Folkomröstningen i Venezuela ”en lektion i demokrati”

<4565>

TEGUCIGALPA / 071203 / Nio timmar efter att vallokalerna hade stängts i Venezuela meddelade Valkommissionens kvinnlige ordförande Tibisay Lucena att med 50,7 mot 49,3 procent lyckades oppositionen i Venezuela förhindra att 69 grundlagsartiklar modifierades till sitt innehåll och gav grönt ljus för att skapa den juridiska basen för socialism i Venezuela.

Valresultatet överraskade många men förutsättningarna för ytterligare en valseger för Chavez denna gång var delvis annorlunda. I Nationalförsamlingen blev det socialdemokratiska Podemos motståndare till grundlagsförändringarna samtidigt som general Raul Baudel gick ut och förklarade att han också var motståndare till förändringarna. Baudel tillhörde den grupp av fallskärmsjägare som vägrade att godkänna den kuppjunta som störtade president Chavez i en statskupp den 11 april 2002 och blev en hjälte efter att kuppen slogs ned 47 timmar senare. Nu har han gått över till Chavez’ motståndare.

Omedelbart efter att valkommissionen offentliggjorde sin första bulletin, där tendensen efter 88 procent av de räknade rösterna var ”oåterkallelig”, samlade Chavez pressen i presidentpalatset. Under 30 minuter och mycket samlad och lugn erkände han att oppositionen hade lyckats att stoppa grundlagsförändringarna ”för denna gång”. Men de fortsätter att vara giltiga och alla de sociala och ekonomiska programmen för det venezuelanska folket fortsätter.

Oppositionen lyckades i matematiska termer inte särskilt bra, den ökade, jämfört med presidentvalet 2006, med drygt 200.000 röster till 4,53 miljoner röster. Chavez rasade från 7,3 miljoner röster till 4,37 miljoner. Det är dessa tre miljoner röster som måste analyseras och ställa frågan varför de inte röstade denna gång. Valskolket var högt, 44 procent och nio av landets 16 miljoner röstberättigade röstade.

I den första intervjun som Chavez gav den statliga tevekanalen VTV i måndags uppgav han att han inte hade erkänt en egen seger med en så liten marginal som det nu handlade om. Oppositionens hade inkammat en Pyrrusseger. Men inte heller tidpunkten för en seger var rätt, sa han på måndagen:

– Kanske vi inte är mogna ännu för ett socialistiskt projekt.

EU-parlamentsledamoten Willy Meyer var valobservatör och intervjuades av den statliga TV-kanalen VTV:

– Institutionerna har förstärkts, sabotagen (från oppositionen) upphörde och dess vägran att erkänna valresultat. Vi hoppas att alla smittas av presidentens attityd att erkänna ett nederlag.

Meyer menade också att socialism inte kan införas via dekret, det är en lång marsch som måste baseras i vad som kallas för social hegemoni och folkomröstningen bör vara en konsekvens av detta. Han menade att reformförslaget var komplicerat och svaret på varför det stora valskolket kan sökas häri.

– Vi talar inte om en liten reform, det handlar om en mycket kraftig förvandling (av samhället) och pedagogiken tar tid, det behövs mer debatt, underströk Meyer, vars uppfattningar möttes med mycket stort intresse i bägge lägren i Venezuela på måndagen.

Han tillade att Venezuelas folk ”gav världen en lektion i demokrati” och vad som utspelades den 2 december var ett faktiskt erkännande av Konstitutionen från 1999, något som oppositionen har haft svårt att erkänna under de senaste åtta åren. Den Bolivarianska konstitutionen avskaffades också i ett dekret när oppositionen störtade Chavez 2002.

– Vad ska den europeiska högern göra nu? undrade Meyer och hänvisade till de upprepade anklagelserna från eurohögern och den samlade internationella massmedian om att Chavez är diktator och antidemokratisk.

Den spanske utrikesministern Miguel Ángel Moratinos gratulerade i måndags Venezuela för sin “demokratiska mogenhet” och att ”det demokratiska systemet och friheterna som existerar i Venezuela marscherar väl”. Moratinos tillade att Spaniens regering önskar ”de bästa relationerna med Venezuela”, ett konstaterande som kontrasterar mot kung Juan Carlos uttalande i Santido, Chile när han beordrade Chavez ”varför håller du inte käften”!

Oppositionens borgmästare i den fashionabla Caracaskommunen Chacao Leopoldo Lopez erkände för första gången igår offentligt Chavez som legitim president. Han uppmanade venezuelanerna att “försonas”.

Flera av studentledarna som sedan maj månad har gått i spetsen mot regeringen Chavez’ grundlagsförändringar skanderade också de i söndags natt ”försoning” och förklarade inför pressen i måndags att de kommer att fortsätta att fylla de politiska tomrummen som de traditionella korrumperade partierna har lämnat efter sig. Dagen innan hade Washington Post konstaterat att flera studentorganisationer i Venezuela har tagit emot 216.000 dollar i ”konfliktlösning” av USAID.

Dick Emanuelsson

MANAmedarbetare hotad av Colombias paramilitär och regering

071206 / Manamedarbetaren och reportern Dick Emanuelsson har hotats till livet för sin bevakning av konflikten i Colombia. Ernesto Yamhure, före detta ansvarig för den militära underrättelsetjänsten på Colombias ambassad i Stockholm, numera skribent i veckotidningen El Espectador i Bogotá har i sina spalter, den 27 september och den 2 december, pekat ut den svenska journalisten som ”FARC-gerillans ambassadör i Europa”.

Utpekanden av oppositionella eller kritiska granskare av makten har i Colombia har inte sällan försatt den utpekades liv i fara. Ett tidigare utpekande som dåvarande president Carlos Lemos Simmons gjorde 1989, av ledaren för partiet Unión Patriótica Bernardo Jaramillo resulterade i mordet bara några månader senare på den utpekade, och på 5.000 av partiets medlemmar. Colombia är full av liknande exempel.

Den 27 juli 2005 publicerade Aftonbladet en rapport av Dick Emanuelsson om det colombianska skolfartyget Glorias besök i Stockholm. På kajen stod då ett stort antal landsflyktiga colombianer som demonstrerade mot att fartygets närvaro i Sverige var ett försök att legitimera en statlig terrorism som har skördat tiotusentals oppositionella colombianers liv. Gloria representerade en regering som är en av de värsta förbrytarna mod de mänskliga rättigheterna i världen, med världens högsta andel av internflyktingar, otaliga oppositionella "försvinnanden" och tusentals mördade fackliga aktivister. Det räcker med exemplet att sex av tio mördade fackligt aktiva i världen 2006 var colombianer, enligt Internationella Fackliga Samorganisationen IFS, som har 180 miljoner medlemmar i världen.

Emanuelssons rapportering bidrog till att Ernesto Yamhures spioneri mot exilcolombianerna i Sverige avslöjades och att han i svenska medier tvingades att medge den Colombianska ambassadens spioneri mot sina egna medborgare i Sverige.

Dick Emanuelsson har rapporterat om Colombia sedan 1980. Hans arbete publiceras i tidningar som Flamman och Mana samt i olika publikationer på spanska. Han har bland annat avslöjat den colombianska statsterrorismen, kopplingarna till regeringen, paramilitären och knarkmaffian samt de multinationella företagens mord av fackliga aktivister i landet. I december 2005 tvingades Emanuelsson att lämna landet på grund av upprepade mordhot. Colombia är ett land där pressfriheten inte existerar. Enligt en ny studie av universitetet La Sabana tror 9 av 10 journalister att den information de får från regeringen är manipulerad och en av tre uppger att han/hon har blivit mordhotad någon gång. Tusentals journalister har mist sina liv. Nu vill paramilitärerna och regeringen att samma princip skall gälla även utanför landets gränser.

Förutom Dick Emanuelsson har EU-parlamentariker Jens Holm, solidaritetsorganisationen Colombianätverket och föreningen ”Jaime Pardo Leal” i Stockholm utpekats i underrättelseagenten Ernesto Yamhures spalt. Vi varnar den svenska allmänheten för den risk de utpekade löper och uppmanar alla de som bryr sig om de mänskliga rättigheterna, om folkrätten och yttrandefriheten att protestera mot detta.

Efter Emanuelssons avslöjande kallade regeringen i Bogota hem Yamhure som nu i stället ägnar sig att peka ut all opposition mot den regim som satsar alla ekonomiska resurser på det totala kriget mot gerillan.

Gmail - COLOMBIA 071206: El periódico El Espectador avala amenaza de muerte contra periodista

Gmail - COLOMBIA 071206: El periódico El Espectador avala amenaza de muerte contra periodista

“Los prisioneros están sumamente desesperados”

Las FARC advertían hace tiempo sobre el estado de ánimo de los retenidos por la guerrilla

Por Dick Emanuelsson *

BOGOTA / 071201 / Ya en abril 2005 Raúl Reyes (FARC-EP) decía; “Los prisioneros están sumamente desesperados” [1]. Pero en Bogotá, el columnista Daniel Samper Pizano de El Tiempo, catalogaba [2] la declaración como “cínica” y el presidente Uribe ordenó a sus generales y aliados castrenses estadounidenses intensificar la guerra y rescatar a sangre y fuego a los prisioneros militares y rehenes civiles en poder de las FARC.

Ayer, El Tiempo publicó la carta [3] desde el cautiverio de Ingrid Betancourt, pero sin permiso de la familia. Los primos Santos, el vicepresidente y el ministro de Defensa y dueños de El Tiempo ni siquiera hicieron una llamada a la familia para pedir algo tan sagrado como su permiso. Lo sacaron a la luz pública y la familia de Ingrid manifestó:

– Era una carta para nosotros, su familia, íntima (...) Hemos pensado en una demanda penal, a la Fiscalía por esa filtración, dijo Yolanda Pulecio [4] a Radio Caracol desde Caracas.

– Dije yo no quiero que nadie vea esa carta (...) no queremos que saquen más copias. Las copias que nos dieron son muy mal tomadas, me toca leer con una lupa. Ellos (la Fiscalía) se quedaron con el original (...) la filtraron al periódico El Tiempo, añadió Pulecio.

Astrid, hermana de Ingrid, por su parte, señaló que “la trascripción está llena de errores y tergiversada, frases sacadas de contexto (...) Es una porquería lo que han sacado", según Caracol, El Fiscal General, Mario Iguarán, pidió excusas a la madre y la familia de Betancourt y prometió que investigará qué persona la filtró a la prensa y “cometió esa bajeza”, informó EFE.

La “Bajeza” de Uribe

Pero los críticos de Uribe dicen que “bajeza” ha sido el “Modus Operandi” del gobierno de Uribe contra la familia de Ingrid durante cinco años. Uribe fue capaz de presentar un montaje descarado diciendo que la guerrilla de las FARC había enviado un “mensajero” (¡sin ser detenido-Sic!) al palacio presidencial [5] en el año 2004, que decía que las FARC deseaban entregar a Ingrid cerca Leticia, en el departamento de Amazonas, por que “estaba enferma”. El mismo Uribe llamó a la mamá de Ingrid, Yolanda Pulecio, para entregar la noticia. El compañero de Ingrid, Juan Carlos Lecompte y la hermana, Astrid Betancourt, pasaron dos semanas en la selva esperando algo que nunca llegó.

Era capaz, el presidente de Colombia, de involucrar hasta el gobierno de Francia, que inmediatamente envió un avión hospital. Uribe aprovechó para matar dos moscas en un solo golpe abusando de las autoridades brasileras, ya que el avión francés aterrizó en la ciudad de Manaos sin decir por qué se quedaría dos semanas. Era la venganza de Uribe por que el gobierno de Francia se había resistido a meter a las FARC en la lista de la Unión Europea sobre grupos terroristas. Lo mismo había hecho Brasil y el presidente Lula. El montaje uribista causó problemas internacionales pero sobre todo; trauma y dolor en la familia Betancourt y la actuación de Uribe no puede ser caracterizada con otras palabras de “tortura psicológica”, dijeron varios personajes en ese entonces.

Pero ayer fue el mismo Uribe, cuando comentaba el video de supervivencia de Ingrid Betancourt enviado por la guerrilla, que acusaba a las FARC de ser torturadores:

“Especialmente en el caso de la doctora Ingrid Betancourt y del senador Luís Eladio Pérez, el video advierte torturas”.

Uribe otra vez se pone por encima médicos, psicólogos, científicos, médicos forenses, fiscales y jueces por que siempre sabe sentenciar antes de que siquiera se haya iniciado la más mínima investigación, sobre cualquiera que sea el tema. Debe ser por su alto coeficiente intelectual, dirá el primo de Pablo Escobar, José Obdulio Gaviria.

El señor Lecompte había ilustrado esto en el 2003 cuando decía a El Tiempo, que si Uribe fuera reelegido, “Ingrid y los otros secuestrados se van a pudrir siete años más en la selva”. Y yo le pregunté a Raúl Reyes si “¿esa era la perspectiva?”.

– Uno no sabe a qué se refería ese señor. Pero como no se ve ningún interés en el gobierno de Uribe por un canje, los prisioneros son condenados a vivir ahí en esas condiciones, quién sabe cuántos años más.

• Los familiares también han clamado por recibir pruebas de supervivencia. Algunos no las han recibido en más de un año. ¿Qué puede decir usted a los familiares sobre ese tema?

– Apenas haya condiciones entregamos las pruebas de supervivencia. No se puede dar pruebas de supervivencia si eso pone en riesgo la integridad de los prisioneros. Es preferible demorar las pruebas de supervivencia pero garantizar que no estén corriendo riesgos innecesarios que las Farc no van a asumir.

“Uribe no quiere que se liberen esas personas”: Chávez

Ese peligro fue lo que comentó Chávez ayer en la clausura de la campaña por el SI en Venezuela cuando hablaba sobre la captura de los emisarios de las FARC que llevaban las pruebas de supervivencia de los que están en cautiverio:

“Ellos deben saber (el presidente Uribe y el gobierno colombiano) que al interceptar esas pruebas de vida, ponen en peligro la vida de los secuestrados”.

El mandatario venezolano agregó que “esto no es sino la demostración más de cómo el Gobierno de Colombia, el presidente Uribe, de manera inhumana e insensible no quiere que se liberen esas personas. No tiene el mínimo sentido humanitario ni el más mínimo respeto por la vida”.

Periodista amenazado

Se ve que Ingrid Betancourt “esta derrotada”, comentaba [6] el destacado periodista colombiano, William Parra, al canal multiestatal Telesur, cuando vio el video con Ingrid. Parra realizó recientemente un sensacional reportaje visual; “Voces de la Selva”, en donde entrevistó, entre varios, al capitán y Jefe de la Estación de Policía en el municipio de Florida, departamento del Valle, en el suroccidente colombiano, Guillermo Solórzano, retenido desde el pasado 4 de junio de 2007.

Parra también entrevistó y peguntó al jefe de la columna móvil guerrillera acerca los antecedentes por la captura de ese oficial, acusado de cooperar con los nuevos paramilitares, llamados “Águilas Negras”. Ahora Parra esta acusado por el máximo Jefe de la Policía Nacional colombiana de tener nexos a la guerrilla de las FARC por haberle sido permitido realizar el humanitario documental. Es notorio que el gobierno de Uribe no quiere para nada publicidad acerca el tema si no es que su régimen tiene total control sobre la documentación, pues esto afecta su reconocido narcisismo.

En conclusión, cada periodista que recibe “luz verde” para entrar al territorio insurgente, es considerado “guerrillero” por el régimen y puede, como en muchos casos recientes, correr el riesgo de ser encarcelado o asesinado por las “fuerzas oscuras” -que todos ven y todos conocen- del Estado.

Uribe ”no puede burlarse”

Y las víctimas son Ingrid y los demás seres humanos que se encuentran en cautiverio. Lentamente se va la vida, el ánimo, el apetito, las ganas y los deseos o, como dice el ex marido de Ingrid, el diplomático galo Fabrice Delloye, que sostiene que la bola está ahora en el tejado del presidente de Colombia, es Álvaro Uribe quien “tiene que darse cuenta de que es necesario el acuerdo humanitario, de que no puede burlarse de la vida de personas que se ve que están sufriendo” [7].

* Reportero en Latinoamérica

[1] por www.Betancourt.info:

http://www.educweb.org/webnews/ColNews-Mai05/Spanish/Articles/Losprisionerosestansumame.html

[2] DANIEL SAMPER PIZANO, 18-05-2005 en El Tiempo:

http://www.terra.com.co/actualidad/opinion/18-05-2005/nota231905.html

[3] 'Aquí vivimos muertos', dice Ingrid Betancourt en la carta que le envió a su madre, El Tiempo, 2007-11-30.

[4] Madre de Betancourt indignada por difusión de carta demandará a la Fiscalía, por Aporrea.

[5] Cuando Uribe recibió el emisario de las FARC en el palacio presidencial. Por La Fogata, Latinoamericana. BOGOTA / 030811.

[6] "Voces de la selva", TeleSUR logra prueba de vida de uno de los retenidos por las FARC

[7] Hijo de Ingrid Betancourt: "pruebas de vida son gracias a la mediación de Chávez", Por: MM/VTV/ABN

Chavez varnar SAF i Venezuela

<1937>

TEGUCIGALPA / 071127 / Venezuelas president darrar sällan på stämman och framför allt inte mot Fedecamera, landets motsvarighet till SAF. Det var ordföranden i denna organisation, Pedro Carmona, som den 12 april 2002 utnämnde sig själv till interimspresident efter att en militär statskupp avsatte Chavez från presidentposten i 47 timmar och placerade ordföranden för landets arbetsgivarförening i presidentpalatset.

Nu hörs samma hotfulla tongångar från Fedecamera igen, menar Chavez som i tisdags, på ett möte för privata företagare som stöder den bolivarianska revolutionen, varnade Fedecamera för att bege sig ut på politiska äventyr:

– Om Fedecameras ordförande (José Manuel González) fortsätter sina hot mot den bolivarianska regeringen ska jag ta ifrån honom alla hans medlemsföretag!

Fedecamera deltar med sina allierade inom högeroppositionen i kampanjen för ”NO”. Det innebär att de motsätter sig de författningsförändringar av 69 artiklar i den venezuelanska grundlagen av totalt 350 som Chavez och Nationalförsamlingen har föreslagit. På söndag (2 dec.) får venezuelanerna ta ställning till om de vill att grundlagen ska få en socialistisk karaktär och där inte bara privategendomen garanteras utan även fyra andra ägandeformer, så som statligt, kooperativt, socialt och offentligt ägande. Arbetsgivarföreningen har sagt att den kommer göra allt för att stoppa grundlagsförändringarna vilket Chavez uppfattar som försök att störta regeringen.

– Om Fedecamera vill utmana oss och landet, kom igen bara! Men då kommer de att bli utan både ”Fe”, ”de” och ”camera”, underströk Chavez inför sina röda företagare.

Men Chavez lade snabbt om till försonligare tongångar och sa, att ”utmaningen från Fedecamera gör de egentligen bara av en politisk anledning. För den ekonomiska tillväxten i Venezuela är i dag bland den största på planeten”, vilket de venezuelanska arbetsgivarna känner till.

Dick Emanuelsson

Kontrarevolutionen i Bolivia förbereder sig för att störta regeringen

<4751>

TEGUCIGALPA / 071127 / I helgen kom det till hårda sammanstötningar i staden Sucre där tre människor sköts ihjäl, en polis lynchades och 200 personer skottskadades. Utåt sett handlade det om strid om var Bolivias huvudstad ska ligga men i botten är det en kamp mellan det gamla och det nya, mellan en ekonomisk politisk elit och folkets krav på en inkluderande författning för alla.

Bolivia är i dag en häxkittel av klasskonfrontationer mellan en allt öppnare fascism som står mot den organiserade folkrörelsen av arbetare, bönder, studenter och ursprungsbefolkningar. Situationen är allvarlig och fascisterna har total kontroll över staden Sucre sedan polisen dragit sig tillbaka efter att en polis lynchats i helgen. Men även hela län ligger under politisk kontroll av oppositionen.

Under18 månader har den grundlagstiftande församlingens deputerade, som valdes för att utarbeta en ny författning, fått sitt arbete saboterat. Polis och militär har inte kunnat garantera säkerheten för församlingens ledamöter. I fredags tvingades de därför att hålla sin session i en militärskola utanför staden Sucre, beskyddade av militär och polis. Men den ”Interinstitutionella Civilkommittén”, den fascistiska oppositionens frontorganisation i Sucre uppmanade befolkningen att storma militärgarnisionen som på söndagen övergavs av de uniformerade. Sedan dess befinner sig denna stad under total kontroll av oppositionen.

Den konstituerande församlingen lyckades dock på lördagen med konststycket och till ljudet av konfrontationerna att fatta beslut om och godkänna det första av tre steg i den nya författningen som, för att förvandlas till ett lagförslag, måste diskuteras i detalj, artikel för artikel och revideras innan den 14 december. Som sista steg ska förslaget till ny författning godkännas i en folkomröstning.

Men frågan är om detta är möjligt så som situationen har utvecklats. Den bolivianska nyhetsbyrån Econoticias säger i en ledarkommentar den 26 november att ”den fascistiska oligarkin har lyckats att mobilisera bakom sig breda grupper av städernas medelklass. Oligarkin har nu den politiska kontrollen över massorna i (länen) Santa Cruz, Beni, Pando, Tarija och (staden) Sucre och där ”regerar inte längre Morales”.

Högern har via sina länsprefekter (guvernörer) kontroll över fem av de nio länen i Bolivia och en rösts övervikt i senaten. Regeringen har mobiliserat sin sociala bas, framför allt bönderna men även arbetare och studenter. Militär och polis har hittills försvarat statsmakten och regeringen och har understrukit att den inte accepterar en fragmentisering av landets territoriella enhet. Mot detta har sex länsprefekter i dag, tisdag den 27 november, utlyst en 24 timmars proteststrejk som många anser är upptakten till en allmän resning, inte bara i protest mot författningsarbetet, som de bara ser som en förevändning, utan för att slutligen störta president Evo Morales vänsterregering.

USAID har via USA-företaget Casals&Associates’ OTI-kontor i La Paz anslagit 13, 3 miljoner dollar (nära 100 miljoner kronor) till 379 olika ”NGO”-organisationer i Bolivia. En majoritet av dessa arbetar för att ”förstärka länsregeringarna”.

Mot denna statskuppskonspiration marscherar tusentals indianer, bönder och arbetare. Landsorganisationen COB:s ledare Pedro Montes är både pessimistisk över författningsarbetets framtid och kritiskt till att regeringen alltför länge har sett mellan fingrarna med konspiratörerna och uppmanar befolkningen till att mobilisera för att genomföra en ”verklig Revolutionär Folkförsamling utan representation för högern och oligarkin”.

Konfrontationen i Bolivia inträffar samtidigt som det pågår intensiva debatter och även fysiska konfrontationer i Venezuela där befolkningen nu på söndag i en folkomröstning får ta ställning till om de vill modifiera 69 av cirka 350 artiklar i grundlagen. Förslagen till förändringar har mobiliserat hela den gamla politiska och sociala eliten och även hierarkin inom den mäktiga katolska kyrkan som med stöd av State Departement med ursinne attackerar grundlagsförslagen.

Även i Ecuador har nu den grundlagsstiftande församlingen nu inlett sitt sex månader långa arbete som ska utarbeta en ny grundlag och samtidigt har, enligt president Rafael Correa, den psykologiska krigföringen mot detta nya som inkluderar folket som en aktiv faktor i landets politiska liv och framtid inletts.

Tre länder och tre grundlagsprocesser och tre konfrontationer illustrerar vilka mäktiga krafter som utlöses när den gamla härskande klassen ser sina positioner befinna sig i fara. Att USAID och NED samtidigt har pumpat in miljoner dollar på oppositionens sida följer det gamla klassiska politiska mönstret.

Dick Emanuelsson

Kungen, Aznar och den spanska nykolonialismen av Latinamerika

Spanska företag äger enorma tillgångar i Latinamerika som de många gånger kommit över på ett tvivelaktigt sätt. Nu höjs kritiken från Alba-länderna om inflytandet från den gamla kolonialmakten.

“Varför håller du inte käften!” Den spanske kungen Juan Carlos´ utbrott på Hugo Chavez kablades under de kommande timmarna ut över hela världen. Chavez hade kallat Spaniens före detta premiärminister Jose Maria Aznar för ”fascist” och anklagat honom för att stödja statskuppen i Venezuela 2002. Men bakgrunden till utbytet av ord handlar om inte bara om en skarp politisk konflikt utan om motsatta ekonomiska intressen.

Rent krasst hade Chavez rätt om statskuppen: Spanien tillhörde, tillsammans med USA, det lilla fåtal länder som genast erkände den nya regeringen efter statskuppen den 11 april 2002.

Den nuvarande spanske regenten har också, liksom Jose Maria Aznar, varit en viktig person för den spanska högerns kontinuitet efter att den fascistiska diktaturen gradvis övergick till parlamentarisk demokrati efter 1975.

Den 12 juli 1969, medan general Franco åt middag utsåg han Juan Carlos de Borbón till sin efterträdare men med titeln ”kung”. Den 23 juli samma år svor kungen sin ed inför den fascistiska rättsmyndigheten. Juan Carlos fortsatte att träffa general Franco varje måndag.

1970 genomfördes en opinionsundersökning som visade att 49 procent av spanjorerna för republik och bara 20,8 procent för monarki. Men den reaktionära katolska strömningen Opus Dei igångsatte “Operación Lolita”, till vilken regeringsorgan i USA anslöt sig för att återupprätta monarkin i Spanien. Två dagar efter diktatorns död tog Juan Carlos på sig kronan under protestrop från folket som ”Död åt den fascistiske kungen”!

I den spanska författningens 56:e och 64:e artikel från 1978 slås det fast att ”Kungen som person är oantastlig och kan inte ställas till ansvar”. Kanske det var det som kungen tänkte när han yttrade ”Varför håller du inte käften”! undrar Sergio Rodríguez Gelfenstein, en venezuelansk akademiker i en omfattande skrift [1] om Aznar och den ”spanska fascismen”. Men Juan Carlos befann sig vid tillfället inte i Spanien utan på en konferens för statschefer.

MANUEL FRAGA IRIBARNE var Francos inrikesminister och som sådan även chef för Francos hemliga politiska polis. Över 200.000 spanjorer mördades eller avled i Francos koncentrationsläger som upprättades efter den fascistiska segern 1939, skriver Gelfenstein. Men Fraga Iribarne är inte bara grundare till avläggaren av Francos fascistiska Falangistparti, Partido Popular utan också politisk mentor till Jose Maria Aznar som av Fraga Iribarne utnämndes till sin efterträdare inom PP. Aznar började sin politiska bana i Francos falangistparti och har aldrig anklagat regimen där hans far och farfar hade framträdande uppgifter.

“Därför kommer Juan Carlos och Aznar från samma läger, åtminstone ideologiskt. Därför kände sig den förste sig djupt sårad när representanter för värdiga folk plågade honom med sanningen och den andre för ett olagligt och antidemokratisk agerande”, sammanfattar Gelfenstein.

Den politiska konflikten mellan en konservativ europeisk regent och en latinamerikansk revolutionär socialist har också sin motsvarighet på ett djupare plan. De spanska intressen som vuxit snabbt i Latinamerika möts nu med misstro av de nya vänsterregeringarna.

DE SPANSKA MULTINATIONELLA företagen föddes under den internationella kapitalistiska krisen på 1980-talet och när den spanska marknaden och ekonomin ”liberaliserades”, ett krav för att EU skulle acceptera Spanien som medlem. Industri och jordbruk drabbades. I utbyte fick landet strukturfonder för att finansiera en ekonomisk omvandling. De multinationella bolagen utnyttjade krisen och fick kapital via strukturfonder som IMF och Världsbanken lånade den spanska staten. Bolagen riktade sina blickar mot ett Latinamerika i djup ekonomisk kris och började ta över stora delar av den offentliga sektorn i Latinamerika till vrakpriser.

– 1990-talet karaktäriserades för en avnationaliseringsoffensiv som hade som mål att minska utlandsskulderna i utbyte mot privatisering och export medan de sociala utgifterna reducerades till ett minimum. Detta utnyttjades av de spanska bolagen för en expansion som de behövde för nya marknader och vinster de aldrig tidigare hade skådat. När de nationella resurserna i Latinamerika hade sålts ut, riktades offensiven mot servicesektorn där miljoner latinamerikaner fastnade när de togs över av de spanska monopolen, skriver den spanske journalisten Luis Miguel Busto Mauleón i en översikt [2] över dessa bolag och Spaniens roll i Latinamerika.

DE SPANSKA BOLAGEN investerade på 1990-talet omkring 40 miljarder dollar i uppköp av lokala banker, företag inom telekommunikation, energi och andra strategiska sektorer i Latinamerika.

– Men vad som borde ha varit en skapande faktor för sysselsättning och rikedom, så som det brukar kallas i företagskretsar, har inte varit något annat än en ny kolonial invasion för att uppnå de största förtjänsterna under kortaste möjliga tid, tillägger Busto.

Och i Latinamerika med sina slavlöner, ”flexibla” arbetsmarknader utan sociala försäkringssystem går det att göra mycket pengar på en marknad för nära 600 miljoner invånare.

Med José María Aznars valseger förstärktes denna spanska företagsoffensiv i Latinamerika. År 2000 skapades ”Fundación Carolina” som omfattade de 24 viktigaste multinationella bolagen.

På toppmötet i Santiago levererade Nicaraguas president Daniel Ortega en svidande kritik mot den spanska “nykoloniala invasionen” av Latinamerika:

– Ska vi förneka att det råder europeisk inblandning i våra länder? Självklart finns det det.

– Låt oss inte luras; en investerare kommer inte till ett fattigt land med talet om att hjälpa. Han investerar för att göra pengar. Jag ser heller aldrig en investerare placera pengar där han kommer att förlora pengar utan där han kan tjäna pengar, inte för att dessa pengar ska stanna i landet utan för att ta ut pengarna från landet. Det är historien om investeringar i Latinamerika. Så är de, investerarna och de utbrister; ”vi förlorar”! Men en investerare som börjar göra förluster drar, så enkelt är det, ty en investerare spelar inte med sina pengar, dundrade Ortega och exemplifierade hur hela Nicaraguas elsektor förvandlats till en lukrativ affär för det spanska bolaget Union Fenosa som tog över när det statliga bolaget privatiserades. I dag kan konsumenterna få vänta 7-8 timmar per dag på att elen ska komma tillbaka och till mycket högre priser än tidigare.

DE SPANSKA AMBITIONERNA i Latinamerika har en central koppling till just Spaniens före detta premiärminister Jose Maria Aznar.

När Aznar förlorade valet 2004 blev han inte utan arbetsuppgifter. Redan 2001 skapade Mexikos president Vicente Fox och José María Aznar en strategisk allians där kristdemokratiska och högerpartier av det spanska Partido Populars karaktär förenades i Demokratiska Centerinternationalen (Internacional Demócrata de Centro) IDC. Denna international med sitt nätverk har riktat nästan all sin verksamhet mot den kraftiga vänstervågen i Latinamerika och framför allt mot Venezuela, Bolivia, och nu också Nicaragua och Ecuador.

I november 2002 bildade Aznar tankesmedjan Fundación de Análisis y Estudios Sociales (FAES), Stiftelsen för Analyser och social forskning. I sin programförklaring säger FAES att den “vill bidra till att idéerna om frihet, mänsklig värdighet och demokrati ska vara effektiv för alla. Vi tror att Väst inte bara är ett geografiskt koncept utan ett system av universala värden. Vi vill att Väst ska segra”.

I BÖRJAN AV 2007 publicerade Aznar den politiska bibeln för den latinamerikanska högern: “Latinamerika, en agenda för frihet” [3]. I klartext slår den ett slag för den nyliberala ekonomiska modellen. Men där finns också en kolonial dold eller öppen rasism som ser ned på och ifrågasätter muslimer, islam och de latinamerikanska ursprungsbefolkningarnas historia och politiska kamp för respekt.

Aznars slutsatser och rädsla, som delas av Bush och den latinamerikanska högern, är riktad mot vänsterns idéer som ”… utgör ’Socialism i det 21:a seklet’, arvtagare av det 20:e seklets som orsakade misär och förtryck. Vi ser med oro att dessa idéer återföds, dessutom med mandat från genomförda val”.

Den mexikanska nyhetsbyrån Reforma, offentliggjorde den 24 april i år att Vicente Fox hade kallat till ett möte den 28 april i vilken internationella kristdemokrater skulle delta för att ”skissera en strategi mot det venezuelanska statsöverhuvudet Hugo Chavez”. Källan var Carlos Ocariz, generalsekreterare i det främsta högerpartiet i Venezuela, Primero Justicia. Ocariz befann sig vid tillfället i Frankrike inbjuden av Partido Popular.

Den 25 april intervjuade den mexikanska dagstidningen El Universal Marcelino Miyares, ordförande för det kubanska kristdemokratiska partiet PDC som uppgav att ”det kommer pengar från USA-stiftelser och från organisationer i Spanien och andra europeiska länder för att nå målet; övertyga länderna i Latinamerika att inte tillåta de populistiska vänsterregeringarna att växa”.

Dick Emanuelsson

[1] Crónica de una agresión: La derecha fascista contra América Latina y el Caribe, av Sergio Rodríguez Gelfenstein. http://www.voltairenet.org/article153151.html

[2] “El nuevo colonialismo español: Las multinacionales españolas continúan el despojo de América Latina”, av Luís Miguel Busto Mauleón / Rebelión. http://www.espacioalternativo.org/node/1072

[3] “América Latina. Una agenda de libertad”, av José Maria Aznar.
http://documentos.fundacionfaes.info/document_file/filename/712/00072-00_-_america_latina_una_agenda_de_libertad.pdf

FAKTA: STARKA SPANSKA INTRESSEN

Telekommunikationer: Telefónica

Ägare är 1,7 miljoner aktieägare men kontrolleras av bank- och finansgrupperna Grupo La Caixa och BBVA. Telefónica har 88,5 miljoner kunder, finns i 16 länder och 157.000 anställda i världen. Det är det 6:e största företaget i världen inom sin verksamhetssektor räknat i aktiekapital och det största i Spanien. Det har varken skapat fler arbeten eller inneburit billigare telekostnader i Latinamerika där vinsten under 2004 blev 806,6 miljoner euros, 44 procent mer än 2003.

Gas och olja: Repsol

Repsol YPF är verksamt i 28 länder och ett av de tio största i världen och det största privata energibolaget i Latinamerika. Det producerar dagligen 1,1 miljoner fat olja och har egna erkända reserver på fem miljarder fat, främst i Latinamerika och Nordafrika. De främsta aktieägarna är som i Telefonicas fall finansgrupperna La Caixa och BBVA.

Men med dessa finansjättar i ryggen har det varit lätt för Repsol att köpa upp latinamerikanska statliga företag för skrattretande priser tack vare bilaterala politiska och ekonomiska avtal. Ett exempel: 1996 köptes raffinaderiet La Pampilla de Perú upp av Repsol för 180 miljoner dollar som ska jämföras med de 657 miljoner dollar som företaget hade redovisat i vinst två år tidigare. Under 2004 tjänade Repsol YPF 1.950 miljoner euros.

Elektricitet: Endesa

Endesa är ett av de största europeiska elföretagen och det främsta i Spanien och många latinamerikanska länder. Det ägs av stora börsföretag som Cajamadrid och Chase International.

Finanssektorn: BBVA

Den spanska bank- och finanssektorn är i dag praktiskt taget koncentrerad i två giganter: BBVA och BSCH. Med privatisering av pensions- och försäkringssystemen i Latinamerika under den nyliberala offensiven på 1980- och 90-talen kom stor del av denna offentliga lukrativa marknad att hamna under kontroll av dessa två som 2006 kasserade in 4,9 miljarder euros i vinst.

----------------------------

Citat:

”Rent krasst hade Chavez rätt om statskuppen: Spanien tillhörde, tillsammans med USA, det lilla fåtal länder som genast erkände den nya regeringen efter statskuppen den 11 april 2002.”

– Vad som borde ha varit en skapande faktor för sysselsättning och rikedom har inte varit något annat än en ny kolonial invasion för att uppnå de största förtjänsterna under kortaste möjliga tid. Luis Miguel Busto Mauleón om den spanska företagsexpansionen.

Motsättningar på toppmöte om OPEC:s roll

<3811>

TEGUCIGALPA / 071120 / – Om USA begår galenskapen att invadera Iran eller återigen angripa Venezuela, kommer priset på olja inte att nå 100 dollar utan 200 dollar per fat!

Det sa Venezuelas president Hugo Chavez när han talade och överlämnade ordförandeskapet till kung Abdalá bin Abdelaziz i Saudiarabiens huvudstad Riad på OPEC:s 3:e möte sedan dess bildande för 47 år sedan.

Chavez anser att 100 dollar är ett rättvist pris men vill att OPEC borde inrätta en fond för de fattiga energilösa länderna och lämna dollarn som en internationell valuta, förslag som han på OPEC-mötet fick stöd från Iran och en del andra länder, dock inte majoriteten av OPEC:s medlemstater.

1973 kostade ett fat olja cirka 35 dollar på världsmarknaden och relationen till 100 dollar är inte fel jämfört med kostandsökningar på olika varor och produkter, menar ekonomer. 1999, när Chavez tog över presidentposten betalade USA sju (7) dollar per fat till Venezuela, olja som det korrumperade tvåpartisystemets social- och kristdemokrater praktiskt taget hade skänkt bort till grannen i norr under decennier.

På presidentposten inledde Chavez omedelbart en översyn av oljeindustrin och höjde skatten från en (1) procent till 16 procent för de utländska oljebolagen som opererade i landet. 2005 höjde han skatteuttaget till 19 procent. I år övertog staten den definitiva kontrollen över alla oljekällor och erbjöd de bolag som har gjort investeringar i Venezuela och som opererade i landet att ingå i ett joinventuresamarbete med det statliga oljebolaget PDVSA men med förbehållet att PDVSA har en kraftig majoritet av aktierna och kontroll över företaget.

Chavez tog på sig uppgiften att reorganisera OPEC, som USA hade ”neutraliserat” i den nyliberala yran, där tredje världens naturresurser såldes till bottenpriser samtidigt som I-världens prisuttag på traktorer, maskiner och andra avancerade produkter kostade och kostar den tredje världen mångdubbelt mer än vad de gjorde 1973. Men oljepriset har på kort tid och med Chavez’ ordförandeskap sedan år 2000 tiodubblats.

Ett av de första besluten som den nye presidenten i Guatemala, Alvaro Colom, kommer att ta när han intar presidentpalatset den 10 januari 2008, är att ansluta Guatemala till PetroCaribe. Det är Chavez’ ”parallella” verksamhet vid sidan av OPEC, där reaktionära USA-vänliga stater som Saudiarabien fortfarande har ett stort inflytande och kan obstruera en omvandling av OPEC från rent teknokratiskt organ till ett politiskt verktyg som skulle kunna stoppa USA:s planerade krig mot Iran. Om OPEC skulle vilja, skulle organisationen med några enkla beslut strypa USA på några veckor. Såväl Saudiarabien som Venezuela är storexportörer av olja till USA där energikrisen börjar bli ett orosmoln för de styrande. Därför ”demoniseras” Chavez i allt högre grad, livligt uppbackad av den europeiska pressen där sidorna fylls av totalt verklighetsfrämmande textmaterial över och om den venezuelanske presidenten.

Chavez uttryckte nostalgi över OPEC:s första år, då organisationen just hade en politisk karaktär i sin verksamhet och skisserade i en trestegsplan sina förslag:

– Om den industrialiserade världen vill ha garantier för en oljeförsörjning måste den respektera våra länder. För det andra bör OPEC vara en förtrupp i kampen mot misär och fattigdom. För det tredje har vi (OPEC) skulder att inkassera i den tredje världen som vi kan avskriva.

Den latinamerikanske statschefen slog också ett slag för att skapa en helt ny ekonomisk internationell struktur och satsa resurser på energiforskning för att bidra till kampen mot klimatförändringen.

Mötet i Riad var det tredje sedan OPEC bildades för 47 år sedan. Det första hölls 1975 i Algeriet 1975, mitt under energi- och dollarkrisen och det andra i Caracas år 2000.

Dick Emanuelsson

”Historisk seger” för skadade bananarbetare

­­<3338>

TEGUCIGALPA / 071120 / Det transnationella företaget Dole Food Co. Inc. dömdes av en jury i Los Angeles, USA, den 5 november att betala sex nicaraguanska lantarbetare skadestånd på mellan 311,200 till 834,000 dollar, sammanlagt cirka 22 miljoner svenska kronor. Och det är bara en början för Dole på tusentals andra fall.

Domslutet bygger på anklagelser om att Dole utsatte de sex lantarbetarna för exponering av kemikalien Nemagón/DBCP [1] som förbjöds 1977 i USA men som fortsatte att användas i flera år av bananbolagen i Centralamerika. Domstolen konstaterade att de sex arbetarna hade blivit sterila som konsekvens av exponeringen.

– För första gången i en lång rättsprocess har en USA-jury dömt till förmån för bananarbetare som exponerats av Nemagón och mot företag som köpte och applicerade växtgifterna, säger Orlando Barrantes, ordförande för de costarrikanska bananarbetarnas fackförbund CONATRAB.

Fackledaren har, precis som i Nicaragua, fört en lång och bitvis bitter strid mot Dole och andra bananbolag i Costa Rica och har flera gånger utsatts för såväl mordattentat som hot om fängelse. Barrantes anser att juryns utslag den 5 november var en ”historisk seger”.

Den halvmiljon dollar i ersättning i genomsnitt för de sex arbetarna som juryn anser vara en rimlig ersättning för de obotliga och oåterkalleliga skador växtgifterna åsamkade arbetarna, står i en naken kontrast till vad Dole, eller Standard Fruit, som företaget hette på 1970- och 80-talet, föreslog de skadade arbetarna. Jag minns Armando [2], en äldre bananarbetare vid den honduranska atlantkusten som tvingades till att amputera sin penis efter att han hade i flera år hade stått i bananplantagernas diken med vatten upp till midjan och arbetat med dränering. Pesticiderna hade trängt in i urinröret och gett honom cancer. Han och 2.500 skadade bananarbetare i Honduras erbjöds 100 dollar [3] i ”sveda och värk” av Standard Fruit. Arbetarna undertecknade ett dokument där de för all framtid inte kunde åberopa ekonomiska krav på företaget för eventuella yrkesskador. I Costa Rica erbjöd och betalade Dole 358 dollar.

Dole dolde farorna

– Dole skräms inte av smutsiga anklagelser och bedrägliga stämningar. De sex fällande domarna är helt felaktiga och resultatet av skräpvetenskap, råa känslovädjanden och falska vittnesmål, sa Doles vice styrelseordförande C. Michael Carter i en vresig kommentar av domen. Men juryn ansåg att Dole medvetet och aktivt dolde farorna om Nemagón för sina arbetare.

Arbetarnas advokater och Stephenie Hendricks från nätverket och stödorganisationen för pesticidernas offer, the Pesticide Action Network North America, är euforiska över domen:

– Det är skönt att beskåda rättvisa, det är ett hoppingivande tecken, sa de till Los Angeles Times.

Dow Chemical varnade

Doles leverantör av DBCP var det ökända Dow Chemical Co. I mitten av 1970-talet hade Dow Chemical varnat Dole för de faror som är förenade med DBCP. Dow ville upphöra med produktionen men Dole pressade kemiföretaget att leverera en halv miljon gallon (1 gallon=3,5 liter) som applicerades på företagets plantager i Centralamerika.

– Fallet med Nemagón är den värsta arbetsrättsmedicinska tragedin i världen, hävdar Barrantes.

Men han är optimist, 2300 av hans skadade kamrater har via advokatbyrån Provost & Umphrey stämt Dole i Los Angeles, fall som kommer upp inom kort.

Dick Emanuelsson

Fotnoter:

[1] När USA-företagen hemlighöll testresultaten om Nemagón (DBCP), av Dick E.
(http://dickema24.blogspot.com/2007/11/nr-usa-fretagen-hemlighll.html)

[2] Bananpesticiderna tvingade Armando amputera sin penis, Av Dick E.
http://dickema24.blogspot.com/2007/11/bananpesticiderna-tvingade-armando.html

[3] ”Det är Davids kamp mot Goliat”: Standard Fruit Co betalade skadestånd på hundra dollar för ett förstört liv”, av Dick E.
(http://dickema24.blogspot.com/2007/11/det-r-davids-kamp-mot-goliat-standard.html)

Läs mer om Doles miljömord på centralamerikanska bananarbetarna och Chiquitas finansiering av paramilitärer i Colombia: http://dickema24.blogspot.com/search/label/banan

Bananpesticiderna tvingade Armando amputera sin penis

<5309>

PROGRESO / 2005-0325 / Tusentals bananarbetare i Honduras, Costa Rica och Nicaragua fortsätter sin juridiska strid mot bananbolagen som orsakade ett giftmord via pesticiden Nemagón. Ett av offren är Alfonso Zabala.

I flera år gick han i dräneringskanalens vatten upp till midjan. Nemagonen trängde in i urinröret och orsakade efter några år cancer. Alfonso Zabala ställdes inför valet att amputera sin penis eller dö långsamt. Han valde det första men säger att han många gånger ångrade sig.

– Hela min identitet som man skars ju samtidigt bort, säger han när vi åker ut till den jättelika bananplantage som Standard Fruit Co drev och fortfarande driver, men nu under annat namn.

– Där i kanalen stod jag och rensade. Min son, Armando, kom med lunchen och hjälpte mig ibland, säger han medan sonen nickar.

Han ser tankfull ut när han ser ut över den plantage som han arbetade på i 27 år. För de amerikanska bananbolagen som Standard och United Fruit Co och alla de korsvisa ägandeförhållanden som alltid rått mellan dessa giganter spelade profiterna bokstavligen den centrala rollen, mer än de människor som blev offer när Nemagonen sprutades över bananträd, gårdar, dricksvatten och människor.

– Vi visste absolut ingenting om att Nemagonen var farligt.

Kronisk sömnlöshet

Förspelet till amputeringen av Zabalas penis för 25 år sedan var att han en dag fick svårigheter att urinera. Tre av hans döttrar är sjuksköterskor på det lokala sjukhuset och beordrade en undersökning och den visade att pappan hade cancer.

– Men Nemagonen inte bara orsakade cancer för mig som jag övervann med ett oerhört högt pris. Vi är tusentals arbetare som lider jag av sviterna i form av permanenta smärtor i skelett och kronisk sömnlöshet.

Standard Fruit har inte betalat en enda lempiras (lokala valutan) i ersättning för den oerhörda skada arbetet på plantagen medförde. Varje dag tvingas den gamle bananarbetaren att äta flera sorters mediciner för att lindra smärtorna.

Men de fysiska smärtorna är en sak, en annan de psykiska, som drabbar varje man som tvingas utstå det förnedrande faktum att man amputerar hans mandom, i synnerhet i en kontinent där machismon är central.

Stora medicinkostnader

Den gamle mannens äldste son är närvarande vid intervjun och är tacksam för att den internationella opinionen uppmärksammar en av de värsta förgiftningsskandaler som ägt rum mot en arbetargrupp i världen.

– Sedan min far förgiftades har hela det här fallet varit som en enda lång mardröm. Bara att se min far som ett levande exempel på hur ett bolag kan agera utan att det skipas rättvisa är helt enkelt för djävligt. Vi syskon har också lagt ut stora summor i form av mediciner för att vår far inte ska dö i smärtor, säger Armando Zabala och ställer stora förväntningar på den anmälan mot bananbolagen som cirka 2.000 honduranska och cirka 6.000 nicaraguanska skadade bananarbetare har gjort.

Armando och hans tolv syskon levde i bananbolagets baracker inne på plantagen där allt besprutades. En av hans systrar, den sistfödda, är starkt efterbliven, ett typiskt fall av hur Nemagonen drabbar det centrala nervsystemet hos alla som kommer i dess väg. Därför handlar skadorna inte bara om sterilitet och impotens utan många andra biologiska konsekvenser.

– Bolaget dränkte in även arbetarbarackerna med Nemagonen. Självfallet drabbades inte bara djuren utan även oss människor, säger Armando Zabala.

Hans efterblivna syster skriker ibland och Armando frågar henne varför hon gör detta och hon svarar att “det gör så ont i huvudet”.

Mongolida barn

Amado Mancanilla är den unge advokaten som kostnadsfritt har antagit utmaningen att ställa de amerikanska bananbolagen inför rätta. Han visar fram två foton på en bananarbetarfamilj med två mongolida barn, ett klassiskt exempel på hur Nemagonen inte bara drabbade de som arbetade i själva produktionen utan alla som befann sig inne på plantagen.

– Det finns hundratals fall bland förgiftade bananarbetarna med barn som man vid blotta åsynen kan konstatera att de är efterblivna.

Just på grund av att förgiftningen drabbar en av mannens mest känsliga delar, hans bekräftelse på mandom, finns det också ett stort mörkertal på drabbade arbetare som inte ens vill läkarundersöka sig. Enligt de diagnostiska undersökningar som har gjorts visar det sig att över 95 procent av de drabbade har blivit sterila.

Det stora problemet för Manzanilla är att många av hans uppdragsgivare redan har dött. Andra har uppnått pensionsåldern och är i de flesta fallen sjuka. Därför kan många av dessa i dag inte lämna spermieprov om de är sterila eller ej.

– De förhandlingar som inleddes i början av 1990-talet för att ge skadekompensation till de drabbade var ett enda stort cyniskt skämt, säger Mancilla.

USA-bolagen erbjöd de arbetare som kunde uppvisa läkarintyg på sterilitet eller impotens en blygsam summa på ett eller två tusen dollar. De arbetare som misstänkte men som inte kunde bevisa att de hade drabbats av pesticiderna erbjöds 100 dollar med förbehållet att de i framtiden inte skulle ställa anspråk på det företag som hade förgiftat dem och krossat deras emotionella och sexualliv.

– Maken till cynism får man leta efter, men det var tyvärr många arbetare som accepterade "hundralappen" eftersom de levde i djupt armod, tillägger Mancanilla.

Dick Emanuelsson

”Bananrepubliken” Honduras reste sig 1954 i generalstrejk

<1723>

1954 nationaliserade Guatemalas president Jacobo Arbenz obrukad jord i United Fruits Co:s ägo. Betalningen till USA-företaget baserades på den skattedeklaration företaget hade uppgivit till myndigheterna men som i själva verket utgjorde en parallell bokföring för att slippa beskattas.

Jordreformen utmanade den löftesrika politiska utvecklingen i Guatemala och CIA inledde den planerade invasionen och statskuppen som utgick från honduranskt territorium.

Juan Canales hade fem månader tidigare valts till ledare för bananarbetarna på Tela Railroad Co som de första dagarna i maj 1954 gick ut i strejk mot slavliknande arbets- och levnadsförhållanden. I 69 dagar pågick strejken som omfattade 25.000 bananarbetare och över 100.000 arbetare över hela Honduras.

USA-företagen ägde i praktiken allt; hamnar, de mest bördiga och enorma landområden, järnvägar och utgjorde egentligen den verkliga makten i landet. På deras ägor levde människorna i modernt slaveri. Det var mot denna som arbetarna hade fått nog.

– Strejkens utlösande gnista var bolagets vägran att betala de lagenliga 50 procent övertidsersättning en söndag när ett fartyg skulle lastas. Arbetarna satte sig och nyheten om konflikten spred sig över hela atlantkusten, säger den 81-årige mannen och berättar hur konflikten förändrade Honduras kommande arbetsmarknadslagar.

Strejkens ursprungliga krav om 50 procent högre löner, hälsovård och skolutbildning i bananregionerna lyckades arbetarna inte få gehör för. Men med strejken skapades och legaliserades de första fackföreningarna i Honduras och en modern arbetsmarknadslagstiftning. Den är dock vacker på pappret, verkligheten är en annan.

Dick Emanuelsson

Myndigheterna saboterar de egna lagarna, säger bananfacket

MANAGUA 2004-0316 / – Vi inledde kampen för upprättelse och skadestånd för våra kamrater. Under årens lopp har vi haft framgångar men fortfarande finns det hinder i vägen.

Det säger Roberto Ruiz, generalsekreterare för fackförbundet FETRABACH (Federación de Trabajadores Bananeros de Chinandega) de fackligt organiserade bananarbetarna i Nicaragua. Han berättar att framgången består i Lagen 364 som talar om skadestånd till dem som drabbats av effekterna av Nemagón. Lagen talar också om att det ansvariga företaget måste deponera en summa pengar i de nicaraguanska bankerna.

– Vi lyckades tillkämpa oss denna viktiga lag och nu är vi inne i processen om att införskaffa bevis för stämningen mot företagen. Bevisen har skickats till domstolen i USA men företagen har fortfarande inte uppfyllt andan i lagen som innebär att de måste sätta in en summa för varje stämningsansökan som är 300 miljoner Cordobas (15 Cordobas är 1 dollar). I stället har de förkastat lagen och försökt förhindra tillämpandet av denna.

Enligt Bananfackets ordförande handlar det om 18.000 bananarbetare i Nicaragua som är direkt drabbade av Nemagonen. Men de som är indirekt drabbade, personer som lever runt omkring plantagerna och som konsumerar vatten och förnödenheter och som är utsatta för den långa förgiftningen av flor och fauna, uppgår kanske till så många som 100.000 människor.

Roberto Ruiz berättar att han just nu sitter i förhandlingar med företaget Dole, huvudföretag för Standard Fruit Co, som säger att de accepterar den nicaraguanska lagstiftningen men att det vill förflytta rättsprocessen till USA.

Likgiltig president

Om friktionerna med de drabbades förening och fackförbundet säger FETRABACH:s generalsekreterare:

– Vi har haft två möten för att lösa de hinder för enighet som uppstått av olika orsaker och jag tror det är möjligt för problemet är gemensamt för oss alla. När vi är eniga gäller det att gå till offensiv för att regeringen ger oss stöd i kampen mot bolagen. Det vi har krävt är läkarundersökningar och läkarbehandling för de dör folk nästan varje dag av gifterna.

· Men regeringen har inte tagit emot en delegation för de drabbade, trots att de dör och att de kamperat i 43 dagar utanför parlamentet….

– Dessvärre har vi en president som varken ser eller hör. Han är likgiltig inför situationen. Men vi ger oss inte. Ert stöd, som vi förväntar oss, är oerhört viktigt för bolagen gör allt för att försvåra rättsprocessen i väntan på att de drabbade dör.

Dick Emanuelsson

USA-bolagen motstämde de sjuka bananarbetarna

<4646>
MANAGUA 2004-03-15 / Sammanlagt har sex advokatpooler bistått arbetarna i Nicaragua som hävdar att de har skadats av pesticiderna. Fyra av dessa pooler arbetar med föreningen ASOTRAEXDAN.

Men två av de sex advokatbyråerna har fått sparken av arbetarna efter att det visat sig att de försökt sko sig på arbetarnas tragedi men även efter att de försökt förfalska dokument inför domstolen i USA.

Detta faktum har använts av USA-bolagens slipade advokater som gjort en motstämning mot arbetarna för urkundsförfalskning och användande av fabricerade bevis. En av dessa advokatbyråer är Thomas Wright i Kalifornien. I Nicaragua gick advokaterna så långt att de anklagas för att ha förfalskat bland annat läkarintyg.

– Det är sant att Walter Gutierrez, lokalt ombud för USA-kontoret Thomas Wright, förfalskade läkarintyg. Vi gav dem fullmakter för att denna advokatpool skulle representera oss och om USA-myndigheterna en dag säger att vi ska inställa oss för att vittna om dessa läkarintyg så gör vi det gärna, språkrör för bananarbetarnas förening.

Mutade laboratorietekniker

Men de transnationella företagen är inte bättre, menar Espinales. I Nicaragua, i likhet med processen i Honduras i mitten av 1990-talet, “köpte” de en laboratorietekniker som undertecknade ett vittnesmål om att han hade utarbetat ett antal falska läkarintyg som utnyttjas av multisarna.

– Därför är det inte arbetarnas fel eller skuld, för vi deltog i god tro i läkarundersökningarna, utan det är teknikern som lät sig köpas för 100.000 dollar. De korrumperade advokaterna borde brinna i helvetet. Men de övriga fyra advokatpoolerna har skött sitt arbete klanderfritt, säger en upprörd Espinales.

Standard Fruits Co och Dole Fruit Co säger att de vill nå en uppgörelse med arbetarna men det är en uppgörelse på deras villkor, menar Espinales.

– Vi vill ha en uppgörelse men då ska den vara enligt den nicaraguanska lagstiftningen. Det kuriosa är att samma bolag 1995 sa att de arbetare som hade drabbats av dessa gifter skulle stämma företaget i respektive land. De är inte dumma för de vet, att i Latinamerika är lagstiftningen inte på vår sida. Men här instiftades en kraftfull lag 1996, Lag 364, för de drabbade som dessa bolag nu inte vill acceptera. Nu ska USA:s lagstiftning plötsligt gälla, menar de och vill att vi gör upp där men utan våra rättigheter. Låt oss förhandla parallellt med rättsprocessen, men det vill de heller inte. Nicaragua är det enda landet som har en specifik lagstiftning vilket ger oss fördelar framför kamraterna i övriga Centralamerika.

Internationell hjälp?

UITA, Livsinternationalens avdelning i Latinamerika besökte föra året Nicaragua, men kravet är att arbetarens organisation är medlemmar i UITA, något som är omöjligt på grund av den prekära ekonomiska situationen, såväl före detta som aktiva bananarbetare.

– Vi hade stor nyttigt av mötet med Geraldo Iglesias, UITA:s generalsekreterare. Men dessvärre har vi inte de pengar som behövs för att upprätta relationer som medlemsförbund och han har heller inte besökt oss det senaste året. Naturligtvis skulle vi vilja ha närmare förbindelser eftersom UITA har kraft och inflytande, framför allt i den latinamerikanska regionen vilket skulle hjälpa oss betydligt. De hjälpte oss att arrangera och finansiera mötet som genomfördes den 16 maj förra året i Managua vilket bidrog mycket i vår kamp. Men dit men inte längre varade kontakterna.

Han är också djupt kritiskt till CST, landets LO, som han betraktar som “en verklig katastrof”.

– När 6 000 företag och egendomar privatiserades förvandlades de fackliga ledarna till verkställande direktörer. Därför är CTS splittrat i fyra delar, lantarbetarorganisationen ATC i två bitar som inte duger till någonting. Fråga vem som helst av arbetarna här var finns ledarna och de svarar de dig att de inte finns när de behöver dem men de vill heller inte veta av dem. Därför tvingades vi skapa något nytt, våra egna organisationer som självklart har sina begränsningar eftersom de är föreningar för de drabbade arbetarna.

Flera arbetare har avlidit under de 42 dagarnas kamp framför parlamentet, deras kroppar orkade inte längre. Hur länge länge orkar ni hålla ut? frågar jag.

– Jag tror att vi nog blir kvar även nästa vecka här i parken. Men om vi tvingas att bli kvar mer för att få våra krav uppfyllda, var så säker att här blir vi kvar och vi kommer att fylla på med ännu mer arbetare tills vi får svar på våra två krav som handlar om de omedelbara kraven på mediciner och en rimlig pension samt att regeringens advokat företräder oss inför de transnationella företagens motstämning mot oss.

Dick Emanuelsson

USA varnar Nicaragua för sandinistseger

<1922>

Centralamerika / 051008 / Det är inte bara Venezuela som har kommit i skottgluggen för Bushadministrationen.

Robert Zoellick, före detta chefsförhandlare för USA:s havererade frihandelsprojekt ALCA, numera andresekreterare i State Departement, besökte förra veckan Nicaragua där han gjorde en frontalattack mot den allians som leds av sandinistpartiet och det liberala partiet mot högerpresidenten Enrique Bolaños, även han liberal.

Men det är främst sandinisterna och dess ledare Daniel Ortega som Zoellick är ute efter. Ortega ser ut att bli president vid nästa års presidentval i landet. Det är en verklighet som ger Condoleeza Rice och Zoellick kalla kårar för det betyder att den ”Bolivarianska” strömningen i Latinamerika förstärks och att Chavez, Kuba och övriga demokratiska och progressiva regeringar kan få andrum för att konsolideras. Den latinamerikanska integrationen, som leds främst av Chavez, förstärks därmed också.

Zoellick talade i likhet med sin kollega Charles Shapiro också inför en kommission i kongressen där hans anklagelser mot Ortega i sort sett var de samma som Shapiros mot Chavez; Ortega destabiliserar regionen (läs Centralamerika) i en kampanj som leds av Chavez och Castro, som destabiliserar resten av kontinenten.

Zoellick varnade nicaraguanerna för att landet kan komma att förlora det ekonomiska biståndet och medlemskapet i frihandelsorganisationen CAFTA om inte pakten mellan sandinister och liberaler upphör.

Men varningen ska ses som ett direkt ingripande i den nicaraguanska valkampanjen där en röst på Ortega ses som en krigsförklaring mot USA från ett land med tre miljoner invånare.

President Enrique Bolaños var arbetsgivarföreningens ordförande i Nicaragua när han valdes till president. Under hans mandatperiod har landet sjunkit allt djupare i den ekonomiska krisen. Nicaragua är i dag efter Haiti det fattigaste landet i Latinamerika och Karibien.

Dick Emanuelsson

Skadade bananarbetare vinner en dyrköpt seger

<1237>

Bogota / Efter 212 dygns ockupation av parken framför Nicaraguas Nationalförsamling av tusentals bananarbetare och en hungerstrejk sedan den 11 augusti, har tusentals skadade bananarbetare till slut vunnit en seger som innebär att de får rätt till sjukvård.

Men priset för denna seger har varit dyrköpt för sedan den 20 februari, då de inledde sin 140 kilometer långa marsch från bananregionen Chinandega vid stillahavskusten till huvudstaden Managua, har 148 av dem avlidit av sviterna från pesticiden Nemangon. När de inledde marschen hade de redan begravt 838 kamrater.

Det var från mitten av 1970- och till mitten av 80-talet som de transnationella bananbolagen, bland annat Dole och United Fruit Co, besprutade plantagerna med den oerhört giftiga pesticiden Nemangon. Tusentals arbetare i Centralamerika, Malaysia och flera andra länder drabbades oåterkalleligt. I Nicaragua har de skadade arbetarna stämt USA-bolagen som år efter år har förhalat frågan cyniskt, menar arbetarna, så att en efter en har avlidit.

Men den 28 september beslutade Nationalförsamlingen med 63 av 67 röster till slut att anta en speciallag, ’Ley 456’, att anslå öronmärkta pengar för de drabbade arbetarna.

Dick Emanuelsson

Avtal för skadade bananarbetare i Nicaragua

<1376>

BOGOTA / 050507 Efter 940 döda och uppnår de pesticidskadade bananarbetarna i Nicaragua ett preliminärt avtal med regeringen. Som LO-Tidningen rapporterade om i ett reportage förra året har närmare tio tusen bananarbetare skadats svårt av växtgiftet Nemangon. Detta sprutades urskillningslöst över de amerikanska bananplantagerna från mitten av 1970-talet till slutet av 1980-talet.

Hittills har 940 av de skadade arbetarna avlidit som en följd av skadorna. De övriga lider av svåra kroniska smärtor i kroppen. Sterilitet och impotens är annars den vanligaste skadan.

Avtalet med regeringen handlar om en liten pension, skriver journalisten Jorge Capelan från Managua. Bananarbetarna ockuperade under 55 dagar parken framför Nationalförsamlingen förra året och återupptog sedan början av mars sin förtvivlade protest för människovärde. Avtalet öppnar också för miljöprojekt i den förgiftade regionen Chinandega. Forskarna beräknar att det tar 120 år att bryta ner pesticiderna som gått ner i grundvattnet och förgiftat ett helt län.

Även om ett avtal nu reglerar frågor som pension och hälsovård återstår den juridiska konflikten med tolv USA-företag som Dole, United Fruits Co, med flera. Bananarbetarna kräver miljonbelopp men hittills har de multinationella företagen vägrat gå med på kraven. Under tiden dör arbetarna, en efter en.

Dick Emanuelsson

Bananarbetare stämmer USA-företag för miljömord

<1248>

BOGOTA / 040213 / Tusentals centralamerikanska bananarbetare utsattes sedan 1957 för ett veritabelt miljömord.

Det menar Jacinto Obregón, en av advokaterna som försvarar tusentals bananarbetare från Nicaragua, Costa Rica, Honduras, Panama och Guatemala. Tolv USA-företag, bland dem Chiquita och United Brand, står i USA åtalade för att medvetet ha exponerat sina anställda med växtgiftet Nemagón och Fumazone.

Advokatkollektivet Provost and Umphrey (USA) har stämt de tolv företagen på sex miljarder dollar i skadestånd till närmare tio tusen arbetare. Men företagen har inte blivit svaret fattigt utan gjort en motstämning på 17 miljarder dollar med argumentet att arbetarna har organiserat sig, gjort kollektiva anmälningar och lämnat falska uppgifter.

Tusentals nicaraguanska bananarbetare demonstrerade förra veckan från olika delar av Nicaragua och strålade samman framför USA-ambassaden i huvudstaden Managua. Där krävde de att USA-företagen ska göra rätt för sig och betala ut skadestånd till de arbetare som exponerades under över fyra decennier. USA betraktade Centralamerika som sin egen ”bakgård” eller så kallades dessa länder också föraktfullt för ”bananrepubliker”. Nu kräver offren upprättelse.

Dick Emanuelsson

Multisarna stämmer tillbaka

<1338>

MANAGUA 2004-0315 / Två av de sex advokatpoolerna som arbetarna anlitade i Nicaragua har sparkats. Orsaken är den klassiska i denna del av världen: korruption och girighet.

Det finns skamlösa advokater som ägnar sig till att utnyttja fattiga människor som organiserat sig för att i en rättsprocess som den mot de 14 bananföretagen, för egen vinning. Många gånger får dessa giriga advokater en stor procent av det utdömda skadeståndet.

I Nicaragua gick advokaterna så långt att de anklagas för att ha förfalskat bland annat läkarintyg.

– Det är sant att Walter Gutierrez, lokalt ombud för USA-kontoret Thomas Wright, förfalskade läkarintyg. Vi gav dem fullmakter för att denna advokatpool skulle representera oss och om USA-myndigheterna en dag säger att vi ska inställa oss för att vittna om dessa läkarintyg så går vi det för att de dömer honom till fängelse.

– Men de transnationella företagen är inte bättre. Här "köpte" de en laboratorietekniker som undertecknade ett vittnesmål om att han hade utarbetat ett antal falska läkarintyg som utnyttjas av multisarna. Därför är det inte arbetarnas fel eller

skuld, för vi deltog i god tro i läkarundersökningarna, utan det är teknikern, som lät sig köpas för 100.000 dollar och de korrumperade advokaterna som borde brinna i helvetet. Men de övriga fyra advokatpoolerna har skött sitt arbete klanderfritt, säger en upprörd Espinales.

Dick Emanuelsson

– USA-bolagen har mördat dessa tusentals vandrande vålnader

<5236>

MANAGUA 2004-0311 / Fjorton bananbolag krossade deras drömmar och framtid.

Först blir jag konfunderad när jag ser massan av tusentals människor i hängmattor i parken framför Nationalförsamlingen. Är det bönder som fördrivits från sina gårdar eller kooperativ som privatiserats av den nyliberala regeringen Bolaño, tänker jag. Men svaret från en äldre man tänder ett ljus.

– Vi är 5.000 bananarbetare som marscherat från bananplantagerna på västkusten för att regeringen ska ge oss stöd i vår stämning mot bananbolagen från USA. Men han vill inte ens ta emot oss, säger den indignerade mannen.

Dessa tusentals människor, som utsatts för pesticider som Di Bromo Cloro Propano, även kallat Nemangón och Fumazone, är bokstavligen förstörda människor, både fysiskt som själsligt. Cancer, förlorat pigment, förstörda njurar eller levrar men även sterilitet och sexuell impotens har medfört att hundratals, förmodligen tusentals centralamerikanska familjer har slagits sönder av frustration, desperation och förtvivlan när relationen kvinna/man har likviderats av USA-bolagets utspyende gifter.

Kvinnan ”brinner” av smärta vid orgasm

– De manliga kamraterna skäms djupt för att berätta att de sexuella relationerna inte längre fungerar. Och du kan tänka dig att när en man i 30-årsåldern, i vårt machoklimat inte kan få erektion, då är det ett dråpslag.

– Men även kvinnorna är drabbade. Många läkare har förbjudit kvinnorna att ha sex ned sina män. Just när kvinnan upplever orgasmen upplever kvinnan i stället något som de liknar vid att de brinner upp av smärta.

Det säger Victorino Espinales Reyes, ordförande för bananarbetarnas förening, ASOTRAEXDAN. De Drabbades förening.

Han bekräftar bilden av det latinska machotänkandet att en kvinna som inte kan ha sexuella relationer med sin man, då duger hon inte längre. Men det är ömsesidigt.

– USA-bolagen har mördat dessa tusentals vandrande vålnader, tillägger han.

Giftet trängde in i porerna

Under drygt 25 år besprutades bananplantagerna med de nämnda växtgifterna som utrotade allt liv i naturen, med undantag för bananen. Fjärilar, maskar, blommor, allt dödades av kemikalierna.

Fälten besprutades såväl manuellt som via flyg under natten eftersom pesticiderna förångades om temperaturen översteg 27 grader. Vid 4-tiden på morgonen, två timmar innan tusentals arbetare gick in mellan bananträden för att hugga ner frukterna eller för att göra underhåll, droppade Nemangonen ner från de breda bananbladen och exponerade på detta sätt de omedvetna arbetarna. I många fall dröjde det ett decennium innan de inre organen som lever, njure eller benstommen i kroppen sakta eller snabbt började brytas ned.

Men inte bara männen som högg ner bananstockarna drabbades. Även kvinnorna vid paketeringen, där bananklasarna tvättas rena i jättelika kar med olika kemikalier för att hålla bananerna färska fram till sin destination, även här utsattes kvinnorna för pesticiderna som tvättades bort av kvinnorna. Giftet trängde in i kvinnorna vars porer i den 40-gradiga hetan var öppna och därmed mottagliga för United Fruits Companys dödliga medel.

– År 2000 genomförde vi en undersökning som visade att 33,5 procent av kvinnorna hade drabbats av cancer i den 3:e slutliga fasen. FN:s hälsovårdsenhet visar att normalkvinnan redovisar en cancerfrekvens på 1-1,5 procent. Hos oss och för våra kvinnor är det en mänsklig katastrof.

Företaget dömdes i USA

Bananarbetarnas ledare säger att egentligen borde ytterligare en stämning göras mot bananbolagen från de 4000 bananarbetare som just nu arbetar och som är drabbade av exponeringen.

Victorino Espinales misstänker att det kan vara så många som 12.000 arbetare som är drabbade. Men dessa arbetare kan inte stämma bolagen så länge sjukdomarna inte har brutit ut.

– Vi är 20.000 arbetare som är direkt drabbade. Men de nya, de 12.000 arbetare i åldern 16-25 år, arbetar med 32 kemikalier varav vi anser att minst åtta av dessa har samma bakgrund som Nemangón. Vad betyder det? Jo att massakern över våra kamrater kommer att fortsätta. Om 10-12 år är det deras tur att befinna sig här för att kräva sin rätt.

Dessa personer arbetar för Chiquita Brands Co men har inga försäkringar eller liknande, de är helt oskyddade, uppger Espinales.

Men inte bara människorna och djuren är drabbade. Hela miljön i de områden där USA-bolagen har exploaterat bananproduktionen är utsatt för giftkriget. Därför borde bolagen också stämmas för miljömord, menar bananledaren.

– Samma företag dömdes i USA av en federal domare att betala 60 miljoner dollar för att avgifta 25 vattenkällor som företaget hade förorenat under bara två års tid med samma pesticider som de har förgiftat nästan tre län i Nicaragua under 30 år!

Giftet kvar i 120 år

Ytterligare en komponent som bolagen har använt lever i jorden mellan 120-140 år. Under den tiden är det inte rekommendabelt att odla något.

För det andra kräver vi att bolagen meddelar att de är beredda att inleda förhandlingar med oss om skadestånd för decennier av giftkriget mot oss.

– Får vi inte i genom dessa krav så rör vi oss inte ur fläcken. Tvärtom, vi kommer att ta hit mer och mer kamrater. Då får vi se vad presidenten gör med så mycket folk från bananregionerna.

Dick Emanuelsson