· Enligt WHO, Världshälsoorganisationen, dör varje år 250.000 lantarbetare i samband med användning av besprutningsmedel. Det är nästan en stad av Malmös storlek - per år! Ytterligare 25 miljoner arbetare förgiftas varje år vid bruk av pestecider.
· I USA har Shell ställts inför rätta för att ha orsakat omfattande skador mot 40.000 bananarbetare i Latinamerika, Afrika och Asien. Shell sålde sedan i slutet av 1950-talet till början av 70-talet det oerhört giftiga DBCP, också känt som nemagon till dessa kontinenter vilka orsakade omfattande organskador. Tusentals arbetare blev sterila.
· Medlet är i dag förbjudet och ersatt av andra som i gengäld har andra skadeverkningar. T.ex parathion, ethyl, terbufos och paraquat.
· Nyligen dog två unga bananarbetare i Costa Rica vid användning av Terbufos. 1980-1986 rapporterades i landet 286 dödsfall i samband med bruk av pestecider. Enbart 1986 rapporterades 1.800 akuta förgiftningsfall.
· Särskilt unga kvinnor drabbas. I Chile har kvinnor i vin- och fruktodlingar fått anmärkningsvärda många siamesiska födslar. I Costa Rica var antalet akuta förgiftningsfall 1986 63 per 1.000 arbetare vid pestecidbruk.
· De långsiktiga skadorna drabbar fortplantning, påverkan av centrala nervsystemet, blindhet, underlivsbesvär, hud och allergier.
· Det långvariga besprutandet av plantagerna orsakar stora skador på grundvattnet. Oftast, som i fallet i Ciénaga, finns det inget rinnande vatten eller avlopp för arbetarna. Barnen dricker det giftiga vattnet och insjuknar. Det allmänna hälsotillståndet är prekärt.
· Inom EU konsumeras elva kg bananer per invånare och år. Vi svenskar och tyskarna är de stora konsumenterna med 14 kg. Totalt konsumerar EU-området 40 procent av världsproduktionen. Därför kan svenska konsumenter utöva inflytande på såväl respekten för de fackliga fri- och mänskliga rättigheterna som inflytande på de stora transnationella bananbolagen att inte använda av WHO förbjudna pestecider.
Dick Emanuelsson
Källa: FORT BANANAS - Om EU:s banan-regime og u-landene,
oktober 1995, av Jesper Knudsen
viernes, 23 de marzo de 2007
"Nu bestämmer vi arbetare på plantagen"
Fem år senare hos bananarbetarna i Colombia
– INTE ETT STEG TILLBAKA!
– INTE ETT STEG TILLBAKA!
CIENAGA / JUNI 1996 / Två mördade kamrater, men en beslutsamhet att inte ge vika för plantageägaren.
Det utstrålar de församlade bananarbetarna när jag återigen träffar dem, fem år efter ett reportage jag gjorde i juni 1991.
Platsen? Ciénaga i norra Colombia. I dag arbetar bananarbetarna för sig och sina familjer i en kamp som handlar om vem som kan hålla ut längst.
* * *
– Trettio tusen pesos! säger taxichauffören.
– Tjugo! kontrar jag med. Kompromissen blir tjugofem tusen för en hel dag bland bananplantagerna.
Färden går på dammiga vägar vid foten av Sierra Nevada, där Anderna börjar vid Karibiska havet. Det är cirka 35-40 grader varmt och otroligt fuktigt. För fem år sedan åkte jag samma vägar och ingenting har hänt sedan dess.
– Därför ockuperade vi den stora landsvägen som förbinder Bogotá med kusten under 36 timmar i oktober. Två till tre tusen organiserade bananarbetare med familjer, kvinnor och barn, satte sig helt sonika på vägen, omringade av 200 armésoldater. Trots att United Fruit och andra bananbolag har exploaterat detta område och dess invånare så är de sociala förhållandena likadana som de ar för hundra år sedan.
FACKET KONSOLIDERAS, TROTS MORDEN
Det berättar Humberto Robledo, vice ordförande för bananfacket i Ciénaga. Han efterträdde Reynaldo Maiguel som gjorde mig sällskap den gången vi besökte plantagerna 1991. Men den 14 februari 1994 slog åtta maskerade och tungt beväpnade män in hans dörr och inför hans fru och två små barn tog han emot åtta kulor som ändade hans liv.
Men förföljelsen och morden mot bananfackets medlemmar hade inte upphört. Nio dagar efter mordet på Maiguel mördades ytterligare fem organiserade arbetare ett par kilometer längre bort. Men trots den ständiga terrorn mot arbetarna från plantageägarnas betalda lönnmördare och arméns och polisens provokationer, har arbetarna och facket sakta men säkert lyckats konsolidera sig. 1991 hade det lokala facket i Ciénaga 1 500 medlemmar, i dag är den siffran uppe i 1 900. Totalt arbetar cirka 20.000 personer regionen, de flesta rädda för att organisera sig fackligt.
STREJKEN 1991
När vi närmar oss plantagen La Marcela tittar arbetarna oroligt upp när taxibilen närmar sig. En okänd bil eller personer kan innebära en massaker på arbetarna.
– Buenos Días, säger Humberto i en hälsning.
Arbetarna ser lättade ut vid anblicken av den kraftige fackföreningsledaren.
Han förklarar vem jag är och genast känner jag igen en av kvinnorna som arbetade vid paketeringen för fem år sedan och vars foto publicerades. Ytterligare en av arbetarna känner jag igen, Eusebio Hérnandez.
Men den tredje på samma foto, Roberto Cerna, var är han? frågar jag.
– Han mördades av paramilitärer i slutet av förra året, berättar Eusebio Hérnandez. Arbetarna tittar ner i marken.
För fem år sedan beslutade arbetarna att gå ut i en strejk för att sätta kraft bakom kravet på att få ut innestående löner, sociala rätt till försäkringarna som de betalade för och en rad andra frågor som ägaren, Armando Argong, var skyldig arbetarna. Det var den första strejk som ägde rum sedan 1928 då 3.500 arbetare med familjer kallblodigt mördades av utkallad militär som agerade på order från USA-bolaget United Fruít. Samma mentalitet härskar bland ägare som Armando Argong som 1991 vägrade att tillmötesgå arbetarna och hellre lät plantagen falla i träda som straff för att arbetarna hade anslutit sig till facket.
– Men han bedrog sig. Han trodde att han skulle kunna vänta ut oss och knäcka oss, men vi gav oss inte utan beslutade att själva ta över marken och produktionen.
TAGIT ÖVER PLANTAGEN
Men de erkänner att det har varit tufft. Bananproduktionen är inne i en svår kris med starka påtryckningar från USA mot producenterna och en restriktiv handelspolitik från EU:s sida som reducerar importen av latinamerikanska bananer.
– Vi tjänar inte mycket på försäljningen av bananerna, säger Carlos Tette, en smal arbetare med pigga ögon i 25-årsåldern.
– Men de 34 arbetarna på fincan med sina familjer har bildat ett koperativ där vi utsett en administrativ kommitté, en chef för fincan samt stadgar som reglerar vår produktion. Varje lördag samlas vi för att diskutera problemen under veckan och för att göra en ekonomisk balans av verksamheten. Efter att alla räkningar är betalda fördelar vi de överblivna pengarna lika.
Till skillnad för fem år sedan sprudlar bokstavligen entusiasmen och de poserar gärna med både gevär och machete vid fotograferingen, verktyg för vakthållning respektive huggning av bananerna.
Den lokale fackledaren hävdar att alla arbetarna färmodligen hade varit massakrerade om de inte hade haft fackets stöd i ryggen.
– Plantageägaren vågar inte mörda när han vet att facket här omedelbart kommer att reagera. Facket har också anmält honom för knarkhandel och ett mord, en process som kostat honom mycket.
KVINNORNA DELTAR
Men arbetarna har ännu ingen laglig rätt till marken och fincan. Argong har också skrivit över rättigheterna på sin fru, ett sätt att undvika eventuella rättsliga processer och hävda sin kontroll över de 214 hektaren av bördig jord.
– Vi sökte stöd hos den lokala företagarföreningen men där dribblades vi bort. Däremot har de lokala uppköparna av bananer sagt att de inte vill lägga sig i den juridiska tvisten som i sista hand skulle innebära att plantagen förfaller. Men vi har arbetat i 19 månader och resultatet är mycket bra, uppger Carlos Tette.
I dag producerar de inte bara bananer utan även rotfrukten Yuca (som påminner om potatis) och Majs.
Till skillnad mot andra plantager har kvinnorna dessutom ett stortinflytande och har egna projekt som de presenterat inför kommunen i Ciénaga.
– Vi har avdelat två hektar för kycklinguppfödning samt odling av grönsaker. Detta ska i första hand gå till den egna konsumtionen, säger en av de närvarande kvinnorna.
MÖNSTEREXEMPEL
Humberto Robledo säger att den förre ägaren måste ge sig till känna förr eller senare. I dag har han inte samma politiska inflytande som för fem år sedan. Den politiska majoriteten i kommunen har förändrats och liberalen Argong, som var både ordförande för kommunfullmäktige och storgodsägare, kunde i princip styra hur han ville. När arbetarna vände sig till arbetsinspektören så var de ute i ogjort väder eftersom denne avlönades av Argong.
– Vi är optimister, säger de samtstämmigt. Inte ett steg tillbaka, bara framåt.
– Men vi har i första hand facket att tacka för att vi klarat det här. Andra arbetare på andra plantager som lockats av ägarnas löften och bra löner om de vänder facket ryggen, har insett att de i längden förblir deras slavar. Plantagen Marcela har därför blivit något av ett litet mönsterexempel för andra, säger Carlos Tette och börjar klistra ihop botten på banankartongerna som nästa dag ska fyllas med sitt gula innehåll.
Text och foto: Dick Emanuelsson
Bildtexter:
Fast beslutna att fortsätta kampen för den jord de i dag har tagit över, i kamp mot godsägaren. "Inte ett steg tillbaka, bara framåt", är mottot.
På plantagen utvinner man i dag inte bara bananer utan även Yuca och majs. Kvinnorna har fått två hektar jord avdelade för uppfödning av kycklingar och grönsaksodling.
Det utstrålar de församlade bananarbetarna när jag återigen träffar dem, fem år efter ett reportage jag gjorde i juni 1991.
Platsen? Ciénaga i norra Colombia. I dag arbetar bananarbetarna för sig och sina familjer i en kamp som handlar om vem som kan hålla ut längst.
* * *
– Trettio tusen pesos! säger taxichauffören.
– Tjugo! kontrar jag med. Kompromissen blir tjugofem tusen för en hel dag bland bananplantagerna.
Färden går på dammiga vägar vid foten av Sierra Nevada, där Anderna börjar vid Karibiska havet. Det är cirka 35-40 grader varmt och otroligt fuktigt. För fem år sedan åkte jag samma vägar och ingenting har hänt sedan dess.
– Därför ockuperade vi den stora landsvägen som förbinder Bogotá med kusten under 36 timmar i oktober. Två till tre tusen organiserade bananarbetare med familjer, kvinnor och barn, satte sig helt sonika på vägen, omringade av 200 armésoldater. Trots att United Fruit och andra bananbolag har exploaterat detta område och dess invånare så är de sociala förhållandena likadana som de ar för hundra år sedan.
FACKET KONSOLIDERAS, TROTS MORDEN
Det berättar Humberto Robledo, vice ordförande för bananfacket i Ciénaga. Han efterträdde Reynaldo Maiguel som gjorde mig sällskap den gången vi besökte plantagerna 1991. Men den 14 februari 1994 slog åtta maskerade och tungt beväpnade män in hans dörr och inför hans fru och två små barn tog han emot åtta kulor som ändade hans liv.
Men förföljelsen och morden mot bananfackets medlemmar hade inte upphört. Nio dagar efter mordet på Maiguel mördades ytterligare fem organiserade arbetare ett par kilometer längre bort. Men trots den ständiga terrorn mot arbetarna från plantageägarnas betalda lönnmördare och arméns och polisens provokationer, har arbetarna och facket sakta men säkert lyckats konsolidera sig. 1991 hade det lokala facket i Ciénaga 1 500 medlemmar, i dag är den siffran uppe i 1 900. Totalt arbetar cirka 20.000 personer regionen, de flesta rädda för att organisera sig fackligt.
STREJKEN 1991
När vi närmar oss plantagen La Marcela tittar arbetarna oroligt upp när taxibilen närmar sig. En okänd bil eller personer kan innebära en massaker på arbetarna.
– Buenos Días, säger Humberto i en hälsning.
Arbetarna ser lättade ut vid anblicken av den kraftige fackföreningsledaren.
Han förklarar vem jag är och genast känner jag igen en av kvinnorna som arbetade vid paketeringen för fem år sedan och vars foto publicerades. Ytterligare en av arbetarna känner jag igen, Eusebio Hérnandez.
Men den tredje på samma foto, Roberto Cerna, var är han? frågar jag.
– Han mördades av paramilitärer i slutet av förra året, berättar Eusebio Hérnandez. Arbetarna tittar ner i marken.
För fem år sedan beslutade arbetarna att gå ut i en strejk för att sätta kraft bakom kravet på att få ut innestående löner, sociala rätt till försäkringarna som de betalade för och en rad andra frågor som ägaren, Armando Argong, var skyldig arbetarna. Det var den första strejk som ägde rum sedan 1928 då 3.500 arbetare med familjer kallblodigt mördades av utkallad militär som agerade på order från USA-bolaget United Fruít. Samma mentalitet härskar bland ägare som Armando Argong som 1991 vägrade att tillmötesgå arbetarna och hellre lät plantagen falla i träda som straff för att arbetarna hade anslutit sig till facket.
– Men han bedrog sig. Han trodde att han skulle kunna vänta ut oss och knäcka oss, men vi gav oss inte utan beslutade att själva ta över marken och produktionen.
TAGIT ÖVER PLANTAGEN
Men de erkänner att det har varit tufft. Bananproduktionen är inne i en svår kris med starka påtryckningar från USA mot producenterna och en restriktiv handelspolitik från EU:s sida som reducerar importen av latinamerikanska bananer.
– Vi tjänar inte mycket på försäljningen av bananerna, säger Carlos Tette, en smal arbetare med pigga ögon i 25-årsåldern.
– Men de 34 arbetarna på fincan med sina familjer har bildat ett koperativ där vi utsett en administrativ kommitté, en chef för fincan samt stadgar som reglerar vår produktion. Varje lördag samlas vi för att diskutera problemen under veckan och för att göra en ekonomisk balans av verksamheten. Efter att alla räkningar är betalda fördelar vi de överblivna pengarna lika.
Till skillnad för fem år sedan sprudlar bokstavligen entusiasmen och de poserar gärna med både gevär och machete vid fotograferingen, verktyg för vakthållning respektive huggning av bananerna.
Den lokale fackledaren hävdar att alla arbetarna färmodligen hade varit massakrerade om de inte hade haft fackets stöd i ryggen.
– Plantageägaren vågar inte mörda när han vet att facket här omedelbart kommer att reagera. Facket har också anmält honom för knarkhandel och ett mord, en process som kostat honom mycket.
KVINNORNA DELTAR
Men arbetarna har ännu ingen laglig rätt till marken och fincan. Argong har också skrivit över rättigheterna på sin fru, ett sätt att undvika eventuella rättsliga processer och hävda sin kontroll över de 214 hektaren av bördig jord.
– Vi sökte stöd hos den lokala företagarföreningen men där dribblades vi bort. Däremot har de lokala uppköparna av bananer sagt att de inte vill lägga sig i den juridiska tvisten som i sista hand skulle innebära att plantagen förfaller. Men vi har arbetat i 19 månader och resultatet är mycket bra, uppger Carlos Tette.
I dag producerar de inte bara bananer utan även rotfrukten Yuca (som påminner om potatis) och Majs.
Till skillnad mot andra plantager har kvinnorna dessutom ett stortinflytande och har egna projekt som de presenterat inför kommunen i Ciénaga.
– Vi har avdelat två hektar för kycklinguppfödning samt odling av grönsaker. Detta ska i första hand gå till den egna konsumtionen, säger en av de närvarande kvinnorna.
MÖNSTEREXEMPEL
Humberto Robledo säger att den förre ägaren måste ge sig till känna förr eller senare. I dag har han inte samma politiska inflytande som för fem år sedan. Den politiska majoriteten i kommunen har förändrats och liberalen Argong, som var både ordförande för kommunfullmäktige och storgodsägare, kunde i princip styra hur han ville. När arbetarna vände sig till arbetsinspektören så var de ute i ogjort väder eftersom denne avlönades av Argong.
– Vi är optimister, säger de samtstämmigt. Inte ett steg tillbaka, bara framåt.
– Men vi har i första hand facket att tacka för att vi klarat det här. Andra arbetare på andra plantager som lockats av ägarnas löften och bra löner om de vänder facket ryggen, har insett att de i längden förblir deras slavar. Plantagen Marcela har därför blivit något av ett litet mönsterexempel för andra, säger Carlos Tette och börjar klistra ihop botten på banankartongerna som nästa dag ska fyllas med sitt gula innehåll.
Text och foto: Dick Emanuelsson
Bildtexter:
Fast beslutna att fortsätta kampen för den jord de i dag har tagit över, i kamp mot godsägaren. "Inte ett steg tillbaka, bara framåt", är mottot.
På plantagen utvinner man i dag inte bara bananer utan även Yuca och majs. Kvinnorna har fått två hektar jord avdelade för uppfödning av kycklingar och grönsaksodling.
Bananarbetarna ska svältas ut
"GÅ UR FACKET OCH NI FÅR ER LÖN"!
Arbetarna hatar honom.
Arbetarna hatar honom.
– Plantageägaren är en vampyr. Han håller inne flera årslöner, socialförsäkringen, 24 månaders semesterpengar,ja han till och med drar de två procenten till facket men behåller pengarna för egen del i stället för att vidarebefordra dem till facket. Därför har vi lagt ner arbetet och tagit över plantagen.
* * *
CIENAGA / JUNI 1996 / En efter en, unga som gamla, män som kvinnor, nickar vid den gamle mannens ord. Bananarbetarna på fincan Josefina San Rafael befinner sig i samma situation som arbetarna på La Marcela befann sig för fem år sedan när jag besökte den. Rafael Pinto försöker svälta ut arbetarna för att de ska vända facket ryggen. Hellre låter han fincan förfalla och dö ut i stället för att acceptera arbetare på sin plantage som är organiserade.
Och hungern är ständigt närvarande, menar arbetarna och pekar på två magra vita fåglar som de fångat och ska bli mat för de 65 familjerna denna dag. Tristessen är påtaglig i värmen. Dominobrickorna ligger framme på bordet under det korrugerade plåttaket vid paketeringen. Spelet har avbrutits när jag och Humberto Robledo från bananfacket anländer. Först är de tysta men sedan låter arbetarna sin känslor ge utlopp.
Lönen "makuleras"
– Sedan 1995 har ägaren betalat löner med checker som inte har någon täckning. I Colombia är det förbjudet. Men Rafael Pinto har sina vänner på banken och i handeln i Ciénaga. När vi går till banken för att plocka ut våra löner sätter banken stämpeln "MAKULERAD". Arbetarna är helt utlämnade eftersom banken inte påtalar detta för Pinto som återfinns i en lyxvåning på Rodadero (staden Santa Martas riviera i Karibiska havet, reds anm).
Som på andra plantager är de sociala förhållandena dramatiska. Eftersom ägaren inte betalar socialförsäkringen kan inte arbetarna och deras familjer få någon hälsovård. En efter en visar de sår efter machetehugg, spruckna fötter och händer, variga och blodsprängda ögon konsekvenser efter att arbetarna besprutat bananodlingarna med de oerhört giftiga bekämpningsmedlen som i andra länder är förbjudna.
– De ger oss en broschyr som visar att vi ska gå som austronaterna som anlände till månen. Men Rafael Pinto ger oss inte ens arbetskläder, än mindre skyddsutrustning när vi ska bespruta bananerna, säger William Tejeda, facklig ledare på fincan och räcker över broschyren.
Malaria
Flera av arbetarna lider av hudbesvär efter arbete med pesteciderna. Andra har skabb eller stora sår. Småbarnen springer omkring nakna. Många av de närvarande känner skam inför våra stora ögon. "Men det här är vår verklighet, kamrat. Vi har inte ens pengar att köpa tvål, än mindre kläder till oss och våra barn", säger en äldre arbetare med tårar i ögonen.
– Här finns såväl malaria- som dengueflugor (orsakar svåra feber- och ögoninfektioner, reds anm). Kvinnorna som arbetar i tolv timmar vid paketeringen tvingas göra sina behov bakom muren där, säger den unge fackordföranden Tejeda. Det är varken värdigt eller acceptabelt.
Kapitalisternas ministerium
Facket har flera gånger framfört klagomålen till den lokale arbetsinspektören som nu säger att hon har uttömt alla sina möjligheter. Därför har facket gått vidare till arbetsmarknadsministeriet som bara förhalar frågan.
– Ministeriet är bara till för att serva kapitalisterna, säger en arbetare med gevär i handen. De skiter fullständigt i oss, hundra mil från Bogotá.
Trots att arbetarna har lagen på sin sida är det i praktiken en nästan omöjlig process att driva juridiskt. Varje arbetare måste individuellt väcka talan mot godsägaren. På plantagen skulle det betyda 65 skilda rättsfall av arbetare som i många fall inte kan läsa eller skriva. Byråkratin tar död på arbetaren och hans hårt förvärvade pengar. Då spelar det ingen roll om Rafael Pinto har brutit mot alla existerande arbetsmarknadslagar. Han nöter ut dem.
Ägaren kallade på polis
– När vi gick till hans kontor i Santa Marta och ville tala med honom ringde han efter den militära polisen som kom med en löjtnant som fungerade som talesman för Pinto. Själv vågade han inte visa sig. Det visar vilka ärenden som dessa går, menar en annan äldre arbetare och hytter med näven. Trots det är det oroande för nästa gång kanske han skickar armén på oss.
Nu går det lokala bananfacket in i en svår situation när de ska framföra avtalskraven. Ägarna försöker erbjuda de arbetare som lämnar facket anställningstrygghet individuellt. De försöker erbjuda andra oorganiserade arbetare förmåner och fördelar som de organiserade aldrig kommer i åtnjutande av.
Morot och piska mot facket
– Pinto äger flera plantager där arbetarna inte är med i facket. Där arbetas det för fullt eftersom han betalar alla de lagliga- samt avtalsrättigheter som vi kom överens om förra avtalsperioden. Motivet är uppenbart; Locka över några som kan splittra oss och isolera facket. Men trots att vi nästan svälter rubbar vi oss aldrig på kravet om att lämna facket. Facket det är vi, den samlade kraften bland Ciénagas arbetare, menar William Tejeda. De andra instämmer.
Paramilitärt högkvarter granne
Arbetarna deltog i ockupationen av riksvägen, som bara ligger några stenkast från plantagen, mellan Bogotá och atlantkusten i oktober i likhet med andra arbetare. Regeringen skakades av aktionen och utlovade 11 miljarder pesos (elva miljoner dollar, reds anm) för reparatione av vägar, stöd till områdets sociala underutveckling samt ett löfte om att inte legalisera dödsskvadronerna i s.k säkerhetskoperativ. Mellan plantagen och riksvägen, den väg vi anlänt, ligger ett storgods där en av Ciénagas dödsskvadroner med dess paramilitärer härbärgerar.
– Om de visste att vi skulle anlända hade vi varit gripna och förmodligen mördade nu, berättar Humberto senare när vi lämnar plantagen.
Jag sväljer och sjunker ihop i baksätet i bilen.
TEXT OCH FOTO: Dick Emanuelsson
* * *
CIENAGA / JUNI 1996 / En efter en, unga som gamla, män som kvinnor, nickar vid den gamle mannens ord. Bananarbetarna på fincan Josefina San Rafael befinner sig i samma situation som arbetarna på La Marcela befann sig för fem år sedan när jag besökte den. Rafael Pinto försöker svälta ut arbetarna för att de ska vända facket ryggen. Hellre låter han fincan förfalla och dö ut i stället för att acceptera arbetare på sin plantage som är organiserade.
Och hungern är ständigt närvarande, menar arbetarna och pekar på två magra vita fåglar som de fångat och ska bli mat för de 65 familjerna denna dag. Tristessen är påtaglig i värmen. Dominobrickorna ligger framme på bordet under det korrugerade plåttaket vid paketeringen. Spelet har avbrutits när jag och Humberto Robledo från bananfacket anländer. Först är de tysta men sedan låter arbetarna sin känslor ge utlopp.
Lönen "makuleras"
– Sedan 1995 har ägaren betalat löner med checker som inte har någon täckning. I Colombia är det förbjudet. Men Rafael Pinto har sina vänner på banken och i handeln i Ciénaga. När vi går till banken för att plocka ut våra löner sätter banken stämpeln "MAKULERAD". Arbetarna är helt utlämnade eftersom banken inte påtalar detta för Pinto som återfinns i en lyxvåning på Rodadero (staden Santa Martas riviera i Karibiska havet, reds anm).
Som på andra plantager är de sociala förhållandena dramatiska. Eftersom ägaren inte betalar socialförsäkringen kan inte arbetarna och deras familjer få någon hälsovård. En efter en visar de sår efter machetehugg, spruckna fötter och händer, variga och blodsprängda ögon konsekvenser efter att arbetarna besprutat bananodlingarna med de oerhört giftiga bekämpningsmedlen som i andra länder är förbjudna.
– De ger oss en broschyr som visar att vi ska gå som austronaterna som anlände till månen. Men Rafael Pinto ger oss inte ens arbetskläder, än mindre skyddsutrustning när vi ska bespruta bananerna, säger William Tejeda, facklig ledare på fincan och räcker över broschyren.
Malaria
Flera av arbetarna lider av hudbesvär efter arbete med pesteciderna. Andra har skabb eller stora sår. Småbarnen springer omkring nakna. Många av de närvarande känner skam inför våra stora ögon. "Men det här är vår verklighet, kamrat. Vi har inte ens pengar att köpa tvål, än mindre kläder till oss och våra barn", säger en äldre arbetare med tårar i ögonen.
– Här finns såväl malaria- som dengueflugor (orsakar svåra feber- och ögoninfektioner, reds anm). Kvinnorna som arbetar i tolv timmar vid paketeringen tvingas göra sina behov bakom muren där, säger den unge fackordföranden Tejeda. Det är varken värdigt eller acceptabelt.
Kapitalisternas ministerium
Facket har flera gånger framfört klagomålen till den lokale arbetsinspektören som nu säger att hon har uttömt alla sina möjligheter. Därför har facket gått vidare till arbetsmarknadsministeriet som bara förhalar frågan.
– Ministeriet är bara till för att serva kapitalisterna, säger en arbetare med gevär i handen. De skiter fullständigt i oss, hundra mil från Bogotá.
Trots att arbetarna har lagen på sin sida är det i praktiken en nästan omöjlig process att driva juridiskt. Varje arbetare måste individuellt väcka talan mot godsägaren. På plantagen skulle det betyda 65 skilda rättsfall av arbetare som i många fall inte kan läsa eller skriva. Byråkratin tar död på arbetaren och hans hårt förvärvade pengar. Då spelar det ingen roll om Rafael Pinto har brutit mot alla existerande arbetsmarknadslagar. Han nöter ut dem.
Ägaren kallade på polis
– När vi gick till hans kontor i Santa Marta och ville tala med honom ringde han efter den militära polisen som kom med en löjtnant som fungerade som talesman för Pinto. Själv vågade han inte visa sig. Det visar vilka ärenden som dessa går, menar en annan äldre arbetare och hytter med näven. Trots det är det oroande för nästa gång kanske han skickar armén på oss.
Nu går det lokala bananfacket in i en svår situation när de ska framföra avtalskraven. Ägarna försöker erbjuda de arbetare som lämnar facket anställningstrygghet individuellt. De försöker erbjuda andra oorganiserade arbetare förmåner och fördelar som de organiserade aldrig kommer i åtnjutande av.
Morot och piska mot facket
– Pinto äger flera plantager där arbetarna inte är med i facket. Där arbetas det för fullt eftersom han betalar alla de lagliga- samt avtalsrättigheter som vi kom överens om förra avtalsperioden. Motivet är uppenbart; Locka över några som kan splittra oss och isolera facket. Men trots att vi nästan svälter rubbar vi oss aldrig på kravet om att lämna facket. Facket det är vi, den samlade kraften bland Ciénagas arbetare, menar William Tejeda. De andra instämmer.
Paramilitärt högkvarter granne
Arbetarna deltog i ockupationen av riksvägen, som bara ligger några stenkast från plantagen, mellan Bogotá och atlantkusten i oktober i likhet med andra arbetare. Regeringen skakades av aktionen och utlovade 11 miljarder pesos (elva miljoner dollar, reds anm) för reparatione av vägar, stöd till områdets sociala underutveckling samt ett löfte om att inte legalisera dödsskvadronerna i s.k säkerhetskoperativ. Mellan plantagen och riksvägen, den väg vi anlänt, ligger ett storgods där en av Ciénagas dödsskvadroner med dess paramilitärer härbärgerar.
– Om de visste att vi skulle anlända hade vi varit gripna och förmodligen mördade nu, berättar Humberto senare när vi lämnar plantagen.
Jag sväljer och sjunker ihop i baksätet i bilen.
TEXT OCH FOTO: Dick Emanuelsson
Be om tillstånd först, Chavez!
4051 tecken
TEGUCIGALPA / 070323 / Surdegen jäser i Vita huset. Någon annan förklaring finns inte efter att Nicholas Burns, tredjemannen i State Departement, USA:s UD, gav den argentinska regeringen Kirchner på moppe för att Chavez talade i Buenos Aires samtidigt som Bush besökte grannlandet Uruguay den 10 mars.
– Jag skulle kunna göra det samma: Jag beklagar att det (Bushs besök i Uruguay) ägde rum samma dag som vi befann oss i Buenos Aires, vi beklagar det alla, ironiserade Venezuelas president Hugo Chavez när han fick höra nyheten om grinigheten i Bushadministrationen.
Det är som den gamla devisen som fälldes av en före detta USA-president går igen: ”USA har inga vänner, bara intressen”. Bush och Chavez genomförde för ett par veckor sedan en Latinamerikaturné exakt samtidigt men till olika länder. Medan Bush, omringad av säkerhetsarméer, besökte sin kollega, socialdemokraten Tabaré Vazquez i Uruguay, stod Chavez på andra sidan Rio de la Plataviken bland 40 000 jublande argentinare och dundrade för Latinamerikas integration och mot imperialismen, för nationell suveränitet och mot USA:s olika varianter av frihandelsavtal som i klartext innebär annektering av hela nationer.
Detta föll inte i god jord. Överallt där Chavez drog fram hälsades han av uppriktigt folkjubel medan Bush möttes av massdemonstrationer och ursinne. I Guatemala rasade Mayaindianernas ledare mot att Bush hade besökt en av deras heliga platser. Dagen efter besöket kom indianledarna till platsen och började ”rena” platsen med lövruskor och rökelse:
– Här finns så mycket negativ energi som den där mannen lämnade efter sig, negativ energi som resultat av hans folkmord i världen varav Guatemala, med över 250.000 döda de senaste femtio åren av USA-dominans, är ett av hans offer, sa mayaindianen till tevekanalen Telesur.
Under sin turné nämnde Bush inte Chavez med ett enda ord. Men när det politiska saldot stod klart och att Chavez besegrat Bush på politisk knockout, släppte alla fördämningar.
– Jag beklagar att den där protesten ägde rum (i Buenos Aires) samma dag som vår president var i Montevideo (Uruguays huvudstad), sa en klart irriterad Burns.
Uttalandet fälldes under en konferens arrangerad på Amerikarådet (i USA) och på första parkett satt den argentinske ambassadören i USA, Octavio Bordón. Burns spände ögonen i Bordón och tillade:
– Man måste bestämma sig, man måste välja och vi menar att det inte var det korrekta beslutet. Jag beklagar att behöva säga detta, Herr Ambassadör, men det är vår (USA-regeringens) uppfattning, sa Burns och underströk att Vita huset anser att Chavez utgör en ”negativ kraft eftersom han förfäktar en politik som har misslyckats i det förflutna”.
Chavez’ besök i Argentina bestod av två delar; ett officiellt där han träffade president Nestor Kirchner och skrev under en rad avtal som förstärker förbindelserna mellan de två länderna. Den andra delen av besöket bestod i att han talade på en fotbollsstadion med hela den splittrade argentinska vänstern på plats i sällskap med tusentals medlemmar från fackföreningarna.
– Det var inget ”anti-Bushmöte”, det var ett revolutionärt möte, ett möte för att integrera fosterlandet. Inte heller ett Chavezmöte , det var ett möte av det argentinska folket som hade Mödrarna från Plaza de Mayo som inbjudare, sa Chavez när han gick i offentligt svaromål i sitt program ”Aló Presidente”.
Samtidigt med dessa sura uttalanden från USA:s UD-funktionärer, utvecklas och förstärks förbindelserna mellan medlemmarna inom ALBA (Kuba, Venezuela, Bolivia och Nicaragua) och andra länder i Latinamerika. Samma dag som Burns kritiserade Argentina, anlände landets utrikesminister till Ecuador i sällskap med senatorn Christina Kirchner, maka till president Nestor Kirchner. I Ecuador slöts nya avtal inom industri och jordbruk. Senatorn fortsatte i fredags till Venezuela där hon träffade president Chavez. Där deltog hon också i ett möte där Venezuelas Förenade Socialistiska Kvinnoförbund konstituerades och antog en programförklaring för sitt arbete.
Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 070323 / Surdegen jäser i Vita huset. Någon annan förklaring finns inte efter att Nicholas Burns, tredjemannen i State Departement, USA:s UD, gav den argentinska regeringen Kirchner på moppe för att Chavez talade i Buenos Aires samtidigt som Bush besökte grannlandet Uruguay den 10 mars.
– Jag skulle kunna göra det samma: Jag beklagar att det (Bushs besök i Uruguay) ägde rum samma dag som vi befann oss i Buenos Aires, vi beklagar det alla, ironiserade Venezuelas president Hugo Chavez när han fick höra nyheten om grinigheten i Bushadministrationen.
Det är som den gamla devisen som fälldes av en före detta USA-president går igen: ”USA har inga vänner, bara intressen”. Bush och Chavez genomförde för ett par veckor sedan en Latinamerikaturné exakt samtidigt men till olika länder. Medan Bush, omringad av säkerhetsarméer, besökte sin kollega, socialdemokraten Tabaré Vazquez i Uruguay, stod Chavez på andra sidan Rio de la Plataviken bland 40 000 jublande argentinare och dundrade för Latinamerikas integration och mot imperialismen, för nationell suveränitet och mot USA:s olika varianter av frihandelsavtal som i klartext innebär annektering av hela nationer.
Detta föll inte i god jord. Överallt där Chavez drog fram hälsades han av uppriktigt folkjubel medan Bush möttes av massdemonstrationer och ursinne. I Guatemala rasade Mayaindianernas ledare mot att Bush hade besökt en av deras heliga platser. Dagen efter besöket kom indianledarna till platsen och började ”rena” platsen med lövruskor och rökelse:
– Här finns så mycket negativ energi som den där mannen lämnade efter sig, negativ energi som resultat av hans folkmord i världen varav Guatemala, med över 250.000 döda de senaste femtio åren av USA-dominans, är ett av hans offer, sa mayaindianen till tevekanalen Telesur.
Under sin turné nämnde Bush inte Chavez med ett enda ord. Men när det politiska saldot stod klart och att Chavez besegrat Bush på politisk knockout, släppte alla fördämningar.
– Jag beklagar att den där protesten ägde rum (i Buenos Aires) samma dag som vår president var i Montevideo (Uruguays huvudstad), sa en klart irriterad Burns.
Uttalandet fälldes under en konferens arrangerad på Amerikarådet (i USA) och på första parkett satt den argentinske ambassadören i USA, Octavio Bordón. Burns spände ögonen i Bordón och tillade:
– Man måste bestämma sig, man måste välja och vi menar att det inte var det korrekta beslutet. Jag beklagar att behöva säga detta, Herr Ambassadör, men det är vår (USA-regeringens) uppfattning, sa Burns och underströk att Vita huset anser att Chavez utgör en ”negativ kraft eftersom han förfäktar en politik som har misslyckats i det förflutna”.
Chavez’ besök i Argentina bestod av två delar; ett officiellt där han träffade president Nestor Kirchner och skrev under en rad avtal som förstärker förbindelserna mellan de två länderna. Den andra delen av besöket bestod i att han talade på en fotbollsstadion med hela den splittrade argentinska vänstern på plats i sällskap med tusentals medlemmar från fackföreningarna.
– Det var inget ”anti-Bushmöte”, det var ett revolutionärt möte, ett möte för att integrera fosterlandet. Inte heller ett Chavezmöte , det var ett möte av det argentinska folket som hade Mödrarna från Plaza de Mayo som inbjudare, sa Chavez när han gick i offentligt svaromål i sitt program ”Aló Presidente”.
Samtidigt med dessa sura uttalanden från USA:s UD-funktionärer, utvecklas och förstärks förbindelserna mellan medlemmarna inom ALBA (Kuba, Venezuela, Bolivia och Nicaragua) och andra länder i Latinamerika. Samma dag som Burns kritiserade Argentina, anlände landets utrikesminister till Ecuador i sällskap med senatorn Christina Kirchner, maka till president Nestor Kirchner. I Ecuador slöts nya avtal inom industri och jordbruk. Senatorn fortsatte i fredags till Venezuela där hon träffade president Chavez. Där deltog hon också i ett möte där Venezuelas Förenade Socialistiska Kvinnoförbund konstituerades och antog en programförklaring för sitt arbete.
Dick Emanuelsson
Niobarnsmamman Carmen överlever tack vare kamraterna efter maken mördats
TEMA BANANARBETARE
När arbetar-
solidariteten är
som vackrast
– Klockan var halv sex när han gick hemifrån. Tio minuter senare sköts min man tillsammans med fyra andra bananarbetare på väg till jobbet. Jag stod ensam med nio barn. Men Audéns kamrater på fincan har ställt upp och hjälper oss ekonomiskt.
CIENAGA/JUNI 1996/ Hon är bara 36 år och hon ser faktiskt inte en dag äldre ut med sina fina drag i ansiktet.
Men Carmen Elena Riobo har satt nio barn till världen som den 23 februari 1994 förlorade sin far. Paramilitärer i Ciénaga låg i bakhåll för de fem bananarbetarna som var på väg till plantagen för att hugga. Men de hann inte långt förrän de sköts ned.
Byledare
De hade använt sig av den mänskliga rättighet att ansluta sig till bananfacket. Elva dagar tidigare hade Reynaldo Maiguel, fackets generalsekreterare och kommunfullmäktigeldamot för vänsteralliansen Unión Patriótica mördats.
– Nej, Audén hade aldrig hotats och han var heller ingen ledare inom facket. Däremot var han ordförande för kommundelsnämnden i en liten by i Sierra Nevada, säger hon och gör en svepande rörelse upp mot den nästan sex tusen meter höga delen av Anderna som börjar vid Karibiska havet i norr och slutar i södra Chile.
Överlever tack vare solidariteten
Mordet kom nästan att slå sönder en familj.
– De hade inget hus att bo i, inget tak över huvudet. Facket tog initiativ till en insamling för att köpa byggmaterial och att varje månad ge familjen 77.000 pesos (cirka 500 kronor). Vi byggde huset, som inte är något slott, men många av de små barnen hade förmodligen inte levat i dag om inte kamraterna hade ställt upp. Det var verkligen rörande, understryker Humberto Robledo som själv bor i det lilla samhället Santa Rosalia.
Gerillan försvarar
På nästan varje hus finns det sprayade slagord från FARC-gerillan som har två militära fronter i Sierra Nevada. Robledo säger att han förmodligen hade varit mördad i dag om han bott i centralorten Ciénaga, där en stor del av armén, polisen och dess civila representanter i form av paramilitärerna kamperar. Han säger det inte rent ut, för det skulle kosta honom "huvudet", men gerillans starka stöd och närvaro håller dödsskvadronerna borta.
Men det är fattigt, otroligt fattigt som i alla andra byar i Ciénagaregionen. När bananarbetarna ockuperade den stora vägen mellan Bogotá och kusten, så var det ingen tillfällighet att man valde Santa Rosalia, här fanns det en stor folklig opinion som gav arbetarna allt det stöd de behövde för att hålla vägen i 36 timmar.
Oro för framtiden
Minsta flickan, Carmen Trinidad, 3, kommer in och tittar storögt på den ljushårige med det vita skinnet. Hon har bara ett par kortbyxot på sig. Hennes större syskon drar med sig henne ut på gården där en liten spädgris springer omkring.
– De har inte mycket kläder att välja på, men hittills har jag lyckats hålla dem i skolan, trots att det kostar oss en förmögenhet.
Den äldste, i dag 17 år, säger att han ska sluta skolan och börja arbeta. "Hur ska det gå för oss om pappas arbetskamtarer inte längre hjälper oss"? är hans oroliga fråga.
Men hittills har facket och kamraterna ställt upp, trots att de arbetar under svältlöner.
– Som änka får hon ingen som helst ekonomisk hjälp från myndigheterna. Hon är helt och hållet beroende av solidariteten från hennes mördade mans arbetskamrater. Det är verkligen en rörande men vacker arbetarsolidaritet i praktiken, säger Robledo och tittar med beundrande ögon på den blyga niobarnsmamman.
Deltog i vägockupationen
Hon vill inte svara på min fråga om hon har kommit över förlusten av sin man, men det vackra ansiktet avslöjar att så inte är fallet.
Hämndkänslor mot mördarna?
Inte heller på den frågan vill hon säga något. Men hon deltog i ockupationen av vägen i oktober tillsammans med hundratals andra kvinnor, fruar till bananarbetarna. Det var hennes sätt att ge tillbaka av solidariteten som hon fått från kamraterna.
Dick Emanuelsson
Bildtext:
Carmen Elena Riobo och åtta av hennes nio barn. Äldste sonen Ricardo är frånvarande.
I åldersordning: Carmen Trinidad, 3. Jammer, 5 år. Saida 7 år. Yenie, 9. Yeson, 10. Alexander, 12. Ladie, 13. Gerardo och 15 år. FOTO: DICK EMANUELSSON
solidariteten är
som vackrast
– Klockan var halv sex när han gick hemifrån. Tio minuter senare sköts min man tillsammans med fyra andra bananarbetare på väg till jobbet. Jag stod ensam med nio barn. Men Audéns kamrater på fincan har ställt upp och hjälper oss ekonomiskt.
CIENAGA/JUNI 1996/ Hon är bara 36 år och hon ser faktiskt inte en dag äldre ut med sina fina drag i ansiktet.
Men Carmen Elena Riobo har satt nio barn till världen som den 23 februari 1994 förlorade sin far. Paramilitärer i Ciénaga låg i bakhåll för de fem bananarbetarna som var på väg till plantagen för att hugga. Men de hann inte långt förrän de sköts ned.
Byledare
De hade använt sig av den mänskliga rättighet att ansluta sig till bananfacket. Elva dagar tidigare hade Reynaldo Maiguel, fackets generalsekreterare och kommunfullmäktigeldamot för vänsteralliansen Unión Patriótica mördats.
– Nej, Audén hade aldrig hotats och han var heller ingen ledare inom facket. Däremot var han ordförande för kommundelsnämnden i en liten by i Sierra Nevada, säger hon och gör en svepande rörelse upp mot den nästan sex tusen meter höga delen av Anderna som börjar vid Karibiska havet i norr och slutar i södra Chile.
Överlever tack vare solidariteten
Mordet kom nästan att slå sönder en familj.
– De hade inget hus att bo i, inget tak över huvudet. Facket tog initiativ till en insamling för att köpa byggmaterial och att varje månad ge familjen 77.000 pesos (cirka 500 kronor). Vi byggde huset, som inte är något slott, men många av de små barnen hade förmodligen inte levat i dag om inte kamraterna hade ställt upp. Det var verkligen rörande, understryker Humberto Robledo som själv bor i det lilla samhället Santa Rosalia.
Gerillan försvarar
På nästan varje hus finns det sprayade slagord från FARC-gerillan som har två militära fronter i Sierra Nevada. Robledo säger att han förmodligen hade varit mördad i dag om han bott i centralorten Ciénaga, där en stor del av armén, polisen och dess civila representanter i form av paramilitärerna kamperar. Han säger det inte rent ut, för det skulle kosta honom "huvudet", men gerillans starka stöd och närvaro håller dödsskvadronerna borta.
Men det är fattigt, otroligt fattigt som i alla andra byar i Ciénagaregionen. När bananarbetarna ockuperade den stora vägen mellan Bogotá och kusten, så var det ingen tillfällighet att man valde Santa Rosalia, här fanns det en stor folklig opinion som gav arbetarna allt det stöd de behövde för att hålla vägen i 36 timmar.
Oro för framtiden
Minsta flickan, Carmen Trinidad, 3, kommer in och tittar storögt på den ljushårige med det vita skinnet. Hon har bara ett par kortbyxot på sig. Hennes större syskon drar med sig henne ut på gården där en liten spädgris springer omkring.
– De har inte mycket kläder att välja på, men hittills har jag lyckats hålla dem i skolan, trots att det kostar oss en förmögenhet.
Den äldste, i dag 17 år, säger att han ska sluta skolan och börja arbeta. "Hur ska det gå för oss om pappas arbetskamtarer inte längre hjälper oss"? är hans oroliga fråga.
Men hittills har facket och kamraterna ställt upp, trots att de arbetar under svältlöner.
– Som änka får hon ingen som helst ekonomisk hjälp från myndigheterna. Hon är helt och hållet beroende av solidariteten från hennes mördade mans arbetskamrater. Det är verkligen en rörande men vacker arbetarsolidaritet i praktiken, säger Robledo och tittar med beundrande ögon på den blyga niobarnsmamman.
Deltog i vägockupationen
Hon vill inte svara på min fråga om hon har kommit över förlusten av sin man, men det vackra ansiktet avslöjar att så inte är fallet.
Hämndkänslor mot mördarna?
Inte heller på den frågan vill hon säga något. Men hon deltog i ockupationen av vägen i oktober tillsammans med hundratals andra kvinnor, fruar till bananarbetarna. Det var hennes sätt att ge tillbaka av solidariteten som hon fått från kamraterna.
Dick Emanuelsson
Bildtext:
Carmen Elena Riobo och åtta av hennes nio barn. Äldste sonen Ricardo är frånvarande.
I åldersordning: Carmen Trinidad, 3. Jammer, 5 år. Saida 7 år. Yenie, 9. Yeson, 10. Alexander, 12. Ladie, 13. Gerardo och 15 år. FOTO: DICK EMANUELSSON
jueves, 22 de marzo de 2007
“Me enorgullezco de ser marxista”, dice el Padre Camilo, cura en las FARC-EP
 |
| Dando misa en uno de los frentes de la guerrilla de las FARC-EP. |
“Me enorgullezco de ser marxista”, dice el Padre Camilo, cura en las FARC-EP
POR DICK EMANUELSSON
SELVAS DEL SUR DE COLOMBIA / MARZO 1998 / En el mes de febrero de 1998, el sacerdote Manuel Pérez falleció. ”El Cura Pérez”, como le llamaban, era el indiscutible Comandante en jefe del movimiento guerrillero ELN. Mucha gente que desconoce el conflicto interno y armado de Colombia, se sorprendieron por el hecho de que había un cura que dirigía los guerrilleros.
Durante una gira periodística por las zonas guerrilleras de las FARC-EP los primeros meses del 1998, pude entrevistar al Padre Camilo, cura activo e integrante de la Comisión Internacional de las FARC-EP, entrevista para hacer a conocer una otra cara de la insurgencia colombiana no tan conocida.
VIDEO (solo audio):
D.E: Padre Camilo, Usted ha sido sacerdote desde 1975. ¿Cuál fue el motivo por el cual se decidió a ser cura?
Padre Camilo (P.C): Yo ingresé al Seminario, más que todo, por qué quería estudiar, Yo soy campesino. Neto de origen campesino. Recuerdo que mi papá decía, cuando yo era pequeño, que mi voz era muy clara y como soy muy aficionado a la lectura, entonces se me facilitó mucho el estudio y la conversación.
D.E: ¿Su padre lo estimuló mucho entonces?
P.C: Mi padre me estimuló mucho a estudiar y a rezar. (Risas) Por qué él era muy creyente. Un creyente fervoroso impresionante. Entonces ingresé al Seminario por qué tenía un tío sacerdote. Que era el hermano mayor de mi padre. Él me costeó la carrera, Y aproveché para estudiar aunque no tenía una visión muy clara de lo que era un sacerdote ya que era un niño muy pequeño de 13 años. Pero fui dejándome absorber, dejándome llevar por ésa corriente y definitivamente seguí la carrera porque veía que era importante que se pudiera ayudar a la gente. Y pese a ver allí actitudes represivas injustas y retardatarias que se ven allí en la Iglesia, yo logré mantenerme bastante tiempo como sacerdote en la vida legal.
D.E: ¿No fue tan fácil la vida en el seminario?
P.C: Bueno pues allí, como se dice, uno se las arregla. Pero era difícil, ya que en el tiempo que yo estuve eso era como un claustro, terrible, sobre todo porque no era un claustro físico para mí sino un claustro social.
D.E: ¿Fantasía?
- No tanto fantasía, sino, que por ejemplo, me prohibía fumar, no tomar una cerveza con mis compañeros de escuela, ni mirarlos siquiera y mucho menos a las muchachas.
Yo salía de vacaciones un mes a la casa e iba a trabajar y no podía sentarme con los muchachos a conversar como es normal, porque era seminarista. Eso es una castración social.
D.E: ¿Tu papá te vigilaba?
P.C: Permanentemente. Mi papá, mi mamá. Todos me vigilaban por qué yo era un seminarista y eso crea un lastre psicológico.
Padre Camilo (P.C): Yo ingresé al Seminario, más que todo, por qué quería estudiar, Yo soy campesino. Neto de origen campesino. Recuerdo que mi papá decía, cuando yo era pequeño, que mi voz era muy clara y como soy muy aficionado a la lectura, entonces se me facilitó mucho el estudio y la conversación.
D.E: ¿Su padre lo estimuló mucho entonces?
P.C: Mi padre me estimuló mucho a estudiar y a rezar. (Risas) Por qué él era muy creyente. Un creyente fervoroso impresionante. Entonces ingresé al Seminario por qué tenía un tío sacerdote. Que era el hermano mayor de mi padre. Él me costeó la carrera, Y aproveché para estudiar aunque no tenía una visión muy clara de lo que era un sacerdote ya que era un niño muy pequeño de 13 años. Pero fui dejándome absorber, dejándome llevar por ésa corriente y definitivamente seguí la carrera porque veía que era importante que se pudiera ayudar a la gente. Y pese a ver allí actitudes represivas injustas y retardatarias que se ven allí en la Iglesia, yo logré mantenerme bastante tiempo como sacerdote en la vida legal.
D.E: ¿No fue tan fácil la vida en el seminario?
P.C: Bueno pues allí, como se dice, uno se las arregla. Pero era difícil, ya que en el tiempo que yo estuve eso era como un claustro, terrible, sobre todo porque no era un claustro físico para mí sino un claustro social.
D.E: ¿Fantasía?
- No tanto fantasía, sino, que por ejemplo, me prohibía fumar, no tomar una cerveza con mis compañeros de escuela, ni mirarlos siquiera y mucho menos a las muchachas.
Yo salía de vacaciones un mes a la casa e iba a trabajar y no podía sentarme con los muchachos a conversar como es normal, porque era seminarista. Eso es una castración social.
D.E: ¿Tu papá te vigilaba?
P.C: Permanentemente. Mi papá, mi mamá. Todos me vigilaban por qué yo era un seminarista y eso crea un lastre psicológico.
La importancia de Camilo Torres
D.E: ¿Cuál era la situación política y la posición de la Iglesia en ésa época?
P.C: - Eran los años setenta. Se da lo del Sacerdote Camilo Torres, Se da lo del Vaticano II, se da la Declaración de Medellín. Pero a nosotros eso se nos daba a cuentagotas para que no pudiésemos abrir los ojos. Por ejemplo, se nos ocultó todo lo referente a Camilo Torres en el Seminario. No se nos dejaba ver la prensa escrita, ni nos permitían ver televisión. Las formas que utilizamos para informarnos, como recortes de prensa, que hablaba de Camilo Torres o cuando nos encontraban escuchando noticias, nos castigaban ahí mismo. Y lo expulsaban porque lo acusaban de estar comprometido. Lo de la famosa Conferencia Episcopal del CELAM, en Medellín, sólo lo viene a asimilar cuando estaba en la materia de filosofía. Bueno y era una fuerte discusión porque la Conferencia de Medellín, no había sido inspirada por el espíritu santo! Y bueno, eso se basó en la realidad, era algo muy concreto que despertó revuelo en la misma Iglesia. Pero han ido recogiendo la cabuya. Y eso ha sido una pérdida muy grande. Entonces tenemos en Colombia la Iglesia más conservadora y Frente a eso Camilo Torres SIGUE SIENDO un prototipo de hombre.
D.E: - ¿Qué significó Camilo Torres para Usted?
P.C: Camilo significó muchísimo para mi. Camilo es todo un conjunto de potencialidades a realizar. Cuando ya comencé a entender lo del Frente Unido, la lucha de Camilo en la Universidad convence a uno entonces que ése es un hombre especial. Y entonces me dijo, aquí hay que hacer algo, hay que ir buscando. Y cuando ya comencé a ejercer como sacerdote iniciamos un trabajo de base, con las comunidades, con los jóvenes, con los campesinos, los indígenas y con los pobres, eso me hizo entender mucho más a Camilo.
D.E: ¿Fue prácticamente como un guía?
P.C: - Claro. Y sigue siendo un guía. Camilo no ha muerto. No sólo por los sacerdotes. Para el cristiano normal Camilo tiene un mensaje muy grande todavía.
”Los revolucionarios son el mismo diablo con cola!”
D.E: Usted fue ordenado en el año 75. ¿Es decir su estudio se realizó a la par con el surgimiento del Movimiento Guerrillero en Colombia a partir del 1964?
P.C: En el 64 yo estaba en 5o. de primaria y políticamente era un bisoño absoluto! ¡Un niño tabla rasa! En el Seminario no nos dejaban conocer nada de la política colombiana, y todo lo que representaba las nuevas ideas. Se decía que "Es que los revolucionarios son el mismo diablo con cola! y por tanto ni se menciona ni se deja leer. No hay el menor vestigio de posibilidad de que uno pueda estudiar y acercarse a la realidad de los exponentes del movimiento.
D.E: ¿En el año 75, cuando te ordenas y empiezas a ejercer en la parroquia tienes ésas posibilidades?
P.C: Cuando yo me ordenó como sacerdote, empiezo en una Parroquia propia, con autonomía y luego estoy en varias parroquias., moviéndome en las diócesis y en una Arquidiócesis trabajando sobretodo con la juventud, pero ése trabajo que hacíamos en equipo con varios sacerdotes de los cuales yo era uno de los dirigentes, fue un trabajo tan avanzado que hasta la misma Iglesia después lo recogió y entonces el gobierno buscó acabar no con el trabajo en sí sino con los agentes que desarrollamos algún trabajo.
D.E: Para el Gobierno Usted empezó a ser un Cura peligroso?
D.E: ¿Cuál era la situación política y la posición de la Iglesia en ésa época?
P.C: - Eran los años setenta. Se da lo del Sacerdote Camilo Torres, Se da lo del Vaticano II, se da la Declaración de Medellín. Pero a nosotros eso se nos daba a cuentagotas para que no pudiésemos abrir los ojos. Por ejemplo, se nos ocultó todo lo referente a Camilo Torres en el Seminario. No se nos dejaba ver la prensa escrita, ni nos permitían ver televisión. Las formas que utilizamos para informarnos, como recortes de prensa, que hablaba de Camilo Torres o cuando nos encontraban escuchando noticias, nos castigaban ahí mismo. Y lo expulsaban porque lo acusaban de estar comprometido. Lo de la famosa Conferencia Episcopal del CELAM, en Medellín, sólo lo viene a asimilar cuando estaba en la materia de filosofía. Bueno y era una fuerte discusión porque la Conferencia de Medellín, no había sido inspirada por el espíritu santo! Y bueno, eso se basó en la realidad, era algo muy concreto que despertó revuelo en la misma Iglesia. Pero han ido recogiendo la cabuya. Y eso ha sido una pérdida muy grande. Entonces tenemos en Colombia la Iglesia más conservadora y Frente a eso Camilo Torres SIGUE SIENDO un prototipo de hombre.
D.E: - ¿Qué significó Camilo Torres para Usted?
P.C: Camilo significó muchísimo para mi. Camilo es todo un conjunto de potencialidades a realizar. Cuando ya comencé a entender lo del Frente Unido, la lucha de Camilo en la Universidad convence a uno entonces que ése es un hombre especial. Y entonces me dijo, aquí hay que hacer algo, hay que ir buscando. Y cuando ya comencé a ejercer como sacerdote iniciamos un trabajo de base, con las comunidades, con los jóvenes, con los campesinos, los indígenas y con los pobres, eso me hizo entender mucho más a Camilo.
D.E: ¿Fue prácticamente como un guía?
P.C: - Claro. Y sigue siendo un guía. Camilo no ha muerto. No sólo por los sacerdotes. Para el cristiano normal Camilo tiene un mensaje muy grande todavía.
”Los revolucionarios son el mismo diablo con cola!”
D.E: Usted fue ordenado en el año 75. ¿Es decir su estudio se realizó a la par con el surgimiento del Movimiento Guerrillero en Colombia a partir del 1964?
P.C: En el 64 yo estaba en 5o. de primaria y políticamente era un bisoño absoluto! ¡Un niño tabla rasa! En el Seminario no nos dejaban conocer nada de la política colombiana, y todo lo que representaba las nuevas ideas. Se decía que "Es que los revolucionarios son el mismo diablo con cola! y por tanto ni se menciona ni se deja leer. No hay el menor vestigio de posibilidad de que uno pueda estudiar y acercarse a la realidad de los exponentes del movimiento.
D.E: ¿En el año 75, cuando te ordenas y empiezas a ejercer en la parroquia tienes ésas posibilidades?
P.C: Cuando yo me ordenó como sacerdote, empiezo en una Parroquia propia, con autonomía y luego estoy en varias parroquias., moviéndome en las diócesis y en una Arquidiócesis trabajando sobretodo con la juventud, pero ése trabajo que hacíamos en equipo con varios sacerdotes de los cuales yo era uno de los dirigentes, fue un trabajo tan avanzado que hasta la misma Iglesia después lo recogió y entonces el gobierno buscó acabar no con el trabajo en sí sino con los agentes que desarrollamos algún trabajo.
D.E: Para el Gobierno Usted empezó a ser un Cura peligroso?
P.C: Más que peligroso, subversivo! Eso me comprometió seriamente a entender con mucha velocidad que uno sirve vivo. Es una lógica. Que un pueblo no necesita mártires sino hombres que de una u otra manera estén vivos. No importa el lugar adónde se esté luchando, ¡sino que se esté luchando vivo! Que se esté muerto no reza ni un padrenuestro. Yo comprendí eso muy rápido y me afilié en la Guerrilla ya que me empezaron hacer varios atentados, buscando formas para asesinarme, en los departamentos de Huila, Tolima, donde la violencia militar asesinó a varios conocidos. Y salí también a conocer y moverme por todo el país.
«Incorporándose a la guerrilla!"»
D.E: ¿Ahora son departamentos también de presencia guerrillera?
P.C: Si, departamentos con una presencia guerrillera indiscutible. No sólo con una influencia indiscutible sino que en éstos departamentos del sur que se ha convertido en una realidad social que ya no tiene retorno.
D.E: Del año 1975 al -83 estuvo Usted trabajando como sacerdote en parroquias y comunidades. ¿Luego ingresó a la guerrilla?
P.C: Si, el 6 de julio de 1983 exactamente ingresé a la Guerrilla, pues ya no podía aguantar más la persecución y las amenazas y entonces hubo una decisión. Era una decisión nueva que más que eso era una opción y las opciones no se piensan, se hacen. En un país como Colombia, si Usted no toma esa opción, si no la ejecuta a Usted lo matan. Yo prefiero estar vivo!
D.E: ¿Porque ingresa a las FARC y no al ELN al que ingresó Camilo Torres?
P.C: Por qué yo hice un estudio previo. Yo me senté con otros amigos a discutir sobre mi ingreso a la guerrilla y estudiamos todos los movimientos guerrilleros. Y el Movimiento que más me dio luces, que más me reflejó madurez, sensatez, caminos ciertos, y que entendí como algo que en verdad sí está en serio fueron las Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia FARC. Efectivamente ingresé a las FARC de una manera muy sencilla fui colaborador antes de ser guerrillero, apoyando algunos Frentes Guerrilleros, coordinando movimientos campesinos, movilizaciones de campesinos. Llevando cosas, comida desde la parroquia, camiones repletos.
”En Colombia ya no hay donde enterrar gente”
En el fondo los guerrilleros, cuando yo los conocí, ellos ya me conocían a mí y tenían buena información, sabían quién era. Y Cuando llegué a un Frente me dijeron “Padre, Usted es mejor que se quede, por que si se va, por mucho lo dejarán vivo unos ocho días más”.
D.E: ¿Cómo?
P.C: Ellos sabían que habían muchos planes para matarme afuera. Yo había ido a dejar unos remedios, unos medicamentos. Ellos estaban muy bien informados y me lo dijeron todo. "Como te estimamos mucho te aconsejamos que te quedes" Consideramos prudente quedarme un tiempo a ver si las cosas pintaban después bien para regresar a la parroquia. Pero resulta que me fui amañado y me quedé!
D.E: ¿Y hasta ahora? ¿Cuantos años?
P.C: Prácticamente llevo 14 años. La Idea de ingresar en las FARC, es toda una opción real y yo creo que hay que hacerla. No solamente como sacerdote sino tantos miles de revolucionarios que han sido asesinados. Mira, me da mucho dolor. En Colombia ya no hay dónde enterrar gente. No tenemos adónde albergar tanto dolor. A uno se le pone la sangre como brava, cuando mira todo el sacrificio que hemos dado.
D.E: ¿No representó una contradicción filosófica haber ingresado a un movimiento revolucionario que se basa en el marxismo-leninismo?
P.C: Mira, que yo sufrí un proceso ideológico que nunca esperé. De rezar el Breviario, a estudiar el Capital! Y creo que estudie el breviario, mejor escrito en el Capital, y me enorgullezco de ser marxista, no de haber rezado el breviario. Por sólo rezar el breviario no sirve. Hay que actuar. Por eso procuro ser un estudioso del pensamiento de éstos grandes clásicos de la humanidad. No sólo del marxismo, por qué tampoco hay que encasillar a Marx en el Marxismo. Ni a Lenin en el marxismo. Ni a la experiencia socialista en ésos países. Sino que es una experiencia de la Humanidad.
«El marxismo es para toda la humanidad»
P.C: En ésas luces de éstos grandes hombres están las ideas madres, no del socialismo, sino de toda la humanidad que en su inmensa mayoría de 5 mil medio millones de seres que hay pasa por necesidades materiales. Entonces lo que han dicho estos hombres no es para los que estudian marxismo, es para toda la humanidad. Lo que nos decimos como revolucionarios es que esas son las ideas madres de la Humanidad futura. Allí está el planteamiento.
D.E: ¿Entonces no hay ninguna contradicción filosófica?
P.C: No. Porque si uno busca la igualdad social, la justicia, la fraternidad, la solidaridad, el amor entre nosotros, el respeto a la vida entre nosotros, eso forma parte de la concepción cristiana. Entonces no hay ningún problema. Ahora que hay una discusión filosófica, pues yo digo, ésa discusión hagámosla cuando tomemos el poder. Después de que tomemos el poder. Por ahora trabajamos para tomar el poder. Y eso se está peleando. No hay más.
D.E: ¿Cómo fue recibido en las filas de las FARC por los dirigentes, por los jefes militares?
P.C: ¡Muy interesante la pregunta! Yo me considero un afortunado en las FARC. ¡No un privilegiado! Porque mi vida de guerrillero la he pasado al lado de la dirigencia máxima. Por mi capacidad un poquito, por mi destreza en la redacción, en el trabajo, en la mecanografía, en todo lo que tiene que ver con el proceso intelectual de un cuadro de ésa altura, de ésa dimensión como un Manuel Marulanda (Comandante en Jefe de las FARC- EP, nota del redactor), como un Jacobo Arenas, un Alfonso Cano, un Raúl Reyes, un Timo. Es gente que es altruista y que son los compañeros del Secretariado del Estado Mayor Central de las FARC.
D.E: ¿Me imagino que Jacobo Arenas, considerado como principal ideólogo de las FARC, se pasaba discutiendo muchas cosas y muchos temas con Usted?
P.C: Nosotros intercambiamos bastantes cosas, porque yo fui su secretario privado durante muchos años y recuerdo anécdotas muy curiosas. Una vez me pasó una hoja pequeña, escrita solamente hasta la mitad pero era a un documento tan denso, tan profundo que en lugar de copiarlo, de sacarlo en limpio en máquina, yo me quedé estudiándolo, pero frase a frase, y se me fue la noción del tiempo, porque como le dije, yo políticamente era un neófito. Y yo estúdialo, léalo, cuando el camarada Jacobo fue a pedirme el trabajo ya pasado a máquina, yo estaba con la vista fija sobre el trabajo y no levantaba cabeza. Y ya había pasado más de una hora! El vino porque lo necesitaba con urgencia! Entonces me dice: " Camilo qué pasó?.".! Y yo muy sorprendido le dije: Ay! hum, disculpe camarada, yo no he podido escribir eso, porque apenas lo estoy estudiando! E inmediatamente lo escribí. Y le dije luego, Camarada sobre éste documento yo quiero que hablemos y me dijo, "A la noche". Vino luego y ahí, al calor de un brandy, en un clima muy frío sobre un terreno de 3,200 metros de altura, comenzó a explicarme la política más profunda que yo haya podido escuchar. El era como una cascada.
D.E: ¿Se halló como en otro mundo?
P.C: Lógico. El mundo de la fe. Pero la fe de lo conocido que no es hablar cháchara, que no es hablar carreta, sino que a partir de la realidad instruye a la gente en su propia realidad. Y eso en el fondo es una función revolucionaria. Y lo hace uno con una inmensa ternura, con un profundo afecto y cariño. Tal vez Usted se ha podido dar cuenta. Como la guerrillerada esa es una sola familia, un sólo hogar, todos hermanos ahí, Funcionamos como un hogar y en todo hogar verdadero hay amor, hay cariño, hay comprensión, hay danzas, hay coplas, hay rajaleñas, hay trova, hay alegría, hay trabajo, hay preparación militar, preparación política. Con una visión de poder.
No participa en combates
«Incorporándose a la guerrilla!"»
D.E: ¿Ahora son departamentos también de presencia guerrillera?
P.C: Si, departamentos con una presencia guerrillera indiscutible. No sólo con una influencia indiscutible sino que en éstos departamentos del sur que se ha convertido en una realidad social que ya no tiene retorno.
D.E: Del año 1975 al -83 estuvo Usted trabajando como sacerdote en parroquias y comunidades. ¿Luego ingresó a la guerrilla?
P.C: Si, el 6 de julio de 1983 exactamente ingresé a la Guerrilla, pues ya no podía aguantar más la persecución y las amenazas y entonces hubo una decisión. Era una decisión nueva que más que eso era una opción y las opciones no se piensan, se hacen. En un país como Colombia, si Usted no toma esa opción, si no la ejecuta a Usted lo matan. Yo prefiero estar vivo!
D.E: ¿Porque ingresa a las FARC y no al ELN al que ingresó Camilo Torres?
P.C: Por qué yo hice un estudio previo. Yo me senté con otros amigos a discutir sobre mi ingreso a la guerrilla y estudiamos todos los movimientos guerrilleros. Y el Movimiento que más me dio luces, que más me reflejó madurez, sensatez, caminos ciertos, y que entendí como algo que en verdad sí está en serio fueron las Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia FARC. Efectivamente ingresé a las FARC de una manera muy sencilla fui colaborador antes de ser guerrillero, apoyando algunos Frentes Guerrilleros, coordinando movimientos campesinos, movilizaciones de campesinos. Llevando cosas, comida desde la parroquia, camiones repletos.
”En Colombia ya no hay donde enterrar gente”
En el fondo los guerrilleros, cuando yo los conocí, ellos ya me conocían a mí y tenían buena información, sabían quién era. Y Cuando llegué a un Frente me dijeron “Padre, Usted es mejor que se quede, por que si se va, por mucho lo dejarán vivo unos ocho días más”.
D.E: ¿Cómo?
P.C: Ellos sabían que habían muchos planes para matarme afuera. Yo había ido a dejar unos remedios, unos medicamentos. Ellos estaban muy bien informados y me lo dijeron todo. "Como te estimamos mucho te aconsejamos que te quedes" Consideramos prudente quedarme un tiempo a ver si las cosas pintaban después bien para regresar a la parroquia. Pero resulta que me fui amañado y me quedé!
D.E: ¿Y hasta ahora? ¿Cuantos años?
P.C: Prácticamente llevo 14 años. La Idea de ingresar en las FARC, es toda una opción real y yo creo que hay que hacerla. No solamente como sacerdote sino tantos miles de revolucionarios que han sido asesinados. Mira, me da mucho dolor. En Colombia ya no hay dónde enterrar gente. No tenemos adónde albergar tanto dolor. A uno se le pone la sangre como brava, cuando mira todo el sacrificio que hemos dado.
D.E: ¿No representó una contradicción filosófica haber ingresado a un movimiento revolucionario que se basa en el marxismo-leninismo?
P.C: Mira, que yo sufrí un proceso ideológico que nunca esperé. De rezar el Breviario, a estudiar el Capital! Y creo que estudie el breviario, mejor escrito en el Capital, y me enorgullezco de ser marxista, no de haber rezado el breviario. Por sólo rezar el breviario no sirve. Hay que actuar. Por eso procuro ser un estudioso del pensamiento de éstos grandes clásicos de la humanidad. No sólo del marxismo, por qué tampoco hay que encasillar a Marx en el Marxismo. Ni a Lenin en el marxismo. Ni a la experiencia socialista en ésos países. Sino que es una experiencia de la Humanidad.
«El marxismo es para toda la humanidad»
P.C: En ésas luces de éstos grandes hombres están las ideas madres, no del socialismo, sino de toda la humanidad que en su inmensa mayoría de 5 mil medio millones de seres que hay pasa por necesidades materiales. Entonces lo que han dicho estos hombres no es para los que estudian marxismo, es para toda la humanidad. Lo que nos decimos como revolucionarios es que esas son las ideas madres de la Humanidad futura. Allí está el planteamiento.
D.E: ¿Entonces no hay ninguna contradicción filosófica?
P.C: No. Porque si uno busca la igualdad social, la justicia, la fraternidad, la solidaridad, el amor entre nosotros, el respeto a la vida entre nosotros, eso forma parte de la concepción cristiana. Entonces no hay ningún problema. Ahora que hay una discusión filosófica, pues yo digo, ésa discusión hagámosla cuando tomemos el poder. Después de que tomemos el poder. Por ahora trabajamos para tomar el poder. Y eso se está peleando. No hay más.
D.E: ¿Cómo fue recibido en las filas de las FARC por los dirigentes, por los jefes militares?
P.C: ¡Muy interesante la pregunta! Yo me considero un afortunado en las FARC. ¡No un privilegiado! Porque mi vida de guerrillero la he pasado al lado de la dirigencia máxima. Por mi capacidad un poquito, por mi destreza en la redacción, en el trabajo, en la mecanografía, en todo lo que tiene que ver con el proceso intelectual de un cuadro de ésa altura, de ésa dimensión como un Manuel Marulanda (Comandante en Jefe de las FARC- EP, nota del redactor), como un Jacobo Arenas, un Alfonso Cano, un Raúl Reyes, un Timo. Es gente que es altruista y que son los compañeros del Secretariado del Estado Mayor Central de las FARC.
D.E: ¿Me imagino que Jacobo Arenas, considerado como principal ideólogo de las FARC, se pasaba discutiendo muchas cosas y muchos temas con Usted?
P.C: Nosotros intercambiamos bastantes cosas, porque yo fui su secretario privado durante muchos años y recuerdo anécdotas muy curiosas. Una vez me pasó una hoja pequeña, escrita solamente hasta la mitad pero era a un documento tan denso, tan profundo que en lugar de copiarlo, de sacarlo en limpio en máquina, yo me quedé estudiándolo, pero frase a frase, y se me fue la noción del tiempo, porque como le dije, yo políticamente era un neófito. Y yo estúdialo, léalo, cuando el camarada Jacobo fue a pedirme el trabajo ya pasado a máquina, yo estaba con la vista fija sobre el trabajo y no levantaba cabeza. Y ya había pasado más de una hora! El vino porque lo necesitaba con urgencia! Entonces me dice: " Camilo qué pasó?.".! Y yo muy sorprendido le dije: Ay! hum, disculpe camarada, yo no he podido escribir eso, porque apenas lo estoy estudiando! E inmediatamente lo escribí. Y le dije luego, Camarada sobre éste documento yo quiero que hablemos y me dijo, "A la noche". Vino luego y ahí, al calor de un brandy, en un clima muy frío sobre un terreno de 3,200 metros de altura, comenzó a explicarme la política más profunda que yo haya podido escuchar. El era como una cascada.
D.E: ¿Se halló como en otro mundo?
P.C: Lógico. El mundo de la fe. Pero la fe de lo conocido que no es hablar cháchara, que no es hablar carreta, sino que a partir de la realidad instruye a la gente en su propia realidad. Y eso en el fondo es una función revolucionaria. Y lo hace uno con una inmensa ternura, con un profundo afecto y cariño. Tal vez Usted se ha podido dar cuenta. Como la guerrillerada esa es una sola familia, un sólo hogar, todos hermanos ahí, Funcionamos como un hogar y en todo hogar verdadero hay amor, hay cariño, hay comprensión, hay danzas, hay coplas, hay rajaleñas, hay trova, hay alegría, hay trabajo, hay preparación militar, preparación política. Con una visión de poder.
No participa en combates
D.E: Y hay también combates con el enemigo. ¿Usted participa?
P.C: Yo recibí una orden directa del camarada de no participar en combates directos con el enemigo. Porque él me decía que no era mi puesto. Porque en un Ejército revolucionario en un movimiento revolucionario, se procura que las personas trabajen, según sus capacidades, sus posibilidades y sus destrezas. Yo como sacerdote no sé disparar. Pero si en casos extremos es necesario entonces hay que prepararse.
D.E: ¿Y en caso de una emboscada, si son sorprendidos?
P.C: Es uno de los casos, que dijo el Comandante que podría actuar si fuese sorprendido. De lo contrario Usted no debe participar directamente en la línea de fuego. Puede ayudar a trasladar enfermos, ayudar a curar heridos, a buscar alguno que se perdió, irlo a buscar, llevar comida a asistir. Por qué es que no sólo pelea el que tiene el fusil en la línea de fuego. El combate es el desarrollo de un conjunto de acontecimientos políticos militares que se suceden en el tiempo y en el espacio, en función de la revolución, como en el ataque a Casa Verde.
¡Ataque del enemigo!
D.E: El mismo día de elecciones de la Constituyente Gaviria ordenó atacar al Secretariado de las FARC en la Uribe (la base guerrillera central).¿Usted estaba allí?
P.C: Si, a las ocho de la mañana. Cuando sentimos fue el avión. Yo estaba extendiendo la ropa mía de camuflaje. Cuando la alarma! ¡”A las trincheras”! Y eso era como los conejos corriendo, porque sabíamos que se venía un bombardeo del carajo! Fue impresionante ver el tipo de bombas que utilizaron allá. Bombas de destrucción masiva que derribaban montañas de árboles de una vez. La trinchera nos salvó mucho. Fue una pelea dura de tres meses. Eso fue con todos los fierros! Todos los aviones viejos que tenía el gobierno colombiano, los enviaron a destruir todo. También los mirages, los zafiro, y otros aviones. Eso asusta bastante, pero cuando ya uno se acostumbra al ruido, controla uno los nervios y entonces uno se dedica a sacar adelante las tareas.
D.E: ¿Se siente miedo? ¿Se puso a rezar?
P.C: ¡Lógico!, claro que se siente miedo. ¿Rezar? Una vez me dijeron que si yo rezaba antes de los combates y les dije que cuando hay operativos está uno tan ocupado, ¡que yo mando a la Secretariado a que rece por mí!
El papel del Papa
D.E: Estamos, como Usted dice aquí, en la Gran Familia Guerrillera. Aquí hay un lugar para los enamorados, las parejas, pero también hay un reglamento, se controla la natalidad. El Vaticano por su lado prohibe el aborto y el uso de dispositivo intrauterino. ¿Cual es su opinión sobre esto?
P.C: Estamos en guerra. El Vaticano, de pronto sabe de guerra, pero no es consecuente con su concepción. Por qué el Papa participó en la segunda guerra mundial, y, el Papa sabe que es matar, y el Papa sabe que es morir millones de personas en el mundo. No es que el Papa no sepa. Ahora el problema no es hablar. El problema es qué hacer.
Si uno quiere evitar una guerra tiene que buscar cuál es la raíz del problema que genera la confrontación y no hablar de las consecuencias de la confrontación en sí. Todo lo que acontece en un país que tiene un conflicto interno tiene que analizarse a partir del conflicto, de sus raíces. Y si queremos en Colombia superar el conflicto, si queremos en Colombia superar la confrontación clasista que se da, no superarla para que queden la contradicción, sino para establecer una Nueva Sociedad que borre por siempre los orígenes de la violencia, que nació aquí desde 1928, con la masacre de las Bananeras que hizo el Gobierno colombiano, asesorados y apoyados por la CIA y que hasta ahora sigue masacrando al pueblo colombiano, entonces yo no me puedo quedar en cosas pequeñas, no me puedo dedicar a que un hombre es casado o no a que haga o no el amor. No me puedo quedar en que si un dispositivo intrauterino es pecado o no! Que si un condón es éticamente moral, cuando lo que sí debe ser éticamente moral, es que ésas personas sean revolucionarias! Esa es la esencia de la ética, de la moral.
Como decía Camilo Torres "Ser cristiano es ser revolucionario"!
Las pequeñas cosas que suceden, por qué no hay educación, por qué hay miseria, por qué hay injusticia, por qué no hay una nueva sociedad, esas son las cosas que debe analizar un Papa, un obispo, un sacerdote. Es como dar palos de ciegos sobre una realidad cada día más impresionante. Entonces en la guerrilla, eso no nos forma problema. Aquí lo que nosotros tenemos que tomar en serio, es agarrar nuestro planteamiento, definirlo como lo hemos hecho e irlo construyendo. Porque nosotros sabemos que la historia no ha acabado. Y Hoy precisamente en Colombia más de 15 obispos dicen refiriéndose a la guerrilla y muchos sacerdotes en el país, le dicen a la gente "aquí hay que hacer lo que propone la guerrilla por qué ésa gente es buena. Y si esos sacerdotes dicen que hay que ayudar, proteger y entender a la guerrilla, pues están haciendo el papel de Moisés que en el libro del éxodo nos muestra a un Moisés valiente y no con báculo.
La visita del Papa en cuba
D.E: ¿Qué le parece la visita del Papa a Cuba y de los reportajes sensacionalistas?
P.C: Curiosa. Yo creo que el Papa ahí se juntaron por un tiempito dos estadistas. Sobre todo que el Papa se encontró con un toro! Un caballo le dicen allá. Fidel es un estadista de talla mundial. El que niegue eso está loco, está fuera del tiesto. Y obvio que Fidel es un hombre de principios. Es un convencido de lo que dice y de lo que hace. El Papa a su vez es un convencido de lo que dice y sabe por qué lo hace. Más yo no estoy muy convencido de que él esté muy convencido de lo que hace.
D.E: ¿Piensa que el Papa venía a abrir a Cuba a un proceso de contrarrevolución como hizo con Polonia?
P.C: Yo no alcanzo a afirmar eso y necesitaría más elementos. Pero me parece que en el fondo lo que veo es que el Papa se sintió utilizado, en relación con los países del este de Europa. Yo creo que al Papa lo utilizaron. Por qué un Papa que es víctima de atentados, que lo han ido moldeando para que le dé un giro a las cosas hacia el capitalismo, un Papa que viniendo de un país socialista hubiera podido hacer una labor excepcional por la Humanidad, sencillamente por venir de un país socialista.
El Papa está rodeado de un círculo de víboras
D.E: ¿Cree que en la visita a Cuba, el Papa fue ingenuo políticamente?
P.C: No, no creo que el Papa sea ingenuo, sino que sus asesores lo aprovecharon. Yo me imagino por ejemplo a un López Trujillo, el cardenal colombiano allá, que es un sátrapa. Y como él habrá mucha gente. El Papa entonces está rodeado de un círculo de víboras, de víboras bravas. El Papa es parte de una institución monolítica y como tal es un preso de ésta institución Si el Papa hubiese dicho que en socialismo hay buenas, como en el capitalismo hay cosas malas, pero no puede por qué también es un preso del capitalismo.
Es preso de ésa situación y no es ni mucho menos un Moisés. Si dice algo contra el Neoliberalismo, no dice que los cristianos tenemos que luchar contra el neoliberalismo porque en el fondo es una política criminal. Y la Iglesia tiene que estar contra el crimen de cualquier tipo: Esa es la realidad.
D.E: ¿Y en Colombia se cometen muchos crímenes?
P.C: Hay miles de asesinatos y se cometen a diario por motivos políticos. Por eso en Colombia la consigna que se debe escribir en todas las paredes es la siguiente, y que espero que por allá en Suecia la escriban: "De la montaña se sale, de la tumba no!". Es una frase que resume la situación política colombiana. Porque aquí en Colombia el establecimiento simplemente mata! No tiene otra salida el sistema, el régimen político ni la burguesía para sostenerse en el poder que no sea matando. Es la única alternativa que le queda, incrementar la guerra y para ganar la guerra tiene que matar a la gente indefensa con masacres, y desapariciones con torturas, con intimidaciones y persecuciones y además de eso el otro tipo de violencia que es la económica. El fenómeno que está generando desempleo, falta de techo, de tierra, de educación, de salud, de servicios públicos, de asistencia técnica al campesino. No, no, no, eso no tiene perdón de Dios. Entonces cómo ponerse uno a rezar! No es a luchar!
"Nos hemos acercado ya a 40 kilómetros de Bogota"
P.C: Yo recibí una orden directa del camarada de no participar en combates directos con el enemigo. Porque él me decía que no era mi puesto. Porque en un Ejército revolucionario en un movimiento revolucionario, se procura que las personas trabajen, según sus capacidades, sus posibilidades y sus destrezas. Yo como sacerdote no sé disparar. Pero si en casos extremos es necesario entonces hay que prepararse.
D.E: ¿Y en caso de una emboscada, si son sorprendidos?
P.C: Es uno de los casos, que dijo el Comandante que podría actuar si fuese sorprendido. De lo contrario Usted no debe participar directamente en la línea de fuego. Puede ayudar a trasladar enfermos, ayudar a curar heridos, a buscar alguno que se perdió, irlo a buscar, llevar comida a asistir. Por qué es que no sólo pelea el que tiene el fusil en la línea de fuego. El combate es el desarrollo de un conjunto de acontecimientos políticos militares que se suceden en el tiempo y en el espacio, en función de la revolución, como en el ataque a Casa Verde.
¡Ataque del enemigo!
D.E: El mismo día de elecciones de la Constituyente Gaviria ordenó atacar al Secretariado de las FARC en la Uribe (la base guerrillera central).¿Usted estaba allí?
P.C: Si, a las ocho de la mañana. Cuando sentimos fue el avión. Yo estaba extendiendo la ropa mía de camuflaje. Cuando la alarma! ¡”A las trincheras”! Y eso era como los conejos corriendo, porque sabíamos que se venía un bombardeo del carajo! Fue impresionante ver el tipo de bombas que utilizaron allá. Bombas de destrucción masiva que derribaban montañas de árboles de una vez. La trinchera nos salvó mucho. Fue una pelea dura de tres meses. Eso fue con todos los fierros! Todos los aviones viejos que tenía el gobierno colombiano, los enviaron a destruir todo. También los mirages, los zafiro, y otros aviones. Eso asusta bastante, pero cuando ya uno se acostumbra al ruido, controla uno los nervios y entonces uno se dedica a sacar adelante las tareas.
D.E: ¿Se siente miedo? ¿Se puso a rezar?
P.C: ¡Lógico!, claro que se siente miedo. ¿Rezar? Una vez me dijeron que si yo rezaba antes de los combates y les dije que cuando hay operativos está uno tan ocupado, ¡que yo mando a la Secretariado a que rece por mí!
El papel del Papa
D.E: Estamos, como Usted dice aquí, en la Gran Familia Guerrillera. Aquí hay un lugar para los enamorados, las parejas, pero también hay un reglamento, se controla la natalidad. El Vaticano por su lado prohibe el aborto y el uso de dispositivo intrauterino. ¿Cual es su opinión sobre esto?
P.C: Estamos en guerra. El Vaticano, de pronto sabe de guerra, pero no es consecuente con su concepción. Por qué el Papa participó en la segunda guerra mundial, y, el Papa sabe que es matar, y el Papa sabe que es morir millones de personas en el mundo. No es que el Papa no sepa. Ahora el problema no es hablar. El problema es qué hacer.
Si uno quiere evitar una guerra tiene que buscar cuál es la raíz del problema que genera la confrontación y no hablar de las consecuencias de la confrontación en sí. Todo lo que acontece en un país que tiene un conflicto interno tiene que analizarse a partir del conflicto, de sus raíces. Y si queremos en Colombia superar el conflicto, si queremos en Colombia superar la confrontación clasista que se da, no superarla para que queden la contradicción, sino para establecer una Nueva Sociedad que borre por siempre los orígenes de la violencia, que nació aquí desde 1928, con la masacre de las Bananeras que hizo el Gobierno colombiano, asesorados y apoyados por la CIA y que hasta ahora sigue masacrando al pueblo colombiano, entonces yo no me puedo quedar en cosas pequeñas, no me puedo dedicar a que un hombre es casado o no a que haga o no el amor. No me puedo quedar en que si un dispositivo intrauterino es pecado o no! Que si un condón es éticamente moral, cuando lo que sí debe ser éticamente moral, es que ésas personas sean revolucionarias! Esa es la esencia de la ética, de la moral.
Como decía Camilo Torres "Ser cristiano es ser revolucionario"!
Las pequeñas cosas que suceden, por qué no hay educación, por qué hay miseria, por qué hay injusticia, por qué no hay una nueva sociedad, esas son las cosas que debe analizar un Papa, un obispo, un sacerdote. Es como dar palos de ciegos sobre una realidad cada día más impresionante. Entonces en la guerrilla, eso no nos forma problema. Aquí lo que nosotros tenemos que tomar en serio, es agarrar nuestro planteamiento, definirlo como lo hemos hecho e irlo construyendo. Porque nosotros sabemos que la historia no ha acabado. Y Hoy precisamente en Colombia más de 15 obispos dicen refiriéndose a la guerrilla y muchos sacerdotes en el país, le dicen a la gente "aquí hay que hacer lo que propone la guerrilla por qué ésa gente es buena. Y si esos sacerdotes dicen que hay que ayudar, proteger y entender a la guerrilla, pues están haciendo el papel de Moisés que en el libro del éxodo nos muestra a un Moisés valiente y no con báculo.
La visita del Papa en cuba
D.E: ¿Qué le parece la visita del Papa a Cuba y de los reportajes sensacionalistas?
P.C: Curiosa. Yo creo que el Papa ahí se juntaron por un tiempito dos estadistas. Sobre todo que el Papa se encontró con un toro! Un caballo le dicen allá. Fidel es un estadista de talla mundial. El que niegue eso está loco, está fuera del tiesto. Y obvio que Fidel es un hombre de principios. Es un convencido de lo que dice y de lo que hace. El Papa a su vez es un convencido de lo que dice y sabe por qué lo hace. Más yo no estoy muy convencido de que él esté muy convencido de lo que hace.
D.E: ¿Piensa que el Papa venía a abrir a Cuba a un proceso de contrarrevolución como hizo con Polonia?
P.C: Yo no alcanzo a afirmar eso y necesitaría más elementos. Pero me parece que en el fondo lo que veo es que el Papa se sintió utilizado, en relación con los países del este de Europa. Yo creo que al Papa lo utilizaron. Por qué un Papa que es víctima de atentados, que lo han ido moldeando para que le dé un giro a las cosas hacia el capitalismo, un Papa que viniendo de un país socialista hubiera podido hacer una labor excepcional por la Humanidad, sencillamente por venir de un país socialista.
El Papa está rodeado de un círculo de víboras
D.E: ¿Cree que en la visita a Cuba, el Papa fue ingenuo políticamente?
P.C: No, no creo que el Papa sea ingenuo, sino que sus asesores lo aprovecharon. Yo me imagino por ejemplo a un López Trujillo, el cardenal colombiano allá, que es un sátrapa. Y como él habrá mucha gente. El Papa entonces está rodeado de un círculo de víboras, de víboras bravas. El Papa es parte de una institución monolítica y como tal es un preso de ésta institución Si el Papa hubiese dicho que en socialismo hay buenas, como en el capitalismo hay cosas malas, pero no puede por qué también es un preso del capitalismo.
Es preso de ésa situación y no es ni mucho menos un Moisés. Si dice algo contra el Neoliberalismo, no dice que los cristianos tenemos que luchar contra el neoliberalismo porque en el fondo es una política criminal. Y la Iglesia tiene que estar contra el crimen de cualquier tipo: Esa es la realidad.
D.E: ¿Y en Colombia se cometen muchos crímenes?
P.C: Hay miles de asesinatos y se cometen a diario por motivos políticos. Por eso en Colombia la consigna que se debe escribir en todas las paredes es la siguiente, y que espero que por allá en Suecia la escriban: "De la montaña se sale, de la tumba no!". Es una frase que resume la situación política colombiana. Porque aquí en Colombia el establecimiento simplemente mata! No tiene otra salida el sistema, el régimen político ni la burguesía para sostenerse en el poder que no sea matando. Es la única alternativa que le queda, incrementar la guerra y para ganar la guerra tiene que matar a la gente indefensa con masacres, y desapariciones con torturas, con intimidaciones y persecuciones y además de eso el otro tipo de violencia que es la económica. El fenómeno que está generando desempleo, falta de techo, de tierra, de educación, de salud, de servicios públicos, de asistencia técnica al campesino. No, no, no, eso no tiene perdón de Dios. Entonces cómo ponerse uno a rezar! No es a luchar!
"Nos hemos acercado ya a 40 kilómetros de Bogota"
D.E: Luego del ataque a Casa Verde en el 90, ¿cuál ha sido el desarrollo político y militar de las FARC?
P.C: Ascendente, ascendente, es decir, hemos ido desde Casa Verde que estaba allá en las profundidades de la selva de la Uribe, nos hemos acercado ya a 40 kilómetros de Bogotá, la capital. Casa Verde se trasladó a los grandes centros! La gente del pueblo colombiano está entendiendo. La guerrilla como todos lo saben pelea hábilmente en las cercanías de las grandes ciudades. El pueblo está entendiendo que las FARC han nacido para algo! Ese por algo es el Pueblo Colombiano.
D.E: Vemos que hay un crecimiento impresionante, sobre todo con jóvenes.
P.C: Es que no hay otra alternativa. Un muchacho que no puede estudiar, o que es campesino y no tiene tierra, que no puede tener un crédito, que su papá es pobre nació pobre con la familia pobre y sigue siendo pobre y va a morir pobre. Entonces son muchachos que entienden que la vida no tiene por qué ser así, qué quieren hacer para cambiar, entonces ese algo no es otro que ingresar a la guerrilla, para buscar una nueva sociedad. Así el trabajo del movimiento guerrillero es crear conciencia. En la sociedad colombiana, convertirse en el motor del pueblo. Si Usted tiene la posibilidad de ir a los Frentes, se dará cuenta que al Comandante del Frente, le consulta la señora, el esposo, los hijos, le consultan las autoridades, los concejales, que es eso? Un poder que se va creando, ¿Qué nos falta? El Poder Central.
D.E: ¿En ése camino van las FARC?
P.C: Lógico. De lo contrario no se podría decir que somos opción. Nuestro planteamiento indiscutiblemente es Tomar el Poder. Y Con el Pueblo en Armas construir un Nuevo Estado, Un nuevo gobierno y crear unas nuevas instituciones. Porque el pueblo se está cansando, de aguantar y eso tiene que reventar en algo.
La teología de la liberación
D.E: La teología de la Liberación despertó mucho interés, ¿en qué ha quedado?
P.C: Fue una gran revolución dentro de la Iglesia, y logró avanzar en el esclarecimiento y compromiso de muchos sacerdotes y prelados. Pero así mismo la Casta dominante en la Iglesia, las viejas estructuras y la Burguesía inteligentemente la han reprimido. Es sabido la persecución y atentados y asesinatos de sacerdotes y obispos que participaron junto al pueblo. Como la persecución por citar un ejemplo contra un gran teólogo Leonardo Boff, brasileño, una eminencia mundial en teología. Me parece que lo que acontece es que la Iglesia mata al tigre y se asusta con el cuero!
La Iglesia desarrolla todo el movimiento de Comunidades de Base. Cuando las Comunidades se dan cuenta que el hambre no se soluciona solamente rezando, que el alcantarillado no se consigue solamente clamando "Alabado sea Jehová " que la gente ve que el puesto de salud no se construye solamente con una romería. Dice entonces ¡No! Aquí hay que meterle un ingrediente, que es la lucha política". Y hasta ahí va la Iglesia, por qué la Jerarquía comienza a sacarle la mano a ése proceso popular. Porque no es consecuente, por qué el fenómeno de clase también se genera en ésa Institución llamada Iglesia. No ves que los obispos viven bien, comen bien, tienen buenas casas. Son poder y como tal están a lado del poder dominante. Eso no es fácil, allí se da también la lucha de clases.
Ahora eso me ha afectado terriblemente. Como dice Fidel Castro, hay que contar con los cristianos para la revolución en América Latina. Y eso es cierto. Pero resulta que ese cristiano no tiene mayor preparación. Ese cristiano no está tan preocupado por rezar por creer o no en la iglesia, si va a misa o no. A él lo preocupa es cómo consigue para el arriendo, como consigue que el niño no se le quede sin estudio, como llevarlo al médico. Han cambiado las preocupaciones religiosas por las preocupaciones materiales.
Eso es muy importante, pero a eso la Iglesia no le jala. Porque si el pueblo despierta, pasará lo mismo del éxodo. Es un pueblo que se le va de las manos al Faraón, como sea. Entonces se le irá de las manos a los imperialistas norteamericanos, cuando los cristianos despierten. Lo importante entonces no es creer o no en Dios, o pensar que el alma es mortal o que es inmortal. Lo importante es descubrir que el hambre si es mortal. Aquí en América Latina se están muriendo un millón de niños menores de 5 años de hambre. No es hora - como decía Camilo, de sentarse en un Café a hablar de la virgen. No es la hora de levantarse y empezar a luchar.
Recuerdo una vez que estaba confesando a una gran cantidad de jóvenes. Unos 800 jóvenes y conversando con mí, y me dije no, eso no es posible, ¡ponerme a confesar a todos éstos muérganos! Y me senté con ellos en la Iglesia y les dije. 'Mire muchachos, el único pecado de nosotros incluyéndome yo es: ¡No Ser revolucionarios! vayan para la casa y que Dios los bendiga! Así fue la confección!'
D.E: Una última pregunta, padre: ¿Cual sería su mensaje a los cristianos y no cristianos que en Suecia y el mundo pueden escuchar o leer esta conversación sobre la situación en Colombia?
P.C: Ascendente, ascendente, es decir, hemos ido desde Casa Verde que estaba allá en las profundidades de la selva de la Uribe, nos hemos acercado ya a 40 kilómetros de Bogotá, la capital. Casa Verde se trasladó a los grandes centros! La gente del pueblo colombiano está entendiendo. La guerrilla como todos lo saben pelea hábilmente en las cercanías de las grandes ciudades. El pueblo está entendiendo que las FARC han nacido para algo! Ese por algo es el Pueblo Colombiano.
D.E: Vemos que hay un crecimiento impresionante, sobre todo con jóvenes.
P.C: Es que no hay otra alternativa. Un muchacho que no puede estudiar, o que es campesino y no tiene tierra, que no puede tener un crédito, que su papá es pobre nació pobre con la familia pobre y sigue siendo pobre y va a morir pobre. Entonces son muchachos que entienden que la vida no tiene por qué ser así, qué quieren hacer para cambiar, entonces ese algo no es otro que ingresar a la guerrilla, para buscar una nueva sociedad. Así el trabajo del movimiento guerrillero es crear conciencia. En la sociedad colombiana, convertirse en el motor del pueblo. Si Usted tiene la posibilidad de ir a los Frentes, se dará cuenta que al Comandante del Frente, le consulta la señora, el esposo, los hijos, le consultan las autoridades, los concejales, que es eso? Un poder que se va creando, ¿Qué nos falta? El Poder Central.
D.E: ¿En ése camino van las FARC?
P.C: Lógico. De lo contrario no se podría decir que somos opción. Nuestro planteamiento indiscutiblemente es Tomar el Poder. Y Con el Pueblo en Armas construir un Nuevo Estado, Un nuevo gobierno y crear unas nuevas instituciones. Porque el pueblo se está cansando, de aguantar y eso tiene que reventar en algo.
La teología de la liberación
D.E: La teología de la Liberación despertó mucho interés, ¿en qué ha quedado?
P.C: Fue una gran revolución dentro de la Iglesia, y logró avanzar en el esclarecimiento y compromiso de muchos sacerdotes y prelados. Pero así mismo la Casta dominante en la Iglesia, las viejas estructuras y la Burguesía inteligentemente la han reprimido. Es sabido la persecución y atentados y asesinatos de sacerdotes y obispos que participaron junto al pueblo. Como la persecución por citar un ejemplo contra un gran teólogo Leonardo Boff, brasileño, una eminencia mundial en teología. Me parece que lo que acontece es que la Iglesia mata al tigre y se asusta con el cuero!
La Iglesia desarrolla todo el movimiento de Comunidades de Base. Cuando las Comunidades se dan cuenta que el hambre no se soluciona solamente rezando, que el alcantarillado no se consigue solamente clamando "Alabado sea Jehová " que la gente ve que el puesto de salud no se construye solamente con una romería. Dice entonces ¡No! Aquí hay que meterle un ingrediente, que es la lucha política". Y hasta ahí va la Iglesia, por qué la Jerarquía comienza a sacarle la mano a ése proceso popular. Porque no es consecuente, por qué el fenómeno de clase también se genera en ésa Institución llamada Iglesia. No ves que los obispos viven bien, comen bien, tienen buenas casas. Son poder y como tal están a lado del poder dominante. Eso no es fácil, allí se da también la lucha de clases.
Ahora eso me ha afectado terriblemente. Como dice Fidel Castro, hay que contar con los cristianos para la revolución en América Latina. Y eso es cierto. Pero resulta que ese cristiano no tiene mayor preparación. Ese cristiano no está tan preocupado por rezar por creer o no en la iglesia, si va a misa o no. A él lo preocupa es cómo consigue para el arriendo, como consigue que el niño no se le quede sin estudio, como llevarlo al médico. Han cambiado las preocupaciones religiosas por las preocupaciones materiales.
Eso es muy importante, pero a eso la Iglesia no le jala. Porque si el pueblo despierta, pasará lo mismo del éxodo. Es un pueblo que se le va de las manos al Faraón, como sea. Entonces se le irá de las manos a los imperialistas norteamericanos, cuando los cristianos despierten. Lo importante entonces no es creer o no en Dios, o pensar que el alma es mortal o que es inmortal. Lo importante es descubrir que el hambre si es mortal. Aquí en América Latina se están muriendo un millón de niños menores de 5 años de hambre. No es hora - como decía Camilo, de sentarse en un Café a hablar de la virgen. No es la hora de levantarse y empezar a luchar.
Recuerdo una vez que estaba confesando a una gran cantidad de jóvenes. Unos 800 jóvenes y conversando con mí, y me dije no, eso no es posible, ¡ponerme a confesar a todos éstos muérganos! Y me senté con ellos en la Iglesia y les dije. 'Mire muchachos, el único pecado de nosotros incluyéndome yo es: ¡No Ser revolucionarios! vayan para la casa y que Dios los bendiga! Así fue la confección!'
D.E: Una última pregunta, padre: ¿Cual sería su mensaje a los cristianos y no cristianos que en Suecia y el mundo pueden escuchar o leer esta conversación sobre la situación en Colombia?
P.C: No habrá descanso mientras haya bala y haya en el enemigo sed de sangre. No habrá temor en los guerrilleros mientras estén en su sitio los pantalones y hallan en la mente ideales, para seguir la lucha.
“Yo como sacerdote no sé disparar”
El padre Camilo de las FARC-EP detenido en Brasil fue capturado bajo acusaciones contradictorias y falsas, fabricadas en el ministerio de defensa en Bogota.
POR DICK EMANUELSSON
BOGOTA / 2005-08-30 / Uribe sigue la persecución en el exterior de supuestos integrantes de las FARC-EP y colombianos opositores. En Brasil fue detenido el Padre Camilo López, integrante de la Comisión Internacional (CI) de las FARC-EP que, según una jefa de la policía política del estado colombiano, DAS, el padre Camilo es acusado y buscado en Colombia por “homicidio y rebelión”.
Lo que el presidente no puede hacer en su territorio nacional, es decir, capturar jefes o mandos medios de la guerrilla, lo intenta de hacer con la ayuda de los policías de los países vecinos. Por eso suena un poco chistoso cuando Uribe el 24 de agosto expresó a Jorge Castro, general y jefe de la policía nacional colombiana; “General lo felicitamos esa es una muy buena noticia para el país, pero capturemos a todos mi General, mi General haga cosecha”.
Según la directora del Departamento Administrativo de Seguridad (DAS), Luz Marina Rodríguez, ‘El Padre Camilo’ fue capturado en Sao Paulo, Brasil (donde reside desde diez años), provisionalmente y las autoridades colombianas ya lo pidieron en extradición.
Dice Rodríguez que el padre Camilo ejerció como secretario de Manuel Marulanda Vélez, alias ‘Tirofijo’. Según la funcionaria, citada en el diario de El Tiempo el 24 de agosto, el DAS había emitido la circular roja para que fuera capturado por la Interpol, pues en Colombia la Fiscalía requiere al guerrillero por los delitos de rebelión y homicidio.
Son antecedentes falsos, lo que el lector puede leer en la entrevista aquí abajo, realizada en la zona guerrillera en marzo del 1998, es decir, unos nueve meses antes que comenzó el proceso de paz con el presidente Andrés Pastrana.
Primeramente Camilo López no fue “secretario de Manuel Marulanda” sino secretario personal de Jacobo Arenas, cofundador de las FARC.
Segundo, acerca de la acusación de homicidio, esto sería imposible ya que el religioso nunca anda armado, ni en Brasil ni en territorio guerrillero y la orden de Arenas y el Secretariado era preciso.
Decía el prelado 1998 en la entrevista:
D.E: Y hay también combates con el enemigo. ¿Usted participa?
P.C: Yo recibí una orden directa del camarada (Jacobo Arenas, nota del redactor) de no participar en combates directos con el enemigo. Porque él me decía que no era mi puesto. Porque en un Ejército revolucionario en un movimiento revolucionario, se procura que las personas trabajen, según sus capacidades, y sus posibilidades y sus destrezas. Yo como sacerdote no sé disparar. Pero si en casos extremos es necesario entonces hay que prepararse.
D.E: ¿Y en caso de una emboscada, si son sorprendidos?
P.C: Es uno de los casos en que dijo el Comandante que podría actuar si fuese sorprendido. “De lo contrario, Usted no debe participar directamente en la línea de fuego. Puede ayudar a trasladar enfermos, ayudar a curar heridos, a buscar alguno que se perdió, irlo a buscar, llevar comida a asistir. Porque es que no sólo pelea él que tiene el fusil en la línea de fuego. El combate es el desarrollo de un conjunto de acontecimientos políticos-militares que se suceden en el tiempo y en el espacio, en función de la revolución, como en el ataque a Casa Verde (realizado por el ex presidente Cesar Gaviria el 9 de diciembre del 1990).”
El Tiempo participa en la guerra psicológica
No solamente son incorrectas e imprecisas las acusaciones estatales colombianas sino se basa, como el artículo del periodista de El Tiempo, en adivinaciones y especulaciones sensacionalistas como la nota de la revista Vega de la derecha brasilera. Ella sostiene, sin nada de pruebas, ni siquiera indicios, de que el padre Camilo habría entregado cinco millones de dólares a la campaña electoral de ´Lula´.
Como era fácil de rechazar esa “fuente” de la inteligencia militar brasilera con fines políticos, no solamente contra las FARC sino también contra al gobierno del ex obrero metalúrgico, el diario El Tiempo del vicepresidente colombiano reformula su versión del 25 de agosto diciendo que el padre Camilo “fue el encargado (del Secretariado de las FARC) de ofrecer cinco millones de dólares a miembros del Partido de los Trabajadores (al que pertenece el presidente de Brasil Luis Ignácio Lula) para las campañas políticas en el 2002.”
Esa denuncia que apareció en el mes de abril justo cuando me encontraba en el campamento de Raúl Reyes, integrante del órgano máximo de las FARC, el Secretariado, fue un tema de la entrevista con el jefe guerrillero. Reyes lo rechazó rotundamente pero El Tiempo, conociendo la declaración de Reyes publicada en varios medios colombianos e internacionales, ignora la posición guerrillera, cosa insólita para un periodista.
El padre Camilo que se encuentra como representante de las FARC en Brasil desde diez años se ha movido abiertamente como cualquier extranjero con residencia permanente. Nunca ha sido acusado por haber cometido delitos sino ha sido una persona de la oposición política colombiana que Uribe ha intentado de acallar durante sus tres años en el poder. Una vez fue detenido por las autoridades en Foz de Iguazú pero casi inmediatamente liberado.
Padre Camilo López no ha sido extraditado a Colombia y sería sumamente grave si el gobierno de ´Lula´ se rindiera ante las pretensiones de Uribe, acusado de legalizar a los escuadrones de la muerte en Colombia a través la “Ley de Justicia y Paz”, que no es la primera ni la segunda sino “Ley de Impunidad”, como caracterizó Amnistía Internacional, una ley que ha sido duramente criticada por todos los organismos internacionales y colombianos, menos los Uribistas en el congreso.
Espionaje desde la embajada colombiana en Estocolmo
El gobierno de Uribe sigue sus intentos de apagar la oposición política en el exterior. A final del mes de julio ancló el buque colombiano Gloria en el puerto de Estocolmo, donde fue recibido por un grupo de manifestantes y exiliados colombianos que llamaron a la tripulación de desertar de la Armada Nacional y no prestar servicio a una institución en donde altos oficiales han sido condenados por la Procuraduría de crímenes y violaciones de los derechos humanos en alianza con los grupos paramilitares.
Desde el buque los manifestantes fueron documentados por el segundo secretario de la embajada colombiana en Estocolmo que sacó fotos a los manifestantes. Pero el ex militar fue “pillado” y él mismo fue fotografiado cuando estaba cometiendo una violación al derecho internacional humanitario en protección a refugiados políticos en el exterior. La asociación Jaime Pardo Leal en Suecia ahora va a iniciar un proceso judicial contra el “diplomático” que nos hace recordar el espionaje de la embajada chilena en Estocolmo durante la dictadura militar contra los exiliados chilenos en Suecia.
En el vespertino Aftonbladet, el diario más grande de Suecia con un tiraje de medio millón de ejemplares diariamente, fue publicado una foto del segundo secretario del embajador Carlos Holmes Trujillo cuando este registraba con su camera a los asilados políticos colombianos en Suecia.
POR DICK EMANUELSSON
BOGOTA / 2005-08-30 / Uribe sigue la persecución en el exterior de supuestos integrantes de las FARC-EP y colombianos opositores. En Brasil fue detenido el Padre Camilo López, integrante de la Comisión Internacional (CI) de las FARC-EP que, según una jefa de la policía política del estado colombiano, DAS, el padre Camilo es acusado y buscado en Colombia por “homicidio y rebelión”.
Lo que el presidente no puede hacer en su territorio nacional, es decir, capturar jefes o mandos medios de la guerrilla, lo intenta de hacer con la ayuda de los policías de los países vecinos. Por eso suena un poco chistoso cuando Uribe el 24 de agosto expresó a Jorge Castro, general y jefe de la policía nacional colombiana; “General lo felicitamos esa es una muy buena noticia para el país, pero capturemos a todos mi General, mi General haga cosecha”.
Según la directora del Departamento Administrativo de Seguridad (DAS), Luz Marina Rodríguez, ‘El Padre Camilo’ fue capturado en Sao Paulo, Brasil (donde reside desde diez años), provisionalmente y las autoridades colombianas ya lo pidieron en extradición.
Dice Rodríguez que el padre Camilo ejerció como secretario de Manuel Marulanda Vélez, alias ‘Tirofijo’. Según la funcionaria, citada en el diario de El Tiempo el 24 de agosto, el DAS había emitido la circular roja para que fuera capturado por la Interpol, pues en Colombia la Fiscalía requiere al guerrillero por los delitos de rebelión y homicidio.
Son antecedentes falsos, lo que el lector puede leer en la entrevista aquí abajo, realizada en la zona guerrillera en marzo del 1998, es decir, unos nueve meses antes que comenzó el proceso de paz con el presidente Andrés Pastrana.
Primeramente Camilo López no fue “secretario de Manuel Marulanda” sino secretario personal de Jacobo Arenas, cofundador de las FARC.
Segundo, acerca de la acusación de homicidio, esto sería imposible ya que el religioso nunca anda armado, ni en Brasil ni en territorio guerrillero y la orden de Arenas y el Secretariado era preciso.
Decía el prelado 1998 en la entrevista:
D.E: Y hay también combates con el enemigo. ¿Usted participa?
P.C: Yo recibí una orden directa del camarada (Jacobo Arenas, nota del redactor) de no participar en combates directos con el enemigo. Porque él me decía que no era mi puesto. Porque en un Ejército revolucionario en un movimiento revolucionario, se procura que las personas trabajen, según sus capacidades, y sus posibilidades y sus destrezas. Yo como sacerdote no sé disparar. Pero si en casos extremos es necesario entonces hay que prepararse.
D.E: ¿Y en caso de una emboscada, si son sorprendidos?
P.C: Es uno de los casos en que dijo el Comandante que podría actuar si fuese sorprendido. “De lo contrario, Usted no debe participar directamente en la línea de fuego. Puede ayudar a trasladar enfermos, ayudar a curar heridos, a buscar alguno que se perdió, irlo a buscar, llevar comida a asistir. Porque es que no sólo pelea él que tiene el fusil en la línea de fuego. El combate es el desarrollo de un conjunto de acontecimientos políticos-militares que se suceden en el tiempo y en el espacio, en función de la revolución, como en el ataque a Casa Verde (realizado por el ex presidente Cesar Gaviria el 9 de diciembre del 1990).”
El Tiempo participa en la guerra psicológica
No solamente son incorrectas e imprecisas las acusaciones estatales colombianas sino se basa, como el artículo del periodista de El Tiempo, en adivinaciones y especulaciones sensacionalistas como la nota de la revista Vega de la derecha brasilera. Ella sostiene, sin nada de pruebas, ni siquiera indicios, de que el padre Camilo habría entregado cinco millones de dólares a la campaña electoral de ´Lula´.
Como era fácil de rechazar esa “fuente” de la inteligencia militar brasilera con fines políticos, no solamente contra las FARC sino también contra al gobierno del ex obrero metalúrgico, el diario El Tiempo del vicepresidente colombiano reformula su versión del 25 de agosto diciendo que el padre Camilo “fue el encargado (del Secretariado de las FARC) de ofrecer cinco millones de dólares a miembros del Partido de los Trabajadores (al que pertenece el presidente de Brasil Luis Ignácio Lula) para las campañas políticas en el 2002.”
Esa denuncia que apareció en el mes de abril justo cuando me encontraba en el campamento de Raúl Reyes, integrante del órgano máximo de las FARC, el Secretariado, fue un tema de la entrevista con el jefe guerrillero. Reyes lo rechazó rotundamente pero El Tiempo, conociendo la declaración de Reyes publicada en varios medios colombianos e internacionales, ignora la posición guerrillera, cosa insólita para un periodista.
El padre Camilo que se encuentra como representante de las FARC en Brasil desde diez años se ha movido abiertamente como cualquier extranjero con residencia permanente. Nunca ha sido acusado por haber cometido delitos sino ha sido una persona de la oposición política colombiana que Uribe ha intentado de acallar durante sus tres años en el poder. Una vez fue detenido por las autoridades en Foz de Iguazú pero casi inmediatamente liberado.
Padre Camilo López no ha sido extraditado a Colombia y sería sumamente grave si el gobierno de ´Lula´ se rindiera ante las pretensiones de Uribe, acusado de legalizar a los escuadrones de la muerte en Colombia a través la “Ley de Justicia y Paz”, que no es la primera ni la segunda sino “Ley de Impunidad”, como caracterizó Amnistía Internacional, una ley que ha sido duramente criticada por todos los organismos internacionales y colombianos, menos los Uribistas en el congreso.
Espionaje desde la embajada colombiana en Estocolmo
El gobierno de Uribe sigue sus intentos de apagar la oposición política en el exterior. A final del mes de julio ancló el buque colombiano Gloria en el puerto de Estocolmo, donde fue recibido por un grupo de manifestantes y exiliados colombianos que llamaron a la tripulación de desertar de la Armada Nacional y no prestar servicio a una institución en donde altos oficiales han sido condenados por la Procuraduría de crímenes y violaciones de los derechos humanos en alianza con los grupos paramilitares.
Desde el buque los manifestantes fueron documentados por el segundo secretario de la embajada colombiana en Estocolmo que sacó fotos a los manifestantes. Pero el ex militar fue “pillado” y él mismo fue fotografiado cuando estaba cometiendo una violación al derecho internacional humanitario en protección a refugiados políticos en el exterior. La asociación Jaime Pardo Leal en Suecia ahora va a iniciar un proceso judicial contra el “diplomático” que nos hace recordar el espionaje de la embajada chilena en Estocolmo durante la dictadura militar contra los exiliados chilenos en Suecia.
En el vespertino Aftonbladet, el diario más grande de Suecia con un tiraje de medio millón de ejemplares diariamente, fue publicado una foto del segundo secretario del embajador Carlos Holmes Trujillo cuando este registraba con su camera a los asilados políticos colombianos en Suecia.
Brasilien ger gerillaprästen “Camilo” flyktingstatus och vägrar lämna ut honom till Colombia
<3238>
Ett stort politisk nederlag för Uribe
TEGUCIGALPA / 070322 / “ El Cura Camilo”, eller 'Oliverio Medina' som han kallades i Brasilien de senaste tio åren, kommer inte att utlämnas till Colombia beslutade Högsta domstolen i Brasilien igår onsdag.
Den 60-årige katolske prästen greps i augusti 2005 på begäran av Colombias president Alvaro Uribe. Denne ville se Camilo utlämnad och ställd inför rätta, anklagad för att ha lett en gerillaattack 1991 mot en militärförläggning som åsamkade armén stora förluster.
Anklagelsen var absurd eftersom prästen bara hade politiska uppgifter inom gerillan och inte ens var beväpnad, en uppgift han berättade för mig när jag intervjuade honom 1998 i djungeln i södra Colombia.
Camilo tillhör FARC-gerillans internationella kommission och som medlem av denna representerade han FARC i Brasilien där han ofta föreläste på universitet och hos folkrörelsen, med den speciella skärpa och ideologiska klarhet han representerar.
Efter terroristhändelserna 11 september, 2001 i USA gick USA på offensiv för att terroristförklara allt progressivt i världen. Men FARC blev redan 1996 terroristförklarat av USA-administrationen men Bogota utövade starka påtryckningar med hjälp av USA för att även EU skulle införliva FARC-gerillan som en terroristorganisation.
Men inte bara EU. När Uribe valdes till president blev en av hans uppgifter att isolera den colombianska vänstergerillan i världen. Grannländerna utsattes för ständiga påtryckningar för att de skulle stänga alla informationskontor och utlämna eventuella gerillarepresentanter.
Ecuador, Brasilien och Venezuela stod särskilt i fokus för Uribe med tanke på deras långa gränser mot Colombia. Vid sidan av kravet på att gripa och utlämna gerillarepresentanter krävde Uribe att grannländerna skulle militarisera sin gränser och operera tillsammans med den colombianska militären mot gerillan, ett krav som skulle innebär att inbördeskriget i Colombia expanderade ut över landets gränser, ett strategiskt mål för Pentagon som då skulle få ett mycket större operationsområde i Latinamerikas mest naturresursrika område, AMAZONAS.
Men inget av länderna gick med på Bogotas krav, även om mer trupper har placerats ut vid gränserna, mest för att förhindra narkotikakartellerna att föra ut sina laster via granländerna. FARC-gerillan underströk också sin gamla princip om att kriget i Colombia bara kan lösas av colombianerna och att gerillan inte är i krig med grannländerna på deras territorium.
När Lula-administrationen trots dessa deklarationer grep El Cura Camilo vid en busstation i Sao Paulo i augusti 2005 startade omedelbart i Brasilien, Latinamerika och även i stora delar av världen en stor internationell kampanj för att de brasilianska myndigheter skulle frige den revolutionäre prästen och ge honom flyktingstatus, ett mål som uppnåddes på onsdagen.
– Med beslutet att ge de colombianske prästen flyktingstatus utfärdade domstolen också order om att han ska friges (från husarresten), uppgav den Högsta Federala Domstolen i ett uttalande.
El Cura Camilo är nu den ende offentlige FARC-representanten i världen, alla övriga har återvänt till Colombia och den politiska-militära kampen mot Uriberegimen.
Dick Emanuelsson
Ett stort politisk nederlag för Uribe
TEGUCIGALPA / 070322 / “ El Cura Camilo”, eller 'Oliverio Medina' som han kallades i Brasilien de senaste tio åren, kommer inte att utlämnas till Colombia beslutade Högsta domstolen i Brasilien igår onsdag.
Den 60-årige katolske prästen greps i augusti 2005 på begäran av Colombias president Alvaro Uribe. Denne ville se Camilo utlämnad och ställd inför rätta, anklagad för att ha lett en gerillaattack 1991 mot en militärförläggning som åsamkade armén stora förluster.
Anklagelsen var absurd eftersom prästen bara hade politiska uppgifter inom gerillan och inte ens var beväpnad, en uppgift han berättade för mig när jag intervjuade honom 1998 i djungeln i södra Colombia.
Camilo tillhör FARC-gerillans internationella kommission och som medlem av denna representerade han FARC i Brasilien där han ofta föreläste på universitet och hos folkrörelsen, med den speciella skärpa och ideologiska klarhet han representerar.
Efter terroristhändelserna 11 september, 2001 i USA gick USA på offensiv för att terroristförklara allt progressivt i världen. Men FARC blev redan 1996 terroristförklarat av USA-administrationen men Bogota utövade starka påtryckningar med hjälp av USA för att även EU skulle införliva FARC-gerillan som en terroristorganisation.
Men inte bara EU. När Uribe valdes till president blev en av hans uppgifter att isolera den colombianska vänstergerillan i världen. Grannländerna utsattes för ständiga påtryckningar för att de skulle stänga alla informationskontor och utlämna eventuella gerillarepresentanter.
Ecuador, Brasilien och Venezuela stod särskilt i fokus för Uribe med tanke på deras långa gränser mot Colombia. Vid sidan av kravet på att gripa och utlämna gerillarepresentanter krävde Uribe att grannländerna skulle militarisera sin gränser och operera tillsammans med den colombianska militären mot gerillan, ett krav som skulle innebär att inbördeskriget i Colombia expanderade ut över landets gränser, ett strategiskt mål för Pentagon som då skulle få ett mycket större operationsområde i Latinamerikas mest naturresursrika område, AMAZONAS.
Men inget av länderna gick med på Bogotas krav, även om mer trupper har placerats ut vid gränserna, mest för att förhindra narkotikakartellerna att föra ut sina laster via granländerna. FARC-gerillan underströk också sin gamla princip om att kriget i Colombia bara kan lösas av colombianerna och att gerillan inte är i krig med grannländerna på deras territorium.
När Lula-administrationen trots dessa deklarationer grep El Cura Camilo vid en busstation i Sao Paulo i augusti 2005 startade omedelbart i Brasilien, Latinamerika och även i stora delar av världen en stor internationell kampanj för att de brasilianska myndigheter skulle frige den revolutionäre prästen och ge honom flyktingstatus, ett mål som uppnåddes på onsdagen.
– Med beslutet att ge de colombianske prästen flyktingstatus utfärdade domstolen också order om att han ska friges (från husarresten), uppgav den Högsta Federala Domstolen i ett uttalande.
El Cura Camilo är nu den ende offentlige FARC-representanten i världen, alla övriga har återvänt till Colombia och den politiska-militära kampen mot Uriberegimen.
Dick Emanuelsson
Colombiansk präst arresterad i Brasilien för att tillhöra FARC-gerillan
8725 tecken
”Det är inte tid för att sätta sig på ett kafé för att tala om den Heliga Jungfrun. Det är tid att resa sig för att börja kämpa”!
BOGOTA / 050902 / Den colombianske prästen ”Padre Camilo Lopez”, eller hans riktiga namn, Francisco Antonio Cadena Collazos, greps i slutet av augusti i Sao Paulo, Brasilien. Lopez är sedan tio år FARC-gerillans politiska representant i Brasilien där han ofta har föreläst på universitet och hos folkrörelseorganisationer. Colombias regering har krävt honom utlämnad till Colombia anklagad för uppror och mord.
Padre Camilo lärde jag känna i mars 1998 när vi befann oss i samma gerillaläger i södra Colombia. Vid 13 års ålder började bondsonen att studera på prästseminariet i Colombia. Få personer som jag under 30 års tid har intervjuat har gjort ett så stort intryck på mig som denne prelat med den starka agitatoriska rösten.
I likhet med tusentals präster på basnivå inspirerades Camilo Lopez av Camilo Torres, den folkkäre prästen som 1966 anslöt sig till den nybildade ELN-gerillan i Colombia. I sin första strid stupade Torres men lever vidare i miljoner colombianers tänkande.
Från hela världen strömmar nu telegram in som kräver att regeringen Lula omedelbart släpper Camilo Lopez fri och respekterar den internationella asylrätten. Till denna skara har ”Mödrarna på Plaza de Mayo” anslutit sig. Att skicka Lopez till Colombia betyder att hans liv inte bara kommer i fara utan att man faller till föga för en regim som anklagas för intima förbindelser med de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia, anklagad för massarresteringar av civilbefolkningen och förföljelser av fackligt och politiska oppositionella.
”Som präst vet jag inte hur man använder vapen”
Men vad är det då som gör att regimen i Bogota räds denne prelat som aldrig har varit beväpnad, varken på gerillaområden och än mindre i Brasilien? Några utdrag från intervjun 1998 kan ge en bild av en man som med ord kämpar för att skapa fred och social rättvisa i Colombia.
För det första har den politiska polisen DAS i Colombia, som skäl för sitt krav på utlämning av Lopez till Colombia, anfört att denne skulle vara ansvarig för mord. Så här sa Lopez 1998:
Dick Emanuelsson: Deltar Ni när det är strider med fienden?
Camilo Lopez: – Jag fick order av kamrat Jacobo Arenas (grundare och befälhavare för FARC som Camilo Lopez var personlig sekreterare för) att INTE delta i strider med fienden, för, som han sa, ”det är inte din plats”. Jag som präst vet inte hur man använder vapen eller hur man skjuter. Men i extrema fall kan det vara nödvändigt att vara beredd.
Dick Emanuelsson: Som vid ett armébakhåll?
Camilo Lopez: – Precis, det är ett exempel. ”Men du ska inte delta i den direkta skottlinjen. Du kan hjälpa till att flytta sårade, vårda skadade, hämta mat till de stridande”, sa Arenas. För i striden handlar det inte bara om att skjuta utan striden utgör en serie av politiska-militära händelser som äger rum i samma tidpunkt.
Fem miljoner dollar till ’Lula’
Sa Camilo Lopez 1998, uppgifter som naturligtvis den militära underrättelsetjänsten känner till men håller tyst om.
För att ge ytterligare bränsle på kravet om utlämning och att stänga den politiska-diplomatiska representationen för den colombianska gerillan i Brasilien, har colombianska media spridit uppgiften om att Camilo Lopez ska ha överlämnat fem miljoner dollar till ’Lulas’ presidentvalskampanj 2002, en uppgift som inte bara är absurd eftersom varje gerillarörelse för en ojämn kamp för att skapa inkomster för sina politiska och militära operationer. Det brasilianska arbetarpartiet PT förnekade denna uppgift omedelbart när den presenterades i mars i år av högertidskriften Vega. Men uppgiften syftar till att pressa regeringen Lula att utlämna Camilo Lopez till Bogota.
I den colombianska säkerhetspolisens underlag för utlämnade påstår den att Camilo Lopez anslöt sig till FARC 1973. I intervjun 1998 säger han att året var 1983. Vid den tidpunkten, precis som nu, slaktades tusentals colombianer av militären och de paramilitära grupper som Human Rights Watch betraktar som ”Den 6:e Divisionen”. Militären har fem divisioner och den 6:e är den som gör det ”smutsiga arbetet”, likvidera den politiska legala oppositionen. Det var därför som Camilo Lopez inte hade annat alternativ än att ansluta sig till gerillan eftersom han utsatts för många mordattentat efter sina ”uppriktiga” predikningar.
Camilo Torres’ betydelse
D.E: Hur var den politiska situationen vid den tidpunkten när du studerade på prästseminariet?
P.C: Det var 1970-tal. Alla talade om Camilo Torres, ”Deklarationen i Medellin”, men vi studenter fick varken lyssna eller se på nyheter eller läsa om Camilo Torres. Togs vi på bar gärning så bestraffades vi, vilket kunde bli relegering. I Colombia har vi alltid haft en av de mest konservativa kyrkorna i världen. Men för oss präststuderande var Camilo Torres den verklige prototypen av en präst och människa.
– För mig betydde Camilo Torres oerhört mycket. För han var summan av en enorm mänsklig potential. Han var ett föregångsexempel och på den vägen var det. Vi socialt intresserade präster gick samma väg som Camilo, arbeta med bönderna, med ungdomarna, med de fattiga. Därför var det mycket lättare att förstå Camilos politiska budskap. Därför har Camilo inte dött för oss.
Men på prästseminariet framställdes Camilo Torres och den nystartade gerillarörelsen som “Djävulen med svans” som man absolut inte borde studera. För Camilo Lopez började marken också att brännas. Hans predikningar i länen Huila och Tolima uppfattades allt mer som ”subversiva” när han talade om hur storgodsägarna koncentrerade allt mer mark i sin ägo på bekostnad av fattiga småbönder som sköts. Men han ville heller inte bli en martyr som Camilo Torres utan fortsatte sin politiska strid, men nu inom gerillarörelsen FARC, som han anslöt sig till 1983 under mottot: ”Det spelar ingen roll var du kämpar, det viktiga är att du kämpar och lever”!
Knappt plats för att begrava de döda
När jag intervjuar honom 1998 har den politiska vänsteralliansen Union Patriotica (UP) begravt närmare tre tusen av sina främsta medlemmar. Landsorganisationen CUT har begravt över 2500 och den sociala och folkliga rörelsen i Colombia var och är utsatt för en grym förföljelse i det ”smutsiga kriget”, så typiskt terrorn under militärdiktaturerna i Argentina, Chile eller Uruguay.
– I Colombia finns det knappt plats längre för att begrava de döda. Vi har inte plats att förvara så mycket sorg och smärta. Blodet kokar av vrede när vi ser de enorma uppoffringar som har gjorts för att med fredliga och lagliga medel förändra Colombia, sa Lopez med djup bitterhet i sin klara röst och fortsatte med att citera Camilo Torres: ”Det är inte tid för att sätta sig i ett kafé för att tala om den Heliga Jungfrun utan det är tid att resa sig för att börja kämpa”!
Påven omgiven av politiska giftormar i Vatikanen
Vid tidpunkten för intervjun 1998 var påven på väg till Kuba, en enorm tilldragelse i Latinamerika. Camilo Lopez respekterade och högaktade påven men som han sa var ”omgiven av politiska giftormar i Vatikanen”.
– Påven utgör en del av en monolitisk institution och som sådan är han fången i denna institution. Han kan inte säga att det inom socialismen finns bra saker som det i kapitalismen finns dåliga, för han är också fången av det kapitalistiska systemet.
Camilo Lopez anser sig vara en anhängare av Befrielseteologin och brasilianaren Leonardo Boffs lära, som han ofta återkom under intervjun till.
– När människorna i basförsamlingarna begriper att hungern löser man inte enbart via bönen, att avloppssystemet fixar man inte genom att deklamera ”Ära vare Jehova”, att polikliniken inte kommer rullande till det fattiga bostadsområdet via bönerna på en gudstjänst utan vad det handlar om här är att måste vi fylla på en ingrediens och den heter ”politisk kamp”!
– Och även denna politiska kamp måste omfatta kyrkan som institution. Ser du inte att biskoparna lever i högsta välmåga, äter gott och har stora tjusiga hus? De utgör en makt vid sidan av den härskande politiska makten. Här handlar det om kamp mellan de sociala klasserna för i Latinamerika dör det varje år en miljon barn under fem år på grund av hunger och undernäring.
Ideal i kampen
Min sista fråga till padre Camilo Lopez denna varma fuktiga eftermiddag i den colombianska djungeln var vilket budskap han skulle vilja överlämna till de kristna i Sverige och i världen om situationen i Colombia.
– Så länge fienden är blodtörstiga och förfogar över kulor, så länge kommer vi inte att slå oss till ro. Hos gerillan finns det varken rädsla eller uppgivenhet utan ett ideal i kampen för ett nytt och rättvist Colombia.
Dick Emanuelsson
”Det är inte tid för att sätta sig på ett kafé för att tala om den Heliga Jungfrun. Det är tid att resa sig för att börja kämpa”!
BOGOTA / 050902 / Den colombianske prästen ”Padre Camilo Lopez”, eller hans riktiga namn, Francisco Antonio Cadena Collazos, greps i slutet av augusti i Sao Paulo, Brasilien. Lopez är sedan tio år FARC-gerillans politiska representant i Brasilien där han ofta har föreläst på universitet och hos folkrörelseorganisationer. Colombias regering har krävt honom utlämnad till Colombia anklagad för uppror och mord.
Padre Camilo lärde jag känna i mars 1998 när vi befann oss i samma gerillaläger i södra Colombia. Vid 13 års ålder började bondsonen att studera på prästseminariet i Colombia. Få personer som jag under 30 års tid har intervjuat har gjort ett så stort intryck på mig som denne prelat med den starka agitatoriska rösten.
I likhet med tusentals präster på basnivå inspirerades Camilo Lopez av Camilo Torres, den folkkäre prästen som 1966 anslöt sig till den nybildade ELN-gerillan i Colombia. I sin första strid stupade Torres men lever vidare i miljoner colombianers tänkande.
Från hela världen strömmar nu telegram in som kräver att regeringen Lula omedelbart släpper Camilo Lopez fri och respekterar den internationella asylrätten. Till denna skara har ”Mödrarna på Plaza de Mayo” anslutit sig. Att skicka Lopez till Colombia betyder att hans liv inte bara kommer i fara utan att man faller till föga för en regim som anklagas för intima förbindelser med de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia, anklagad för massarresteringar av civilbefolkningen och förföljelser av fackligt och politiska oppositionella.
”Som präst vet jag inte hur man använder vapen”
Men vad är det då som gör att regimen i Bogota räds denne prelat som aldrig har varit beväpnad, varken på gerillaområden och än mindre i Brasilien? Några utdrag från intervjun 1998 kan ge en bild av en man som med ord kämpar för att skapa fred och social rättvisa i Colombia.
För det första har den politiska polisen DAS i Colombia, som skäl för sitt krav på utlämning av Lopez till Colombia, anfört att denne skulle vara ansvarig för mord. Så här sa Lopez 1998:
Dick Emanuelsson: Deltar Ni när det är strider med fienden?
Camilo Lopez: – Jag fick order av kamrat Jacobo Arenas (grundare och befälhavare för FARC som Camilo Lopez var personlig sekreterare för) att INTE delta i strider med fienden, för, som han sa, ”det är inte din plats”. Jag som präst vet inte hur man använder vapen eller hur man skjuter. Men i extrema fall kan det vara nödvändigt att vara beredd.
Dick Emanuelsson: Som vid ett armébakhåll?
Camilo Lopez: – Precis, det är ett exempel. ”Men du ska inte delta i den direkta skottlinjen. Du kan hjälpa till att flytta sårade, vårda skadade, hämta mat till de stridande”, sa Arenas. För i striden handlar det inte bara om att skjuta utan striden utgör en serie av politiska-militära händelser som äger rum i samma tidpunkt.
Fem miljoner dollar till ’Lula’
Sa Camilo Lopez 1998, uppgifter som naturligtvis den militära underrättelsetjänsten känner till men håller tyst om.
För att ge ytterligare bränsle på kravet om utlämning och att stänga den politiska-diplomatiska representationen för den colombianska gerillan i Brasilien, har colombianska media spridit uppgiften om att Camilo Lopez ska ha överlämnat fem miljoner dollar till ’Lulas’ presidentvalskampanj 2002, en uppgift som inte bara är absurd eftersom varje gerillarörelse för en ojämn kamp för att skapa inkomster för sina politiska och militära operationer. Det brasilianska arbetarpartiet PT förnekade denna uppgift omedelbart när den presenterades i mars i år av högertidskriften Vega. Men uppgiften syftar till att pressa regeringen Lula att utlämna Camilo Lopez till Bogota.
I den colombianska säkerhetspolisens underlag för utlämnade påstår den att Camilo Lopez anslöt sig till FARC 1973. I intervjun 1998 säger han att året var 1983. Vid den tidpunkten, precis som nu, slaktades tusentals colombianer av militären och de paramilitära grupper som Human Rights Watch betraktar som ”Den 6:e Divisionen”. Militären har fem divisioner och den 6:e är den som gör det ”smutsiga arbetet”, likvidera den politiska legala oppositionen. Det var därför som Camilo Lopez inte hade annat alternativ än att ansluta sig till gerillan eftersom han utsatts för många mordattentat efter sina ”uppriktiga” predikningar.
Camilo Torres’ betydelse
D.E: Hur var den politiska situationen vid den tidpunkten när du studerade på prästseminariet?
P.C: Det var 1970-tal. Alla talade om Camilo Torres, ”Deklarationen i Medellin”, men vi studenter fick varken lyssna eller se på nyheter eller läsa om Camilo Torres. Togs vi på bar gärning så bestraffades vi, vilket kunde bli relegering. I Colombia har vi alltid haft en av de mest konservativa kyrkorna i världen. Men för oss präststuderande var Camilo Torres den verklige prototypen av en präst och människa.
– För mig betydde Camilo Torres oerhört mycket. För han var summan av en enorm mänsklig potential. Han var ett föregångsexempel och på den vägen var det. Vi socialt intresserade präster gick samma väg som Camilo, arbeta med bönderna, med ungdomarna, med de fattiga. Därför var det mycket lättare att förstå Camilos politiska budskap. Därför har Camilo inte dött för oss.
Men på prästseminariet framställdes Camilo Torres och den nystartade gerillarörelsen som “Djävulen med svans” som man absolut inte borde studera. För Camilo Lopez började marken också att brännas. Hans predikningar i länen Huila och Tolima uppfattades allt mer som ”subversiva” när han talade om hur storgodsägarna koncentrerade allt mer mark i sin ägo på bekostnad av fattiga småbönder som sköts. Men han ville heller inte bli en martyr som Camilo Torres utan fortsatte sin politiska strid, men nu inom gerillarörelsen FARC, som han anslöt sig till 1983 under mottot: ”Det spelar ingen roll var du kämpar, det viktiga är att du kämpar och lever”!
Knappt plats för att begrava de döda
När jag intervjuar honom 1998 har den politiska vänsteralliansen Union Patriotica (UP) begravt närmare tre tusen av sina främsta medlemmar. Landsorganisationen CUT har begravt över 2500 och den sociala och folkliga rörelsen i Colombia var och är utsatt för en grym förföljelse i det ”smutsiga kriget”, så typiskt terrorn under militärdiktaturerna i Argentina, Chile eller Uruguay.
– I Colombia finns det knappt plats längre för att begrava de döda. Vi har inte plats att förvara så mycket sorg och smärta. Blodet kokar av vrede när vi ser de enorma uppoffringar som har gjorts för att med fredliga och lagliga medel förändra Colombia, sa Lopez med djup bitterhet i sin klara röst och fortsatte med att citera Camilo Torres: ”Det är inte tid för att sätta sig i ett kafé för att tala om den Heliga Jungfrun utan det är tid att resa sig för att börja kämpa”!
Påven omgiven av politiska giftormar i Vatikanen
Vid tidpunkten för intervjun 1998 var påven på väg till Kuba, en enorm tilldragelse i Latinamerika. Camilo Lopez respekterade och högaktade påven men som han sa var ”omgiven av politiska giftormar i Vatikanen”.
– Påven utgör en del av en monolitisk institution och som sådan är han fången i denna institution. Han kan inte säga att det inom socialismen finns bra saker som det i kapitalismen finns dåliga, för han är också fången av det kapitalistiska systemet.
Camilo Lopez anser sig vara en anhängare av Befrielseteologin och brasilianaren Leonardo Boffs lära, som han ofta återkom under intervjun till.
– När människorna i basförsamlingarna begriper att hungern löser man inte enbart via bönen, att avloppssystemet fixar man inte genom att deklamera ”Ära vare Jehova”, att polikliniken inte kommer rullande till det fattiga bostadsområdet via bönerna på en gudstjänst utan vad det handlar om här är att måste vi fylla på en ingrediens och den heter ”politisk kamp”!
– Och även denna politiska kamp måste omfatta kyrkan som institution. Ser du inte att biskoparna lever i högsta välmåga, äter gott och har stora tjusiga hus? De utgör en makt vid sidan av den härskande politiska makten. Här handlar det om kamp mellan de sociala klasserna för i Latinamerika dör det varje år en miljon barn under fem år på grund av hunger och undernäring.
Ideal i kampen
Min sista fråga till padre Camilo Lopez denna varma fuktiga eftermiddag i den colombianska djungeln var vilket budskap han skulle vilja överlämna till de kristna i Sverige och i världen om situationen i Colombia.
– Så länge fienden är blodtörstiga och förfogar över kulor, så länge kommer vi inte att slå oss till ro. Hos gerillan finns det varken rädsla eller uppgivenhet utan ett ideal i kampen för ett nytt och rättvist Colombia.
Dick Emanuelsson
Spansk präst i Colombia arresterad anklagad för hjälpa gerillan
– Det enda jag gjorde var att ta avstånd från Uribes massarresteringar av civilbefolkningen
BOGOTA / 050902 / Ricardo Lorenzo Cantalapiedra (betyder sjunger till stenarna), spansk präst och verksam i Colombia sedan 28 år sitter just nu i husarrest i huvudstaden Bogota, anklagad för att vara en kurir och anhängare till den colombianska FARC-gerillan.
Han säger att det enda ”brott” han har gjort är att ha uppmärksammat och kritiserat de massiva arresteringar av bönder i den lilla staden Uribe (samma namn som president Alvaro Uribe) i länet Meta.
Det är ett län med historiska rötter och inflytande av den colombianska vänstergerillan FARC. Gerillan har sedan slutet av 1960-talet praktiskt varit statsbärande i denna del av Colombia och bönderna har i gerillan haft en ”livförsäkring” mot arméns härjningar och de paramilitära dödsskvadronernas massakrer.
Cantalapiedra, som tillhör den katolska Salesianosorden anlände till Uribe för två år sedan och blev genast omtyckt av civilbefolkningen. Samtidigt med hans ankomst inleddes kraftiga bombningar av gerillakoncentrationer och gerillan drog sig tillbaka från staden men håller den sedan dess omringad efter att armén och flyget landsatt elitsoldater som sedan dess kontrollerar stadskärnan. I en intervju i Colombias enda heltäckande dagstidning, El Tiempo, säger en av dessa elitsoldater att ”om det inte vore för flygets permanenta bombningar av gerillan så hade vi varit en lätt munsbit för dem”.
Det är alltså en spänd situation och det råder ingen tvekan om var de politiska sympatierna finns. Därför har åklagarämbetet och säkerhetspolisen genomfört massarresteringar av civila som anklagats för att tillhöra gerillans civila milis, de så kallade Las Milicias Populares, aktivister som verkar inom den colombianska folkrörelsen.
I en intervju som den spanska reportern Gloria Helena Rey, från tidningen El Periódico de Extremadura, gjorde för några dagar sedan med sin landsman, förnekar han och avvisar alla anklagelser från regimens sida om gerillaanknytning. Prästen, en smal man med blekt ansikte och en blygsam utstrålning, en mjuk röst och till synes tunna känsliga händer kontrasterar mot anklagelserna om att vara en gerillasoldat.
Han anklagas inte bara för att vara gerillasoldat utan även för att vara ”bulvan” för gerillan genom att figurera med sitt namn som markägare på uppdrag av FARC. ”Absurt”, säger han.
– Jag har aldrig i mitt liv tagit i ett vapen. Men som mitt fall finns det många, det vill säga som blivit godtyckligt och oskyldigt arresterade i Colombia.
Enligt människorättsorganisationerna är det tiotusentals colombianer som blivit offer när armén och polisen genomför massarresteringar mot civilbefolkningen, anklagade för att tillhöra gerillan. De placeras framför den hemliga politiska polisen DAS’ vapensköld och förses av TV-kanalerna med texten ”TERRORIST GRIPEN”. Deras personliga heder blir för resten av livet förstört, även om 98 procent av de arresterade släpps efter 4-8 månader i ”brist på bevis”. Deras heder men också ekonomiska tillvaro är förstört och många personliga och familjetragedier följer i spåren på denna ”demokratiska säkerhetspolitik”, som president Uribe kallar den massiva förföljelsen.
I staden Uribe
Hur är det då möjligt att Prats grips i Colombia?
– Det är anklagelser som en gerilladesertör lämnat till åklagaren där han påstår att jag är knuten till denna gerillagrupp. Han anklagade även borgmästaren och ytterligare hundra personer till i staden för att ha samma förbindelser.
– Det är grundlösa anklagelser men som stöds av två kommunalråd som är paramilitärer. De anklagade mig för att vara tillhöra gerillan eftersom jag inte gav dem mitt stöd. De sa att varje gång jag kom till Uribe så besökte jag gerillans läger samt att jag överlämnade kläder och livsmedel. Bara lögner.
– De enda gånger jag har besökt ett gerillaläger var på uppdrag av några anhöriga till personer som kidnappats av gerillan. Där medlade jag och försökte få dem frisläppta. Mitt besök var alltså endast av en humanitär karaktär, inget annat.
Cantalapiedra greps den 3 juli när samtidigt 18 personer i Uribe arresterades. Den 64-årige spanske prästen gick till åklagaren som utfärdat arresteringsorderna och sa att det var ett övergrepp mot civilbefolkningen.
– Då sa åklagaren att hon hade även mig på listan över personer som skulle arresteras, men att de inte hade arresterat mig eftersom jag var mycket känd. Trots det krävde hon att jag skulle förhöras.
Den 22 juli förhördes Cantalapiedra där anklagelserna handlade om att denne hade besökt gerillalägren, men inget mer. I botten handlar det om prelatens kritiska uppfattning om den colombianske presidentens säkerhetspolitik och massarresteringar.
– Det är nästan alltid oskyldiga fatiga människor från enkla hem som blir offer för president Uribes säkerhetspolitik. Jag sa till åklagaren att hon kan kalla in alla de anklagade för förhör och att de med all säkerhet skulle inställa sig. För de borde respekteras i stället för att utsättas för ett så bedrövligt och horribelt spektakel som när de grips kedjas fast (till fötter och händer som svarta afrikanska slavar) utan några som helst möjligheter till att försvara sig.
Men Cantalapiedra har även anklagats för att vara en bulvan för gerillan, en anklagelse som han anser vara ännu mer absurd.
– Mitt namn finns på ett papper från biskopsämbetet som undertecknades för tio år sedan. Det handlar om en liten jordlott som såldes för tio år sedan. Jag överlämnade papperna på markförsäljningen till åklagaren som helt klargjorde situationen men denna tog inte detta i beaktande när arresteringsordern utfärdades.
Femton dagar senare greps Cantalapiedra. Han hade rest till huvudstaden Bogota på uppmaning av hans överordnade i Salesianosorden. Nu befinner han sig i husarrest i kyrkans provinshus i väntan på att rättvisan till slut ska infinna sig.
Vill han då återvända till staden Uribe för att fortsätta sin apostelgärning?
– Självklart, jag är inte rädd. Detta är mitt arbete och mission.
Dick Emanuelsson
BOGOTA / 050902 / Ricardo Lorenzo Cantalapiedra (betyder sjunger till stenarna), spansk präst och verksam i Colombia sedan 28 år sitter just nu i husarrest i huvudstaden Bogota, anklagad för att vara en kurir och anhängare till den colombianska FARC-gerillan.
Han säger att det enda ”brott” han har gjort är att ha uppmärksammat och kritiserat de massiva arresteringar av bönder i den lilla staden Uribe (samma namn som president Alvaro Uribe) i länet Meta.
Det är ett län med historiska rötter och inflytande av den colombianska vänstergerillan FARC. Gerillan har sedan slutet av 1960-talet praktiskt varit statsbärande i denna del av Colombia och bönderna har i gerillan haft en ”livförsäkring” mot arméns härjningar och de paramilitära dödsskvadronernas massakrer.
Cantalapiedra, som tillhör den katolska Salesianosorden anlände till Uribe för två år sedan och blev genast omtyckt av civilbefolkningen. Samtidigt med hans ankomst inleddes kraftiga bombningar av gerillakoncentrationer och gerillan drog sig tillbaka från staden men håller den sedan dess omringad efter att armén och flyget landsatt elitsoldater som sedan dess kontrollerar stadskärnan. I en intervju i Colombias enda heltäckande dagstidning, El Tiempo, säger en av dessa elitsoldater att ”om det inte vore för flygets permanenta bombningar av gerillan så hade vi varit en lätt munsbit för dem”.
Det är alltså en spänd situation och det råder ingen tvekan om var de politiska sympatierna finns. Därför har åklagarämbetet och säkerhetspolisen genomfört massarresteringar av civila som anklagats för att tillhöra gerillans civila milis, de så kallade Las Milicias Populares, aktivister som verkar inom den colombianska folkrörelsen.
I en intervju som den spanska reportern Gloria Helena Rey, från tidningen El Periódico de Extremadura, gjorde för några dagar sedan med sin landsman, förnekar han och avvisar alla anklagelser från regimens sida om gerillaanknytning. Prästen, en smal man med blekt ansikte och en blygsam utstrålning, en mjuk röst och till synes tunna känsliga händer kontrasterar mot anklagelserna om att vara en gerillasoldat.
Han anklagas inte bara för att vara gerillasoldat utan även för att vara ”bulvan” för gerillan genom att figurera med sitt namn som markägare på uppdrag av FARC. ”Absurt”, säger han.
– Jag har aldrig i mitt liv tagit i ett vapen. Men som mitt fall finns det många, det vill säga som blivit godtyckligt och oskyldigt arresterade i Colombia.
Enligt människorättsorganisationerna är det tiotusentals colombianer som blivit offer när armén och polisen genomför massarresteringar mot civilbefolkningen, anklagade för att tillhöra gerillan. De placeras framför den hemliga politiska polisen DAS’ vapensköld och förses av TV-kanalerna med texten ”TERRORIST GRIPEN”. Deras personliga heder blir för resten av livet förstört, även om 98 procent av de arresterade släpps efter 4-8 månader i ”brist på bevis”. Deras heder men också ekonomiska tillvaro är förstört och många personliga och familjetragedier följer i spåren på denna ”demokratiska säkerhetspolitik”, som president Uribe kallar den massiva förföljelsen.
I staden Uribe
Hur är det då möjligt att Prats grips i Colombia?
– Det är anklagelser som en gerilladesertör lämnat till åklagaren där han påstår att jag är knuten till denna gerillagrupp. Han anklagade även borgmästaren och ytterligare hundra personer till i staden för att ha samma förbindelser.
– Det är grundlösa anklagelser men som stöds av två kommunalråd som är paramilitärer. De anklagade mig för att vara tillhöra gerillan eftersom jag inte gav dem mitt stöd. De sa att varje gång jag kom till Uribe så besökte jag gerillans läger samt att jag överlämnade kläder och livsmedel. Bara lögner.
– De enda gånger jag har besökt ett gerillaläger var på uppdrag av några anhöriga till personer som kidnappats av gerillan. Där medlade jag och försökte få dem frisläppta. Mitt besök var alltså endast av en humanitär karaktär, inget annat.
Cantalapiedra greps den 3 juli när samtidigt 18 personer i Uribe arresterades. Den 64-årige spanske prästen gick till åklagaren som utfärdat arresteringsorderna och sa att det var ett övergrepp mot civilbefolkningen.
– Då sa åklagaren att hon hade även mig på listan över personer som skulle arresteras, men att de inte hade arresterat mig eftersom jag var mycket känd. Trots det krävde hon att jag skulle förhöras.
Den 22 juli förhördes Cantalapiedra där anklagelserna handlade om att denne hade besökt gerillalägren, men inget mer. I botten handlar det om prelatens kritiska uppfattning om den colombianske presidentens säkerhetspolitik och massarresteringar.
– Det är nästan alltid oskyldiga fatiga människor från enkla hem som blir offer för president Uribes säkerhetspolitik. Jag sa till åklagaren att hon kan kalla in alla de anklagade för förhör och att de med all säkerhet skulle inställa sig. För de borde respekteras i stället för att utsättas för ett så bedrövligt och horribelt spektakel som när de grips kedjas fast (till fötter och händer som svarta afrikanska slavar) utan några som helst möjligheter till att försvara sig.
Men Cantalapiedra har även anklagats för att vara en bulvan för gerillan, en anklagelse som han anser vara ännu mer absurd.
– Mitt namn finns på ett papper från biskopsämbetet som undertecknades för tio år sedan. Det handlar om en liten jordlott som såldes för tio år sedan. Jag överlämnade papperna på markförsäljningen till åklagaren som helt klargjorde situationen men denna tog inte detta i beaktande när arresteringsordern utfärdades.
Femton dagar senare greps Cantalapiedra. Han hade rest till huvudstaden Bogota på uppmaning av hans överordnade i Salesianosorden. Nu befinner han sig i husarrest i kyrkans provinshus i väntan på att rättvisan till slut ska infinna sig.
Vill han då återvända till staden Uribe för att fortsätta sin apostelgärning?
– Självklart, jag är inte rädd. Detta är mitt arbete och mission.
Dick Emanuelsson
“FRIGE FADER CANTALAPIEDRA”
Starkt uttalande från Comision Intereclesial de Justicia y Paz
I ett starkt uttalande från den katolska människorättsorganisationen ” Comision Intereclesial de Justicia y Paz”, som leds av prästen Javier Giraldo, kräver denna att den spanske prästen och de övriga 15 invånarna i staden Uribe sätts på fri fot omedelbart.
”Tjugoåtta år av livet kan verka kort mot två veckor av godtycklig olaglig fångenskap av en trosförkunnare och en försvarare av rättigheterna för Metalänets invånare mitt i den väpnade konflikten”, skriver Justicia y Paz i sitt fördömande av arresteringen av den 64-årige spanske prästen.
”Hans fall är ett av många som landsbygdsbefolkningen upplever, de som förvägras sina grundläggande rättigheter, sin personliga frihet och sin frihet att tänka eller bara för att de lever i konfliktområden där de uppfattas som deltagare i kriget.”
”Fader Cantalapiedras och de övriga 15 invånarna i Uribe, är ytterligare ett uttryck för den bristfälliga kännedomen om den väpnade konflikten, militariseringen av samhället och de massiva godtyckliga arresteringarna av invånarna”.
“Vi har tagit del av Biskopen i Granadas (stad i länet Meta), ett vittnesmål över fader Cantalapiedra, hans uppriktighet och tro att följa Jesus mitt i den väpnade konflikten.”
Den katolska människorättsorganisationen uppmanar alla troende och icke troende att vända sig till Colombias riksåklagare och justitiekansler att protestera mot arresteringen och kräva fader Cantalapiedras omedelbara frisläppande.
Dick Emanuelsson
I ett starkt uttalande från den katolska människorättsorganisationen ” Comision Intereclesial de Justicia y Paz”, som leds av prästen Javier Giraldo, kräver denna att den spanske prästen och de övriga 15 invånarna i staden Uribe sätts på fri fot omedelbart.
”Tjugoåtta år av livet kan verka kort mot två veckor av godtycklig olaglig fångenskap av en trosförkunnare och en försvarare av rättigheterna för Metalänets invånare mitt i den väpnade konflikten”, skriver Justicia y Paz i sitt fördömande av arresteringen av den 64-årige spanske prästen.
”Hans fall är ett av många som landsbygdsbefolkningen upplever, de som förvägras sina grundläggande rättigheter, sin personliga frihet och sin frihet att tänka eller bara för att de lever i konfliktområden där de uppfattas som deltagare i kriget.”
”Fader Cantalapiedras och de övriga 15 invånarna i Uribe, är ytterligare ett uttryck för den bristfälliga kännedomen om den väpnade konflikten, militariseringen av samhället och de massiva godtyckliga arresteringarna av invånarna”.
“Vi har tagit del av Biskopen i Granadas (stad i länet Meta), ett vittnesmål över fader Cantalapiedra, hans uppriktighet och tro att följa Jesus mitt i den väpnade konflikten.”
Den katolska människorättsorganisationen uppmanar alla troende och icke troende att vända sig till Colombias riksåklagare och justitiekansler att protestera mot arresteringen och kräva fader Cantalapiedras omedelbara frisläppande.
Dick Emanuelsson
Spanska gerillapräster i Colombia
BOGOTA / 051003 / Anklagelsen mot fader Ricardo Lorenzo Cantalapiedra för att tillhöra vänstergerillan i Colombia bygger också på en historisk bakgrund, även om säkerhetspolisen och president Uribe i sin paranoida inställning ser gerillamän och kvinnor i alla gathörn.
Det är ett obestridligt faktum att spanska präster tidigare har deltagit i den colombianska konflikten som gerillasoldater. De mesta kända är Manuel Pérez, Domingo Laín och José Antonio Jiménez, tre unga utexaminerade präster som ansökte om att resa till Colombia och bygga sina församlingar bland Cartagenas och Barranquillas mest fattiga invånare där deras predikan i lika hög grad var politiska rannsakelser och uppgörelser med en korrumperad och militaristisk regim. Med sina liv som insats ville de senare förändra en av Latinamerikas mest intoleranta stater, Colombia.
De tre anslöt sig i början av 1970-talet till gerillarörelsen ELN, Ejercito de Liberacion Nacional, Nationella befrielsearmén. Till denna gerilla som bildats några månader efter FARC (maj 1964) anslöt sig 1966 den mer kände prästen Manuel Torres.
Han ansåg, efter att i flera år verkat politiskt på regimens villkor, att alla legala möjligheter och metoder att förändra Colombia var uttömda och endast den väpnade kampen med alla dess oerhörda personliga uppoffringar var den enda vägen att befria sitt land. Torres stupade dock i den första striden med armén men även om han fysiskt försvann har gator, skolor och andra offentliga platser uppkallats efter en man som varje år i oktober högtidlighålls av folket.
Manuel Pérez, Domingo Laín och José Antonio Jiménez anslöt sig några efter Torres död också de till ELN. De två sistnämnda gick samma öde till mötes som Torres efter flera års strider i de colombianska bergen och djungler medan Manuel Perez blev ELN:s befälhavare. När jag i februari 1998 befann mig i södra Colombia i ett av FARC-gerillans läger kom nyheten om att Perez hade avlidit efter en tids sjukdom i gulsot.
Dessa spanska präster överlämnade sig helt till den gigantiska uppgiften att bygga ett nytt Colombia baserat på social rättvisa.
Dick Emanuelsson
Det är ett obestridligt faktum att spanska präster tidigare har deltagit i den colombianska konflikten som gerillasoldater. De mesta kända är Manuel Pérez, Domingo Laín och José Antonio Jiménez, tre unga utexaminerade präster som ansökte om att resa till Colombia och bygga sina församlingar bland Cartagenas och Barranquillas mest fattiga invånare där deras predikan i lika hög grad var politiska rannsakelser och uppgörelser med en korrumperad och militaristisk regim. Med sina liv som insats ville de senare förändra en av Latinamerikas mest intoleranta stater, Colombia.
De tre anslöt sig i början av 1970-talet till gerillarörelsen ELN, Ejercito de Liberacion Nacional, Nationella befrielsearmén. Till denna gerilla som bildats några månader efter FARC (maj 1964) anslöt sig 1966 den mer kände prästen Manuel Torres.
Han ansåg, efter att i flera år verkat politiskt på regimens villkor, att alla legala möjligheter och metoder att förändra Colombia var uttömda och endast den väpnade kampen med alla dess oerhörda personliga uppoffringar var den enda vägen att befria sitt land. Torres stupade dock i den första striden med armén men även om han fysiskt försvann har gator, skolor och andra offentliga platser uppkallats efter en man som varje år i oktober högtidlighålls av folket.
Manuel Pérez, Domingo Laín och José Antonio Jiménez anslöt sig några efter Torres död också de till ELN. De två sistnämnda gick samma öde till mötes som Torres efter flera års strider i de colombianska bergen och djungler medan Manuel Perez blev ELN:s befälhavare. När jag i februari 1998 befann mig i södra Colombia i ett av FARC-gerillans läger kom nyheten om att Perez hade avlidit efter en tids sjukdom i gulsot.
Dessa spanska präster överlämnade sig helt till den gigantiska uppgiften att bygga ett nytt Colombia baserat på social rättvisa.
Dick Emanuelsson
lunes, 19 de marzo de 2007
Ecuador mellan två maktblock
3672 tecken
TEGUCIGALPA / 070319 / I Ecuador ökar konfrontationen varje dag mellan den gamla makteliten och det nya som växer fram efter vänsterekonomen Rafael Correas seger i presidentvalet i slutet av förra året. Oligarkin i landet vägrar acceptera att en ny konstitution utarbetas. En dubbelmakt är på väg.
Parlamentsledamöterna Sylka Sánchez och Gloria Gallardo trodde att deras sista stund var kommen. En folkmassa på drygt 2000 personer var nära att lyncha de två kvinnorna när de tillsammans med tio deputerade från de fyra borgerliga partierna i det ecuadorianska parlamentet skulle överklaga beslutet att suspendera dem under ett år för brott mot landets konstitution. De två flydde desperat till en affär och de 25 minuterna de väntade där var nog de längsta i deras liv. Polisen kom och människorna lugnade sig, men först brändes den luxuösa bilen upp.
Händelsen i samhället Rocafuerte, sydväst om huvudstaden Quito, illustrerar det folkliga ursinne som Ecuadors folk känner mot den gamla makteliten. Varje gång folket har störtat den korrumperade regeringen har samma ekonomiska och politiska elit manipulerat bara för att placera dit en likadan korrumperad politiker. Men med valet av Rafael Correa på presidentposten försvann denna möjlighet.
VALET I HÖSTAS STOD mellan Correa, en ung vänsterekonom som hade vänstern och hela folkrörelsen bakom sig och landets rikaste man, Alvaro Noboa, kallad ”Banankungen”. Denne äger och kontrollerar 115 företag och är god för en (1) miljard dollar och som Bush trodde sig vara ”skickad av Gud för att bli Ecuadors president”. Men han tvingades att bita i det sura äpplet och sammanfattade sitt valnederlag framför en skakad tevereporter: ”Det är Djävulen som har saboterat valet och min seger!”
Chocken var enorm hos den gamla makteliten, bestående av fyra partier som kontrollerar kongressen där de har majoritet. Correa, kallad för ”Chavez kronprins i Ecuador” sa redan på valnatten att han som första beslut skulle utlysa val till en grundlagsstiftande församling med uppgiften att utarbeta en ny grundlag som inkluderar i stället för som nu, exkluderar folket från demokratin.
DET ÄR SAMMA VÄG som Venezuela och Bolivia har gått respektive går. Och precis som i Bolivia har den gamla makteliten i Ecuador slagit bakut. I egenskap av sin majoritet i kongressen avsatte högern ordföranden i den Nationella Valtribunalen för att denne hade beslutat att valen till den konstituerande församlingen ska hållas den 15 april. Alla vet att Correa, som i dag har 70 procent av ecuadorianerna bakom sig, kommer att vinna valet, kanske till och med med kvalificerad majoritet.
Högern, ville ha garantier för att deras platser i kongressen inte skulle rubbas. Men det är just det valet gäller, att få bort dessa korrumperade herrar och damer en gång för alla. Därför avsatte de ordförande i Valtribunalen som i sin tur avsatte de 57 ledamöterna eftersom dessa bröt mot grundlagen.
Rafael Correas valallians, Alianza Pais, ställde inte upp i parlamentsvalen i höstas av två orsaker: För det första är det en relativ ny rörelse som behöver konsolideras under processens gång. För det andra ville den inte beblanda sig med den korrumperade och avskydda kongressen förrän folket har en ny grundlag att falla tillbaka på i ett nytt val. Alla vet att detta kommer att vinnas av Correa, indianrörelse och vänstern.
Mot sig har Correa inte bara haft kongressmajoriteten, utan även, som vanligt, massmedia, näringslivsorganen och alla slags civila fasader för oligarkins Ecuador. Bakom dem återfinns USA-ambassaden. Högern är desperat och anklagar Correa för att krossa demokratin och införa kommunism i Ecuador.
Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 070319 / I Ecuador ökar konfrontationen varje dag mellan den gamla makteliten och det nya som växer fram efter vänsterekonomen Rafael Correas seger i presidentvalet i slutet av förra året. Oligarkin i landet vägrar acceptera att en ny konstitution utarbetas. En dubbelmakt är på väg.
Parlamentsledamöterna Sylka Sánchez och Gloria Gallardo trodde att deras sista stund var kommen. En folkmassa på drygt 2000 personer var nära att lyncha de två kvinnorna när de tillsammans med tio deputerade från de fyra borgerliga partierna i det ecuadorianska parlamentet skulle överklaga beslutet att suspendera dem under ett år för brott mot landets konstitution. De två flydde desperat till en affär och de 25 minuterna de väntade där var nog de längsta i deras liv. Polisen kom och människorna lugnade sig, men först brändes den luxuösa bilen upp.
Händelsen i samhället Rocafuerte, sydväst om huvudstaden Quito, illustrerar det folkliga ursinne som Ecuadors folk känner mot den gamla makteliten. Varje gång folket har störtat den korrumperade regeringen har samma ekonomiska och politiska elit manipulerat bara för att placera dit en likadan korrumperad politiker. Men med valet av Rafael Correa på presidentposten försvann denna möjlighet.
VALET I HÖSTAS STOD mellan Correa, en ung vänsterekonom som hade vänstern och hela folkrörelsen bakom sig och landets rikaste man, Alvaro Noboa, kallad ”Banankungen”. Denne äger och kontrollerar 115 företag och är god för en (1) miljard dollar och som Bush trodde sig vara ”skickad av Gud för att bli Ecuadors president”. Men han tvingades att bita i det sura äpplet och sammanfattade sitt valnederlag framför en skakad tevereporter: ”Det är Djävulen som har saboterat valet och min seger!”
Chocken var enorm hos den gamla makteliten, bestående av fyra partier som kontrollerar kongressen där de har majoritet. Correa, kallad för ”Chavez kronprins i Ecuador” sa redan på valnatten att han som första beslut skulle utlysa val till en grundlagsstiftande församling med uppgiften att utarbeta en ny grundlag som inkluderar i stället för som nu, exkluderar folket från demokratin.
DET ÄR SAMMA VÄG som Venezuela och Bolivia har gått respektive går. Och precis som i Bolivia har den gamla makteliten i Ecuador slagit bakut. I egenskap av sin majoritet i kongressen avsatte högern ordföranden i den Nationella Valtribunalen för att denne hade beslutat att valen till den konstituerande församlingen ska hållas den 15 april. Alla vet att Correa, som i dag har 70 procent av ecuadorianerna bakom sig, kommer att vinna valet, kanske till och med med kvalificerad majoritet.
Högern, ville ha garantier för att deras platser i kongressen inte skulle rubbas. Men det är just det valet gäller, att få bort dessa korrumperade herrar och damer en gång för alla. Därför avsatte de ordförande i Valtribunalen som i sin tur avsatte de 57 ledamöterna eftersom dessa bröt mot grundlagen.
Rafael Correas valallians, Alianza Pais, ställde inte upp i parlamentsvalen i höstas av två orsaker: För det första är det en relativ ny rörelse som behöver konsolideras under processens gång. För det andra ville den inte beblanda sig med den korrumperade och avskydda kongressen förrän folket har en ny grundlag att falla tillbaka på i ett nytt val. Alla vet att detta kommer att vinnas av Correa, indianrörelse och vänstern.
Mot sig har Correa inte bara haft kongressmajoriteten, utan även, som vanligt, massmedia, näringslivsorganen och alla slags civila fasader för oligarkins Ecuador. Bakom dem återfinns USA-ambassaden. Högern är desperat och anklagar Correa för att krossa demokratin och införa kommunism i Ecuador.
Dick Emanuelsson
Chiquitas blodbesudlade bananer (krönika)
<2234>
Av Dick Emanuelsson *
1928 beordrade företaget armén att öppna eld mot 3000 försvarslösa colombianska bananarbetare. Med bibeln i hand och i sällskap med sina barn och fruar vädjade de till United Fruit Co om en lön att kunna leva på. Svaret blev kallt bly och tusentals döda.
1954 stod bolaget och CIA bakom störtandet av Guatemalas lagliga regering. Och nu, 2007, avslöjas det för att ha finansierat de paramilitära dödsskvadronerna AUC i Colombia med 1,7 miljoner dollar.
De utpekas för att i sin hamn i staden Turbo ha lossat och levererat 3000 gevär och fem miljoner kulor 1) till AUC. På utfarten, gömt mellan bananstockarna i Chiquitafartygens lastutrymmen, anklagas det för att ha det exporterat den colombianska maffian AUC:s kokain ut i världen, 2).
Chiquita Brands International (innan 1970 United Fruit&Co) har gått med på att böta 25 miljoner dollar till den amerikanska staten. Företagets cyniska försvar för utbetalningarna till dödsskvadronerna är ”omsorg om de anställdas säkerhet”. Men jag påstår att den verkliga orsaken till betalningarna är att Chiquita, precis som alla mäktiga ekonomiska kretsar, ville ha en ren planhalva, fri från såväl fackföreningar som politisk vänster.
– De fackligt aktiva mördar vi för att de hindrar folk att arbeta, sa Carlos Castaño, högste ledare för AUC, i en intervju 2001 av den franske författaren Bernard Henry Levy 3).
Den ”säkerhet” som Castaño garanterade Chiquita bestod i morden på 800-1000 medlemmar i bananfacket Sintrainagro, mördade de senaste 20 åren. I bananregionen Urabás elva städer vann vänsteralliansen Union Patriotica (UP) sju av de elva borgmästarvalen 1992. Under resten av 1990-talet begravdes över tusen UP-medlemmar, mördade av Castaños AUC i allians med armén.
LO-Tidningen publicerade i sitt första nummer år 2001 ett fem sidor långt reportage om bananarbetarna
i Colombia. José Guette, regional ordförande för bananfacket, hade guidat mig under tre dagar på bland annat Chiquitas plantager. Två veckor efter publiceringen mördades han av en förmodad paramilitär.
Jag påstår inte att Chiquita beordrade mordet men jag konstaterade i LO-Tidningen att facket befann sig mitt upp i avtalsförhandlingar med Chiquita. En tillfällighet?
Chiquitas bananer är blodbesudlade.
* Latinamerikakorrespondent som bevakat Colombia sedan 1980
1) El Tiempo, 17 mars,
2) El Tiempo, 18 mars,
3) Le Monde och Semana , (15 februari 2002).
Av Dick Emanuelsson *
1928 beordrade företaget armén att öppna eld mot 3000 försvarslösa colombianska bananarbetare. Med bibeln i hand och i sällskap med sina barn och fruar vädjade de till United Fruit Co om en lön att kunna leva på. Svaret blev kallt bly och tusentals döda.
1954 stod bolaget och CIA bakom störtandet av Guatemalas lagliga regering. Och nu, 2007, avslöjas det för att ha finansierat de paramilitära dödsskvadronerna AUC i Colombia med 1,7 miljoner dollar.
De utpekas för att i sin hamn i staden Turbo ha lossat och levererat 3000 gevär och fem miljoner kulor 1) till AUC. På utfarten, gömt mellan bananstockarna i Chiquitafartygens lastutrymmen, anklagas det för att ha det exporterat den colombianska maffian AUC:s kokain ut i världen, 2).
Chiquita Brands International (innan 1970 United Fruit&Co) har gått med på att böta 25 miljoner dollar till den amerikanska staten. Företagets cyniska försvar för utbetalningarna till dödsskvadronerna är ”omsorg om de anställdas säkerhet”. Men jag påstår att den verkliga orsaken till betalningarna är att Chiquita, precis som alla mäktiga ekonomiska kretsar, ville ha en ren planhalva, fri från såväl fackföreningar som politisk vänster.
– De fackligt aktiva mördar vi för att de hindrar folk att arbeta, sa Carlos Castaño, högste ledare för AUC, i en intervju 2001 av den franske författaren Bernard Henry Levy 3).
Den ”säkerhet” som Castaño garanterade Chiquita bestod i morden på 800-1000 medlemmar i bananfacket Sintrainagro, mördade de senaste 20 åren. I bananregionen Urabás elva städer vann vänsteralliansen Union Patriotica (UP) sju av de elva borgmästarvalen 1992. Under resten av 1990-talet begravdes över tusen UP-medlemmar, mördade av Castaños AUC i allians med armén.
LO-Tidningen publicerade i sitt första nummer år 2001 ett fem sidor långt reportage om bananarbetarna
i Colombia. José Guette, regional ordförande för bananfacket, hade guidat mig under tre dagar på bland annat Chiquitas plantager. Två veckor efter publiceringen mördades han av en förmodad paramilitär.Jag påstår inte att Chiquita beordrade mordet men jag konstaterade i LO-Tidningen att facket befann sig mitt upp i avtalsförhandlingar med Chiquita. En tillfällighet?
Chiquitas bananer är blodbesudlade.
* Latinamerikakorrespondent som bevakat Colombia sedan 1980
1) El Tiempo, 17 mars,
2) El Tiempo, 18 mars,
3) Le Monde och Semana , (15 februari 2002).
Vem vill äta Chiquitas blodbesudlade bananer?
<5799>
Av Dick Emanuelsson *
1928 beordrade företaget armén att öppna eld mot 3000 försvarslösa bananarbetare med familjer i Colombia. 1954 störtade stod det bakom störtandet av Guatemalas regering. Nu avslöjas det för att ha finansierat de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia.
“Frågan är varför företaget inte överlämnade dessa pengar till de colombianska väpnade styrkorna i stället för de irreguljära grupperna”.
Den som ställer den frågan är Alfonso Gómez Méndez, före detta riksåklagare i Colombia. Och han ställer frågan med anledning att det i onsdags (14 mars) blev definitivt bekräftat att det multinationella USA-bolaget Chiquita Brands (innan 1970 United Fruit Co eller Brands) hade betalat de paramilitära dödskvadronerna AUC i Colombia en summa av 1,7 miljoner dollar, knappt 15 miljoner svenska kronor under åren 1997-2004. För det ska de nu böta 25 miljoner dollar till den amerikanska staten (!)
Företaget anklagas också för att via sin privata hamnanläggning i staden Turbo ha lossat 3.000 automatgevär och fem miljoner kulor till AUC från fartyget Otterlo 1). Det skedde i hamnstaden Turbo, i norra Colombia i bananregionen Urabá år 2001. Denna del av Colombia har AUC kontrollerat det senaste decenniet och använts för deras export av kokain.
I söndags (18 mars) offentliggjordes också uppgifter från en laptop som åklagarna beslagtog från en av de elva nationella paramilitära cheferna, ”Jorge 40”. I den beskrivs detaljerat hur AUC exporterar kokainet via lastfartyg med bananer.
”Enligt våra underrättelserapporter företaget (som användes för dessa transporter) heter Chiquita”, säger åklagarnas rapport ordagrant 2).
Halshuggarna
För alla som följt utvecklingen de senaste 30 åren i Colombia är det ingen överraskning att avslöjanden som Chiquita poppar upp förr eller senare. Chiquita erkänner nu att de betalade 1,7 miljoner dollar till de paramilitärerna i bananregionerna Ciénaga och Urabá. Det är psykopatiska mördare organiserade i grupper som kallas ”Mochacabezas”, halshuggarna, som får mördarna i Al Pacinos ”Scarface” att framstå som duvor.
Halshuggarna kunde anlända till en bananplantage, dra ut hela familjen och mitt i byn placera männen med ansiktet mot jorden, anklaga dem för att stödja gerillan och därefter halshugga dem med macheter. Därefter följde den klassiska ritualen att spela fotboll med det avhuggna huvudet eller utöva prickskytte på det.
Enligt Fernando Aguirre, Chiquitas vd, gjordes utbetalningarna till AUC i ”omsorg om de anställdas säkerhet”, ett cyniskt uttalande och är en förolämpning mot offren och deras anhöriga som blev halshuggna Chiquitas betalningsmottagare om de via sin fackförening vågade ställa krav på högre löner eller bättre arbetsförhållanden. Precis som 1928.
LO-Tidningens reportage
I slutet av december 2000 gjorde jag ett fem sidor långt reportage för LO-Tidningen. Under tre dagar talade jag med bananarbetare och besökte olika byar runt om länet där Garcia Marquez hämtade inspiration från sin nobelprisbelönta roman ”Hundra år av ensamhet”, regionen Ciénaga. När 3000 bananarbetare med familjer 1928 samlades och med bibeln i hand vädjade till det multinationella United Fruit Co om en lön att kunna leva på, gavs ingen pardon. Den konservative guvernören gav order om ”eld”. Berg av lik av barn, gamlingar och bananarbetare blev resultatet. Då hade varken gerilla eller kommunistparti bildats som regimen kunde skylla på, än mindre ett ”kallt krig”. Först 1988, 60 år efter blodbadet, gjordes de första ansatserna att bilda en fackförening för bananarbetare i Ciénaga som dock också det dränktes i blod av det ”smutsiga krigets aktörer”.
Två veckor efter att LO-Tidningen publicerade det omfattande reportaget i första numret 2001 mördades José Guette, den regionale ordförande för bananfacket som befann sig i avtalsförhandlingar med Chiquita. Guette hade under tre dagar väglett och presenterat mig för de olika personer och arbetare jag intervjuade på bananplantagerna. En av dessa plantager var just Chiquitas. Arbetarna var tysta, de vågade inte säga mer än att ”allt är väl som det ska vara”. När vi lämnade plantagen varnades vi av en arbetare som sa att vi måste ta en annan väg för att köra tillbaka till Ciénaga för paramilitärerna väntade på oss en kilometer längre bort.
Alla visste var paramilitärerna härbärgerade och vem som finansierade dem. Jag kan inte bevisa att Chiquita gav sina betalningsmottagare order om att mörda Guette och alla andra fackföreningsledare och aktiva i Ciénaga, men USA:s förre ambassadör i Colombia under denna tid, Myles Frechette, misstänker att det finns fler än en ”ful bov” bland de multinationella bolagen som opererar i Colombia:
– Jag har alltid misstänkt att det finns fler bolag, inte bara amerikanska, som har gjort detsamma. Fler än en ful bov kan komma att avslöjas 3).
En fysiskt utrotad vänster
I bananregionen Urabá i norra Colombia, vann vänsteralliansen Union Patriotica (UP) kommunal- och borgmästarvalen i sju av elva städer i den bananproducerande regionen av Urabá. Men under hela 1990-talet pågick en systematisk fysiskt utrotning av såväl fackledare som över tusen av de främsta medlemmarna i UP. De paramilitära dödsskvadronerna och den 17:e armébrigaden ”Voltígeros” opererade tillsammans och anklagas för att stå bakom de flesta av massakrerna i denna del av Colombia. Under denna våldsamma tidsperiod var Alvaro Uribe länet Antioquias guvernör. I dag är han president i Colombia och utpekad av folkrörelsen för att vara para-militärens, landägarnas och storföretagens representant.
Redan 2003 fick USA:s Justitiedepartement nys om att Chiquita betalade de terroristförklarade paramilitärerna i Colombia. Trots det fortsatte Chiquita att betala månatliga summor till AUC, som anklagas för att under den senaste 15-årsperioden ha mördat minst 600 medlemmar av bananfacket i Urabá och Ciénaga.
Chiquita har alltid varit aggressiv mot alla de personer eller journalister som ifrågasatt eller grävt i deras förehavanden. Så också i januari 2001 efter reportaget i LO-Tidningen. I dag står det klart att Chiquita lejde de män som med machetes och motorsågar dränkte Colombias bananer med blod från de som skördade dessa.
Frågan är vem som vill konsumera Chiquitas bananer?
* Latinamerikakorrespondent som bevakat Colombia sedan 1980
Av Dick Emanuelsson *
1928 beordrade företaget armén att öppna eld mot 3000 försvarslösa bananarbetare med familjer i Colombia. 1954 störtade stod det bakom störtandet av Guatemalas regering. Nu avslöjas det för att ha finansierat de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia.
“Frågan är varför företaget inte överlämnade dessa pengar till de colombianska väpnade styrkorna i stället för de irreguljära grupperna”.
Den som ställer den frågan är Alfonso Gómez Méndez, före detta riksåklagare i Colombia. Och han ställer frågan med anledning att det i onsdags (14 mars) blev definitivt bekräftat att det multinationella USA-bolaget Chiquita Brands (innan 1970 United Fruit Co eller Brands) hade betalat de paramilitära dödskvadronerna AUC i Colombia en summa av 1,7 miljoner dollar, knappt 15 miljoner svenska kronor under åren 1997-2004. För det ska de nu böta 25 miljoner dollar till den amerikanska staten (!)
Företaget anklagas också för att via sin privata hamnanläggning i staden Turbo ha lossat 3.000 automatgevär och fem miljoner kulor till AUC från fartyget Otterlo 1). Det skedde i hamnstaden Turbo, i norra Colombia i bananregionen Urabá år 2001. Denna del av Colombia har AUC kontrollerat det senaste decenniet och använts för deras export av kokain.
I söndags (18 mars) offentliggjordes också uppgifter från en laptop som åklagarna beslagtog från en av de elva nationella paramilitära cheferna, ”Jorge 40”. I den beskrivs detaljerat hur AUC exporterar kokainet via lastfartyg med bananer.
”Enligt våra underrättelserapporter företaget (som användes för dessa transporter) heter Chiquita”, säger åklagarnas rapport ordagrant 2).
Halshuggarna
För alla som följt utvecklingen de senaste 30 åren i Colombia är det ingen överraskning att avslöjanden som Chiquita poppar upp förr eller senare. Chiquita erkänner nu att de betalade 1,7 miljoner dollar till de paramilitärerna i bananregionerna Ciénaga och Urabá. Det är psykopatiska mördare organiserade i grupper som kallas ”Mochacabezas”, halshuggarna, som får mördarna i Al Pacinos ”Scarface” att framstå som duvor.
Halshuggarna kunde anlända till en bananplantage, dra ut hela familjen och mitt i byn placera männen med ansiktet mot jorden, anklaga dem för att stödja gerillan och därefter halshugga dem med macheter. Därefter följde den klassiska ritualen att spela fotboll med det avhuggna huvudet eller utöva prickskytte på det.
Enligt Fernando Aguirre, Chiquitas vd, gjordes utbetalningarna till AUC i ”omsorg om de anställdas säkerhet”, ett cyniskt uttalande och är en förolämpning mot offren och deras anhöriga som blev halshuggna Chiquitas betalningsmottagare om de via sin fackförening vågade ställa krav på högre löner eller bättre arbetsförhållanden. Precis som 1928.
LO-Tidningens reportage
I slutet av december 2000 gjorde jag ett fem sidor långt reportage för LO-Tidningen. Under tre dagar talade jag med bananarbetare och besökte olika byar runt om länet där Garcia Marquez hämtade inspiration från sin nobelprisbelönta roman ”Hundra år av ensamhet”, regionen Ciénaga. När 3000 bananarbetare med familjer 1928 samlades och med bibeln i hand vädjade till det multinationella United Fruit Co om en lön att kunna leva på, gavs ingen pardon. Den konservative guvernören gav order om ”eld”. Berg av lik av barn, gamlingar och bananarbetare blev resultatet. Då hade varken gerilla eller kommunistparti bildats som regimen kunde skylla på, än mindre ett ”kallt krig”. Först 1988, 60 år efter blodbadet, gjordes de första ansatserna att bilda en fackförening för bananarbetare i Ciénaga som dock också det dränktes i blod av det ”smutsiga krigets aktörer”.
Två veckor efter att LO-Tidningen publicerade det omfattande reportaget i första numret 2001 mördades José Guette, den regionale ordförande för bananfacket som befann sig i avtalsförhandlingar med Chiquita. Guette hade under tre dagar väglett och presenterat mig för de olika personer och arbetare jag intervjuade på bananplantagerna. En av dessa plantager var just Chiquitas. Arbetarna var tysta, de vågade inte säga mer än att ”allt är väl som det ska vara”. När vi lämnade plantagen varnades vi av en arbetare som sa att vi måste ta en annan väg för att köra tillbaka till Ciénaga för paramilitärerna väntade på oss en kilometer längre bort.
Alla visste var paramilitärerna härbärgerade och vem som finansierade dem. Jag kan inte bevisa att Chiquita gav sina betalningsmottagare order om att mörda Guette och alla andra fackföreningsledare och aktiva i Ciénaga, men USA:s förre ambassadör i Colombia under denna tid, Myles Frechette, misstänker att det finns fler än en ”ful bov” bland de multinationella bolagen som opererar i Colombia:
– Jag har alltid misstänkt att det finns fler bolag, inte bara amerikanska, som har gjort detsamma. Fler än en ful bov kan komma att avslöjas 3).
En fysiskt utrotad vänster
I bananregionen Urabá i norra Colombia, vann vänsteralliansen Union Patriotica (UP) kommunal- och borgmästarvalen i sju av elva städer i den bananproducerande regionen av Urabá. Men under hela 1990-talet pågick en systematisk fysiskt utrotning av såväl fackledare som över tusen av de främsta medlemmarna i UP. De paramilitära dödsskvadronerna och den 17:e armébrigaden ”Voltígeros” opererade tillsammans och anklagas för att stå bakom de flesta av massakrerna i denna del av Colombia. Under denna våldsamma tidsperiod var Alvaro Uribe länet Antioquias guvernör. I dag är han president i Colombia och utpekad av folkrörelsen för att vara para-militärens, landägarnas och storföretagens representant.
Redan 2003 fick USA:s Justitiedepartement nys om att Chiquita betalade de terroristförklarade paramilitärerna i Colombia. Trots det fortsatte Chiquita att betala månatliga summor till AUC, som anklagas för att under den senaste 15-årsperioden ha mördat minst 600 medlemmar av bananfacket i Urabá och Ciénaga.
Chiquita har alltid varit aggressiv mot alla de personer eller journalister som ifrågasatt eller grävt i deras förehavanden. Så också i januari 2001 efter reportaget i LO-Tidningen. I dag står det klart att Chiquita lejde de män som med machetes och motorsågar dränkte Colombias bananer med blod från de som skördade dessa.
Frågan är vem som vill konsumera Chiquitas bananer?
* Latinamerikakorrespondent som bevakat Colombia sedan 1980
Bildtext ovan: Bananarbetare i Cienaga visar reportaget som denne reporter gjorde för Livsemedelsarbetarförbundets tidning Mål&Medel 1991 i regionen Cienaga. Styrelsen för det nybildade facket som guidade mig runt mördades precis som deras föregångare i blodbadet 1928, på order av Chiquita som då hette United Fruit Co.
1) El Tiempo, 17 mars,
2) El Tiempo, 18 mars,
3) Radiostationen RCN, 17 mars, ”Caso "Chiquita Brands" genera aguda controversia” http://www.rcn.com.co/noticia.php3?nt=18479
1) El Tiempo, 17 mars,
2) El Tiempo, 18 mars,
3) Radiostationen RCN, 17 mars, ”Caso "Chiquita Brands" genera aguda controversia” http://www.rcn.com.co/noticia.php3?nt=18479