<7299>
”Socialism har upphört att vara ett fult ord”
TEXT OCH FOTO: DICK EMANUELSSON
HAVANNA / FEBRUARI / Det finns allt. Varför får inte svensken läsa det? Salladshuvuden, stora ananasklot, vitlökar i tusentals på lastbilsflaken, kött, både gris och nöt och backar av öl för att skölja ned grillköttet som serveras i en korsning.
Det är söndagens jordbruksmarknad i stadsdelen Miramar. Jag stötte på den den första morgonen på Kuba när jag tog min sedvanliga joggingrunda. För en reporter finns det inget bättre sätt att lära känna en ny plats.
– Vad kostar tomaterna? undrar jag.
– En (1) peso per kilo, säger en av försäljarna och frågar hur många kilo jag vill ha. Billigt, tycker jag (1/25-del av en Euro) men en kvinna i 30-årsåldern är måttligt förtjust och säger att ”dessa tomater duger bara till matlagning”.
Det här är den fria jordbruksmarknaden där kubanerna kompletterar sina matinköp. Basprodukter som bröd, bönor, ris, pasta, matolja eller hälften av de basvaror som en familj behöver för sin överlevnad, får de på ransoneringsboken.
– Men den räcker bara en vecka, säger en kritisk taxichaufför. Och de 225 pesona (cirka 10 dollar) som utgör minimilönen, hur mycket får du för den? ”säger han som tjänar 400 pesos och lika mycket i dricks”, påpekar andra kubaner när jag berättar om taxichaufförens kritik.
Ett friskt bildat folk
Utan tvivel är många kubaner är missnöjda med att den höga ekonomiska tillväxten (12,5 % 2006) ger dem lite materiellt tillbaka. För de generationer som har växt upp under socialismen och ”Specialperioden”, som startade i augusti 1989, finns det ingen som helst egen erfarenhet av vad den ”kapitalistiska friheten” i El Salvador, Haiti eller Paraguay betyder i praktiken. På Kuba är utbildning och hälsovård i stort sett gratis. Det är det kanske mest friska allmänbildade och kulturellt medvetna folket på kontinenten. Vilket land, inklusive USA och Sverige, kan uppvisa femtio procent av ungdomar i åldern 17-23 år som studerar på universitet? I Latinamerika hoppar 22 miljoner grundskoleelever av sin utbildning varje år, enligt Unesco, för de fattiga föräldrarna har inte pengar att betala skolkläder och skor, än mindre läromedel. Universitetsutbildning är för de flesta en ointaglig dröm.
Därför har Kuba hittat sin nisch som reproducent av mänskligt kapital. I Venezuela ansvarar nära 20 000 kubanska sjukvårdsarbetare för 17 miljoner fattiga venezuelaners hälsa. I 60 länder över hela världen återfinns 30 000 kubanska hälsovårdsarbetare. De kubanska lärarna och läkarna drar fram där deras utländska kollegor aldrig ens kan tänka sig att bege sig; till djungeln, i bergen, i städernas slumområden för att utrota analfabetismen eller ge de fattiga den mänskliga rätten till sjukvård.
– Min dotter har arbetat i tre år i Venezuela och ska nu ut på en ny tvåårsperiod i Venezuela, säger Pedro, en annan taxichaffis som är betydligt mer positivt inställd till revolutionen. Dottern, läkarutbildad, tjänade 300 dollar per månad de första tre åren i Venezuela men får nu 400 dollar. I Venezuela är det lite mer än en minimilön och kanske en tjugondel av de vad de venezuelanska läkarna tjänar.
Två jobb
Nästan alla jag talar med på jordbruksmarknaden har ett annat jobb, sviterna från Specialperioden finns kvar för den ekonomiska krisen är inte över, även om situationen har förbättrats avsevärt det senaste decenniet.
– Jag försöker dryga ut inkomsterna med att sälja dessa torkade växter, säger Luis Angel Cangrejo. Min fru arbetar också så vi klarar oss rätt bra. Under veckorna arbetar han som nattvakt och inkomsten ligger kring 400 pesos, en ganska ordinär inkomst.
Marina som säljer öl och grillat kött knäcker också extra på söndagarna. I vanliga fall arbetar hon på en kinesrestaurang under veckorna.
Men trots att ingen kuban lägger sig hungrig på kvällen är Kuba ett samhälle med stora brister. Medan jag väntar på att klockan ska slå 3 på eftermiddagen för en intervju på Kubas LO, stöter jag på Angela, 33, när hon och systerdottern sitter på muren nere vid Malecon, Havannas underbara strandpromenad. Hon säger att ”i dag fyller jag 33 år men är uttråkad för jag har inga pengar att fira med”. Efter femton minuter säger hon att hon vill tillbringa natten med mig. ”Vi svarta Havannakvinnor är heta”, försöker hon locka mig med.
Antalet prostituerade växte i antal parallellt med den ekonomiska krisen, sammanbrottet för Kubas handel med Sovjetunionen och USA-blockadens hårdare strypgrepp via två restriktivare blockadlagar, 1994 och 2001. De prostituerade existerar på Kuba, ingen förnekar detta, men dessa kvinnor har inga ekonomiska behov att prostituera sig. ”Las Jineteras” (ryttare), som de kallas, är kvinnor som har sina barn på kostnadsfria daghem eller skolor där barnen får både mat och läkarundersöks under sin uppväxt. Orsaken till prostitutionen ska i stället ses i ljuset av ett samhälle som utsatts och utsätts för en kriminell blockad och där de 2,2 miljoner turisterna som besökte Kuba under 2006 bländar fram en materiell hunger som den ekonomiska krisen har skapat.
Vad händer med Fidel?
Fidel då? frågar jag kubanerna, hur ska det bli efter att han lämnat jordelivet?
Ingen jag talar med, oavsett om han eller hon är kritisk mot socialismen eller regeringen, är kritisk till Fidel. Sedan må läsaren anklaga denna skrivare för opartiskhet. Men det är som den kubanska revolutionens odiskutable ledare står över alla problem i det kubanska samhället trots att han gör motsatsen; försöker delta i lösandet av alla slags triviala problem, på gott eller ont.
Kubanerna blir de gravallvarliga när jag tar upp frågan om Fidels hälsotillstånd. Samma dag som hans sjukdom offentliggjordes, den 1 augusti 2006, tvingades jag övernatta i Miami, på väg tillbaka till Latinamerika från Sverige. De mest aggressiva av kubanamerikanerna i Miami trodde att nyheten om Fidels sjukdom skulle orsaka ett regerings- och systemsammanbrott i Havanna med massorna på gatorna som krävde ”Frihet åt Kuba”! och att USA:s Gröna Baskrar som sista alternativ skulle ”hjälpa till” att störta revolutionen. Varken det ena eller andra skedde. I stället avslutade kubanerna som vanligt sin arbetsdag och bänkade sig sedan resten av kvällen framför teveapparaten för att följa händelseutvecklingen för en av världens mest framstående politiska ledare. I Miami och Vita huset gick rullgardinen definitivt ned. Den fiktiva värld som Bushs allierade i Miami hade byggt upp under 45 år föll platt och snopet till marken.
Kuba-Venezuela mot en union?
Perspektiven för revolutionens framtid är också, trots Bushadministrationens öppna hot mot Kuba, relativt goda. När jag lägger sista handen på detta reportage från Kuba meddelar kommunistpartiets dagstidning Granma att handeln mellan Venezuela och Kuba gick upp till 700 miljoner dollar under 2006. 353 nya samarbetsprojekt ska skrivas under mellan de bägge regeringarna.
Men inte bara handel och de stora integrationsprojekten för Latinamerika binder de bägge länderna allt mer samman. ”Nu talar vi också samma språk, socialismens språk”, som
Eller som Kubas ekonomi- och planeringsminister Jorge Rodriguez avslutade sitt tal på konferensen:
– Socialism har upphört att vara ett fult ord!
