här var det relativt enkelt för kubanerna att etablera sig för här fanns redan en kubansk hälsovårdsbrigad med över 300 läkare och sjuksköterskor på plats som har arbetat sedan november 1998. Motivet för deras ankomst till ett land som inte ens hade diplomatiska förbindelser med Kuba och som hade lånat ut sig till både amerikanska invasioner av Guatemala (1954) och Kuba (1961) och som alla år hade röstat pliktskyldigt i OAS enligt de order som USA-ambassadören i Tegucigalpa hade gett president och utrikesminister, var den mänskliga katastrof som orkanen ’Mitch’ innebar 1997. Sedan dess har diplomatiska relationer upprättats, Honduras har gått med i både Petrocaribe och ALBA, det Bolivarianska Initiativet för Amerika. Den liberale presidenten Manuel Zelaya anklagas av den latinamerikanska högern och framför allt av den kubansk-amerikanska maffian i Miami för att vara ”en vasall för Chavez’ militärexpansionistiska intressen i Centralamerika”. Hundratals unga fattiga honduraner har återvänt från ELAM som läkare och arbetar nu under samma förhållanden som de kubanska läkarna i de mest otillgängliga trakter, i djungeln, i bergen eller i städernas fattigområden i Honduras.
ATT FÅ SYNEN KRAFTIGT nedsatt eller till och med att bli nästan blind utan att kunna göra något åt sin situation, det är en realitet för 600.000 latinamerikaner per år. En sak är att spegla det i reportage, en annan sak är att verkligen kunna sätta sig in i en sådan tragisk situation. Mirian, min fru och arbetskamrat och jag hade alltså avslutat den sista intervjun och planerade att redigera videon och börja skriva ihop vårt material. Jag skulle skriva klart ett samlande reportage på Uppdrag Mirakel till Vänster-Press som jag skulle leverera till chefredaktör Börje Graf de första dagarna i november. Och det var när jag satt framför dataskärmen som jag kände en lättnad. Nu begrep jag varför dataskärmen för varje vecka blev allt svårare att läsa. Det hjälpte inte mycket att förstora upp texten, det fanns något i vägen i ögat som gjorde att jag gick med brännande ögon och en ständig migrän. Dagar när kvicksilvret går upp till 35-40 grader i Tegucigalpa innebar en dubbel huvudvärk.
Kl. 08.00 TORSDAG DEN 8 november: Nu satt jag tillsammans med 28 patienter, 18 som hade starr och tio med pterygium. På enkel svenska kallas det Vinghinna, ett triangulärt veck av bindehinnan, som växer på hornhinnan. De 17 kubanerna anlände, 16 kvinnor och en man (!), anlände fem över åtta, typiskt latino, tänker jag. Men så hör jag något som jag aldrig varit med om under de 32 år jag har bevakat Latinamerika, personalen sjunger Kubas nationalsång innan de startar arbetet; ”A morir por la patria es vivir”, att dö för fosterlandet är att leva. Vi 28 tittar på varandra men ingen säger ett ord. För honduranen är en blyg enkel människa, otroligt tacksam över att dessa professionella yrkesarbetare som i Honduras, Centralamerika eller för att inte tala om i självaste USA, skulle tjäna storkovan om de ”hoppade av” och i stället startade en egen klinik, eller varför inte, tog anställning på ”Santa Lucia”, den främsta privatkliniken som ägs och leds av colombianer i Tegucigalpa. En månad senare träffar jag av en ren slump en anställd på kliniken som vittnar om slavliknande arbetsförhållanden för alla utom läkarna och löner som inte överstiger minimilönen, 150 dollar i månaden. En starroperation för ett (1) öga kostar 60.000 lempiras, cirka 27.000 svenska kronor. Det är nästan dubbelt så mycket som genomsnittshonduranen tjänar under ett år. Därför är tacksamheten mot dessa kubaner som sjunger nationalsången innan de börjar ta tag i patienterna svår att beskriva. Och med tanke på att dessa kubaner tjänar 200 dollar per månad för vilken de ska betala mat, ljus och övriga omkostnader är deras insats i Latinamerika ett bevis på en stark revolutionär medvetenhet där inte de gröna sedlarna besegrar insikten om deras humanitära insatser.
DEN FÖRKROSSANDE majoriteten av patienterna är extremt fattiga, de flesta är bönder som står under den heta centralamerikanska solen. Vindarna för med sig damm som i kombination med det starka skenet från solen orsakar pterygium som växer och till slut gör det omöjligt för personen att kunna se. Solen eller ljuset i natten från bilar är andra orsaker till varför starren utvecklas, särskilt för taxi- eller lastbilschaufförer. Naturligtvis är åldern en avgörande orsak i många fall, men jag känner mig vid 57 års ålder inte särskilt gammal, försvarar jag mig. Och när den praktiserande ögonläkaren Iliana, 27, börjar flirta med mig växer självkänslan, trots att Mirian svarar med svarta ögon. Min gamla kompis från Järfälla kommun, Gunnel Silva, bosatt i Uruguay de senaste 18 åren, och som också har starropererats säger att ”våra blåa nordiska ögon är inte skapta för dessa soliga latituder med hål i ozonskiktet, Dick”! Till det kanske man ska säga att i 25 år har jag suttit och blängt på en ”strålande dataskärm” på Flamman. Med fasa minns jag tillbaka på Philipsskärmarna med grön botten som gjorde att man kände som om man hade sand i ögonen på kvällen.
Det första som äger rum när en patient kommer är att han skrivs in, en journal upprättas och blodprover, blodtryck och hjärtverksamhet kontrolleras. Därefter passerar patienten på fyra ”stationer” där ögat ska skannas, undersökas av ultraljud och slutligen undersökas på vilken synnivå ögat befinner sig. Därefter släpper den svarta sjuksköterskan Fortuna (tur!) Cepeda en stark droppe som får pupillen i mitt vänsteröga, som skulle opererats först eftersom det var i uselt skick, att växa. Vi ska in på en sista kontroll i mikroskopet som görs av Zoila. Efter det förs vi in i det steriliserade iskalla väntrummet där vi får steriliserade operationskläder och skor.
JAG ÄR NUMMER 2, först är Guadalupe, en honduran som bott och levt de senaste femtio åren i Mexiko. Han har pengar och skulle kunna betala för sig på de bästa privatklinikerna i landet eller i grannlandet USA. Men bara kubanerna kan klara att operera bort 93-åringens starr, säger han och får kyssar av den undersköna svarta Odalys Acosta. Alejandro, 65, är en annan honduran som påstår att han är ”krigsveteran” och jag motfrågar ”i vilket krig då”? ”Fotbollskriget 1969 när El Salvador invaderade Honduras”, svarar han. ”Men det pågick ju bara i tre dagar, hur kan man bli veteran på ett krig under tre dagar”? Men den gamle knekten ser bara grinigt på mig.
Från ”El Paraiso”, paradiset, vid den nicaraguanska norra gränsen, har tio bönder kommit. De är starka men livrädda för dessa bestämda kubanskor. Deras chaffis kommenterar högljutt under brättet av sin Stetson att han smälter vid åsynen när han tittar på kubanskornas bakdelar att han ” gärna skulle vilja vara patient och överlämna sig i deras våld”. Tuff när han inte själv ska läggas på britsen, tänker jag.
Hur kommer honduranen i kontakt med det lilla sjukhuset mellan Tegucigalpa och Nicaragua? hade jag frågat när vi gjorde den första intervjun i början av 2008. Yodermis Díaz, samordnare för Misión Milagro och de fyra sjukhus som kubanerna arbetar på i landet:
– ”Fallet” inleds inte här på sjukhuset utan mycket nära den kommande patientens bostad. Kamraterna från Hälsovårdsbrigaden bearbetar område efter område i landet och det är där som patienten kommer i kontakt med oss och framför sitt önskemål om behandling. Därefter skickas han eller hon till oss. Men patienten kan även komma hit personligen. En tredje väg, vilket är allt vanligare, är att patienten har remitterats av honduranska läkare eller sjuksköteskor som är verksamma på Hälsovårdscentret i bostadsområdet (dit de fattiga söker vård).
ODALYS ÖPPNAR dörren och säger att det är dags. Samtidigt rullar Guadalupe ut i sin rullstol samtidigt som 93-åringen utdelar flygande kyssar till Zoila, Odalys, Lilian och Iliana. Luftkonditioneringen hörs lätt och det är högst 15 grader i den stora operationssalen som har det senaste i teknologisk utrustning. Zoila har dagen innan kommit tillbaka från La Esperanza, dominerat av 100.000 extremt fattiga bönder från Lenkasindianernas folk. Hon har opererat i kubanernas motsvarighet till FOX’ teveserie MASH, bara att kubanernas mobila sjukhus är verklighet. Kubanerna söker upp dessa människor som inte ens har råd att ta bussen in till det närmaste sjukhuset. Hälsovårdsbrigaden har förberett sitt arbete genom att först göra en slags folkbokföringsutredning där tillståndet ekonomiskt och socialt undersöks, hur många personer som finns i familjen, deras ekonomiska och sociala situation. När kubanerna har dessa uppgifter vet de också vilka hälsovårdsbehov det finns i området. ”Burr, säger Zoila vid minnet, temperaturen i dessa områden går ner till 4-5 grader på natten, en mardröm för en kuban.
– Är det bekvämt för huvudet, frågar Zoila och jag hinner knappt svara förrän hon gör rent ögonlocket och runtom ögat, spänner fast spännet som ska hålla ögat öppet under operationen, släpper ner ett par bedövningsdroppar och sätter igång och skär upp näthinnans övre del.
– Det kommer vara lite obekvämt några sekunder men det går snabbt över, säger hon och försvarar smärtan med att ”verklig smärta känner vi kvinnor när vi föder”! Mirian filmar operationen som är komplicerad på grund av det usla tillstånd som ögat befinner sig i.
Tio dagar tidigare filmade vi två starroperationer och det känns skönt när Zoila sköljer ögat med vad som känns som kallt vatten, spolar bort blod och med ett verktyg tvingar ut starren mellan näthinnan och pupillen. En grågrön geléklump ser jag sedan på videon är den massa som har omöjliggjort för mig att kunna leva och arbeta normalt det senaste året.
Nu ska den kinesiska interokulära linsen placeras på plats. Men det är enklare sagt än gjort. Det känns också när Zoila försöker centrera den exakt och tvingas ta ut den och klippa upp näthinnan ytterligare. Efter flera minuters arbete kommer den på plats och jag känner mig rejält utpumpad och yr när jag 15 minuter senare reser mig från bristen och leds ut av Odalys. Mirian ser lite blek ut. En månad senare, två dagar innan julafton, opererar Zoila mitt högeröga och det går som på en dans, fem minuter och starren, som var mycket mer avancerad än i vänsterögat, är ett minne blott. Vi tar minibussen till det lilla samhället Villa San Francisco, där vi övernattar på det lilla hotellet. Dagen efter är det återbesök och Teresita, en 55-årig kubanska som arbetade på ett sjukhus i Libyen samtidigt som Clinton bombade Khadaffis hem och som har sin make i Angola där han hjälper regeringen, tar försiktigt bort gasbindan för mitt högeröga. Hon spolar vatten för att öppna ögonlocket och först ser jag bara en vit hinna utan några som helst konturer. Men en timma senare ser jag med en syn som en falk.
DET ÄR SOM ATT komma tillbaka till livet, tänker jag. ALLT blir bättre, huvudvärken, migränen, det lättretliga humöret har försvunnit. Nu förstår jag Eddie, killen som vi intervjuade och som Zoila hade opererat i maj 2007, föddes med starr och levde med det i 25 år. Den djupt troende katoliken vägrade låta sig opereras av USA:s militärsjukhus som ibland gör ett besök på viktiga geostrategiska områden i Centralamerika eller på Santa Lucias klinik, trots att hans familj har både egendomar och ett stort lastbilsföretag. Nej, precis som Guadalupe, 93, var det bara kubanerna han hade förtroende för och som han lät sig opereras av.
– Jag föddes en gång till, sa han med tårfyllda ögon av tacksamhet och glädje när vi satt hemma hos honom och filmade hans vittnesmål om hur Miraklet som kubanerna drar fram med gav honom liv igen, men denna gång med kvalité. För första gången i sitt liv kunde han se hur hans föräldrar verkligen såg ut. Innan kunde han bara urskilja dem när de pratade.
– ”Jag tackar Gud och Fidel för att jag nu verkligen lever för kubanernas änglahänder gav mig liv”! sammanfattade Eddie som nu vill studera till ögonläkare på ELAM för att gottgöra det ovärderliga vad den kubanska revolutionen gav honom.
Och jag känner på något sätt samma känsla, att livet återigen ler mot mig. Att jag med full kraft återigen kan arbeta, även om Zoila, Teresita och Iliana med sina uppfordrande ansiktsuttryck har sagt att jag i början måste göra paus varannan timma, använda solglasögon utomhus när solen blir för stark, och inte arbeta till sent på kvällen och slita på ögonen.
ATT NÄMNA DEN kubanska revolutionens betydelse i Sverige får den liberala unghögern eller reaktionära sossar att se rött, kalla en för ”diktaturanhängare” med flera tillmälen. Jag skiter uppriktigt sagt i dessa förolämpningar för jag är ett autentiskt fysiskt exempel på revolutionens humana karaktär. Och jag är inte ensam, för i den seende armé som kubanerna har skapat i Latinamerika är vi snart två miljoner personer. Under en tioårsperiod ska över sex miljoner ha blivit opererade av Zoila och hennes kamrater. I Latinamerika sväljer inte ens den latinamerikanska högern de primitiva anklagelserna från dessa liberaler som har stannat kvar i kalla krigets epok som de använder som förevändning för att avleda uppmärksamheten från de verkliga politiska problemen och hur det ekonomiska system som de förfäktar har lidit totalt skeppsbrott, och det i det land som dessa liberaler ser som sitt eget Mecka.
Bush påstod under sina två mandatperioder att Misión Milagro och andra sjukvårdsinsatser ”destabiliserade regionen”. Eller att alfabetiseringsprogrammet ”Yo Si Puedo”, visst kan jag, ”indoktrinerar latinamerikanerna i Che Guevaras revolutionära lära”. Bushs plan för ”Övergång till demokrati” på Kuba hade och har ett hemligt kapitel som alla vet är den militära komponenten.
– Sju av tio kubaner, inklusive jag, föddes under blockaden och vi har lärt oss att leva med den och besegra den. Bush anklagar oss för att ”destabilisera Latinamerika” genom att operera och lära ut. Till Señor Bush skulle jag vilja säga att USA:s utrikespolitik sedan 1902 just har varit att destabilisera Kuba. Vad har USA gjort med alla länder i Karibien om inte destabilisera och lägga till ytterligare en stjärna i sin flagga? Vad har USA gjort med sin egen ursprungsbefolkning om inte marginaliserat och attackerat dem? Om de (Bush&Cia) har tagit sig dessa ”rättigheter” så har vi tagit oss rätten att utrota sjukdomarna som har gjort människorna blinda. Om detta innebär att ”destabilisera” regionen och nationerna så tar vi oss rätten att fortsätta för hela livet att destabilisera i världen. Förutom att blockaden har varit grym och kriminell så har det samtidigt varit en skola för oss. För den har lärt oss att hitta lösningar för att överleva, sa Yodermis och packade sina resväskor efter två år i Honduras och för att fortsätta sitt humanitära uppdrag i andra länder.
Dick Emanuelsson
Läs mer:
Total censur av Misión Milagro
<5342 tecken="">
TEGUCIGALPA / 090215 / Om inte högern och oligarkin i Latinamerika vågar attackera Kuba eller Misión Milagro så har den ett annat vapen; Tystnad eller censur.
Den spanske journalisten José Manzaneda skriver under rubriken “La solidaridad censurada” [1], den censurerade solidariteten, om hur de stora medierna i denna kontinent har en tyst överenskommelse som går ut på att censurera och tiga ihjäl ett av det största medicinska sjukvårdsprojekten i världen. När jag frågar sjuksköterskan Teresita och de andra kubaner på sjukhuset i Honduras om andra medier i Honduras har uppmärksammat deras arbete svarar de nekande och det märks att det smärtar dem.
Närmare 30.000 fattiga honduraner har opererats och fått sin syn tillbaka utan att ha betalat en enda peso. Till och med de viktiga ögondropparna samt fem återbesök efter operationen utför och bekostar kubanerna. Men de stora drakarna i Honduras som El Heraldo, La Tribuna, El Tiempo, radio eller TV-kanalerna har inte skrivit eller informerat om projektet i en enda rad eller publicerat en enda bild eller reportage i TV. När den kubanska läkarbrigaden firade sitt 10-årsjubileum den 30 november 2008, publicerades en spaltnotis på 12 rader i El Heraldo. Det är uppenbart att dessa medieägare, som är samma familjer som äger de viktigaste industrierna och markerna i landet är rädda för den kubanska ”smittan”, för i ett land där det dör 15 personer per dag av hunger eller sjukdomar relaterade till den allmänna undernäringen, är det farligt för denna sociala klass om Kuba blir ett alltför framträdande exempel att se upp till.
Stöds inte av Världsbanken
Men inte bara de nationella medierna förtiger Misión Milagro. Manzaneda konstaterar också att knappt ett enda internationellt medium, radio eller TV har rapporterat om Misión Milagro.
– Varför? Förklaringen är enkel: Misión Milagro är inte finansierad av något land i den 1:a världen, den stöds inte av Världsbankens fonder, ej heller av något företag eller privat stiftelse. De som driver Misión Milagro är två regeringar i Syd som utan någon som helst kostnad upprättar hela infrastrukturen för hälsovården, tusentals läkare, alla nödvändiga mediciner och läkemedel och dessutom står för transport i flygplan av patienter utan att dessa betalar någonting. Namnet på de två nationerna som organiserar och finansierar Misión Milagro förklarar varför de stora medierna har bestämt sig för att tysta Uppdrag Mirakel; Kuba och Venezuela.
”Socialt företagsansvar”?
Manzaneda konstaterar å andra sidan det paradoxala att samma medier ger alltmer utrymme för humanitära privata projekt som finansieras av oftalmologiska kliniker eller företag som framställer optiska produkter. Men dessa initiativ gynnar som oftast bara ett hundratal behövande personer i den tredje världen som går under benämningen projekt med ”socialt företagsansvar”. I själva verket har de utarbetats av respektive företags marketingavdelning. Att samma företag också är stora annonsörer i samma medier bekräftar den ekonomiska och politiska samhörigheten.
– En utredning genomförd av Oxfam anklagar de stora läkemedelföretagen för att via sin patent förhindra tillgången på prismässigt överkomliga läkemedel för behandling av ögonsjukdomar, en orsak till att över 30 miljoner människor i världen är blinda. Denna rapport, som pläderar för generiska (parallella) läkemedel kommer obönhörligen i motsättning till läkemedelsbolagens intressen som samtidigt är potentiella annonsörer i dessa medier. Oxfams utredning hade inte heller någon gemomslagskraft av betydelse, menar Manzaneda.
Avhoppare ges publicitet
Däremot har ett antal medier, när de nämnt Misión Milagro, inte gjort det för att ge erkänsla åt den kubansk-venezuelanska solidariteten med de 33 länderna där Misión Milagro har återgett synen för 1,5 miljoner, utan det ytterst lilla fåtal kubaner som har hoppat och i stället tagit steget över till de privata kapitalintressena som får gratis utbildad kunnig och arbetskraft. Publicering av dessa avhoppare har ett politiskt mål och det är att misskreditera de två regeringarnas projekt som gynnar de fattiga.
– Man ska komma ihåg att det finns ett komplett rekryteringssystem av kubanska läkare som leds från Miami och från USA:s konsulat och ambassader (i världen). Men denna kampanj har blivit ett komplett fiasko om vi analyserar de siffror över påstådda avhopp. Kuba har över 42.000 utlandsarbetare i 110 länder av vilka 75 procent tillhör hälsovårdssektorn. Enligt webben för “Barrio Afuera” med säte i Miami, uppger denna att knappt ett hundratal (av de 42.000 kubanerna) har anlänt till USA. Trots det, ägnar sig tidningar med en stor upplaga stort utrymme och hela reportage åt de mycket få fall av läkare som har hoppat av, understryker Manzaneda.
Solidariteten besegrar egoismen
Han menar att Misión Milagro också är en stor utmaning mot den latinamerikanska eliten och de internationella medierna.
– Det är en demonstration att den solidariteten som ideologi kan besegra individualismens ideologi och pengar. Och att solidariteten inte är kompatibel med privatföretagens intressen. Därför är det ett djupgående upproriskt projekt och därför har de stora företagen som kontrollerar informationsflödet i världen beslutat att censurera en av detta sekel mest hoppingivande och viktigaste nyhet; Misión Milagro.
Dick Emanuelsson
Noter:
[1] “La solidaridad censurada”, av José Manzaneda.
http://www.kaosenlared.net/noticia/operacion-milagro-solidaridad-censurada
TEGUCIGALPA / 090215 / Om inte högern och oligarkin i Latinamerika vågar attackera Kuba eller Misión Milagro så har den ett annat vapen; Tystnad eller censur.
Den spanske journalisten José Manzaneda skriver under rubriken “La solidaridad censurada” [1], den censurerade solidariteten, om hur de stora medierna i denna kontinent har en tyst överenskommelse som går ut på att censurera och tiga ihjäl ett av det största medicinska sjukvårdsprojekten i världen. När jag frågar sjuksköterskan Teresita och de andra kubaner på sjukhuset i Honduras om andra medier i Honduras har uppmärksammat deras arbete svarar de nekande och det märks att det smärtar dem.
Närmare 30.000 fattiga honduraner har opererats och fått sin syn tillbaka utan att ha betalat en enda peso. Till och med de viktiga ögondropparna samt fem återbesök efter operationen utför och bekostar kubanerna. Men de stora drakarna i Honduras som El Heraldo, La Tribuna, El Tiempo, radio eller TV-kanalerna har inte skrivit eller informerat om projektet i en enda rad eller publicerat en enda bild eller reportage i TV. När den kubanska läkarbrigaden firade sitt 10-årsjubileum den 30 november 2008, publicerades en spaltnotis på 12 rader i El Heraldo. Det är uppenbart att dessa medieägare, som är samma familjer som äger de viktigaste industrierna och markerna i landet är rädda för den kubanska ”smittan”, för i ett land där det dör 15 personer per dag av hunger eller sjukdomar relaterade till den allmänna undernäringen, är det farligt för denna sociala klass om Kuba blir ett alltför framträdande exempel att se upp till.
Stöds inte av Världsbanken
Men inte bara de nationella medierna förtiger Misión Milagro. Manzaneda konstaterar också att knappt ett enda internationellt medium, radio eller TV har rapporterat om Misión Milagro.
– Varför? Förklaringen är enkel: Misión Milagro är inte finansierad av något land i den 1:a världen, den stöds inte av Världsbankens fonder, ej heller av något företag eller privat stiftelse. De som driver Misión Milagro är två regeringar i Syd som utan någon som helst kostnad upprättar hela infrastrukturen för hälsovården, tusentals läkare, alla nödvändiga mediciner och läkemedel och dessutom står för transport i flygplan av patienter utan att dessa betalar någonting. Namnet på de två nationerna som organiserar och finansierar Misión Milagro förklarar varför de stora medierna har bestämt sig för att tysta Uppdrag Mirakel; Kuba och Venezuela.
”Socialt företagsansvar”?
Manzaneda konstaterar å andra sidan det paradoxala att samma medier ger alltmer utrymme för humanitära privata projekt som finansieras av oftalmologiska kliniker eller företag som framställer optiska produkter. Men dessa initiativ gynnar som oftast bara ett hundratal behövande personer i den tredje världen som går under benämningen projekt med ”socialt företagsansvar”. I själva verket har de utarbetats av respektive företags marketingavdelning. Att samma företag också är stora annonsörer i samma medier bekräftar den ekonomiska och politiska samhörigheten.
– En utredning genomförd av Oxfam anklagar de stora läkemedelföretagen för att via sin patent förhindra tillgången på prismässigt överkomliga läkemedel för behandling av ögonsjukdomar, en orsak till att över 30 miljoner människor i världen är blinda. Denna rapport, som pläderar för generiska (parallella) läkemedel kommer obönhörligen i motsättning till läkemedelsbolagens intressen som samtidigt är potentiella annonsörer i dessa medier. Oxfams utredning hade inte heller någon gemomslagskraft av betydelse, menar Manzaneda.
Avhoppare ges publicitet
Däremot har ett antal medier, när de nämnt Misión Milagro, inte gjort det för att ge erkänsla åt den kubansk-venezuelanska solidariteten med de 33 länderna där Misión Milagro har återgett synen för 1,5 miljoner, utan det ytterst lilla fåtal kubaner som har hoppat och i stället tagit steget över till de privata kapitalintressena som får gratis utbildad kunnig och arbetskraft. Publicering av dessa avhoppare har ett politiskt mål och det är att misskreditera de två regeringarnas projekt som gynnar de fattiga.
– Man ska komma ihåg att det finns ett komplett rekryteringssystem av kubanska läkare som leds från Miami och från USA:s konsulat och ambassader (i världen). Men denna kampanj har blivit ett komplett fiasko om vi analyserar de siffror över påstådda avhopp. Kuba har över 42.000 utlandsarbetare i 110 länder av vilka 75 procent tillhör hälsovårdssektorn. Enligt webben för “Barrio Afuera” med säte i Miami, uppger denna att knappt ett hundratal (av de 42.000 kubanerna) har anlänt till USA. Trots det, ägnar sig tidningar med en stor upplaga stort utrymme och hela reportage åt de mycket få fall av läkare som har hoppat av, understryker Manzaneda.
Solidariteten besegrar egoismen
Han menar att Misión Milagro också är en stor utmaning mot den latinamerikanska eliten och de internationella medierna.
– Det är en demonstration att den solidariteten som ideologi kan besegra individualismens ideologi och pengar. Och att solidariteten inte är kompatibel med privatföretagens intressen. Därför är det ett djupgående upproriskt projekt och därför har de stora företagen som kontrollerar informationsflödet i världen beslutat att censurera en av detta sekel mest hoppingivande och viktigaste nyhet; Misión Milagro.
Dick Emanuelsson
Noter:
[1] “La solidaridad censurada”, av José Manzaneda.
http://www.kaosenlared.net/noticia/operacion-milagro-solidaridad-censurada
Fiaskot för USA:s svar på Mision Milagro
<3482 tecken="">
TEGUCIGALPA / 090215 / I Venezuela inleddes på försök 2003 hälsovårdsprojektet ”Barrio Adentro”. I dag, drygt fem år senare, befinner sig över 20.000 kubanska läkare och sjuksköterskor i Venezuela och har i praktiken tagit över stora delar av den allmänna sjukvården.
Tusentals unga fattiga venezuelaner har utexaminerats från ELAM och i Caracas har Venezuelas eget ”ELAM” invigts där sammanlagt 30.000 venezuelaner ska utexamineras de närmaste åren som läkare. Denna satsning har så klart oroat Vita Huset och den förra administrationen och inget tyder på att Obamaadministrationen ska slå in på en annan väg.
Men hur motverka eller misskreditera kubanernas ”Humanitära Export av Revolutionen” och deras ”Barrio Adentro”?
År 2005 startade ”Barrio Afuera”, med säte i Miami. Enligt deras webbsida får de stöd av det privata läkemedelsföretaget ”Community Family Care Program” som på sin webbsida erbjuder sjukvårdsförsäkringar från 45 dollar per månad och uppåt, en lukrativ marknad för privata kapitalintressen eftersom 46 miljoner invånare i USA saknar socialförsäkring.
Jag ringer upp ”Barrio Afuera” på det enda telefonnumret som finns på deras webb men teleoperatören säger att numret inte längre är i bruk. Jag ringer upp Cubanet som påstår sig fungera som en ”oberoende kubansk nyhetsbyrå” men som redan 1999 fick 99.000 dollar, 2005 67,500 dollar och 2007 fick 42.000 dollar av CIA-filialen NED, National Endowment for Democracy. Helen, ansvarig redaktör på Cubanet, letar både i sin egen katalog som i de Gula Sidorna. Den vänliga kvinnan ber mig att ringa upp henne dagen efter vilket jag gör. Hon berättar då att hon har pratat med flera ”kollegor” och kubaner i Miami men ingen av dem har någon kontakt med ”Barrio Afuera”.
USA-ambassadens rekrytering
Målsättningen är inte så mycket att skapa ett svar på Kubas och Venezuelas gigantiska projekt i Latinamerika och Karibien för det finnas det varken pengar eller politiska motiv till att göra. Motivet är i stället att i de olika länderna, totalt 110 i världen, försöka rekrytera läkare och sjukvårdspersonal, främst i Venezuela, men även i andra länder.
Det är svårt att få en officiell kommentar från de ansvariga på Kubas ambassad i Tegucigalpa om hur detta går till konkret här i Honduras. Inte heller Zoila eller hennes 16 kamrater på sjukhuset i Santa Rosa de Lima vill eller kan säga något. Men från andra källor i Honduras hävdas det att USA-ambassaden har en eller flera personer som på heltid är aktiva i rekryteringen av ”Castros kubaner i Honduras”. Hittills har bara ett litet fåtal under de tio år brigaden har arbetat beslutat sig för att söka sig till Miami.
Färdiga blanketter
På webbsidan för ”Barrio Afuera” i Miami uppmanas ”kubansk hälsovårdspersonal som söker efter friheten från tredje land bör göra följande”:
1. Bege sig till närmaste USA-konsulat och fylla i blanketterna DS156, DS157 och DS158.
2.Skicka oss (alltså ”Barrio Afuera” i Miami) komplett namn och efternamn, ett telefonnummer där vi kan lokalisera Er, eller ett namn och telefonnummer på en vän eller närstående person i USA”.
Vem har intresse av att slå sönder det kubansk-venezuelanska projektet som är riktat till de mest behövande på den amerikanska kontinenten? Svaret på den frågan förklarar också det politiuska motivet till uppkomsten av ”Barrio Afuera” som uppenbart är ett fiasko där inte ens Miami-kubanernas mest aggressiva kretsar har kännedom om det.
Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 090215 / I Venezuela inleddes på försök 2003 hälsovårdsprojektet ”Barrio Adentro”. I dag, drygt fem år senare, befinner sig över 20.000 kubanska läkare och sjuksköterskor i Venezuela och har i praktiken tagit över stora delar av den allmänna sjukvården.
Tusentals unga fattiga venezuelaner har utexaminerats från ELAM och i Caracas har Venezuelas eget ”ELAM” invigts där sammanlagt 30.000 venezuelaner ska utexamineras de närmaste åren som läkare. Denna satsning har så klart oroat Vita Huset och den förra administrationen och inget tyder på att Obamaadministrationen ska slå in på en annan väg.
Men hur motverka eller misskreditera kubanernas ”Humanitära Export av Revolutionen” och deras ”Barrio Adentro”?
År 2005 startade ”Barrio Afuera”, med säte i Miami. Enligt deras webbsida får de stöd av det privata läkemedelsföretaget ”Community Family Care Program” som på sin webbsida erbjuder sjukvårdsförsäkringar från 45 dollar per månad och uppåt, en lukrativ marknad för privata kapitalintressen eftersom 46 miljoner invånare i USA saknar socialförsäkring.
Jag ringer upp ”Barrio Afuera” på det enda telefonnumret som finns på deras webb men teleoperatören säger att numret inte längre är i bruk. Jag ringer upp Cubanet som påstår sig fungera som en ”oberoende kubansk nyhetsbyrå” men som redan 1999 fick 99.000 dollar, 2005 67,500 dollar och 2007 fick 42.000 dollar av CIA-filialen NED, National Endowment for Democracy. Helen, ansvarig redaktör på Cubanet, letar både i sin egen katalog som i de Gula Sidorna. Den vänliga kvinnan ber mig att ringa upp henne dagen efter vilket jag gör. Hon berättar då att hon har pratat med flera ”kollegor” och kubaner i Miami men ingen av dem har någon kontakt med ”Barrio Afuera”.
USA-ambassadens rekrytering
Målsättningen är inte så mycket att skapa ett svar på Kubas och Venezuelas gigantiska projekt i Latinamerika och Karibien för det finnas det varken pengar eller politiska motiv till att göra. Motivet är i stället att i de olika länderna, totalt 110 i världen, försöka rekrytera läkare och sjukvårdspersonal, främst i Venezuela, men även i andra länder.
Det är svårt att få en officiell kommentar från de ansvariga på Kubas ambassad i Tegucigalpa om hur detta går till konkret här i Honduras. Inte heller Zoila eller hennes 16 kamrater på sjukhuset i Santa Rosa de Lima vill eller kan säga något. Men från andra källor i Honduras hävdas det att USA-ambassaden har en eller flera personer som på heltid är aktiva i rekryteringen av ”Castros kubaner i Honduras”. Hittills har bara ett litet fåtal under de tio år brigaden har arbetat beslutat sig för att söka sig till Miami.
Färdiga blanketter
På webbsidan för ”Barrio Afuera” i Miami uppmanas ”kubansk hälsovårdspersonal som söker efter friheten från tredje land bör göra följande”:
1. Bege sig till närmaste USA-konsulat och fylla i blanketterna DS156, DS157 och DS158.
2.Skicka oss (alltså ”Barrio Afuera” i Miami) komplett namn och efternamn, ett telefonnummer där vi kan lokalisera Er, eller ett namn och telefonnummer på en vän eller närstående person i USA”.
Vem har intresse av att slå sönder det kubansk-venezuelanska projektet som är riktat till de mest behövande på den amerikanska kontinenten? Svaret på den frågan förklarar också det politiuska motivet till uppkomsten av ”Barrio Afuera” som uppenbart är ett fiasko där inte ens Miami-kubanernas mest aggressiva kretsar har kännedom om det.
Dick Emanuelsson
RESULTAT FÖR KUBAS MEDICINSKA BRIGADS ARBETE I HONDURAS UNDER TIO ÅR
I november 1998 startade den kubanska hälsovårdsbrigaden sitt arbete Honduras efter den katastrofala Mitchorkanen som beräknades ha bragt 6.000 honduraner om livet. Med Honduras' president Manuel Zelaya har förbindelserna mellan Honduras och Kuba förstärkts på alla områden och Honduras har anslutit sig både till Petrocaribe som ALBA, det Bolivarianska initiativet för Amerika som Kuba, Venezuela, Bolivia, Nicaragua och Dominica tillhör. Här följer ett axplock av Kubas hjälp till Honduras under tio år:
• 17 576 760 fall har behandlats. Brigaden har gett service i områden (de mest otillgängliga av landet) som omfattar 1 543 312 personer fördelade på 3216 samhällen, byar, städer (32,3 % av territoriet).
• Sedan 1998 tills september 2008 har mer än sju miljoner minderåriga behandlats och 236 373 liv har räddats. 87 104 förlossningar, 475 495 operationer och 13 602 590 olika former av utbildning (föreläsningar, m.m.) i förebyggande syfte har genomförts.
• 171 799 reparationer eller underhåll av honduransk medicinsk maskinell utrustning har genomförts till ett värde av nio (9) miljoner dollar i sparade anslag.
• Barnadödligheten i Honduras är, enligt Hälsovårdsministeriet, 27,8 per tusen födda och har i de områden där den kubanska hälsovårdsbrigaden har tagit över den allmänna sjukvården sjunkit till under 10 per tusen födda.
• Mödradödligheten är i områden med den kubanska brigaden 18 per 100.000 förlossningar att jämföra med 108 i övriga delar av landet.
Dick Emanuelsson
Källa: La Cooperación cubana en el mundo y en Honduras, 28 oktober 2008
• 17 576 760 fall har behandlats. Brigaden har gett service i områden (de mest otillgängliga av landet) som omfattar 1 543 312 personer fördelade på 3216 samhällen, byar, städer (32,3 % av territoriet).
• Sedan 1998 tills september 2008 har mer än sju miljoner minderåriga behandlats och 236 373 liv har räddats. 87 104 förlossningar, 475 495 operationer och 13 602 590 olika former av utbildning (föreläsningar, m.m.) i förebyggande syfte har genomförts.
• 171 799 reparationer eller underhåll av honduransk medicinsk maskinell utrustning har genomförts till ett värde av nio (9) miljoner dollar i sparade anslag.
• Barnadödligheten i Honduras är, enligt Hälsovårdsministeriet, 27,8 per tusen födda och har i de områden där den kubanska hälsovårdsbrigaden har tagit över den allmänna sjukvården sjunkit till under 10 per tusen födda.
• Mödradödligheten är i områden med den kubanska brigaden 18 per 100.000 förlossningar att jämföra med 108 i övriga delar av landet.
Dick Emanuelsson
Källa: La Cooperación cubana en el mundo y en Honduras, 28 oktober 2008
Ögonsjukdomarna som Mison Milagro behandlar
<989 tecken="">
PTERYGIUM, eller på svenska ”Vinghinna”, är ett triangulärt veck av bindehinnan, som växer på hornhinnan. Den kan orsaka irritation och även störa synen. Pterygium förekommer ofta hos utomhusarbetare och man antar att solens strålning har betydelse vid uppkomsten av förändringen. Pterygium avlägsnas med operation.
GRÅSTARR innebär att linsen grumlas. Den vanligaste orsaken till att linsen grumlas är åldrande. Starr kan även orsakas av vissa allmänna sjukdomar, mediciner eller ögonolycksfall. Linsen grumlas på samma sätt som äggvitan stelnar vid kokning. En grumlig lins kan man inte med någon behandling få klarare, utan den måste tas bort från ögat med en operation.
PRIS I SVERIGE: På S:t Eriks i Stockholm kostar en gråstarroperation 17000 kr per öga om en intraokulär lins opereras in. Det är samma operation som kubanerna gör gratis i Latinamerika.
D.E.
Källa: ”Kan mitt synfel opereras?”, http://www.sankterik.se/upload/3131/St_Erik_Lasern.pdf.
PTERYGIUM, eller på svenska ”Vinghinna”, är ett triangulärt veck av bindehinnan, som växer på hornhinnan. Den kan orsaka irritation och även störa synen. Pterygium förekommer ofta hos utomhusarbetare och man antar att solens strålning har betydelse vid uppkomsten av förändringen. Pterygium avlägsnas med operation.
GRÅSTARR innebär att linsen grumlas. Den vanligaste orsaken till att linsen grumlas är åldrande. Starr kan även orsakas av vissa allmänna sjukdomar, mediciner eller ögonolycksfall. Linsen grumlas på samma sätt som äggvitan stelnar vid kokning. En grumlig lins kan man inte med någon behandling få klarare, utan den måste tas bort från ögat med en operation.
PRIS I SVERIGE: På S:t Eriks i Stockholm kostar en gråstarroperation 17000 kr per öga om en intraokulär lins opereras in. Det är samma operation som kubanerna gör gratis i Latinamerika.
D.E.
Källa: ”Kan mitt synfel opereras?”, http://www.sankterik.se/upload/3131/St_Erik_Lasern.pdf.
